180421 Vad saker ska gå sönder hela tiden!

Ja vi har fortsatt att tuffa och segla norrut. Det är liksom lite nödvändigt att vi förflyttar oss för att vi faktiskt ska hinna komma hem tills det är dags att ta tag i arbetet igen! Vi fortsatte upp till Bellhaven. En liten stad som i guideboken beskrevs som ett mecka för seglare. Eftersom staden var mer eller mindre stendöd så höll vi inte riktigt med! Men de hade en välsorterad järnaffär där vi fick köpa reservdelar till våra åror till dingen. Själva årbladen av plast (!) håller nämligen på att brytas av och vi fick tag i trästavar som vi kan stoppa in i dem och förstärka dem. Dessutom blev det en ny bågfil eftersom den gamla rostat sönder. Fattar inte att allt bara faller isär just nu.

Stora fyrkantiga saker som man helst inte vill möta i själva kanalerna

Stora fyrkantiga saker som man helst inte vill möta i själva kanalerna

Platt förskepp gör att det skvätter runt pråmarna lite

Någonstans hade vi förväntat oss att USA skulle vara ett mecka för att handla i. Vi tänkte oss nog en välsorterad butik i varje hörn. Inget kunde vara mer fel. Det är långa avstånd mellan affärerna kan jag lova. Det blåste gott och väl liten kuling när Magnus och jag satte oss i dingen och åkte in till bryggan. Vi var fullt påklädda med sjöställ med byxor o allt och jag hade till och med långkalsingarna på. Lagom blöta och kalla kom vi in till bryggan och förberedde oss för en långpromenad till en matvarubutik. Då kom det fram ett amerikanskt par som hade sin båt i marinan, precis bredvid. Denna marina hade gratis golfbilar till sina gäster och de var tydligen på väg mot matvarubutiken men visste inte riktigt vägen dit. Vi sa som det var, att vi bara visste på ett ungefär men det räckte gott och väl och de erbjöd oss genast skjuts i golfbilen. Magnus och jag hoppade upp i sätet där bak, där man sitter med ryggen åt färdriktningen. SVINKALLT!!! Inte riktigt samma sak som när Lotta hyrde golfbil till oss på Culebra för sisådär ett år sedan. Då åkte man omkring i lätt sommarklänning. Nu var det mössa och vantar som gällde. Våra nyfunna vänner skulle själva inte handla så mycket men de väntade snällt medan Magnus och jag sprang i hyllorna och fyllde på förråden. Det var nästan så att vi fick dåligt samvete, men de försäkrade oss gång på gång att de inte hade så mycket annat för sig och väntade gärna. Så vi passade på att handla ordentligt.

Solnedgång mellan träden i Bellhaven

En annan sak som förvånat oss är den totala avsaknaden av mobiltäckning. Jo, vi har varit korkade och köpt ett billigt abonnemang från Walmart eftersom de lovade att det var lika bra som de marknadsledande. Fel, fel, fel… helt enkelt. Men vi har insett att även de dyrare abonnemangen har svårt med täckningen. Ska inte USA vara ett rätt framstående land på denna fronten? Jag menar, till och med i många av de avkrokar vi har varit de senaste åren har vi haft bättre mobiltäckning än här!

Efter Bellhaven så gick vi genom Alligator River.  En lååååååååååång sträcka genom ödemarken som var spikrak. Vi har ju mött stora pråmar här och där men det har aldrig varit direkt trångt. Pråmarna är helt fyrkantiga och vågorna studsar rätt rejält mot den platta fören så man håller sig gärna lite undan för att vara helt ärligt.  Vi hade ju dessutom trott att det här med väder inte var så viktigt här på kanalerna men i och med att det är en hel del sjöar och det är väldigt grunt hela tiden så blir både sjön och vinden en faktor att räkna med. Prognoserna stämmer inte alls och vi blir ständigt överraskade. Vi hade hoppas på att få se en eller annan alligator i Alligator River men nä! jag tror faktiskt att det är för kallt för de stackarna!

Låååång och rak kanal längs med Alligator River

Såklart fick vi möte med en av bjässarna där det var som smalast

Ja, Träsk med vass och döda träd. Vackert på sitt sätt.

Ja, Träsk med vass och döda träd. Vackert på sitt sätt.

Stora, gamla träd blir grogrund för nya

Stora, gamla träd blir grogrund för nya

Sällskap av örnar har vi mer eller mindre hela tiden

Sällskap av örnar har vi mer eller mindre hela tiden

Vi är rätt ensamma på Alligator River

Vi är rätt ensamma på Alligator River

Vi tog en ankring strax efter kanalen och dagen efter seglade vi upp till Elisabeth City. Den lilla stan benämns som en av de mest populära och vår förvåning var stor när vi insåg att marinan var tom. Här får man nämligen ligga gratis i två dygn och vi hade sett framför oss en proppfull marina. Ja, ja det var bara att förtöja och krypa ner och starta värmaren. Eller hur…. Det är nu värmaren bestämmer sig för att inte vilja starta. Vi hade fyra grader första natten och temperaturen var nere till 10 grader inne i båten. INTE kul.

Nannygumman helt ensam i marinan i Elizabeth City

Elisabeth City skryter om att vara den vänligaste staden och jag tror nog att det stämmer. I vilket fall som helst så är invånarna i alla fall de mest nyfikna. Vi ligger ju ankrade mitt inne i den lilla stan och de flesta vill veta var vi kommer ifrån och varför vi är här. En parant dam (de är ganska många här) började ropa på mig och fråga var vi var ifrån. Jag svarade att vi var från Sverige. JAA! skrek hon då. Har ni någon choklad? fortsatte hon. Jag fattade först inte och svarade att all vår svenska choklad var slut sedan länge. Hur klarar ni er då?  frågade hon sedan och därefter förklarade hon att de hade choklad-croissanter på bageriet en bit bort. Sedan vände hon sig om och gick iväg. Då insåg jag att hon trodde att vi var från Schweiz…. Hörde i veckan att något Afrikanskt land bytt namn pga att de så ofta blev sammanblandade med Schweiz.  Kan väl påstå att det händer oss rätt ofta oxå…

Vänligt mottagna blev vi i alla fall. På fredagen tog vi dessutom fram våra cyklar och försökte ta oss till en Walmart en bit bort. Glöm det! Cykelbanor existerar så klar inte och för att komma till Walmart så hade vi varit tvungna att cykla på en mindre motorväg. Vi har helt enkelt blivit cykelrebeller och cyklar på de små trottoarerna som finns. Det är ju ingen som promenerar här ändå så vi värderar våra liv lite högt och cyklar därmed på trottoarerna.

Ny matta blev inhandlad till Nannygumman och vi fick den nerkörd till båten. Den gamla hade tappat allt gummi under och vi halkade bara omkring på den. Den nya blev grå och luddig. Kommer förmodligen att visa sig vara ett sämre val i längden men jag tänker att det kan vara gott och varmt när vi fortsätter norrut.

Varmt och luddigt om fossingarna

Och ja, det här med värmaren Vi fick till slut koll på vad det var som felade med den. Den fick ingen diesel och när vi insåg varför så blev vi både lättade och ledsna. Själva röret som suger diesel ur vår huvudtank har helt enkelt rostat av!!! Vi blev lättade eftersom det inte var något fel på värmaren men lite bedrövade för att byta den kopplingen till sugröret i manluckan under motorn  lär inte bli det lättaste. Just nu så har vi kopplat på en lös tank och det fungerar när vi inte seglar och ligger still. Men det kommer ju inte att fungera på seglingen till Grönland direkt! Vi har inte kommit fram till hur vi ska lösa allt detta men det ger sig.

Orsaken till att vi inte får diesel till värmaren…

Ja,ja. Vi jobbar i alla fall på och i morgon ska vi gå genom ett långt träsk som heter Dismal Swamp och förhoppningsvis hinner vi med alla broöppningar och slussningar under dagen och hinner fram till Norfolk på kvällen. Vi har inte slussat sedan Skottland så det kan ju bli lite kul! De vi köpte vår matta av berättade att de hade gått denna sträckan ett par gånger och de hade dessutom fått se björn på vägen. DET hade ju varit coolt!

Så! Ja, vi myser på och lagar saker! Ungefär så. Att hinna till New York till första maj ser ut att bli svårt. Vi får nog lägga på en vecka eller så på den tidplanen.

Kram på er alla och njut sommarvärmen hemma <3

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *