Idag är det ett år sedan jag genomgick min steloperation av nedre ryggen. Om det inte hade varit för vår kommande långsegling så hade jag nog aldrig gått igenom operationen. Det är helt otroligt vad människokroppen klarar. Konstigt nog så var jag så van att leva med smärtan att jag inte tyckte att det var så märkvärdigt. Jag var van av att vara begränsad i min rörlighet och i vad jag faktiskt kunde göra och en operation fanns inte med på kartan överhuvudtaget. Eftersom Magnus gjort en liknande operation för ca tio år sedan så hade jag sett på nära håll vad som krävdes för att ta sig tillbaka och att genomgå det var i min värld inte ett alternativ. Men under sommaren/hösten 2012 förvärrades smärtan och jag var tvungen att börja äta smärtlindrande tabletter – vilket jag INTE var så förtjust i. Efter mycket om och men tog jag tag i situationen och jag fick turligt nog träffa en av Sveriges främsta ryggspecialister. Han tyckte att detta var en enkel operation och förstod inte varför jag tvekade. Jag insåg att det skulle inte bli någon långsegling om jag inte fixade min rygg. Jag kan ligga på durken och låta Magnus ta ansvaret när vi seglar på Kattegatt och Skagerrak – men över Biscaya och Atlanten – nä, det skulle helt enkelt inte fungera. Och när jag väl tackat ja till genomgå operationen så gick det ganska fort eftersom jag fick frågan om jag kunde ta ett återbud. De ringde på torsdagen och på tisdagen den 29/1 2013 opererades jag.
Redan efter ett par dagar så insåg jag att operationen skulle bli ett lyft för livet. Visst – det var tufft, riktigt tufft. Det sticker jag inte under stol med. Men planerad konvalescenstid var 5-6 månader. Jag var åter i jobb på 50% efter en månad och jobbade 100% efter två. Och det är som jag vunnit högsta vinsten på lotto! Med facit i hand kan jag bara konstatera att läkaren hade rätt – varför tvekade jag? Idag är jag löjligt rörlig och har inte ont överhuvud taget. Jo, det är klart att jag är lite öm i ryggen ibland – precis som alla andra får när man misshandlar sin rygg eller inte sköter sig riktigt. Vissa seglingar i somras var lite för hårda för en nyopererad rygg också – men det var då. Nu har det som sagt gått ett år och nu är skelettet i de ditopererade benbitarna lika starkt som ett “originalskelett”.
Så, ett år = ett nytt liv, utan smärta = fantastiskt 🙂
