180219 Framme i Bahamas

Vi låg kvar i San Juan i två hela veckor. Det var långa veckor för vi är helt och hållet inne i ?förflyttarmode? och dessa två veckor var egentligen tänkta att bara vara två, tre dagar. Det är ju så att vara seglare. Vädret får bestämma men det är ärligt talat ganska svårt att acceptera ibland. Vi utnyttjade tiden ganska väl ändå och fyllde båten och pysslade med saker. En dag så lade jag ut ett foto på dagens middag i en FB grupp som handlar om att laga mat på båt. Det var en klassisk rätt. Pannbiff med lök, gräddsås och självklart en försvarlig mängd lingonsylt. Snabbt fick jag frågan från en kanadensisk tjej om jag kunde dela med mig av receptet, vilket jag självklart gjorde. Därefter fick jag frågan om var vi var ankrade. När jag svarade San Juan så fick jag ett stort leende tillbaka och hon meddelade att de låg inne i marinan. På så sätt fick vi oss en ny kompisbåt och det blev en sundowner inne hos dem i marinan på kvällen. De är två vuxna och två barn som seglar en Bavaria (nästan 50 fot någonstans). Och båten heter Mångata? trots att de är Kanadensare så har de valt ett svenskt namn på båten. Lite kul faktiskt. Fast det måste sägas att den båten går inte att segla med just nu för efter att ha genomlevt båda orkanerna Irma och Maria så finns det mycket att göra på båten. De har flera månaders jobb framför sig innan de kan segla vidare och eftersom de också var oförsäkrade så är det inte så lätt. Det stora jobbet som pågår just nu är att plasta om hela relingen runt båten för den sprack helt enkelt när båten trycktes upp mot kajen i vinden. Jag är fortfarande väldigt nöjd med att vi var på sydligare breddgrader när orkanerna drog förbi. Sedan träffade vi en mycket trevligt danskt par som låg i marinan. Kvällen efter hamnade vi hos dem på en sundowner och köpte lite av deras sjökort och guideböcker. De kom nämligen norrifrån och skulle söderut. Förra året så gick ju vi söderut mot vinden och vet hur tufft det kan vara att jobba sig mot vind och ström med dessa två var riktigt tuffa. De hade KRYSSAT från Nassau i norra Bahamas ner till San Juan i en vecka med stadiga vindar mellan 10-15 m/s. Egentligen så skulle de ha fortsatt men när de fick ny väderprognos och såg det väder som vi låg och hukade för så bestämde de sig för att bryta. Men ändå? kryssa i en vecka. Hugaligen? Nanny är ju en ickekryssande båt och därmed basta!
Fast på fredagen så blev det ändå dags för oss att ge oss av norrut. Vi hade ett litet väderfönster och egentligen borde vi väl väntat tills på lördagen så att vågorna kunde lugna sig lite men vi bedömde det ändå som att det skulle gå ok med tanke på att vi skulle segla med vinden. Så, tidigt på morgonen drog vi upp ankaret. Dingen låg surrad på däck och spirbommen var satt på styrbordssidan och för motor och hissat storsegel med två rev i gick vi runt hörnan och mötte hela stora havet. Det är alltid lite extra jobbigt i början på en längre segling tycker jag. Jag vet inte varför men så är det och det kan nog ha att göra med att havet alltid är mycket mer oroligt nära land. Vi fick en hel del sjö över oss men det gick bra. Efter en timme kom vi så lång ut att vi kunde falla och börja surfa nedför vågorna och surfa var precis vad vi gjorde. Ordentligt! Sjön var ganska ojämn och bråkig. Till och med så bråkig att Magnus började känna sig lite kymig och var tvungen att ta en sjösjuketablett. Jag kan faktiskt inte ens komma ihåg när han behövde göra det senast.
Första dygnet var det tuffaste. Vi fick ett gäng brytande vågor som överföll oss bakifrån. Trots att vi numera seglar med kapell och hade styrbordssidan stängd så letade sig brottsjöarna in akterifrån. Lagom otrevligt faktiskt och det är inte skönt, direkt att bli genomsaltig. Numera är det också lite småkallt på nätterna och i alla fall jag har joggingbyxor och munkjacka på mig på. Nattens vindtopp var strax över 20 m/s och fartrekordet, vad jag kunde se blev 10,4 knop. Då har vi alltså två rev i storen och bara en lite näsduk ute av genuan. Vi har oftast mindre segel uppe under nätterna eftersom det är lättare att hantera och när det är beckmörkt så är det lite obehagligt att inte se seglen. Fast om vi behöver så tänder vi däcksbelysningen såklart. Dagen efter lugnade det ner sig och det hela tuffade på. Vi såg inte en enda segelbåt på hela resan. Däremot ganska många containerfartyg, varav ett par faktiskt inte hade någon AIS! Efter tre dygn och tre timmar ankrade vi upp utan för Matthew Town på Great Inagua. Vi hade då seglat 463 nautiska mil och förbi både Dominikanska Republiken och Haiti. Det blåste 10-12 m/s och ankringsplatsen var precis så dålig som guideböckerna berättat. Nanny rullade och hade sig något alldeles förfärligt och att sänka ner motorn i dingen blev en riktig utmaning. Vi stretade oss i dingen i motvinden in mot den pyttelilla hamnen och klättrade upp för stegen. Nu skulle vi bara hitta immigration och tull. En dam stod och väntade på något från det lilla fraktfartyget som höll på att lossa i hamnen och jag frågade henne om vägen. Två minuter senare så satt vi i hennes bil och hon körde oss de två kilometrarna bort till huset där både immigration och tull låt. Allt var låst och stängt. Detta trots att jag hade ringt en liten timme innan och verkligen kontrollerat att de hade öppet. Så vi fick åka med den snälla damen tillbaka igen till hamnen. Där hittade vi, efter lite frågande mannen från immigration och vi fick åka med honom tillbaka till kontoret och fylla i alla papper. Massor av papper! Dessutom ringde han upp tulltjänstemannen som dök upp i sin bil precis när vi var färdiga. Det är inte ofta vi möter myndighetspersoner i T-shirt och jeansshorts. Men så var det här. Efter att ha fyllt i ytterligare en väldigt försvarlig mängd av papper och intygat att vi inte hade några sjuka ombord eller att någon inte dött ombord på den senaste resan så fick vi alla kvitton vi behövde. Eftersom Björn kommer och hälsar på oss om ett par veckor så såg vi till att till och med få ett fisketillstånd. Att få ett seglingtillstånd i Bahamas kostar 300 USD. Det hade vi fått reda på innan. Men vår gode vän Les hade nämnt att det kunde vara billigare om båten inte är 35 fot! Vi har ju en Rasmus 35:a men den är 10.5 meter lång och om man omvandlar 10.5m till sådanadära fötter så blir det faktiskt bara 34,49 fot! Alltså angav vi att Nanny var 10,5 meter (vilket står i vårt registreringsbevis från SXK) och 34 fot. När det sedan skulle betalas så bad den trevlige tjänstemannen om endast 150 USD. Med ett jubel inombords så kunde vi inte fort nog betala och komma ut från kontoret innan han ändrade sig.
Det blev en trevlig promenad tillbaka till hamnen och en medvindstur i det turkosa vattnet ut till Nanny. Men innan vi kopplade av helt så bestämde vi oss för att flytta oss till nästa vik som såg mer skyddad ut. Det ska blåsa rätt rejält i ett par dagar (igen!!) och att ligga kvar i rullet och stampet kändes inte lockande. Alltså drog vi upp kroken igen och förflyttade oss runt hörnan. Nu visade det sig att det inte direkt bara var runt hörnan? Det var 10M! och vi stampade oss fram i nästan två timmar innan vi kunde släppa ner ankaret igen. MEN vilken skillnad det blev! Platt vatten även i vinden och vi belönade oss med ett bad och en grillmiddag. Gissa om vi har sovit gott i natt!
Men vi är ju som sagt på väg och vi har bestämt oss att lämna denna trevliga ö redan i morgon förmiddag, trots att det ska blåsa lite mycket och ta en nattsegling på 140M till Puerto Vita på Kuba. Vi har nämligen lite tidspress i och med att vi vill hinna uppleva Kuba innan vi ska tillbaka till Bahamas och träffa Björn i mitten av mars.
Det stora problemet för oss just nu är att vår Zlatan (autopilot) har gått i fullständig strejk. Vi får felmeddelandet ?MOT STALL? på panelen och motorn, som är en hydraulisk pump vill inte gå alls. Detta felmeddelande har vi fått förr när autopiloten inte riktigt orkar styra och det blir för stora krafter men vi får meddelandet med en gång. Hela seglingen upp hit från San Juan så styrde Boris, vårt vindroder som en gud. Nåja? halvgud i alla fall, så vi är inte helt utsatta och utelämnade till handstyrning.
Detta inlägg är skickat med kortvågsradion eftersom vi förlorade internetuppkopplingen när vi bytte vik under gårdagen. Så vi kan inte svara på några kommentarer och frågor förrän vi får uppkoppling igen.

Kram på er!

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *