180120 Montserrat och Nevis

Vi anlände i god tid till Montserrat. Myndigheterna stängde nämligen kl 16 och vi hade ingen lust att betala övertidsersättning. Efter att ha studerat guideboken och ett par kommentarer på Navionicskorten släppte vi tillslut ankaret där vi trodde att vi skulle vara ur vägen för allt och alla. Fel och åter fel. Själva incheckningen gick smidig och vi behövde inte ens prata med immigration. Kan ju ha att göra med att Montserrat är en Brittisk koloni och därmed medlemmar i EU – i alla fall än så länge. Men så fort vi var klara med pappersarbetet kom en av killarna från hamnmyndigheten och sa att vi hade ankrat i vägen i alla fall. Dessutom var det väldigt bråttom att vi flyttade på oss eftersom ett containerfartyg var på väg in. Sagt och gjort vi slängde oss i dingen och på vägen ut såg vi mycket riktigt att ett fartyg var på väg in men vi insåg också att vi inte skulle hinna flytta på oss. Kaptenen på båten började ropa till oss och då ilsknade kaptenen på Nanny till och började ropa tillbaka – på svenska… Vi lade ankaret längre bort där hamnmyndigheten hade beskrivit för oss att vi skulle lägga oss. Tre minuter senare så ropar containerfartyget upp oss och säger att vi tyvärr inte kan ligga där heller för han behöver utrymmet när han ska backa ut från kajen. Mummel och gnäll. Vi är trötta och hungriga för planen var att äta en sen lunch i land efter det att vi klarerat in och klockan började nu dra sig mot 16 och utan mat blir man grinig. Kaptenen var på alla sätt vänlig och när jag ropade upp honom igen för att få ett förtydligande om var vi faktiskt kunde ankra så bad han om ursäkt säkert tre gånger. Tredje ankringen ledde oss närmare stranden och kajen så vi fick faktiskt lite skydd från den mot vågorna. För oj, vad det är rulligt på Montserrat. Väl omankrade så kallade kaptenen upp oss ytterligare en gång och tackade oss så vi kunde ju inte vara irriterade i längden direkt. Kvällen blev en väldigt trevlig och prisvärd middag på en av restaurangerna på stranden. Magnus har fått lite födelsedagspengar av sina snälla föräldrar så vi passade på att bränna lite av de pengarna.

Containerfartyget och Nanny äntligen på plats

Nanny ankrad i Little Bay

Dagen efter fortsatte vi bränna pengar genom att ta en guidad tur runt på ön. Tillsammans med fyra amerikaner och deras hund hyrde vi in taxichauffören Joe, även kallad Avalon, fick vi se delar av denna stora vulkanö och till och med en film på ett observatorium om hur allt hade gått till när utbrotten avlöste varnandra.

Nästan halva Montserrat och så även huvudstaden Plymouth drabbades av det stora utbrottet 1997. Alla de som bodde i närheten fick lämna allt och flytta till andra sidan ön. Joe själv var från en av byarna och han hade bott i en skolsal med sin familj i nästan två år innan han klarade att få ett nytt boende. Levnadsförhållandena blev svåra eftersom vulkanen ständigt sprutade aska och befolkningen mer än halverades på ett par år ner till endast ett par tusen invånare. Nu är man uppe i 5000 invånare igen och strävar efter att få fler att flytta till Montserrat. Att bli medborgare på Montserrat innebär ju också att man automatiskt bli medborgare i Storbritannien, vilket är väldigt eftertraktat.  Fram till 2010 har vulkanen haft flera stora utbrott och alla försök att flytta tillbaka har varit tröstlösa. En månad hade den tydligen hela 54 utbrott… Tyvärr fick vi inte komma in i själva Plymouth som är begravt i sten och lava men vi fick se ett par av byarna som fått lämnats och det var skrämmande hur mycket djungeln har kunnat ta över på dessa 20 år. Som tur var hade Joe sin Ipad full med bilder från hur det såg ut förr så att vi kunde få före och efterbilder. Hela hus hade begravts i de lerfloder som bildades av allt grus och aska när regnperioden drog in efter utbrottet. Svårt att förstå. Men ön har också fått nya områden där massorna har fyllt ut landlinjen och där försöker man nu angöra golfbanor och strandbarer.

Joe och hans informativa Ipad

The Soufrere Hills volcano

Vi får lite lagerblad att ha i vårt te

Aska och åter aska

Lerväggen bakom bilen visar hur hög lerfloderna efter vulkanutbrottet var

En skola – för ett event i mars 2017 röjdes hela skolgården upp. Nu är den helt igenväxt igen

Närmare än såhär fick vi inte komma Plymoth och dess ruiner.

Innanför grinden ligger ett stort hus som djungeln har tagit över

Ny mark som vulkanen har erövrat från havet

Vi kör på den före detta kajen som numera ligger ett par hundra meter inåt land

Mera ny mark

Stora, vackra hus där ingen får bo

Källvatten har de gott om i alla fall

Minsta pricken är Nanny

Vi avslutade dagen med en trevlig måltid på en annan av strandbarerna. Här hittade vi coolaste toaletten och ägaren hade länge samlat strandfynd som han hade inrett taket med. Jättehäftigt ställe som heter Pont´s Beach view

Många fiskeflöten blir det

Lättstädat toalettgolv…

Hummerskal i en korg i taket..

Magnus blickar ut över Little Bay

Det blev en tidig kväll och på fredagen drog vi upp ankaret strax innan 07 och seglade de 32M norrut till Nevis. Här var vi tvungna att ta en mooring och besöka alla tänkbara myndigheter. Först skulle vi egentligen till tullen men den killen behagad inte vara inne men vi fick både immigration och hamnmyndigheten att ringa efter honom så efter ca en timme hade vi trasslat oss igenom alla papper och betalat en försvarlig summa för att få vara i landet. Vi hittade ett par härliga fläskkotletter i en affär och bestämde oss snabbt för att ha grillkväll. Men innan vi kom så lång så skulle Magnus bara byta gasolflaska. Med en bekymrad röst kallade han mig upp på däck och pekade på den lilla hemskheten som låg på däck. Jag kände hur jag rös till och började genast undersöka var den lilla sprinten kunde komma ifrån. Det är en ren skräck att hitta en sprint på däck för då vet man att något inte är som det ska. Nu var det ju i och för sig tur att den faktiskt hade trillat ner på däck – för annars hade vi nog missat att den tillhörde riggbulten till den nedre fästanordningen för rullfocken som med andra ord kunde kunde ha hoppat ur när som helst och vi har ju seglat rätt hårt i det senaste. LÄSKIGT!! Så nu blir det extra riggkontroll. Magnus kollade ju hela riggen precis innan vi lämnade Martinique, men detta kan hända ändå. Ger oss en liten påminnelse om hur utsatta vi kan bli av bara en enda liten sprint. Det är skönt att vi har ett extra kutterstag som vi numera alltid har kopplat. Vi har haft det på ända sedan vi hörde om våra vänner på Helena som förlorade sin rigg.

Liten, men ack så viktig sprint!

Idag ska vi få njuta av Nevis. Någon gång efter lunch så ska vi möta upp Wendy och Bill och få se deras hus som de har här på ön, så jag får väl återkomma med det.

I övrigt så ligger vi här ett par dagar och fixar lite med Nanny innan vi tar nästa kliv.

Kram och sköt om er alla

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *