Monthly Archives: februari 2017

Det är ett konstigt ställe det här. Missförstå mig inte, vi gillar den här ön – men den är som sagt ett konstigt ställe. Nästan som om det inte finns här på riktigt.

När vi efter nästan två dygn med mer vind än vad prognoserna lovat och framförallt med mer nordlig vind och motström gled in mot den lilla ön så var det med stor ögon vi betraktade det som mötte oss.

Ön ligger alldeles för sig själv mitt ute i ingenting. Jo, det är klart. Den är inte helt ensam. Den har en lite mindre systerö 50 sjömil längre norrut men annars är det som en liten plupp mitt i ingenting.

När vi, i alla fall, gled in mellan reven så möttes vi av det klaraste och blåaste vatten vi någonsin sett. Det var rent obehagligt att gå in på 10 meters djup för redan då såg jag sjöstjärnorna på botten, även om vi gjorde fem knop! På vägen in mot den lilla staden gick vi förbi två små öar med kritvit sand och ett par hyddor. Mängden människor på stranden och i vattnet ledde tankarna till en överbefolkad myrstack. Partybåtarna som transporterade myrorna mellan staden och ön tävlade i klassen ”bästa högtalarsystem” och därmed så kände vi oss säkra på att vi var åter Colombia.

Ön med myrbo av turister

Småöarna vid infarten

På väg in mot San Andrés

Och det obligatoriska vraket, såklart…

Nanny ankrad i San Andrés. Foto Ria

Ön är ett turistparadis. Ett Kanarieöarna för Colombianer. Hit kommer en miljon besökare varje år och det har myndigheterna verkligen sett till att ta vara på. För att få komma in i landet så måste en turistskatt på 40 USD per person betalas. Och som influgen turist får du inte stanna längre än två veckor. En bra regel om man vill ha upp omsättningen på turisterna. Det innebär i runda slängar att de drar in 40 miljoner dollar per år innan turisterna ens lämnat flygplatsen. Inte helt fel! Även vi seglare måste betala denna avgift och det tillsammans med de övriga 100 USD vi får betala för pappersexercisen så är detta väldigt dyrt för oss. Just det faktum att det är ett turistparadis gjorde oss lite tveksamma över att ens åka hit. Vi hade lite tankar på att gå direkt till Providencia, som systerön heter men vi är glada att vi ändrade oss.

Som jag sagt tidigare så tillhör ju dessa två öarna Colombia och inte det mer närliggande Nicaragua. Detta bottnar självklart i något historiskt som jag inte har koll på men det kan vara så att det var mer logiskt på den tiden som Panama faktiskt var en del av Colombia. Ja, ja…..

Själva staden är i alla fall lugn och trevlig. Det är rent och städat på gatorna och butikerna har massa gott att erbjuda till bra priser. Men det är något konstigt över stämningen – den liksom vibrerar. Det måste ha att göra med att de flesta vi möter är på semester. På ankringsplatsen omringas vi då och då av tvåvåningspartybåtar där musiken såklart är öronbedövande. Alla vinkar glatt till oss med drinkar och öl i händerna – långt innan kl 12 på förmiddagen. Och vi inser att vi tillhör turistattraktionerna. För det finns inte jättemycket att göra på ön, förutom att bada. Även på nätterna så tuffar dessa stora partybåtar runt i lagunen och sprider sin ljudliga glädje. Men det är faktiskt helt OK – det är ju så det fungerar i Colombia. Att man är i Colombia visade sig också när vi köpte oss ett sim kort till vår I-pad för att kunna surfa lite. Bara för att få ut sim-kortet så fick vi besöka 5 instanser i affären innan vi hade kortet i vår hand. Sedan blev det ett par rundor till för att lyckas få det laddat med data också.

På själva ankringsplatsen ligger det inte ens 10 båtar varav flera är mastlösa. En av dessa mastlösa båtar är den sköna Helena med våra holländska vänner Ria och Peter ombord. De hade oturen att råka ut för ett otäckt mastbrott när de gick från San Blas med siktet inställt på Jamaica. När ett av deras stag gick av så förlorade de hela masten med en del skrovskador och däcksskador som följd. Som tur var så klarade de sig båda utan några fysiska skador. Men bara upplevelsen av att få en mast som dimper ner över sig och därefter behöva kapa av hela riggen och få den överbord – det är jobbigt nog. De valde då att för motor gå till närmaste hamn och hamnade på så sätt här på San Andrés. Nu pågår förhandlingar med försäkringsbolaget över hur reparationen ska lösas på bästa sätt. Tyvärr drar det ut något otroligt på tiden och de har tvingats ligga kvar här i över sju veckor. Båten kan inte repareras här utan försäkringsbolaget vill skicka en ny mast till Panama där en riggare får fixa till det. Problemet är att tiden rinner ut för våra kära vänner för enligt deras tidplan så ska de segla tillbaka till Holland i början av sommaren så de tycker det är bättre att få båten transporterad direkt till Holland och få den reparerad hemma istället. Något som tydligen inte försäkringsbolaget håller med om – trots att det är samma pengar vi pratar om. De har de riktigt jobbigt och vi kan efter vår erfarenhet med branden i Nanny förstå lite av deras situation och frustation. Men vi kan inte göra så mycket mer än att försöka pigga upp dem – och vi gör så gott vi kan!

Även den svensak båten Eos ligger ankrad här så vi har som vanligt inte brist på trevligt sällskap.

Det ligger även en fransk katamaran i viken. Vi fick tips från Helena att de hade hela båten full av reservdelar och båtprylar som de säljer. Först var vi inte så intresserade men öronen spetsades rejält till när de även nämnde att det fanns en watermaker till salu….

Vi fick också berättelsen bakom varför båten var smockfull av reservdelar! För ca två veckor sedan så var det en belgisk båt som seglade från Jamaica ner mot Panama. En förmiddag så vaknade de av att de hade seglat på ett rev ca 100 sjömil härifrån. De var då ganska långt ifrån sin kurs men tydligen hade ingen hållit vakt och de hade förmodligen heller inte varit medvetna om revet som inte syns på sjökortet förrän du zoomar in. De blev kvar på revet rätt länge i väntan på räddning och eftersom de förstod att båten var förlorad så plockades ALLT som gick att plocka bort från båten loss och transporterades med dem på en fiskebåt hit till San Andrés. Deras vänner i katamaranen, som väntar på ett bra väderfönster mot Martinique, hjälpte dem och förvarade alla deras prylar. Tanken är att de skeppsbrutna skulle sälja sakerna för att få in pengar. Men den belgiska besättningen orkade inte med det hela och åkte helt sonika hem. Så där står deras vänner med en båt full av prylar…… Och det är inte lite prylar. Det är segel, oljor, sprayer, radarrandomer, autopilot, block, tampar,schaklar, verktyg, allt ni kan tänka er som ryms i en båt….och ett styck watermaker….

Magnus och jag tog oss en sväng över och tittade på sakerna. De var inte mycket som var i gott skick. Och kommunikationen med fransmannen var inte den lättaste. Han ville ju helst bara bli av med sakerna och segla vidare. Men att sälja seglargrejor här med tio båtar i viken… Inte kul för honom och han var på det stora hela rätt sur. Vi frågade vad han ville ha för watermakern men han visste inte. Han visste inget om den alls. Och det gillade vi inte riktigt. Grejen med att köpa en begagnad watermaker är att membranet, en av de dyrare delarna, som saltvattnet pressas igenom så att det blir sötvatten, måste vara konserverat. Om det inte är konserverat och inte används så blir det förstört. Frågan är hur sakerna har blivit behandlade under transporten och haveriet. Högtryckpump och elmotor kan ha blivit saltvattensdränkta och det finns inget som säger att det fungerar.  Och vår franske säljare kunde inte svara på dessa frågor. Han visste ärligt talat inte ens om den fungerade över huvud taget. Vi drog oss tillbaka och konsulterade mr Google i ett par timmar. Fortfarande tveksamma åkte vi tillbaka katamaranen en gång till och kunde konstatera att det dessutom faktiskt fattades ett par delar som måste köpas in från USA för att få den fungera. Så i våra ögon så var det inte ens en watermaker utan bara en hög med skrot…. I alla fall fram till dess att den byggs ihop och provkörs och det är ett par dagars arbete för att få ihop det. Så vi la ett lågt bud. Riktigt lågt – men som sagt – vi vet inte om den fungerar och vi måste förmodligen lägga över 1000 USD innan vi ens vet om vi kan få igång den. Tyvärr så blev fransmannen inte så glad över vårt bud och på sätt och vis förstår vi honom. En ny watermaker kostar ca 5 000 USD och han ville kanske åtminstone få ut hälften av det värdet eller nåt. Men det är som det är. Han påstår att han har en annan köpare och får han sålt den för mer så är det bra för honom. Vi har dock ett litet hopp om att han ska komma tillbaka till oss innan han seglar iväg i nästa vecka men vi tror ändå inte på det. Och vi vet inte riktigt om vi faktiskt vill att han ska komma tillbaka till oss med den heller – för det kommer bli ett tufft jobb att bygga ihop den men faktum kvarstår. Vi behöver en watermaker….

Strandpromenaden

Stranden mitt i stan

Vi har tänkt att ligga kvar här en vecka eller två och ta vår tid att utforska ön och snorkla omkring lite. När det kommer ett bra väderfönster så hoppar vi över till Providencia sedan får vi se om det blir Jamaica eller Cayman Island som nästa steg.

Hörs snart igen J

Vi har legat ankrade utanför Bocas Town i ett par dagar. Mer avslappnat och vänligt ställe att hänga på får man nog leta efter. Det vimlar av backpackers och surfare. Det som finns här är surfshoppar, vandrarhem och caféer . Plus ett par barer med väldigt vänliga hängmiljöer. Förutom det fins det ett par välsorterade kinaaffärer med ganska bra bunkringsutbud och ett par riktigt bra järnaffärer där du kan köpa allt från GoPro kameror till kylskåp. Färdmedlet över alla andra är cykel och gärna då med surfbrädehållare på sidan. Annars så är skatebords väldigt vanliga och dessa framförs med flipflop på fötterna eller helt enkelt barfota. Medelåldern är….. ja…. aningen lägre än vår, eller för att vara helt ärlig i våra barns ålder.  Och till detta så lägger vi en hel del övervintrade amerikanska hippies och tillsammans med en å annan seglare.  Vi gillade detta stället direkt. Det känns vänligt och tryggt. Det vimlar av poliser, som också har en väldigt lugn inställning till livet, och gatorna är rena från skräp. Dessutom är blandningen mellan lokalbefolkningen och turister är rätt skön.  Så… ja här har vi det gott!

Bocas Town

Slapp häng i skuggan

Det finns bilar också….

Seglarpuben och fotboll

Magnus har drömt om att lära sig surfa och här är ju uppenbarligen stället att göra det på. Sagt och gjort. Han bokade en halvdags kurs och fick som en elev av fyra lära sig hur det skulle gå till. Instruktören hade höjt lite på ögonbrynen när han sett Magnus och konstaterat att Magnus var gammal nog att vara hans far. Men när han fick höra att Magnus faktiskt seglat hit i sin egen båt så vann han en del respekt. Och så var han inte så dum på att nybörjarsurfa heller för att vara nybörjare kröp det fram senare.

Magnus “surfar”

Nu, såhär ett par dagar senare så kan jag säga att Magnus känner av sin ålder i form av en träningsvärk som tydligen har nått oanade höjder. Framför allt efter det att ha legat platt på mage och paddlat med armarna tillbaka mot de brytande vågorna. Jag ler bara och tycker nog att han är lite kinkig 🙂

En eftermiddag började Magnus fundera på vår länspump. Den lös på instrumentpanelen då och då men han kunde inte höra att den gick. Länspumpen är ju något som vi direkt inte har funktionskontrollerat med jämna mellarum. Detta visade sig dumt för efter tre timmars svettig felsökning så dömde Magnus ut den som trasig och sönderbränd.

Vi nämnde detta för våra tyska vänner på Aries Dream och beklagade oss för att vi nog skulle få svårt att få tag i en automatisk länspump här. Då lös Rene, kaptenen upp och sa att han hade hittat en affär med båtprylar. Vi skyndade dit men kom självklart fram tre minuter efter de stängt. Men med näsorna tryckta mot glaset så såg vi att de hade precis den typen av pump vi behövde! Puh! Man ska ha tur ibland. Dagen efter åkte Magnus in tidigt för att vara på säkra sidan att få tag i pumpen. Den kostade självklart skjortan men den hade dessutom större kapacitet än vår gamla så en liten uppgradering blev det trots allt.

Vi har haft stenhård koll på vädret i det senaste för nu ska vi styra kosan norrut mot den lilla Colmbianska ön San Andres utanför Nicaraguas kust. Och den förhärskande vinden här är just nord till nordost. Vi har hoppats på att det åtminstone ska vrida lite till mot det ostliga hållet och i morgon, lördag kväll, verkar det faktiskt som om vi har ett väderfönster.

Därför gick vi idag fredag till hamnmyndigheten och checkade ut Nanny ur landet och fick en sk Zarpe till San Andres på 48 timmar. Det innebär att vi har tillstånd att segla till San Andres under dessa specifika timmar men inte till andra platser eller under andra tider…… Därefter så promenerade vi ut till flygplatsen för att få en utresestämpel av immigrationsmyndigheten i våra pass. De fyra personerna på hamnmyndigheten som var involverade i att kopiera alla våra papper i otaliga kopior och fylla i div konstiga formulär för vår Zarpe påstod att “Madame Imigration” skulle vara på plats på flygplatsen om en timme.

Eftersom det bara tar tio minuter att promenera till flygplatsen så strosade vi omkring en stund innan vi  gick till flygplatsen.  Här fick vi utan några frågor eller kontroller vandra rätt in i utresehallen utan att passera vare sig säkerhetsvakter eller metalldetektorer.

En dam med all världens samlade blåa ögonskugga tittade frånvarande på oss när vi kom in i det minimala kontoret. Hon pratade noll engelska. Efter ett par omtag så förstod Magnus att hon frågade om vi hade kopior på alla våra dokument vi just fått från hamnkontoret inklusive båtens registreringsbevis och våra pass. Svaret på den frågan var ju givetvis negativ eftersom vi just kommit från hamnmyndigheten och ingen informerat oss om detta. “Var kan vi kopiera dokumenten då? och vilka dokument ska vi kopiera”

Ögonskuggsdamen viftade bort åt centrum med ena handen och påstod att vi behövde kopior på allt. Så det var inte så mycket att göra än att knata tillbaka till stan för att hitta en kopieringsshop. Vi hittade en , helt logiskt placerad, i ett apotek.

Efter att ha kopierat säkert 10 dokument, för att vara på den säkra sidan, så knatade vi åter ut till flyplatsen och dess helt obefintliga säkerhet.

Nu förklarade ögonskuggsdamen att det inte var hon som skulle ta emot våra papper utan vi fick sitta ner och vänta tills den rätta “madam immigration” dök upp.

En annan tjänsteman på flygplatsen kom fram och ville skicka ner oss till kommunhuset, eftersom han trodde att vi crusiers skulle gå dit numera och inte hit till flygplatsen men vi stod på oss och hävdade att hamnmyndigheten skickat hit oss.  Han suckade och gick därifrån med trötta steg.

När vi satt där och väntade, precis bredvid allt bagage som skulle med nästa plan, OCH hade genomgått säkerhetskontroll,  så såg vi att säkerheten inte var bristfällig bara för oss människor. Ur en av väskorna klättrade en liten förvirrad krabba som kröp över golvet och klättrade in i nästa väska… Undrar var han hamnade som slutdestination.

Så kom då “madam immigration”. Med ett glatt leende och en perfekt engelska så frågade hon oss när vi skulle lämna landet.

“Imorgon eftermiddag” svarar vi, de två dumskallarna och genast insåg vi vårt misstag.!

“Jaha, då får ni komma tillbaka i morgon, på förmiddagen för jag kan inte stämpla ut er redan nu”

aaaaaaahhhhhhhhhh!!!!

Vad annat att göra än att gå tillbaka till centrum och äta en god lunch.

Eftermiddagen blev en slapp dag på stranden under en palm i skuggan och på kvällen fick vi en alldeles utmärkt middag hos Rene och hans manskap Laura på Aries Dream.

Ett hus jag hade kunnat tänka mig att bo i ett tag

Magnus latar sig

Minst 30 grader i vattnet

Kl 09 på lördagen var vi på flygplatsen och fick tag i Madame immigration. Hon checkade ut oss och vi fick våra stämplar och allt var klappat och klart. Trodde vi…. Helt plötsligt stod det en man i knallgul tröja och sa goddag. Hej tyckte vi! “Jag är från tullen – var har ni er båt?”  Vi stod som två frågetecken. Tullen??? Vad är detta?

Magnus fick åka ut med den trevlige tulltjänstemannen och jag lägger upp detta inlägg så som ni förstår så gick allt bra men det kostade oss 40 dollar….

Vi blev kvar en dag extra i marinan. Det var massor av saker att ordna insåg vi och vi hade haft det alldeles för trevligt. Förutom Atla, Ammonite och Tina Princess så träffade vi massor av andra trevliga människor att umgås med. Och det påverkar ju såklart arbetsmoralen 🙂
Onsdagskvällen var vi en sista gång på Ammonite och fick sitta uppe på tredje (eller är det fjärde??) våningen och se ut över hamnen. Det känns allt rätt jobbigt att behöva säga hejdå. Alla tre svenskbåtarna ska ju igenom kanalen inom ett par veckor och vi ska vända näsan västerut/norrut för att fortsätta vår rundresa.
Det var allt med lite tunga kroppar och huvuden som vi kastade loss på torsdagsmorgonen och lämnade hamnen. Tack alla Evor, Petrar och Kaj för underbart sällskap. Vi ses förr eller senare igen – det är vi väldigt övertygade om <3. Vi saknar er redan!
Vi hade siktet inställt på den lilla ön Isla Escudo De Veraguas, ca 100 sjömil väster om Colon strax innan Bocas. Seglingen dit blev fin och långsam med lite gropig sjö samt en till två knops motström. Månen var som en stor sol som lös på oss och nästan bländade oss mitt i natten och Magnus hade delfinbesök på sitt pass. När den lilla ön dök upp på morgonen så kändes den inte lockande alls. Det var grov sjö med stort och långsamt svall som drog runt ön och vi lade snabbt alla tankar på att ankra där åt sidan. Istället fortsatte vi med god fart in till den östra delen av Bocas del Toro och ligger nu ankrade i Laguna de Bluefeld vid något som indianerna kallar för Punta Allegre. Tydligen var Bluefeld en holländsk pirat som härjade här på 1600-talet.
Innan ens ankaret var på plats så blev vi “anfallna” av byns alla nyfikna barn. Flera av dem var nog inte mer än 3-4 år och de många hade var sin egen liten dugoutkanot. Båtmamman i mig tänkte flytvääääst.. men, men. De babblade vänligt på men vi förstod ingenting.. Vi var trötta efter 30 timmars segling med dålig sömn och skakade bara på våra huvuden. Flera av barnen ville komma ombord men här sa vi faktiskt nej; vi ville bara vila och sedan sova. Ett par vuxna dök också upp och bjöd in oss på vad vi tror var någon form av fest till kvällen. Nu förstod vi vad alla barnen ville 🙂 , tror vi. Trots att vi kände oss rätt så oförskämda så tackade vi nej. Barnen ville inte riktigt acceptera detta och de stod kvar i sina små kanoter och hängde tyst kvar i vårt mantåg i säkert en halvtimme innan de gav upp att studera oss. Usch, vad de måste tycka att vi är tråkiga. Men det har varit ett par sena kvällar i det senaste och dessutom så är vi inte så förtjusta i kortare seglingar på ett till två dygn. Vi hinner liksom inte riktigt komma in i rytmen och det blir ingen ordning på sömnen. Vackert är det i alla fall här med höga gröna berg och än så länge har jag inte sett något skräp i vattnet alls!! Det verkar lovande!
Förmodligen ligger vi bara här en natt och i morgon tänkte vi oss att leta oss igenom virrevarren av korallrev inomskärs och ta oss lite närmare Bocas Town där det tydligen ska finnas goda möjligheter för Magnus att lära sig surfa på vågorna.
Vi har noll internet idag så detta inlägg är gjort via kortvågsradio och därför är Magnus inte taggad på FB och vi kan inte heller se eller svara på några kommentarer. Kram på er alla – nu ska vi sova gott.

Så kom då dagen då vi skulle få lov att få åka genom Panamakanalen. Jag hade fått order av Pelle, kaptenen på Loupan att ha med mig en chokladkaka så det fanns ju inget annat att göra än att gå upp tidigt på morgonen den första februari och baka en chokladkaka till kaptenen. Det gäller ju att fjäska in sig lite när man ska ut och åka med en ny kapten 🙂 Loupan har hoppat på en etapp av World ARC för att på ett lite enklare och mer organiserat sätt kunna ta sig igenom Panamakanalen. På detta sätt så har de ganska tidigt fått ett ungefärligt datum för passagen av kanalen och det underlättar när man ska ha besök som sluter upp på andra sidan. Dessutom så ordnas allt med agenter och inmätning av båten mm av ARC:en så det hela är lite mer uppstyrt. Vi var fjorton båtar som gick igenom samtidigt. Båtarna skulle bindas ihop tre och tre förutom en stor katamaran som bara fick en kompis. Loupan var mittbåt och hade fått Spray på sin babordssida och Hakuna Matata på styrbord. Väldigt trevligt eftersom båda dessa båtar är svenska och känner varandra väl. Vid 15 tiden tuffade vi ut ur hamnen med Loupan och korsade infarten till kanalen och dess trafiksepareringszon för att ankra vid ett område som heter The Flats. Bara en kort stund senare dök en av kanalbolagets stora transportbåtar upp och släppte av en sk “Adviser” på varje båt. Lite nervöst var det allt för dessa båtar är byggda för att transportera folk till de stora fartygen. Inte till en liten segelbåt. Men det visade sig att nervositeten var obefogad för trots den starka vinden så manövrerade kaptenen snyggt och lugnt fram till Loupan så att vår Adviser, Rick, kunde kliva ombord.

Advisern hoppar ombord på Hakuna Matata Foto:Pelle

Rick går igenom vad som ska hända härnäst

Magnus var vid detta laget redan på Hakuna Matata så att vi var tre personer på varje båt. Vi fick snart klart för oss att vår trevlige adviser var chef över hela flottan av advisers som lämnats av på de övriga båtarna och eftersom vi skulle gå in sist i slussen så hade han en bra översikt av vad som hände. Båt efter båt drog upp sina ankare och tuffade fram till slussportarna.

Ulla innan första slussen

Kaptenernas kapten monterar GoPro med Gorillatejp

Strax framför portarna så grupperade sig båtarna tre och tre enligt den förbestämda ordningen och med massa fendrar och spring emellan så fick vi till slut ett rätt stadigt paket. Det var Pelle på Loupan som styrde hela paketet på tre båtar med Karl-Axel på Spray och Ingvar på Hakuna Matata stod hela tiden till rors med deras motor på tomgång. Eftersom vi var fem paket av båtar så slapp vi också dela sluss med något av de större fraktfartygen.

Båtarna framför börjar paketera ihop sig inför första slussen

Hakuna Matata och Loupan dockas ihop

Tidsplanen hölls exakt och kl 17:01 så började ARC:arna smyga sig in i slussarna. Stora jättebollar till fendrar var placerade längst ut på varje paket och i varje hörn låg det en lång 16 mm plastlina. Den femte låg som reserv på Loupans däck i mitten. I entrén till den första slussen av de tre i slusstrappan där vi skulle slussa uppåt så stod det fyra killar med var sin tunn lina med en klump i ena änden. Det är en sk apnäve och dessa är stenhårda och i storlek med en tennisboll ungefär. Det finns många berättelser om olyckor när dessa apnävar på tunn lina kommer farande och därför så har de flesta försökt skydda solceller och annat med kuddar eller tex yogamattor. Ryktet säger att en av våra vänner på Amiga lyckades få en rätt i pannan för någon vecka sedan när det gick igenom. Magnus var placerad i fören på Hakuna Matata och jag i aktern. Första apnäven som kom flygande missade grovt hela vår båt och det var inte utan att kastaren blev utbuad av sina kollegor. Det är nämligen rätt hög prestige i att kasta bra. Men därefter så löpte det hela på bra. När man får en apnäve nerskickad så knyter man fast den i den tjocka plastlinan som förberetts med en stor ögla och pålstek och så dras linan upp till stora pollare längst upp i slussen. Sedan är det bara att göra fast linan i knapen ombord och sedan se till att hålla den tajt när slussen sedan fylls med vatten. Med ett rejält avhåll så är det inga större problem. Hela paketet med de tre båtarna ligger alltså mitt i slussen och har inte kontakt med någon slussvägg utan de fyra linhanterarna i varje hörna ser till att paketet hålls på plats. Skulle det behövas så kan mittenbåten hjälpa till att styra lite men det är upp till adviserna att bestämma hur och om det behövs.

Båtarna framför börjar paketera ihop sig inför första slussen

Första linan i första slussen

På väg in i tredje slussen

När slussen är full och man ska åka in i nästa sluss så skickar killarna på kajen ner den tjocka plastlinan, fortfarande med den tunnare linan fastbunden i öglan. Därefter så promenerar de med oss in i nästa sluss medan Pelle, som vi döpt till kaptenernas kapten kör hela paketet framåt. Det hela är väldigt lugnt och kontrollerat. Den enda olyckan att prata om var att mina solglasögon åkte i plurret i första slussen men lite förluster får man räkna med. Samtidigt som vi slussade upp så såg vi hur stora jättebåtar slussade ner i den andra slusstrappan och vi hade en koloss till båt som slussades upp precis bakom oss. Jag blev helt förälskad i de små supersöta lokomotiven som åker upp och ner samt fram och tillbaka och drar de stora båtarna genom slussarna. Vill ha, helt enkelt.. Inte för att jag vet var jag ska ha det och vad jag ska ha det till, men ändå!!! Supercoola var de i alla fall om ni frågar mig!

Liv i första slusstrappan som alinehandlers på Hakuna Matata

Litet tufftufftåg… vill ha!!

Mörkret sänkte sig över oss i den sista slussen och upplevelsen blev nästan större när all belysning lyste upp vår omgivning. När vi alla tuffade ut i Gatunsjön efter att ha slussat upp totalt 26 meter i den två kilometer långa slussen,  så var det beckmörkt. Alla 14 båtarna förtöjdes långsides, utanpå varandra, vid två stora bojar. Därefter plockades alla advisers upp av en annan transportbåt.

Pelle och Ulla serverade en fantastisk köttfärssås med pasta och när vi satt där i mörkret med ett glas rödvin så kände vi alla hur enormt trötta vi var. Det var inte många som höll igång denna kväll utan det släcktes ned rätt snabbt i båtarna runt oss och vi var inte sena med att följa deras exempel.

Kl 07 dagen efter kom adviserna till baka. Flera fick nya advisers men till vår glädje så fick vi Rick tillbaka. En mer kompetent och trevlig person får man nog leta efter! Vi räknade ut att han hade gjort ca 500 slussningar med fritidsbåtar under de senaste 10 åren!

Magnus hoppade tillbaka till Hakuna Matata och alla båtarna tuffade vidare, över Gatunsjön ca 20 sjömil till nästa sluss.

Båtarna förtöjda i Gatunsjön

“Adviserna” anländer dag två på Gatunsjön

Vid ett tillfälle fick vi avvakta vid några bojar eftersom en av tankbåtarna som kom hade farligt gods och vi fick inte möta den där det var för smalt. Trots ivrigt spanande efter krokodiler så fick vi inte syn på några.

Vid nästa sluss var det dags att åka nedåt och alla paket bands ihop igen utan något större mankemang och körde in i slussen i samma ordning som under dagen innan. Först var det bara en sluss och sedan transport över en liten sjö, där vi fortfarande var ihoppaketerade och så in i de sista två. Att fara nedåt är ju mycket enklare än uppåt. Det gäller bara att se till att släppa ut linan i maklig takt när båten sjunker. När vi var i den sista slussen så stod det massor av människor på en balkong som viftade och hade sig. Det visade sig att Tuija och Ingvars vänner stod bland publiken och dessutom så visste vi att det fanns en webkamera som vänner och bekanta satt hemma och tittade på. Så det vinkades en hel del och det var inte utan att det fanns en tår i en och annan ögonvrå för nu var båtarna utslussade i Stilla Havet. Det är ju en milstolpe detta. Som sista båtar ut ur slussarna så tutades det vilt och riktigt bubbel öppnades och det skålades mellan de olika båtarna.

Magnus på väg in i sista slussarna

Magnus och Elisabeth har koll på läget i fören

Elisabeth på Spray

Karl-Axel och Elisabeth nr 2 på Spray

Långt däruppe sitter linan fast

Tuija och Ingvar på Hakuna Matata

Magnus på väg ut i Stilla Havet på Hakuna Matata

Pelle, Rick och Ulla efter sista slussen

Bubbel till oss – knäckebröd till Rick 🙂

Framme!

Spray firar de med!

Loupan stävar ut mot Stilla Havet

Alla fjorton båtarna gick till marinan La Playita där den övriga halvan av ARC låg och väntade. De hade slussat igenom två dagar innan. Här är det 4 meters skillnad mellan hög och lågvatten till skillnad från de ca 30 cm som vi är vana vid i Karibien. Ulla och Pelle var så snälla och lät oss sova över ytterligare en natt så att vi under fredagen kunde jaga rätt på våra pass (mer om detta senare). Trots att vi inte tyckt att slussningen varit särskilt jobbig så var alla helt slut men det blev en mysig och trevlig sista kväll. Det känns lite konstigt att vi inte ska träffas mer med båtarna på ett tag nu. Ulla och Pelle har vi träffat på både här och där enda sedan vi låg i La Coruna i Spanien 2015 men nu har vi en hel kontinent mellan våra båtar så några spontanmöten lär det inte bli tal om.

TACK för att vi fick tillfälle att åka med er på detta spännande äventyr och lycka till! Vi önskar hela gänget: Ulla och Pelle på Loupan, Tujia och Ingvar på Hakuna Matata samt Karl-Axel och Elisabeth på Spray, Fair Winds och underbar segling framigenom. Stor kram till er från oss på Nanny!! Vi kommer sakna er! Och än en gång, Ulla – TACK för de fina solglasögonen – jag älskar dem 🙂

Och så var det ju det här med våra pass då….

Vi hade fått mail från ambassaden om att de var levererade till ett postkontor i Panama City. Vi blev lite betänksamma eftersom det inte var det postkontoret som vi valt när vi gjorde vår onlineansökan…. Dessutom så stod det i mailet att man måste ha ett kvitto från ambassaden – något som vi ju inte fått! När vår adviser Rick hörde detta så blev han bekymrad. För han påstod att det inte gick att få ut passen utan detta kvitto. Han hade själv varit där för en vecka sedan för att hämta ut sitt pass. Genast högg han telefonen och började ringa runt. Han lade säkert en timme i telefonen men det enda han kunde få fram var att våra pass INTE fanns på det postkontoret som nämndes i mailet. Dessutom så sa de på postkontoret att de minsann inte lämnade ut några pass utan kvitto!  Jaha…. Vad gör vi nu då? Rick försökte också ringa amerikanska ambassaden men de svarade bara att de bara tog emot frågor via mail. Så jag fick helt enkelt maila dem och fråga dem var de hade gjort av passen. Men nu var det ju torsdag eftermiddag och vi ville ju hämta passen på fredagen när vi ändå var i Panama City. Att ta sig tillbaka till Colón och Shelter Bay för att sedan ta ytterligare en tur till Panama City kändes inte direkt lockande. Vi släppte faktiskt hela grejen och ägnade oss åt att umgås med Pelle och Ulla istället. På fredagen fick god tidig frukost och när Loupan lämnade för att åka på Panama City sightseeing med ARC så tog vi en taxi till det postkontoret som passen skulle vara levererade till enligt ambassaden. Självklart så talade ingen något annat än spanska och när Magnus lade fram våra körkort på disken tillsammans med leveransmailet från ambassaden så skakade hon bara på huvudet. -Var är kvittot? – Vi har inget kvitto, svarade Magnus. Hon tittade läääänge på Magnus och tog upp hans körkort och fingrade på det. -Vi fick inget kvitto från ambassaden, förtydligade Magnus igen. Med en djup suck tog hon våra körkort och försvann in bakom en vägg. Till vår STORA lättnad så dök hon upp tio minuter senare med två förseglade plastkuvert och efter att ha fått skriva på så fick vi äntligen tillbaka våra pass. När vi sedan även såg att våra visa var stämplade med foto och allt i passen så var lättnaden stor! Dessutom så var klockan inte mer än halv nio på morgonen. DET hade vi inte räknat med. Efter att ha först åkt gratis lokalbuss till busstationen (eftersom vi inte hade något plastkort att blippa så fick vi helt enkelt åka gratis) så hittade vi direktbussen till Colón. Här skulle man också ha plastkort för att få lov att komma in på busstationen. Men det löste sig eftersom en företagsam Panamian kom fram till oss och förklarade att vi för 0,5 dollar fick använda hans kort. Vi tyckte det var en bra idé. För då slapp vi hela projektet med att skaffa oss plastkort. Så han fick en dollar och efter det att han släppt in oss så hjälpte han oss dessutom hitta rätt buss i villervallan av tillgängliga bussar. Med andra ord så var det en väl investerad dollar. Direktbussen till Colón kostade bara strax över 3 dollar per person och när vi blev avsläppta utanför vårt “vanliga” köpcenter så hann vi med shoppingbussen till marinan som avgick 11:30 och dessutom hann vi handla lite. På så sätt sparade vi in en taxitur på ca 25 dollar. Så strax innan kl 13 var vi tillbaka på Nanny, nöjda och glada men självklart efter att ha fått vara med om en ny underhållande tilläggningscirkus med färjan. Det gick nästan för lätt!!

Äntligen! Vi har både visa och pass!!

Självklart så har det filmats en massa under slussningen så det kommer en film om ett par dagar skulle jag tro 🙂

Ja, det är högt och lågt här i Colón, vid Panamakanalens mynning. Det surrar i hamnen eftersom World ARC är här och det innebär såklart en massa aktiviteter som inte finns i vanliga fall. Vi skulle ju varit linehandlers på Atla och därför fick vi erbjudandet att följa med på en utflykt till en indianby inne i djungeln. Jag var tveksam för det var dyrt, riktigt dyrt, och inte alls inom våra budgetramar. Men för en gång skull så sa jag “skit sak samma, detta vill jag göra”. Magnus valde att stanna hemma medan jag sällade mig till ARC gänget och kl 07 i söndags så var vi 50 (!) personer som knödde in oss i ett par bussar och därefter transporterades vi ca två timmar in genom landskapet. Väl framme vid en av sjöarna som är i anknytning till kanalen så kom vi fram till en liten strand. Där låg ca 10 st sk. “Dugouts”. Det är kanoter som är uthuggna ur en enda trädstam. Förr så seglades eller paddlades dessa men idag så är det 15-20 HP utombordare som gäller. Men ändå… jag tyckte det var så häftigt att få knö mig ner i en av dessa riktigt vingliga trädstammar och under ca 40 minuter få åka över sjöar och in i djungelns floder.

Dags att hoppa i kanoterna

Peter och Eva

Varje kanot hade även en kille i fören

In i djungeln!

Vår framme så möttes vi av indianerna från den lilla byn. Ja, lilla och lilla. Det visade sig vara 128 personer som bodde i byn. Indianer hade för många år sedan flyttat från gränsen mellan Colombia och Panama eftersom de kom i vägen för viss ljusskygg smuggling. Efter att ha hamnat i storstäderna så sökte de sig tillbaka till sitt traditionella leverne där de var mer eller mindre självförsörjande. Men när deras nya boende blev en naturpark så blev fick de restriktioner i hur de fick jaga och i övrigt använda skogens resurser. Kvar återstår alltså att “visa upp sig” för turister och sälja sina hantverk

Dags att dra upp kanoterna

Barnen tyckte flytvästarna var kul leksaker

Vår guide som berättade om byns sätt att leva

Alla hyddor byggdes traditionellt på stolpar för att undvika djur

Damer i vackra färger

Jag har i vanliga fall väldigt svårt för sådana här turistfällor men på något sätt så måste jag ändå säga att detta gjordes med respekt och med någorlunda ömsesidig nyfikenhet. Vi fick en genomgång av hur de levde idag och hur de tillverkade skålar, skulpturer och smycken mm. Och det var ingen tvekan om att det var riktigt hög kvalitet på deras hantverk. Hela stämningen i byn var avslappnad och vänlig. Barnen sprang runt och var allmänt glada och väldigt intresserade av oss. Det fanns både skola och shaman och självklart så var allt väldigt tillrättalagt för oss. Men det kändes ändå helt OK eftersom detta var deras sätt att kunna fortsätta med sin livsstil. Samtidigt så sålde de, som sagt,  sina hantverk som var allt från silverarmband till träskulpturer och skålar av vass. Precis som Kunaindianernas hantverk så var dessa alldeles utsökta och jag kunde inte låta bli att ge mig själv ett silverarmband.

Peter och Eva får lite lunch

Indianerna målar sig för att beskydda sig från andar och från mygg. Myggskyddet var jag mycket intresserad av…

Peter och Eva köpte en vacker träskulptur i form av en örn

En av barnmorskorna i byn tog oss på en promenad och visade vilka växter som användes till vad

Och så fick vi en dansuppvisning

Hej då…

Vår kapten puttar ut vår dugout-kanot

Hem genom djungeln igen och jag fick första parkett 🙂

Summa sumarum så blev det en riktigt trevlig dag med många upplevelser.

Men detta var en bonus i vårt seglar liv – nu kommer en liten historia hur det kan vara att få tag i förnödenheter till båten.

Den marinan som vi ligger i och som för övrigt är den enda som finns att välja på är liksom placerad på fel sida av Panamakanalen. Dessutom så ligger den lång ute och inne på en militärbas så det är inte direkt promenadavstånd till affären för att säga det så….

Marinan har en buss som går till ett “shoppingcenter” en gång om dagen. För att få lov att åka med så skriver man upp sig på en lista. Flera gånger den senaste veckan så har vi fått höra om totalt kaos när bussen ska gå kl 08 på morgonen. Det är nämligen fler personer som vill åka med än vad bussen har sittplatser. Eftersom de flesta båtarna här ska igenom kanalen och ut i det stora havet på andra sidan så är behovet av att bunkring JÄTTESTORT. Det har lett till att personer som inte är uppskrivna på listan helt enkelt går ombord på bussen och vägrar flytta på sig…. Lite tragiskt faktiskt – att man är ute och seglar och kanske gör sitt livs äventyr men kan inte acceptera att det faktiskt finns regler över hur en gratisbuss får lov att användas. Men men…. Vi har i alla fall inte haft dessa problem på våra shoppinrundor och det är ju skönt! Men eftersom att ha gjort ett par shoppingresor så inser vi ju att detta är ett äventyr som aldrig utspelar sig på samma sätt två gånger.  När bussen lämnar marinan så är det oftast rätt lugnt. Då är det tidigt på morgonen och kanalverkasamheten har inte kommit igång ännu. Bussen åker ända fram till slussarna och på gallerbroar så kör de sakta och försiktigt över kanalens slussportarna. Jag kan lova att jag höll andan länge den första gången vi gjorde den vändan….. Tittar man så åt sidan så kan man få se hur en av portarna öppnar sig och förbereder sig för dagens första megacontainerskepp… För de är löjligt stora.

Stor båt inne i slussen när vi åker förbi på slussportarna

Därefter så väntar nästan en halvtimmes bumling färd till affären. Nu ska jag absolut inte klaga för marinans buss är ny, fräsch och har AC – så det går absolut ingen nöd på oss. Framme vid köpcentret så har man sedan två och en halv timme på sig att gå och strosa inne i matvaruaffären eller i omkringliggande affärer. Där finns även en liten form av caféhörna där man kan få i sig något ätbart. Självklart efter den vanliga språkförbistringen men det tillhör ju äventyret. Därefter så ska alla “yachtis” och dess massbunkring knö sig in i bussen för att åka tillbaka till marinan. Men nu är vi inte ensamma! För nu ska även all personal som ska jobba i marinans restaurang åka med tillbaka. Det blir rätt trångt för att säga det så. Men finns det hjärterum så finns det…… Grejen är bara det att på tillbaka resan så får det inte gå någon trafik över slussportarna. Så då är det färja som gäller. Och köerna till färjan kan vara riktigt långa. Ibland, när marinan har två fungerande bussar så får vi gå av bussarna och bära allt vi handlat ombord färjan för att på andra sidan ta en anslutande buss. På detta sätt slipper vi sitta i färjeköer i timtal. Men då måste marinan ha två fungerande bussar och det inträffar ärligt talat inte så ofta. Första  gången när vi kom ner till floden och Magnus såg allt detta så sa han spontant att det var ju ungefär som hemma när man skulle ut till Hönö Men Uj så fel han hade :-). På Hönö så går ju ändå färjorna i skytteltrafik. Här så går det i “bakåttrafik”… När en färja är full så tar det ca tio minuter att lägga loss och då gäller det att det inte är ett stort fraktfartyg på väg in i kanalen för då får ingen trafik förekomma.

Stor båt på ingång – då får färjan vänta

Lite puttbåt hjälper till

Tilläggningen i sig tar ca 5 minuter om man inte, som häromdagen, missar hela färjeläget med en sisådär 10 meter….. Färjeläget består av en kaj i form av ett L. Det korta delen av L:et är där själva rampen finns. Den långa delen av L:et är kajen där man förtöjer färjan. För att hindra bilarna från att åka av så spänns en 16 mm lina framme i fören över körbanan…  Det finns ingen lem eller liknande som fälls upp det är bara en rak kant och därefter vatten…. Det känns hur tryggt som helst (eller inte…) 

linan som ska hindra bilarna från att åka i floden…

Och efter halva resan så togs linan bort…

Alla killarna som jobbar ombord har flytväst och hjälm. Magnus kommenterade lite försiktigt och undrade varför de var tvungna att ha hjälm i värmen. Men vi fick fått snart svar på detta. När färjan kom åkandes så missade, som sagt kaptenen hela “L:et” För att då rädda situationen så hoppade en av killarna snabbt iland och sprang upp mot den längre delen av “L:et”. Killarna ombord på färjan kastade en stor klump med en lina, en sk apnäve, till killen iland och efter MYYYYYYCKET trassel så fick de dragit färjan in till land. Jag kan säga att hela bussen applåderade högt och med stor inlevelse när vi efter 15 minuters tilläggningsförsök, äntligen kunde köra av färjan och fortsätta vår timmes bussfärd mot marinan… Mycket underhållande.

Färgelägret ligger 10 meter för långt åt höger om du frågar kaptenen…

Apnäve på väg – bra med hjälm…

Mindre trevlig upplevelse hade vi en annan dag på bussen när en av de amerikanska medpassagerarna hamnade i diskussion om en viss mur mot gränsen till Mexiko…. En var emot och den andra var rätt trumpen i sina argument. Hela bussen satt knäpptysta och bara tittade på deras argumentation som bara blev högre och högre. Till sist så vände murmotståndaren helt enkelt ryggen till den andre och lugnet och förolämpningarna lade sig efter ett tag… Hu! Dom där Trumppåhejjarna finns alltså! på riktigt…. Läskigt!  

Men nu till något ännu roligare! idag kl 12 ska vi inställa oss som “linehandlers” på Loupan. Vi ska slussa igenom ihopbundna med Hakuna Matata och Spray. Loupan kommer att vara kaptensbåten och vi ska hjälpa till så gott det går, där det behövs. Det kommer bli jättespännande. Dessutom så får vi sova över en extra natt på Loupan så att vi kan hämta upp våra pass i Panama City på väg tillbaka till Nanny och Shelter Bay Marina.

Lovar att vi återkommer med en utförlig rapport om detta 🙂

Kram på er alla