150524-26 Salbuvik-Lerwick, Shetland

Söndagsmorgonen började med att vi promenerade upp för backen till syster Mette. Där var det dags för hejdåkramar eftersom de var på väg ut för att vara med på syskonbarnet Majkens dop. Vi fick med oss ett par bra väderprognoser, varsin dusch och en stor säck med tvättad och manglad tvätt. Förstår inte riktigt hur vi ska klara oss utan denna servicen i framtiden 😉 Regnet fullkomligt öste ner hela förmiddagen men vi fixade i ordning Nanny och försatte henne i långseglingsskick. Nils tittade inom och tog en sista fika och levererade dessutom ytterligare ett fynd från hans outtömliga källare. Denna gånger var det skummgummit från innehållet i en Pelicase. Det är som små stavar i skumgummit som trycks ut och på så sätt man man göra anpassade förvaringsskydd. Skumgummit skars till och inpassades under doghouset på styrbordssidan och där bor numera, tryggt och säkert: Stor kamera, röd kamera, Gopro och sattelittelefon. Kalasbra blev det men bilder får komma i senare inlägg! Regnet vägrade släppa så vi trotsade det, kramade Broder Nils, Borsdotter Madeleine och hennes pojkvän Torbjörn hejdå, släppte tamparna, hissade storseglet och gav oss av västerut. Sjukt… Nu gav vi oss av igen… och alldeles själva denna gång, utan tidspress eller noggranna planer. Väderprognosen hade lovat oss lite grinigt väder i början med sydvästliga vindar som skulle avta. Vi gick därför nord väst och kunde på så sätt få sträck i seglen. Nils hade varnat oss för att sjön i fjorden ut mot Marstein och ett par timmar till kunde vara bråkig. Och det var den…. Det och en väldans massa regn. Men vi hade kvar kapellet för att slippa regn och bestämde oss för att stötta lite svagt med motorn för att slippa det värsta stampandet och guppandet. Dessutom så är det så att vi kanske inte har så många tider att passa längre – men vädret styr vår värld numera och det väder som skulle komma in över Shetland på tisdagsförmiddagen ville vi gärna hinna före. Behaglig gång? – Nä… men vi tog oss så sakteliga framåt och ibland är det bara att bita ihop. Måndagen blev sakta men säkert bättre och vi fick fina vindar med sol och därmed en mycket mycket behagligare situation ombord ut på eftermiddagen. Kvällen var magisk och vågorna var på knappt en meter och ganska långa vilket gjorde att vi kunde sova bra. Sova ja… Vi har ju en sjökoj som man kryper in i och sedan ligger man bra och stadigt även i ganska mycket rullning. Tyvärr innebär denna principen att man bara får plats att ligga som en tändsticka i en knökfull tändsticksask. Jag sover mest under principen kanelbulle…. vilket som ni säkert förstår, innebär att man behöver mer bredd och mindre längd. Typ lika mycket plats som en hundkoja eller liknande hade passat bra men nu funkar det inte riktigt så när båten rullar villt från sida till sida. Så det är bara att lägga sig på rygg i tändsticksasken och intala sig själv att ”nu ska du sova”. Och det går förvånansvärt bra, efter ett tag när man varit vaken tillräckligt länge 😉
Magnus sov på måndagskvällen när jag fick en fantastisk solnedgång. Vi är ju så långt norrut så det blir ju inte riktigt mörkt. När jag väckte honom vid 01:30 så var solens ljus fortfarande inte helt borta. Jag stod länge… läääänge denna kväll och spanade för jag var helt övertygad om att detta borde vara delfinväder. Men inte… Månen lös samtidigt och glittrade så fint i vattnet och varje gång trodde jag att det var en delfin men nä… Jag får väl ge mig till tåls. Det kommer nog, hoppas jag. Istället hade jag stort nöje av stormfåglarna, åter igen. De kommer i grupp och tävlar om vem som vågar flyga närmast fören och peket på båten. De satsar en och en och siktar som ett gammalt krigsplan med målet att komma så nära vattenytan och fören som möjligt. Denna gången hade stormfåglarna dessutom sällskap av en stor Sula (tror jag) som försökte sig på samma lek. Inte lika framgångsrikt men eftersom den är bra mycket större så seglade den framför Nanny på ett helt annat majestätiskt sätt. Men jag är helt övertygad om att flocken med stormfåglar både hånade och garvade åt honom för hans ”bifallsljud” från gänget var helt annorlunda än när någon av storfåglarna lyckades komma riktigt nära 🙂
Vi vet ju att ni är ett gäng som följer oss via vår AIS sändare på Marine Traffic. Men uppdateringen där hänger på att det finns andra VHF sändare runt oss som vidarebefordrar vår signal. Gör ingen det när vi själva inte har landkontakt så syns vi inte. Det hjälper heller inte till att vår antennkabel från VHF antennen i masten bestämde sig för att koppla loss sig vid mastfoten. Något som vi inte upptäckte förrän natten mellan söndag och måndag. Så om vi försvann tidig från Marie Traffic på söndagskvällen så var detta förmodligen orsaken. Det ligger en klickbar länk till höger som skickar er direkt till Marine Traffic och vår senaste position. Men där finns också två st länkar till winlink och JRSK där vi själva kommer att försöka rapportera in vår position via kortvågsradio en gång per dag när vi är ute på längre sträckor. Magnus har lyckats koppla upp kortvågsradion två gånger under överfarten. Dels för att uppdatera positionen men även för att ta emot nya väderfiler och mail. Men det är inte en enkel process. Vi inser att han får lägga minst en timme varje gång han bara börjar fundera på att koppla upp datorn mot kortvågen. Och då lyckas han ändå inte varje gång. Fast det är ju klart, tid är ju något vi har gott om. På måndagsmorgonen så bestämde Zlatan sig för att utvisa sig själv. Eller snarare roderlägesgivaren till Zlatan satte sig själv på bänken och vägrade prata med Zlatan vilket innebar att vi helt plötligt inte hade någon autopilot. Då var Magnus så trött att det inte var läge att börja med vindrodret och dessutom hade vinden vridit så det var mitt i pricken i näsan. Så det blev motorisering med handstyrning. Men jag har förstått att det är så det går till när man ska ta sig till Skottland. Då ska man inte ha någon autopilot… Eller vad säger Ester ?? 😉
Vi lade till kl 09 i Lerwick på tisdagsmorgonen. Tröttta men glada efter 43 timmar. Här har vi ju inte varit förut. Nu börjar nästa del av äventyret. Vi har betalat hamnavgift för två nätter och såklart så stämmer inte de uppgifterna som fanns in Reeds. Detta var dock första gången vi råkade ut för en ”inkopplingsavgift” för elen på 7 pund…-då ingår ju också att det kommer ner någon till bryggan och pluggar in elen för oss, förklarade den vänliga damen på hamkontoret. Ööööööhhhhh, det har jag redan gjort, svarade jag. – Nämen vad bra, blev svaret och vi blev 7 pund fattigare…. Skit i det, just nu är vi som sagt bara nöjda och glada över att vi faktiskt är på Shetland och i Skottland. Något vi drömt om länge och resan över var lite småjobbig men i det stora hela gick det riktigt bra och det ligger bakom oss. Nu ska vi upptäcka Shetland 🙂 Tack alla för alla påhejningar vi får!

Bookmark the permalink.

2 Responses to 150524-26 Salbuvik-Lerwick, Shetland

  1. Lotten says:

    Härligt ni är på plats! Rolig beskrivning av fågel-skådespelet – inte utan att man drar på smilbanden vid tanken på hur de där stormfåglarna hade roligt på Sulans bekostnad 🙂 Ha det bäst! kram

  2. Kajsa says:

    Härligt att ni är framme! Självklart är det manuell styrning för sjöbjörnar?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *