Author Archives: Liv

Vinden tog oss inte alls någonstans på torsdagen utan det blev motorgång…Som vanligt. Det känns som vi är på motorbåtstur och inte segeltur… Antingen så blåser det skam och pina eller så blåser det noll… Ingenting däremellan! Så det blev motorgång ner till Islas Cias. Vi hade regnskurar som hängde i horisonten men klarade oss både från dem och från att fånga någon av de otaliga fiskebojarna som ligger över allt. Dessutom höll vi på att köra på ett stort inpackat paket som låg och flöt i vattenytan. Vi misstänker faktiskt att detta var någon form av smuggelgods men vi valde att inte röra det utan att bara åka vidare.

Regn i sikte!

Smuggelgods??

Framme p å Islas Cias så låg det två båtar i huvudviken. Vi tyckte att vi var riktigt kaxiga och gick så långt in i hörnan vi kund utan att komma innanför gula avskiljningsbojarna som ligger utplacerade längs med stranden. Därefter åkte vi över till Resolute och njöt kvällen, stillheten och den underbara miljön. Fantastiskt vackert. Det är som Katarina säger “äntligen något snyggt!!” Ut på kvällen, i solnedgången, så kom också Swede Dreams samt tre kompisbåtar till dem. Med dem kom också tullen som åkte runt och kontrollerade papper. Vi var då tillbaka i Nanny och blev riktigt besvikna över att de inte kom och hälsade på oss. Vi hade ju varit så duktiga och ansökt både om navigationstillstånd och ankringstillstånd. Men det blev bäckmörkt innan det blev vår tur så vi fick inget besök.

Kan man ha det bättre?

Japp! Nu har vi det bra!!

Solen går ner över Islas Cias

Tullen gör sitt intåg

 Njuter stillheten! Foto: Katarina Henriksson

På fredagen fick vi höra av de andra båtar att det var bara tullpapper som de ville se och att de inte ens hade frågat efter tillstånden. Men Lola på Swede Dreams hade frågat vad konsekvenserna för tillståndslösa båtar var och fick svaret att böterna började på 700 Eur och uppåt beroende på båtstorlek, personer ombord och så vidare. Vi förstod då varför en av deras kompisbåtar hade gått längst in i viken, kastat ankare, släkt alla lampor och gömt sig i båten – de hade helt enkelt inte sökt tillstånd…. Dumt kan man tycka eftersom det är gratis med tillståndet och du söker det enkelt på nätet.Vid lunchtid tog vi oss en långpromenad upp till den södra fyren och vi fick fantastiska vyer i det fantastiska vädret. Gång på gång sa vi till varandra att “detta kan bara inte vara sant” …. “Äntligen…” “Äntligen…..” Det är ju detta vi suktat efter i nästan 6 sex månader.

Strandpromenad

Skogspromenad

Fyrpromenad

utsiktspromenad

Uppförpromenad

Framme!!

Gokram med Katarina

  Nöjda Längeseglare: Foto Katarina Henriksson

 Här är vår ankarvik: Foto Katarina Henriksson

 Nanny kråmar sig i solen 🙂 Foto Katarina Henriksson

På lördagen fortsatte det underbara vädret och denna dag gjorde vi minst möjligt och slappade bara på stranden. Svenskbåtarna Kuheli och Emma kom och ut på kvällen hade vi barbecue på stranden. Fast vi var nu långt ifrån ensamma i viken. Hela Vigos befolkning var ute på ön under helgen och kom de inte med egen båt så kom de med en av de många katamaranerna. Vi höll oss dock på en del av stranden där vi fick vara mest för oss själva men det var mycket “russel i viken” när båtar kom och gick och ankrade heltokigt och definitivt för nära både oss och andra båtar. Vi som tyckte vi lagt oss långt in fick helt plötsligt ett tio tal båtar innanför oss!! Mycket märklig känsla. Det var över 50 båtar i viken den kvällen. Med lite svall upp mot stranden så blev det också lite spännande att ta sig i och ur gummibåtarna och utan att nämna några namn så är det vissa på en annan båt som har sin mobiltelefon i en burk med ris. Det var med andra ord full underhållning och vi hade verkligen en supertrevlig kväll.

Grill på gång

Delar av “The Swedish Boat Maffia”

Marshmallowsgrillning!

Lola räddar Lunas hår från kladdkatastrof

Strandhäng på kvällen

Marcus, Emelie, Lotta, Jocke och Carlos

Söndagen blev inte sämre vädermässigt den heller och även denna dagen blev det en promenad. Alla helgfirare lämnade ön och kvar blev 10 båtar varav 6 är svenska. Av dessa 6 är vi tre från JRSK. Lite kul faktiskt 🙂 Även monsunen Sofia har anslutit till “the Swedish boat maffia” Idag måndag ska vädret bli precis lika fint och vi stannar kvar även denna dag för sol och bad. Ja… bad och bad. Det är 15 grader i vattnet och Magnus badar lite ibland. Jag doppar mig, enstaka tillfällen. Alla barnen har bosatt sig i vattnet och vi förstår bara inte hur de klarar av det…. Men uj vad kul de har på stranden i all sand!!

I morgon är planen att dra upp kroken tidigt och gå in till Vigo och båtmaffian lär splittras i mindre delar för denna gång. Emma pratar om att gå direkt till Porto medan jag tror att Kuheli och Swede Dreams ligger kvar här ett par dagar till.

Vi lämnade Portosin på måndagen för att i det lilla väderfönstret smita runt hörnan och in i nästa rias. Det var risk för att det skull kunna komma riktigt mycket vind på tisdgen och så tyckte vi att det var dags att flytta på sig. Kuheli och Emma låg kvar och de var inte vakna när vi smet ur hamnen. Kuheli har motorproblem och vi håller alla tummar för dem att de verkligen lyckas fixa det så att de också snart kan ta sig vidare. Norra delen av infarten till Ria de Arousa är full av stenar, öar och skär och Magnus tyckte att det var dags för lite inomskärsnavigering och därmed så lade han kursen in på en av de smalare lederna in i fjorden. Vi hade inte så mycket sjö med oss in men tillräckligt för att det skulle bli lite spännande. Jag satt still i sittbrunnen och sa inte ett smack när vi tog oss igenom. Magnus hade en liten ansträngd min så jag tyckte nog att det var bäst att han fick sköta detta i lugn och ro. Det var rätt häftigt med alla strömmar och vågor som slog om oss på båda sidorna men jag ska erkänna att jag andades ut när Magnus började prata igen. Tyvärr fick jag inga bra foton på detta eftersom systemkameran numera är helt död.

Vi har hört mycket om dessa vackra rias, norr om Vigo men jag ska erkänna att vi faktiskt är lite besvikna. Framförallt för att de är smockfulla av fula, fyrkantiga fiskodlingar som ligger på rad, efter rad, efter rad ut, längs med stränderna. Det förtar verkligen en hel del av upplevelsen. Men nu skulle vi in till Vilagarcia de Arousa och söka lite skydd. Vi fick först ingen kontakt med hamnkaptenen så vi försökte vara lite företagsamma och gå in och lägga oss på en riktigt bra plats långt inne i hamnen. Men, se DET gick inte…. Hamnkaptenen kom puttrande i sin lilla båt och bara pekade på en annan plats, lite längre ut och den låg i helt fel vindriktning. Vi började hojta lite till honom om “muchas gustas” men vi gav oss rätt snabbt när Magnus kom på att han skulle kunna backa in på platsen och på så sätt så skulle vi få den kommande vinden hyfsat in i näsan. Sagt och gjort. Magnus backade snyggt in och vi lade en god timme på att förtöja ordentligt med extra tampar, “bungisar”, “tonys mjukisar” och allt annat vi kunde komma på. Det var ju nämligen så att det inte bara skulle blåsa. Det skulle regna också – ordentligt. Så vi tänkte att det var bäst att “extraförtöja för storm” innan skitvädret kom in. Jag hittade också en sk “snusklina” som låg ute på fingerpontonen och med även denna framme i fören så var vi nöjda. Resolute kom in strax efter oss och hamnade lite längre ut i hamnen.

På natten till tisdagen så kom också mycket riktigt regn och rusk. Det blåste bra – men inte så farligt som de hade förvarnat om. Men vi låg bra och fick en god natts sömn. Tisdagen blev en allmän pysseldag där vi inte stack näsan utanför kapellet. Det verkligen öste ner hela dagen. Jag tog tag i diverse små lim-, och sikaflexprojekt som skulle fixas “inomhus” Magnus gav sig i kast med att försöka få till väderfaxen via kortvågsradion – något han också lyckades med efter ett tag. Och helt plötsligt så var denna dagen slut! Tänk var fort det kan gå! När jag vaknade på onsdagsmorgonen så insåg jag att det INTE regnade. Denna dag skulle vara minst lika regnig som tisdagen så jag passade på att smita bort till duschen. Jag kan utan tvekan säga att det var en av de kallaste duscharna på denna resan. I närheten av “Ice bucket challange”. HUR svårt ska det vara att ha lite varmvatten i sina ledningar??  Dagen visade sig bli riktigt fin mellan regnskurarna och Magnus fick till en löprunda och vi fick handlat lite.

 Utrymmet är lite begränsat när det regnar så man får vara lite uppfinningsrik när något ska fixas till

 Här sågas det “skärbräda” som fungerar som stödklackar under knarrande durkar

Dagen avslutades med en “svenskkväll” i Resolute. Efter vårt besök på IKEA så fanns det lite godis av både det ena och andra slaget i våra båtar och dessutom så hade vi lite annat i våra gömmor. Vi hade sill, potatis, Kalles Kaviar, köttbullar, prinskorv, knäckebröd, grevéost, västerbottenostpaj, rädisor, torkad gräslök, IKEA snapsar mm, mm. Vi åt så tröt ut genom öronen på oss och det var som en midsommar nr 2! Det enda som var lite svårt var detta med gräddfil. Men efter lite ihop blandande av färskost och annat okänt surad mjölkprodukt fick vi till ett bra substitut. Gott med andra ord och vi tycker att vi i det stora hela kom undan vindarna ganska bra.  I och för sig hade nog Resolute lite mer gung än vad vi hade…

 Undrar när IKEA i Sverige ska börja sälja snapsar…

 Mumsig “svensktallrik”

Idag är planen att lämna hamn och hitta en ankring strax utanför. I morgon fredag är det lovat fint väder och då siktar vi på en ö som är ett naturreservat. Vi har fått söka tillstånd för att få lov att både navigera och ankra där. Ön heter Islas Cies och är väldigt omtalad. Vi får väl se om den uppfyller förväntningarna. Därefter siktar vi på Vigo och sedan är det dags att ta sig söderut mot Portugal. Planen är ju att vi ska gå över till Madeira i början av november och innan dess så kommer Björn och hälsa på oss en vecka. I samband med detta så har Magnus börjat mumla om att segla till Gibraltar också.. Vi får väl se var vindarna tar oss 😉

Vi har inte så bråttom! Saker och ting får ta sin tid och vi tittar på både det ena och det andra. Planer läggs om flera gånger om dagen och idéerna på påhitt är många. Vi lämnade La Corouna och seglade söderut till Camarinas där vi lade oss för ankare utanför en fin strand, motsatt sida staden. Det var på denna seglingen Magnus fick skotet över huvudet men vi fick även delfinbesök igen – och jag fick till en kalasbild! Vi låg i Camarinas i två nätter. Dag två blev en härlig dag med strålande sol och bestämde oss för att göra absolut minst möjligt. Vi tog jollen in till den lilla stranden och låg där och läste böcker hela dagen. Det var varmt och skönt men bada var det inte tal om eftersom vattentemperaturen numera är på ca 14 grader. Ut på kvällen riggade vi grill och Dennis och Katarina anslöt också. Vi fick en sådan där magisk solnedgångskväll med många glada skratt och påfund. Dennis lyfte upp Katarina och jag tog ett roligt kort på dem i solnedgången. Då gjorde vi detsamma – fast jag skulle lyfta Magnus då… Eller hur… Men det gav många skratt och det blev många foton denna kväll.

 Gudomligt besök!

 På väg in till Camarinas – strax efter ofrivillig gipp. Foto: Katarina Henriksson

 Resolute ägnar sig åt nätfiske istället för att ankra!

 Vi trivs bäst på en egen strand!

 Varm och härlig solnedgång

Dennis lyfter Katarina i solnedgången

 Liv lyfter (eller nåt) Magnus i solnedgången 😉 Foto Dennis Bengtsson

 Två vackra båtar i kvällen

 Än kan den gamle gubben 😉

Dagen efter gick vi runt hörnan och rundade Finisterre  – Europas västligaste udde, den så kallade “världens ände”. Det växlade rasande snabbt mellan strålande solsken och dimma och vi var än en gång glada för vår radar. Både vi och Resolute ankrade utanför byn Finisterre och möttes av ett hejdundrande musikpådrag i form av spansk livemusik. Vad hände inne i byn?? Vi mer eller mindre kastade oss i jollarna och åkte in för att se. Men just då slog siestan till och byn var dödare än dödast. Vi fick dock höra att det var sista dagen på en tre dagar lång fiesta så ikväll skulle det dra igång igen. Bra tänkte vi och åkte ut till våra båtar igen för att vila upp oss. Kl 21 låg jag gott och sov i vår soffa och hade absolut noll lust att röra på mig. Det var samma i Resolute så vi bestämde oss för att hoppa festen inne i stan. Vi hörde ju ändå inget – så hur kul kunde den vara?? kl 22 kröp jag in i kojen och rullade in mig i täcket och somnade jättegott. 10 minuter sedan satt jag rakt upp i sängen och funderade på vilken idiot som hade placerat en högtalare mitt i vår sittbrunn och där drog på livemusik för full hals…. Skrikande full hals. Jorå! Fiestan hade börjat! Vad gör vi nu? Det var bäckmörkt ute och vi var båda trötta. Nä! Vi gamlingar hade inget där att göra tänkte vi och somnade om. Eller snarare försökte somna om. 04:30 gav sig musiken och då fick vi ett par timmars sömn innan det var dags att dra upp kroken igen! Vi gick tvärs över rian och siktade in på Portosin ganska långt in i fjorden. Vi skulle egentligen till en ankarvik bredvid Portosin men vi hade kommit på att vi hade fått ett tips om att det gick att fylla svenska gasolflaskor i hamnen och med en tom 11 kg och en tom 2 kg, flaska, så kunde vi inte missa detta. Dessutom var det torsdag och det skulle säkert ta ett helt dygn innan vi fick tillbaka dem och då var det ju fredag – sedan helg och därmed säkert noll chans till att få dem fyllda. Vi ropade upp Resolute på radion och sa att vi gick in till hamn för att fylla flaskorna. Det tog inte lång stund innan s/y Emma och s/y Kuheli också ropade upp oss och frågade om det var sant att det gick att få flaskorna fyllda och vips så hade delar av den svenska armadan förtöjt i hamnen. Vi var ju där lite tidigare än de övriga och med hjälp av hamnkontoret så ringde de till “gasolgubben” som lite motvilligt kom och hämtade våra flaskor. Han hämtade inte på torsdagar men han var ändå i närheten, så han gjorde ett undantag. “Gasolgubben” pratade utmärkt spanska och inget annat så Magnus försök att kommunicera med honom om pris, leveranstider och övriga svenska båtar  med gasolflaskor på ingång gick ju sådär… Det Magnus fick klart för sig var att våra två flaskor skulle levereras dagen efter kl 08:30. Priset? Det hade han ingen aaaaning om. Hm… Bara att lämna ifrån sig flaskorna och hålla tummarna.

Hamnen är liten och lite småskvalpig på grund av alla små fiskebåtar som inte har vett på att hålla rätt fart men marinapersonalen är helt underbar. De på kontoret pratar utmärkt engelska och gör sitt yttersta för att vi ska ha det bra. På kvällen satt hela svenskgänget vid grillplatsen vid lekplatsen när en av de icke engelsktalande från marinan kom och frågade efter “Emma, Emma”. Marcus på Emma studsade såklart upp och undrade vad som var på gång. Spanjoren räckte fram en telefon och i andra änden förklarades det på fin engelska att deras flaskor skulle hämtas på fredagsmorgonen och levereras senare samma dag. Hon hade minsann ringt till “gasolgubben” och pratat lite med honom 🙂 Det är fin service det.

Magnus var fortfarande tveksam till att vi överhuvudtaget skulle få tillbaka våra flaskor men han blev positivt överraskad när leveransen dessutom skedde 15 minuter tidigt och vi blev endast av med 35 EUR för våra två flaskor. Det är bra! Riktigt bra! Dessutom hade jag sett att det stod en arbetsbänk inne i garaget och på denna arbetsbänk stod det en stor och kraftig pelarborrmaskin…. Kunde vi händelsevis få låna den??? – Javisst! Självklart! var svaret och helt plötsligt hade vi tillgång till både skruvstäd och maskin och fick borrat ur den förargliga bulten i rorkulten. Dessutom så försåg de oss med borr efter att ha dömt ut våra nyinköpta metallborr! Fantastiskt bra! Service på hög nivå

Tillsammans med Dennis och Katarina tog vi bussen in till medeltidsstaden Noia. Och det är ju här som Göteborgshumorn gör sig gällande! Ordet “till” på Spanska kan översättas till “para”. Om vi då ska åka till Noia  så blir det ju “paranoia” .Vi hade otroligt roligt åt att Magnus till busschaffören fick säga: “Dos para Noia” JA- jag vet att vi är jättelöjliga men vi har inte roligare än vad vi gör oss!!

Lördagen var egentligen meningen att vi skulle förflytta oss till Muros för att där invänta dagens blåsiga söndag. Men vi trivs så bra här i Portosin så det blev två dagar till här. Med andra ord så blev det en utflykt även på lördagen och då tog vi oss till en keltisk bosättning, Castro de Barona,  från ca 100 år FÖRE Kristus… Det är lite dignitet på ruinerna här 🙂

På eftermiddagen var det dags för att prova på något helt nytt! Vi hade blivit utmanade av Dennis och Katarina på “Paddeltennis”. Tydligen väldigt vanligt här i Spanien och det går väl att beskriva som en blandning mellan tennis och squash. Fast i vårt fall i ultralångsamt tempo! Det var riktigt roligt och även Marcus och Emelie från Emma blev medtvingade. Marinapersonalen verkade inte tycka att det var något konstigt alls att vi bara levererade tillbaka en av de tre utkvitterade tennisbollarna med en förklaring att de övriga numera seglade i havet på helt egen hand… Kul var det i alla fall!

Idag söndag så blåser det lite mer än vad vi tycker om så vi hukar oss i våra båtar. I morgon blir det förflyttning till nästa rias lite mer söderut där vi får leta efter lä för på tisdag/onsdag ska det blåsa rejält igen. Sedan ser det faktiskt ut som att vi skulle kunna få lite sommartemperatur ett tag… Men jag vågar inte hoppas på för mycket.

Magnus har förresten läkt ihop mycket bra efter hans närkamp med skotet. Det är bara lite skrap kvar på ena kinden och en skorpa på en ögonlocket. Om ett par dagar kommer det vara helt borta. Tack alla för alla fina och goa kommentarer vi har fått angående detta. Det var inte självklart att skriva om det men vi tycker att vi får dela med oss av både upp-, och nedgångar. Annars blir det inte riktigt rätt och om vi skrämde någon så ber jag om ursäkt. Det som dock krånglar är fortfarande min systemkamera. Den fungerar till och från och detta leder till mindre (och större) frustrationsutbrott hos mig…. Vi får väl se… Dags att köpa en ny tror jag….

Ibland får man sig en liten påminnelse om hur snabbt att vårt behagliga längeseglarliv skulle kunna förändra sig. Vi seglade mellan La Coruna och Camarinas. Vi hade strålande sol ca 8-10 m/s platt läns med spirad genua och bommen ute åt andra hållet så långt det bara gick. Farten var god och vi surfade fint på vågorna. Dessutom så styrde Boris, vårt vindroder, helt fantastiskt denna dag. Jag hade lagt ett par timmar på att bekanta mig mer med Boris. Vi har inte varit direkt kompisar och jag har överlåtit den saken till Magnus men denna dag tog jag tag i det hela och nu måste jag säga att det känns som vi har en möjlighet att bygga en riktigt bra relation på sikt! När vi närmade oss udden utanför Camarinas var det dags för en planerad gipp. Det innebär att bommen ska förflytta sig från sitt läge längst ut åt ena hållet, med segel och allt, till andra sidan. Att få en oplanerad gipp är något vi inte vill vara med om för krafterna som blir när bommen flyger från ena sidan till andra är enorma. Därför har vi så kallade preventerlinor som håller fast bommen på rätt sida. När vi då ska göra vår kontrollerade gipp så skotar en av oss hem i storskotet och på så sätt långsamt förflyttar vi bommen mot mitten. Samtidigt så styr den andra personen så att gippen inte ska komma för tidigt. När sedan bommen väl flyger över så är skotet så kort som möjligt och bommen hinner med andra ord inte så upp sådan fart. Eftersom vi dessutom har skotskenan på vår targabåge över våra huvuden, bakom sittbrunnen, gör att om det är mycket skotlina utmatat så faller detta ner i sittbrunnen när bommen är i mitten. När bommen sedan går ut åt andra sidan så rycks ju skotet med av en väldans kraft. Då gäller det att hålla sig undan inte fastna i detta. Men det var precis detta som hände denna dag….
När vi ska göra vår planerade gipp så går jag bak och sätter mig för att styra med vindrodret, istället för att som vanligt ta ratten. När jag låser upp vindrodret så är kraften helt enkelt så stor att jag klarar inte av att hålla emot med det korta rodret i nedförbackessurfen och Nanny rusar upp ett par grader mot vinden. Och det räckte…. Magnus har precis lossat preventlinan för att börja dra in i storskotet när bommen kommer flygande. Jag fullkomligt skriker rakt ut från min plats på akterdäck och samtidig ser jag hur storskotet faller ner över Magnus huvud och han får en skotlina ner på varje sida av halsen. Men han har blivit varnad av mitt skrik och hinner huka sig lite OCH vrida en aning på huvudet. Detta räddade honom. Skotet snärtar till honom över ansiktet när bommen flyger ut åt andra sidan – men det fastnar inte under hakan – vilket hade varit totalt förödande. Jag släpper vindrodret och går ner och styr med ratten medan Magnus ligger på toften och kontrollerar om han är hel. Jag har gråten i halsen och känner mig fasansfullt skyldig men fortsätter styra och efter ett tag så konstaterar han att han är hyfsat ok men att han blev av med sin favoritkeps…. Skotet rappade honom över hans högra ögonlock och på något sätt har han fått ett hack vid hans vänstra näsrot. Nu har det gått två dygn sedan detta hände och man kan väl lugnt säga att det ser ut som att han har varit med om ett redigt slagsmål. Det var nära – riktigt nära. Vi blev ordentligt skärrade och som tur var så kom Dennis och Katarina över direkt efter det att vi angjort vår ankarvik så vi fick prata av oss. Jag rotade i våra gömmor och plockade fram den bästa trösten jag kunde komma på. Smågodis… Salta balkar, nappar och röda Ferraribilar tillsammans med Marabou Mjölkchoklad gick ner på högkant. Och Magnus kommer vara gul och blå i ett par dagar nu men det kommer läka fint, det syns redan nu. Han klarar sig bra så länge han inte grimaserar eller skrattar. Så vi försöker just nu bara ha “lagom trevligt” – och det är faktiskt ganska svårt 😉

Vi lämnade vår delfinkompis och ankarvik och fick oss en riktig kalassegling till Cediera. Solen kom fram på eftermiddagen och på plattlänssegling med spirad genua så njöt vi till fullo. Denna dag var det så varmt att vi kunde segla i badkläder. Batterierna var fulladdade, solen tryckte på bra med Ah på solcellerna, watermakern tuffade på och gjorde vatten som hamnade i dunkar istället för ner i skafferiet som sist. Dessutom så styrde vårt vindroder Boris ovanligt bra och livet var riktigt gott att leva. Detta var helt enkelt en av de saker vi har sett fram emot när vi många långa vintrar har förberett oss för denna resa. Inne i Cediera låg ett fåtal båtar för ankare och vi hittade oss ett bra ställe med ett lägsta djup på tre meter att släppa ner dunderklumen på, precis så som vi brukar göra, med tripplina och allt. Magnus backade först försiktigt. Sedan sträckte ankarkättningen han en liten stund så att ankaret kunde äta sig ner i sanden/leran lite lagom för att därefter, som vanligt, försiktigt gasa upp till 2000 varv för att vara säker på att ankaret sitter som berget. Detta har vi gjort många gånger förut och det fungerar “alltid”. Men som bekant finns det inga regler utan undantag och strax över 1500 varv så släppte dunderklumpen taget och vi blev ärligt talat riktigt förvånade. Det krävdes tre omankringar innan vi var hyfsat nöjda och då fick vi nöja oss med en inbackning på 15oo varv istället. Men eftersom det inte skulle blåsa särskilt mycket, så bestämde vi oss för att det var bra, satte dubbla ankaralarm och somnade sött.

 Delfinen som gjorde oss sällskap i ett par dagar

Dagen efter ringde klockan redan 07. Vi hade inte mer än 25M ner i La Courona men vid 13 tiden skulle det komma in en front och eftersom vissa vädersiare hade hintat att det kunde vara åska i den fronten så blev jag genast orolig och ville komma i hamn innan det. Kl o7 var det helt och hållet bäckmörkt….. Men vi käkade lite yoghurt och pysslade ett tag och när klockan var 08 och solen borde ha gått upp så insåg vi att det inte skulle bli mycket ljusare än det eftersom vi var totalt inbäddade i dimma. Magnus drog igång radarn och jag drog upp ankaret. När vi tuffade ut i totalt bleke så var det två andra båtar som också gick ut. Båda dessa båtar vände efter bara ett par hundra meter och gick in i hamn igen. Vi funderade på om de inte hade radar eller varför de gjorde så men vi fortsatte för motor in i dimman på ett helt stilla hav. I dessa lägen är det skönt att ha den kapten som har sysslat med radar i över 10 år inom försvaret. Han tycker nästan att det är roligt att få navigera med hjälp utav den. Sedan så använder vi ju plottern såklart. Men på den ser man inte alla små fiskebåtar som låg ute denna tidiga morgon. Det vi också hade lite problem med att se var fiskeflötena. Här låg det långa rader med flöten. De var ca 10×10 cm och låg med 30 meters avstånd. Vi misstänkte ju genast att det var någon form av nät så det blev lite zick-zackande och mycket spanande i början. Strax efter 12 snåret tuffade vi in i den inre marinan i La Courona. På bryggan stod Resolut, i vanlig ordning och tog emot oss. Vi hade gått lite skilda vägar de senaste dagarna och det var jättekul att ses igen.

 Dimma…

Nu har vi legat fyra dagar här och eftersom den femte dagen är gratis så kommer vi att ligga kvar här en natt till och dessutom kanske en sjätte. Under dessa dagar så har hamnen gått från nästan helt tom till ett att bli ett litet svenskläger.  På tisdagen kom familjen på Swede Dreams, som vi känner från JRSK, och efter det så har det bara droppat in massor av båtar. Ett par av dem känner vi till från bloggar vi läst innan och framförallt kul var det att få träffa de nya ägarna till Kuheli. Kuheli är också en Rasmus 35 och vi följde Ivan och Josefin på varenda steg de tog för ett par år sedan när de var ute i 3,5 år. Idag är det en familj från Kalix som har henne och självklart har vi passat på att jämföra lösningar och utförande. Det blir en del spring mellan båtarna och det utväxlas allt från böcker, filmer, E-böcker, ljudböcker, pilots, tips på hamnar mm mm. Ett litet svenskläger helt enkelt, där flera nu är ute för andra omgången.  I den andra hamnen ligger alla norrmän 🙂 Lite lustigt faktiskt. Sedan så är det självklart ett gäng fransmän och holländare som är här också, mfl. Något som jag tycker är väldigt roligt är att det är många yngre personer, både med och utan barn som är ute och seglar. Vi hade fått höra att vi mest skulle få möta pensionärer – något som inte alls har stämt. Det är snarare så att det är vi som är gamlingarna 😉

 Kuheli på gång in efter att ha korsat Biscaya

 Paco (och Lola) lär sig hur man knyter armband

 Vissa vill ha en man i byrån. Jag har en i stuvfacket 🙂

Vi har varit lite duktiga och fått gjort en hel del jobb också. Vädret är inte lysande. Vi är nere på våra 16-18 grader igen och det blåser riktigt kallt. Men då är det bra att göra båtjobb. Magnus har ju fått av den kärvande rorkulten men det sitter fortfarande en bult i som måste borras ur och det är inte det lättaste. Han gav upp efter det att han knäckt ett 6mm stålborr. Vi får helt enkelt hitta en mekanisk verkstad med en pelarborrmaskin som kan hjälpa oss med detta. Jag har lagt lite tid till att leka med oxalsyra för att få bort rost – allt rostar!! och sedan har vi fått ordning på kopplingarna till watermakern. Sedan så lyckas jag ju skapa mig merjobb genom att lägga en inte helt stängd burk med smågurkor i ättika ner i det stora skafferiet. Alltså inte skafferiet som jag hällde vatten i förra veckan utan detta var det andra skafferiet. Och jag kan lova att ättika luktar mer än vad vatten gör. Men jag gör i alla fall inte samma misstag två gånger 😉 Dessutom så är vinäger bra mot mögel och div eventuella småkryp och hela skafferiet fick sig en välbehövlig genomgång.

Fredagen blev en utflyktsdag till IKEA där vi handlade upp på livsnödvändiga saker som: mjölkchoklad, smågodis, kakor, korv, sill och annat smått. Vi delade en taxi med Dennis och Katarina och hade en sådan där vansinnigt trevlig dag där vi bara skrattade åt allt. På kvällen satt vi i deras sittbrunn och tog ner solen. Det gäller att passa på när den är framme och samtidigt diskuterade vi om det inte var dags att röra på oss nu. Men det blev en dag till! Vi var inte riktigt färdiga med La Courona kände vi. Så idag lördag har vi en pysseldag och vi är jätteglada för idag är det sommar och sol. Magnus skulle upp i masten för att kontrollera att allt såg bra ut och precis innan han drog på sig selen så sa han – Ska inte du göra detta då??? Jag har ju bestämt mig för att jag inte är höjdrädd längre – så det var bara att bita ihop och klättra upp. Magnus hissade mig i början så att jag kände att jag var säker och denna gången kom jag faktiskt upp! HELA VÄGEN – så nu är jag stolt över mig själv 🙂 Och så har jag bestämt att jag inte är höjdrädd längre! I morgon tar vi oss vidare söderut! Hopp och hej så hörs vi snart igen.

Kolla hela vägen uppe 🙂

 Till och med en Selfie 🙂

Vi låg kvar i Ribadeo i två nätter. Dag två kom vinden – på klockslaget enligt prognosen. Det drog i rejält men vi hade vinden nästan i näsan och det blåste från land så det var inte så farligt. Trots den kraftiga vinden så var det tokvarm. Man svettades av att bara stå still rätt upp och ner. Det är då Liv får för sig att göra något nyttigt… Jag bestämmer mig för att köra ett par tvättmaskiner. Eftersom de båda tvättmaskinerna och torktumlaren såg ut att vara av nyare modell så slog jag slag i saken och stövlade in på hamnkontoret. Där satt tre herrar och läste tidningen. Efter mycket viftande och förklarande så fick jag dem att förstå att jag ville köpa polletter för att tvätta. Och så hände inget mer. Det tre herrarna hörde alltså inte till marinan utan satt bara inne på kontoret och läste tidningen, det borde jag ju förstått 🙂 När väl hamnkaptenen kom så fick jag mina tre polletter och skred till verket. Jag är trots allt ett par år över 35 (inte många då, men ändå ett par år) och jag har ju kört ett antal tvättmaskiner i mina dagar. Då kan man ju tycka att det inte ska vara så svårt. Men på varje nytt ställe vi hamnar och jag ska tvätta så står jag ändå där och kliar mig i huvudet. Denna gången fanns det inga skrivna instruktioner förutom att varje maskin skulle ta 90 minuter. Det gick inte att välja program insåg jag sedan eftersom detta var förvalt av marinan genom att de kört en skruv rätt in i vredet för programmval. Dessutom kunde man inte lägga in tvättmedel eller sköljmedel eftersom även dessa fack var igenskruvade. Men denna gången var jag förberedd för detta har jag varit ute för innan och hade därför köpt tvättmedelskuddar med sköljmedel som man lägger direkt in i tvätt trumman. Jag kände mig omåttligt stolt över att ha över vunnit detta hindret och körde igång en maskin. Den andra maskinen var upptagen så det fick bli bara en. På vägen ut hittade jag dessutom en extra polett så nöjd och glad gick jag ut i stormen och svettades vidare i 90 minuter innan det var dags att hämta tvätten. Fyra gånger var jag uppe och efter sammanlagt två och en halv timma så var tvätten äntligen klar. När jag öppnade luckan så kom hela Niagarafallet ut över mina fötter för tydligen så fungerade inte vare sig tömningen eller centrifugeringen. Precis då kommer den skrattande hamnkaptenen in och förklarar på engelska att den maskinen gör sådär ibland. -Jaha, tänker jag och ställer mig och för hand vrider ur alla kläderna innan de åker in i torktumlaren. Nu är den andra maskinen ledig så jag kör en maskin i den istället. Två och en halv timma senare är tvätten i torktumlaren fortfarande genomblöt och tvätten i tvättmaskinen snustorr. Helt fel med andra ord. Då kommer herr hamnkapten igen. Det är nästan så att jag börjar misstänka att han spionerar på mig 😉 – Jasså tvättade inte maskinen?, jo, den gör så ibland. Här är en ny polett. Jag tar lydigt emot den och han försvinner. Då slår det mig att jag borde säga att torktumlaren inte heller är så bra, men med tanke på att tvätten var dyngblöt som åkte in och den fortsätter att arbeta på den förra polletten så får jag nog vara glad för det. Ytterligare två och en halv timma senare är den andra tvätten klar och SJÄLVKLART så upprepas processen från tvättmaskin nr ett. Tyvärr kommer inte den trevlige hamnkaptenen och kollar läget denna gång och det var nog tur för honom. Åter igen så vrider jag ur alla kläder för hand. Den första tvätten i torktumlaren är fortfarande genomblöt men tvätt nr 2 är ännu blötare så den får företräde till torktumlaren. Arg och grinig tar jag med mig första tvätten och hinner precis hänga upp den över hela däck innan regnet kommer. – Men vad i h-lv-t-…. På med kapellet och med bara två dragkedjor öppna så binder jag ett spindelnät över hela sittbrunnen och hänger tvätten där. Nu är blir det immigt och fuktigt i båten kan jag lova. När tvätt nr två dessutom tillkommer vid 22 tiden på kvällen så är känslan av en fuktig källare övervägande i hela båten. Jag kör våra fläktar på kallluft för att köra på värme är inte att tänka på. På fredagsmorgonen ska vi lämna för att gå till Viviero. Självklart har det regnat in i vid de två öppna dragkedjorna i kapellet så allt som hängde där i närheten är ännu blötare än på torsdagskvällen. Magnus har dessutom passat på att tvätta ur saltvattnet ur de flesta av våra tampar vilket också tillför en hel del väta. Denna dag är grå och tråkig så all tvätt som bara går hänger kors och tvärs inne i hela båten. Men den vill bara inte torka!
När vi går ut från hamnen så kopplar jag som vanligt genast på watermakern och låter den gå sina 10 minuter för att få bort skitvattnet innan jag smakar av vattnet och kopplar över till vår huvudtank. Vi tycker att vi har fått lite för lite vatten från watermakern men inte hittat någon förklaring – men det skulle ge sig…Efter bara någon timme får vi faktiskt segelbar vind så jag stänger självklart av watermakern eftersom den drar väldigt mycket ström och kopplar över vattnet till avsmakningsslangen igen. Vi har detta som rutin för att vi inte av misstag ska lyckas köra ner dåligt vatten i tanken. Avsmakningsslangen ligger gömd i skafferiet över vasken och när det första “skitvattnet” jobbar igenom så drar vi ut slangen och låter den bara ligga i vasken. När vinden dör någon timme senare och motorn startas så drar jag självklart igång watermakern igen. Men eftersom den bara har varit avstäng någon timme – så smakar jag inte av vattnet och drar därmed inte fram slangen….. Detta leder till att ca 8-10 vatten rann ut i den redan fuktiga båten, från avsmakningsslangen, ner i skafferiet och ner i i… ja… allt. Jämför detta med att ni tar och ställer er på stol och häller in 10 liter vatten längst uppe i ett köksskåp som har ett skafferi längst ner. Suck – prata inte med mig, så arg blev jag. När detta dessutom upptäcktes så var vi mitt ute på en gungig sträcka så det var inte att tänka på att börja plocka ut skiten förrän vi var i hamn. Så jag är lite trött på vatten – i alla fall sött vatten…
När jag senare, framme på vår ankringsplats i Viviero, har lyckats lokalisera och torka av det mesta av vattnet så konstaterar jag att det var lite för lite vatten. Det borde ha varit en ca 15 liter vatten istället. De har inte hunnit leta sig ner till kölssvinet för det var torrt i lagringsutrymmena däremellan, så var har vattnet tagit vägen? – Nu går självlänspumpen säger Magnus helt plötsligt. – Va? sa jag. Det gjorde den igår också… Vi har en liten, liten tillströmning av vatten till kölsvinet från vår rodergenomföring men inte så att pumpen skulle gå två gånger på två dagar. Nu börjar vi fundera…. watermakervattnet fylls på i tanken via luftningsslangen till vattentanken. Det har inte varit några problem innan eftersom det rinner så lite vatten och vi har noga kontrollerat att allt rinner ner i tanken och inte förspills ut åt andra hållet via luftningsslangen. Men vi är ju ute på mycket hårdare seglingar nu och det gungar ju mycket mer än när detta monterades i Göteborg. Kan det vara så….????. Jag rycker upp motorluckan där luftningsslangen till vattentanken kommer ut för bara för upptäcka att det är blött, blött, och blött överallt. Fast motorn är torr OCH det är sötvatten. Luftslangen är självklart dragen så att den inte skulle kunna dränka motorn om vi klantade oss. Så med motorrumsluckorna öppna och varm motor så torkade vattnet fort upp av sig själv. Annat kan man säga om min tvätt…. Fortfarande blöt och äcklig. Idag lördag hänger allt tvätt på linor ute och solen skiner samtidigt som det blåser lite lagom. Det vore ju bara den om det inte skulle blir torrt nu! Och jag tänker inte ens titta på en tättmaskin igen.

Annars har vi det kalas i vår ankarvik och vi har världens sötaste delfin som kelar med Nanny och vår lina till vårt ankarflöte. Han kommer en gång i timmen sisådär och kollar läget. I natt hörde jag honom pusta utanför skrovet. Vi ligger tre båtar här och en av dem är norsk och den andra är fransk .Nu ska vi slappa och fixa lite i ett par dagar innan vi går runt hörnan till A Courona. Bland annat ska vi koppla om en watermaker 🙂

Jag fullkomligt älskar Spanien! Bara på väg in till Gijon så möttes vi av glada spanska tillrop som hälsade oss välkomna. Spaniorerna är inte rädda för att prata med oss och de bara skrattar när vi försöker förklara på vår dåliga spanska och de vill inget hellre än att förstå eller att träna lite på sin Engelska!

Efter det att jag hade fått sovit ikapp ett par timmar så började Magnus jobba direkt. Han dök i för att byta vår propelleraxel anod. Vid ett tidigare bad hade han observerat att den redan hade minskat rejält i omfång och för att vara på säkra sidan så bestämde vi oss för att byta. Men det var inte så mycket att byta för den gamla var helt borta…. Bara att sätta dit en ny. Inte bra att det äts så fort. Frågan är om det är Nanny som gör det eller om det är omgivande båtar….

Magnus byter anod

Vi släppte dock tankarna på det och gick en sväng på stan istället. Regionen är känd för sin cider och det speciella är att man ska hälla upp i glasen genom att hålla flaskan så högt upp det bara går samtidigt som andra handen håller glaset så lågt det bara går. När man häller upp så ska man då självklart spilla så lite som möjligt men detta upphällningssätt gör att cidern “luftas” och att smakerna kommer fram. Så självklart så skulle vi prova detta. När man då beställde så fick man en flaska och ett glas. Sedan skickar man runt detta runt bordet och alla försöker sig på att hälla upp. Kladdigt är väl den korta beskrivningen men det var faktiskt ganska gott!!

Magnus ska försöka sig på att hälla upp cider

Vi låg kvar ett par nätter i Gijon bland annat för att ducka för en kraftig vindfront och pysslade med både det ena och andra. Det är alltid saker som ska fixas och bland annat så gav jag mig på toalettpumpen igen. Tydligen hade jag inte smort på alla nödvändiga ställen så med hjälp av Dennis instruktioner så fixade jag nog till det denna gången. Hoppas jag….  Katarina hade jagat tag på en holländare som seglat en hel del här på kusten och han gav oss ett par tips på ställen som vi bör se och ett par “absolutaldrigilivetställen”. Ett av tipsen var Puerto de Cudillero. Enligt holländaren var detta ett av de ställen vi absolut måste se – så på tisdagen tuffade vi dit. I mer eller mindre stiltje och massor av gammal sjö så det blev en mycket rullig historia. Men det lönade sig för Cudillero visade sig vara en liten pärla. När man väl lyckats lägga till vill det säga. För här så låg vi för boj innan för vågbrytarna men inte bara en boj, utan två! En i fören och en i aktern. Det var inte helt klockrent och vi fick kämpa lite innan vi fick till det hela helt rätt. När väl hamnkaptenen sedan kom ut och hälsade på oss så klagade han i alla fall inte så vi antog att vi hade gjort rätt! Vi fick en fantastiskt eftermiddag och med 20 grader i det klara och härliga vattnet så blev det många bad. Resolute gjorde oss också sällskap hit och ut på kvällen gick vi en promenad till byn. Byn klättrar upp på väggarna inne i en liten bergsskreva och för att komma upp till byn så fanns det en genväg genom berget i forma av en mycket läskig tunnel – så den var vi ju tvungna att prova.

 Sjörök även om det nästan var helt stilla

 Katarina är ute på utflykt

 Läskig bergstunnel upp till byn

 Från torget klättrade byn upp på bergsklipporna

 Resolute framför alla ljusen från byn

Men vi tog beslutet att ta oss vidare redan dagen efter. Vi skulle bara ta ett hopp på ca 25M så vi sov länge och käkade frukost i lugn och ro. När vi lämnade den skyddade hamnen så var det platt vatten så vi hissade inte ens storen. Men det skulle inte vara länge. Redan vid första udden så smällde det till och vips hade vi 10-15 m/s från alla möjliga konstiga riktningar. Upp med segel och försöka segla men det gick inte för vinden var allt annat än stadig och den kom och gick på ingen tid alls. Mestadels så låg dock vinden runt 5 m/s Nästan framme vid Lluarca hade vi ett skepparmöte över VHF:en och konstaterade att eftersom det skulle komma dåligt väder på torsdagen så var det bättre att gå 20M till för att komma lite längre och för att få lite bättre skydd från hamnen. Det var ett dåligt beslut. Väderprognosen hade sagt att vi skulle ha 2-5 m/s resten av dagen men NÄHÄDÅÅÅ! För att göra en lång historia kort så blev det en riktig skitsträcka med mycket jobbig sjö och mycket jobbiga vindar. Biscaya är inte att leka med – det är helt klart och denna gång så stämde inte väderprognosen alls!. Nu var det väl egentligen inte så farligt men vi var inte riktigt förberedda på att det skulle bli så skumpigt och om man inte är mentalt förberedd så blir det liksom ännu jobbigare. Men det jobbigaste av allt var att min älskade kamera dog och inte ville fungera. Jag fick totalpanik! Jag vet att den är gammal och att den egentligen har gjort sitt men jag tycker så mycket om den och tycker att jag får så fina bilder med den så när den meddelade “Error 99” och sedan var totaldöd så grät jag till och med en skvätt. Efter lite googlande så har jag förstått att det förmodligen är ett kontaktfel, antingen vid objektivet eller vid batterierna och med hjälp en städning där så får jag nu igång kameran – korta stunder…. Vill inte, vill inte, vill inte. Får man säga så? Men jag måste nog inse att jag måste börja titta mig om efter en ny kamera. OM det är någon som har en begagnad Canon systemkamera att sälja så är jag väldigt intresserad – hör av er! Jag kan bara inte tänka mig att vara utan kamera en längre stund!

Vi surfade in i Ribadeo strax innan 20 på kvällen och där togs vi, i vanlig ordning togs vi emot av Resolute och efter lite dividerande med hamnkaptenen så fick vi till slut ligga bredvid varandra. Även de tyckte att dagens etapp var riktigt grinig och stökig så vi tröstade varandra i sittbrunnen hos Resolute. Det blev en sen kväll där vi löste precis alla världsproblem och skrattade ordentligt i omgångar medans regnet öste ner på utsidan av kapellet. Vinden nu, torsdag har börjat tjuta lite smått i riggen och den förväntade vinden verkar följa väderprognosen – i alla fall denna gång. Nu ska vi ligga här ett par dagar så får vi se var vi tar vägen sedan. Det ser ut som om vi skulle få fina vindar för att segla till A Coruna i början av nästa vecka. Men vi har inte jättebråttom för såfort vi kommer ut “runt hörnan” så lär vattentemperaturen droppa en sisådär 5-6 grader. Samtidigt så måste vi ju börja ta oss söderut så sakteliga. Vi har dock intebråttom eftersom vi inte planerar att vara på Kanarieöarna förrän i början av december.

Här är också ett fotoalbum ifrån Frankrike

150728 Frankrike

Av någon anledning så blir filmen “kornig”

Ber om ursäkt för det och ska kolla lite mer när jag har bättre uppkoppling…