Nu har vi legat på varvets reparationsbrygga i en vecka och det hela börjar bli minst sagt frustrerande. Byte av vår pump till autopiloten går ohyggligt långsamt. Samtidigt så tror vi att det kommer bli bra men det så oerhört frustrerande att stå vid sidan om och inte kunna göra något.
Första dagarna så gick det rätt bra att ligga här. Vi fick avverkat säkert 30 punkter på Nannys ”att göra lista”. Bland annat så ar vi bytt olja, dieselfilter, impeller och tvättat hela båten så den är vit och fin igen efter det bruna vattnet från kanalerna. Samtidigt har jag kört ca 8 tvättmaskiner och städat och slängt massa saker för att ge lite plats åt Nils som ska ansluta till oss uppe i Halifaxtrakterna. Framåt tisdagen så började dock frustrationen växa. Bland annat eftersom varvet har så svårt att ge oss en tidplan och vi får dra informationen ur dem. Efter många diskussioner så fick vi i alla fall besked om att de förmodligen skulle vara klara på torsdagseftermiddagen. Då bestämde Magnus och jag oss för att skita i att gå och vänta. Vi hyrde en bil och tog oss en natt i Washington. Hur kul och hur underbart som helst. Nästan lite orealistiskt att gå omkring i alla miljöer som så ständigt förekommer i alla möjliga filmer. Vädret var på sin bästa sida och vi hade faktiskt upp till 30 grader varmt utan att det för den sakens skull var särskilt fuktigt. Washington var verkligen en fullträff och vi är glada att vi tog oss den turen, nu när vi inte kunde åka dit med båt. På vägen tillbaka till varvet stannade vi på IKEA och fick fyllt på vårt förråd av svenska godsaker. Tyvärr fanns det ingen prinskorv vilket gjorde mig oerhört besviken. Men Magnus hittade frysta Nordsjöräkor som gjorde honom överlycklig. Kaviar, Dajm, Mjölkchoklad, kakor, ost och smågodis var annat som vi förnöjt packade ner.
Här bor han!
Ser dock ingen Forrest….
Capitolium – med massor av tungt beväpnade poliser runt om!
Silvriga träd!
Hm…. någon är arg…
Jorå många som protesterade mot presidenten. Men vi såg också väldigt många med T-shirts och liknande som stödjer honom
WW2 monumentet
Magnus på museet “Air and Space” – väldigt sevärt
På kvällen hamnade vi på en trevlig pub med Qiuz – där vi var otvivelaktigt sämst!
Tillbaka på varvet hoppade vi förväntansfullt ner i båten för nu trodde vi verkligen att det skulle vara klart. Ibland undrar jag hur vi orkar vara sådana optimister hela tiden. Vi VET ju att sådana här saker tar tid. Den nya pumpen satt på plats men endast en av slangarna var inkopplade. När jag sedan fick se det nya fästet till pumpen som de tillverkat så fick jag nästan en chock. Det gamla fästet var en enkel, bockad och vinklad platta i rostfritt men en godstjocklek på ca 2 mm. Det nya fästet skulle kunna ställas ut till allmän beskådan i snygghet och skulle kunna stå emot en atombomb. Gjord i 7 mm tjockt gods (förhoppningsvis i aluminium) svetsat och vinkat på så många sätt som borde vara omöjligt och dessutom målat. Här har vår mekaniker utan tvekan släppt loss all energi och skapat något utöver det vanliga. Hur många timmar som är nedlagt på detta fäste vågar jag inte ens spekulera i. Det enda jag vet är att det är vi som betalar dessa timmar. Hade jag varit på jobbet nu så hade jag sagt att varvet har byggt ett garage när kunden bara beställt en carport. Efter en liten stund kom vår mekaniker och när Magnus pratade med honom om fästet så var han helt oförstående. Han förklarade dessutom att han inte hade beställt nog med kopplingar första gången. Han hade tänkt lite fel och behövde beställa ett par till (observera att de alltså på torsdag eftermiddag fortfarande inte var beställda) och dessa skulle förmodligen komma på fredag eftermiddag om vi hade tur. När vi då frågade om detta innebar att båten skulle bli färdig på fredag eftermiddag så fick vi bara en skakning på huvudet till svar. Han kunde inte säga det. Allt detta innebär alltså att vi med största sannolikhet blir fast här en helg till.
Vi tog en prat med varvets chef. Alltid lika vänlig men samtidigt väldigt oförstående för vår situation. Tålamod säger han till oss att vi ska ha och vi VET att det är så. Vi VET att detta kommer att lösa sig. Vi VET att vi ska ta ett djupt andetag och räkna till 10. Vi VET att vi behöver vår autopilot. Vi VET att detta är vanligt förekommande för alla båtägare och vi VET att detta ingår i konceptet långsegling.
MEN vi vet också att allt detta innebär att vi kommer hamna under stor tidspress under vår fortsatta segling. Vi kommer inte hinna se särskilt mycket av Chesapeake eller resten av kusten norrut. Varje dag vi ligger här en dag som vi hade kunnat segla eller se andra saker på. Nu kommer dagarna bli enbart segling med bara en snabb nattankring och sedan fortsätta. Dessutom så minskar våra möjligheter till att passa in bra väderfönster. För varje dag som går så måste vi vara mindre kräsna med vädret vi väljer att segla i. Vetskapen om detta gör mig nervös, grinig och för att vara helt ärlig, lite ledsen. Undrar just var den där optimismen jag just pratade om tog vägen. Fortfarande tror jag att det finns en liten, liten chans att de bli färdiga idag. Men jag försöker förbereda mig på ytterligare tre dagar här- För det är det som det blir om vi måste stanna över helgen.
Sköt om er alla och förlåt mitt gnälliga inlägg.
