170831 En månad på Carriacou, redan…

Var tar tiden vägen? Det kan man verkligen fråga sig. Vad gör vi på dagarna? Ja, det kan man också fråga sig. Vi småpysslar mest hela tiden. Badar långa stunder och fixar med både det ena och det andra. Jag skriver en hel del för att se om det kan bli något vettigt av det – vi får väl se hur det går med det… Och så umgås vi ju såklart med våra vänner här i viken. Då och då går vi upp till Ms Lucky och får oss en bit mat men den mesta maten äts i båten. Frysen börjar bli tom och det är ett gott betyg men också ett tecken på att det är dags att dra ännu lite söderut mot Grenada.

En av de två dykfirmorna i viken har bytt ägare och för att få lite uppmärksamhet runt de så bjöd de in på grillfest med lionfish på menyn till lunch i lördags. Jag har pratat om det förut men för er som inte kommer ihåg så är lionfish ett fisksläkte som håller på att ta död på all småfisk i Karibien eftersom de inte har någon naturlig fiende. Det sägs att de har spridits ner hit från det att ett stort äventyrsakvarium uppe i Florida gick sönder och ett par enstaka kom ut i vattnet. De har giftiga taggar så inga andra djur äter dem – förutom människan då och det är faktiskt en riktigt god fisk. Tydligen så är de dessutom rätt lätta att döda eftersom de är totalt orädda. De har ju inga andra fienden och de flyttar sig inte ens när man snorklar fram till dem. Vi var ett 20 tal som samlades och alla hade med sig någon litet tillbehör att dela med andra som ställdes på ett gemensamt bord. Enkelt och trevligt arrangemang och ett sätt att träffa nya människor.

Arawak Divers bjuder på grill

Lionfish i långa banor

I söndags var det dock lite extra fest. Mikey har haft sin båt på land i över fem veckor och nu var den sjösatt och klar. Nåja, nästan klar. Det var visst något med någon läckande genomföring eller något åt det hållet. Men döpas skulle den i alla fall och det enligt alla regler och former. Först var det en avnamningsceremoni och sedan på nynamningsceremoni. Totalt så hälldes tre flaskor sprit över båten, till omgivningens inte helt nöjda jubel. En flaska cognac, en flaska rom och en flaska whisky, av finare sort blev offrade för att göra Neptun glad. Och sedan hade vi en trevlig fest på kajen bredvid Roxy Rio

Dags att döpa Roxy Rio

Angie och Jay har lämnat meddelanden överallt i båten till Mikey

Fest på bryggan efter båtdop

Silke är ju tillbaka och har med sig sin systerson Noori. Jag och Les åkte ut och snorklade tillsammans med dem runt hörnan här i viken och det blev en trevlig eftermiddag där det spionerades efter bra hummertillhåll. På fredag är det nämligen tillåtet att jaga dem igen och då är det bra att vara förberedd. Fångsten denna dagen blev dock bara en bläckfisk.

Noori, Les och Silke på väg ut för att snorkla

Silke dyker ner

Silke på väg upp igen

Any lobsters at home?

Les fångade en bläckfisk till kvällsmat

Angie rengör propellern på sin båt med machete

Som vanligt så håller  vi ett öga på vädret och det är, som vanligt ett nytt lågtryck på väg. Och detta är en grinig kärring vid namn Irma som dessutom beräknas bli en orkan redan under morgondagen. Alltså fredag. Att det blir en orkan långt innan den ens nått Karibien bådar inte gott.  Som vanligt så är de amerikanska och europeiska väderinstituten inte överrens. Amerikanerna säger att den ska gå norrut medan européerna tycker att det ska gå mer västerut och då också åt vårt håll.  Vi kommer med största sannolikhet fortfarande ligga söder om eländet men nu är frågan bara hur långt söderut….  Vi hade tänkt att gå till Grenada på fredag men om nu orkanen påverkar oss så ligger vi gärna kvar här, men närheten till ett mycket bra mangrovetillhåll att gömma sig i. OM Irma kommer hit så lär det inte bli förrän på tisdag/onsdag eller så.

Irma på onsdag enligt européerna

Irma på onsdag enligt amerikanerna

Vik av norrut, vik av norrut….

Harvey var ju rätt snäll med oss men mer omild mot Texas för att säga det så. Fast säsongen innebär att vi har rätt ostadig väder och  en hel del störtskurar med tillhörande åska. Mummel…

Och detta ställde till lite problem för vår noodeling under onsdagen. Varje måndag, onsdag och fredag är det noodeling i en timma inne vid en av dykfirmorna. Noodeling beskrivs lättast som vattengympa på djupt vatten med en lång plastkorv att flyta på och att ha som motstånd. Det går att plaska runt i en timma och mest prata med andra eller så kan man lägga lite kraft bakom och faktiskt få en riktigt bra genomkörare av kroppen. Jag brukar inte missa detta och när nattens åskväder inte släppte på onsdagsmorgonen var det tveksamt om det skulle bli någon träning. Men det sprack upp lite och åtta glada entusiaster samlades vid stranden och började träna. Sedan kom nästa regnskur. Ni vet en sådan där som är så tät att man inte ser handen  framför sig. Det regnade så kraftigt att regnet gjorde ont! Jag var extremt glad över mitt beslut att bära keps denna dag! Devin fick skrika för full hals för att vi skulle höra hans instruktioner. Men gav vi upp? Nejdå. Vi konstaterade att vi alla var officiellt knäppa i huvudet och fortsatte träna ovädret. Det gick inte att se över viken och det blåste över 15 m/s i byarna. Faktiskt var vi många som kiknade av skratt och det hela var rätt ok. Tills åskan kom. Blixtarna slog runt oss och även om regnet lättade lite så mullrade det alldeles för nära. Nä – där gick gränsen och efter endast 40 minuter var jag huttrande tillbaka i båten. Jag frös på riktigt.  Något jag inte gjort sedan jag var hemma i Sverige i maj. Så jag beordrade fram en kopp te från min söte man och kröp ner i soffan. Eftersom regnet fullkomligt fortsatte att ösa ner så var alla luckor stängda och det var tokhett inne i båten. Lite som en bastu – en ångbastu.

Jag måste berätta om vår bottenfärg Sea Hawk också. Förra året vid den här tiden så lyfte vi Nanny nere på Grenada och stod på land i fem svettiga dagar. Då passade vi på att lägga en primer på botten och dessutom byta till det som ska vara den bästa och självklart var det också den dyraste bottenfärgen som gick att få tag på här i Karibien. I runda slängar så lade vi 7000 kr på bara bottenfärgen (!). Vårt mål med att byta bottenfärg var att vi bara skulle behöva göra ett lyft och sedan klara oss hem till Sverige, hösten 2018 på det.

Det gick ju sådär kan man väl sammanfatta det hela… Första halvåret fungerade färgen galant för att sedan helt och hållet försvinna i framförallt vattenlinjen. Vi kör alltså runt med en röd bottenfärg som har en gul primer som skiner igenom i vattenlinjen. Det ser INTE kul ut. Efter sex månader så blev också hela botten besudlad av havstulpaner. Det såg faktiskt ut som vi odlade tulpaner – inte försökte hålla dem borta. I prat med andra seglare fick vi höra att vi inte var de enda som hade problem med Sea Hawk 44 från förra året och vi blev rekommenderade att kontakta Sea Hawk. Vilket jag också gjorde och skickade in en reklamation enligt alla konstens regler! Och det var mycket dokumentation som skulle till. Allt från foton till kvitton på inköpt färg. När allt var inskickat så väntade jag en månad innan jag började tjata på dem. Och ibland ger det resultat att tjata. Häromdagen kom det ett mail från Sea Hawk där de förklarade att vi hade gjort två fel när vi målat botten.

  1. Vi hade gjort det själva och inte anlitat proffs.
  2. Vi hade målat för tunt

För att bemöta detta så tycker nog i ärlighetens namn att vi borde räknas som proffs vid det här laget med tanke på hur många gånger vi faktiskt har bottenmålat Nanny utan några problem och att 2 gallon (ca 7,6 l) skulle vara för lite färg för vår båt är ju bara löjligt.

MEN! Eftersom Sea Hawk är så måna som sina kunder så ger de oss nu kostnadsfritt 3 (!) gallon med färg…. Alltså – Det var inget fel på deras färg och vi har gjort fel, men de ger oss ändå gratis färg som kompensation. Hm…

Fast för att vara helt ärlig så hade det varit bäst om färgen  faktiskt hållit det som de lovat från första början. Nu måste vi göra ytterligare ett lyft och köpa material för en kostnad av ca 4000 kr. För att inte tala om jobbet och obehaget att bo på en båt på land. Fast vi får vara nöjda ändå – vi fick ju trots allt pengarna tillbaka för färgen och mer därtill!

Just nu svängde Gus förbi och bjöd in oss till hans hus på middag ikväll! Ibland är det nästan jobbigt att det är så trevligt här….

Sköt om er och håll tummarna för att Irma självdör innan hon kommer fram till Karibien 🙂

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *