171121 Ett par dagar på Bequia

När vi lämnade Tyrrell Bay på Carriacou så gick vi faktiskt bara runt hörnan till en liten ö som heter Sandy Island. Men först fyllde vi fullt med så mycket diesel och bensin vi bara kund få på i Nannys tankar. Eftersom vi checkade ut ur landet först fick vi lov att fylla med skattefritt bränsle och med tanke på att det innebär ett pris på runt 6 kr/l så förstår ni kanske att Nanny var tung när vi tuffade runt hörnan. Sandy Island var mycket riktigt ett litet paradis. Vi tog en mooringboj och efter det att Magnus dykt på den och kontrollerat den så var det riktigt skönt att sitta och titta på en ny omgivning. Strax efter oss kom Golightly och lade sig bredvid oss. Eftermiddagen tillbringades vid revet och riktigt trevlig snorkling och eftermiddagen blev strandhäng för att ta ner solen. Låter jobbigt va?

Dagen efter tog vi oss hela 8M över till Union och Chatham Bay där vi inte varit förut. Vi checkade inte in utan låg bara på gulflagg i viken och även här fick vi en fin snorkling och en härlig kväll.

På fredagen drog vi upp ankaret strax innan 06:30 på morgonen och fick en riktigt grisegottehärligsegling i strax över 30M upp till Bequia och vi ankrade utanför Jacks Bar strax efter lunch med Golightly i hasorna.

Här låg stora delar av våra båtbekanta från Carriacou och vi blev omedelbart beordrade att infinna oss på grillfest på stranden senare på kvällen. Givetvis gjorde vi precis som vi blivit tillsagda och det blev en väldigt härlig kväll.

Skillnaden mellan Carriacou och Bequia är himmelsvid. Här kommer det in ett till två kryssningsskepp varje dag och det känns nästan som om vi är på Kanarieöarna på något skumt sätt. MEN – det är ändå en väldigt mysig stämning och alla är vänliga och trevliga – nåja, nästan i alla fall. Mängden restauranger är typ två st var tredje meter men de är tomma och långt över vår prisklass. Affärerna här är bra men det är dyrt – dyrt på riktigt. Två tomater kostar 18 kr och ett litet salladshuvud 24 kr. Det är bara att bita ihop och göra det bästa av situationen.

Mängden charterkatamaraner är också helt otrolig. Det kommer lätt in 20 katamaraner per dag och ankrar runt oss både till vårt stora nöje och vår oro. Några ankrar på sk spottavstånd men vi har lärt oss att de flesta bara ligger ett par timmar innan de jagar vidare igen så vi lägger inte så mycket energi på det hela. Fast de är stora – jättestora. De flesta katamaranerna är över 50 fot och en del till och med över 60 fot – inte klokt!

Igår räddade jag en dinge med två sura personer från en charterbåt från att driva ut till havs när de inte fick i gång motorn när den dött. Först bogserade jag dem iland så att den måttligt roade damen kunde lassa iland alla väskor (3 jättestora hårda väskor) och hinna med den väntande taxin till flygplatsen. Då ville killen att jag skulle bogsera honom ut till deras båt som självklart låg längs bort i viken. Jag bad istället att få se om jag kunde försöka få igång motorn. Efter att ha tvekat ett tag och muttrat något ohörbart på franska fick jag tillslut lov att titta på den. Jag skruvade upp bensinkranen och pumpande fram bensin och drog igång snurran på andra draget. Då tackade han faktiskt och förklarade att han inte var så van vid motorn eftersom det var en charterbåt. Nähä! Det menar du inte!, tänkte jag – fast det sa jag inte. Men tillslut log han i alla fall och tackade samt konstaterade att det inte var varje dag han blev räddad av en tjej i bikini. Så kan det gå 🙂

Vi har också märkt att vi får passa oss lite för det är en del svenskar runt oss och senast idag när vi var inne i den lilla byn så hörde vi flera sällskap som pratade svenska och några från en charterbåt gjorde ett trevligt stopp hos oss vid båten. Så man får tänka sig lite för vad man säger högt nuförtiden (haha!)

Att gå genom byn här tillsammans med Les är lite av en upplevelse. Han känner verkligen allt och alla och många kommer fram och hälsar honom välkommen åter. Det märks att han är uppskattad och att han har varit här rätt mycket. Han vet också var man ska gå för att handla hyfsat vettigt och framförallt var man får god mat serverad. Idag var vi på ett litet lokal-hak och beställde var sin kalkonpaj för 12 kr. Massor av mat för lite pengar och samtidigt jättegott. Dock saknar vi Silke och Mikey som är kvar nere på Carriacou och kämpar med underhåll på Oceanmaiden på torra land. Men förhoppningsvis kommer de ikapp oss snart.

På torsdag anordnas det någon form av Thanksgiving på stranden med grill och allt. Vi blir nog uppåt 20 personer fast jag tror inte det kommer några amerikaner. Men vad gör det, det blir säkert trevligt i alla fall. Fast vi längtar till Martinique…. Vin, baguetter och ostar… mmmmmmm… Och med tanke på att en flaska vin här är dyrare än en flaska hyfsad rom så blir det inte mycket rödvin drucket här inte!

Så – vi går nog norrut i mitten av nästa vecka om vi får ett bra väderfönster. Vi går nog direkt till Martinique och vi vill gärna ha en sådan där riktig gosegling vi hade häromdagen. Sköt om er alla. Hörde att det kommit snö hemma i Götet… brrrr