170401 Dominikanska Republiken – ett första intryck

Här kommer först ett par bilder från sista kvällen på Jamaica där Nanny låg vid mycket dyyyyr brygga!

Ovanlig syn – Nanny ligger vid kaj

Magnus hjälper vår svenske granne med hans AIS

Polisbåt och sjunken båt i Port Antonio, Jamaica

Seglingen till Dominikanska Republiken var väldigt blandad.

Vi började med motorrsegling och slutade med motorsegling. Första natten sa prognosen att vi skulle få vindar på 10-12 m/s i en vindvinkel av 70 grader snett framifrån. Helt ok med andra ord. Tyvärr blev vinden ca 20 grader mer östlig och vi fick därför en liten skitnatt med stopp, skvätt , skumpande och allmänt jobbigt. När solen kom så kom dag två så kom också stiltjen så det var bara att släppa ner seglen och låta motorn jobba. Natt två däremot så hade vi lite sjölä av Haiti. Vi gick i och för sig ganska långt ut från kusten men att ha en ö som stoppar upp Atlantens rullningar är ju aldrig fel. Och när vinden kom tillbaka så kom den med perfekta 80 grader 8-10 meter per sekund, platt vatten och nästan två knops medström. Så Nanny gled fram i 6-8 knop hela natten – stabil som om hon hade stått på land. Natten var också helt stjärnklar och månlös så det var extremt vackert. Lägg också till detta att det var massor av mareld så det kändes som om Nanny var upplyst underifrån. Magiskt! Här finns också någon form av självlysande maneter som man ser glida förbi. De är stora som glödlampor och skimrar faktiskt ganska starkt när de åker förbi i vågskvalpet. Naturen är väldigt mäktig på många sätt – den saken är klar. Vi fick dessutom två helt magnifika solnedgångar, varav den ena helt klart hade den berömda ”green flash” i sig. Sista natten blev dock också tuff och det var inte utan att det var skönt att tuffa in i Barahona kl 09 på torsdagsmorgonen, nästan tre dygn efter det att vi lämnade Jamaica. 

Underbar solnedgång, mitt på havet!

Knappt hade vi slängt ankaret i den pyttelilla viken innan vi fick besök. Enligt vår guidebok så är det väldigt vanligt med att ge alla personer dricks här (läs muta) och detta tyckte vi var lite bekymrande. 10 US dollar här och 5 US dollar där och sedan gärna en flaska rom hit och dit blir fort pengar! Vi är ju inte vana vid detta och känner oss lite osäkra på hur situationen ska hanteras. Men vi hade bestämt oss för att göra vårt bästa och när fyra personer kom ombord, utkörda av en liten fiskejulle så önskade vi dem glatt välkomna och frågade om de ville ha något att dricka. Bäst att vara så vänlig som möjligt, tänkte vi. Och fyra glada killar svarade genast att de gärna tog en öl. Visst, varför inte. Klockan är ju bara 09:30 på morgonen, tänkte jag men langade snabbt ut ett par iskalla burkar till dem. Samtidigt så försökte Magnus reda ut vad det var för filurer vi fått ombord. En av dem hade uniform på sig och han var från ”Naval” alltså marinen. Två andra civila killar med jeans och bruna lackskor (jo, lackskor – jag skojar inte) En av dessa var  ”Narkotika spanare ”som den engelsktalande av dem förklarade. Den andra var från ”underrättelsetjänsten” och hade dessutom en stor pickadoll nedstoppad i byxlinningen. Den sista, var en lite mer luggsliten person som vi inte fick riktigt klarhet i vem han var men han var väldigt vänlig och pratade hyfsad engelska. Killen från marinen skrev upp våra uppgifter på ett vanligt papper och därefter bad narkotikakillen att få titta sig runt i båten. Självklart! Sa vi och jag satte mig i soffan för att vara ur vägen så mycket som möjligt. Killarna tittade fram i fören. Öppnade dörren till toaletten och garderoben. Tittade sig omkring i salongen och gick upp i sittbrunnen igen. Där öppnade de stuven på styrbords sida och titta lite snabbt och sedan var de klara….. Så om man av någon dum anledning skulle få för sig att smuggla in narkotika till det här landet så är detta nog en bra hamn att börja med….. Men vi är ju väldigt glada över att de inte rotade igenom hela båten. 

Därefter så tackade de för sig och Magnus körde in dem till land igen. Inte en antydan till muta/eller dricks. Skönt!!!

Efter att ha sovit ett par timmar åkte vi in till marinens brygga där vi kunde förtöja dingen. De ringde efter immigration och vi fick besked att de skulle komma efter ca en halvtimme. Undertiden tänkte vi att vi skulle hitta lite internet. Snabbt viftade en av  marinens killar fram en annan kille som gick med oss och hittade ett internetkafé  – eller typ… de hade i alla fall internet. Nu insåg vi att det var dags att ge dricks men hur mycket?? Magnus stoppade en dollar i näve på killen som följt oss och lite snopet så undrade han om vi inte behövde mer hjälpt. Men tack och nej tack vi hade fått vårt internet och ville bara ha lite kontakt med omvärlden. Leende så försvann han vinkande. Och vet ni vad. Det är något som vi känner här! Alla ler och de ler på riktigt. Alla är vänliga och vill väl. Känslan här är helt annorlunda än på Jamaica. Väl tillbaka på marinens område så kom immigration och vi fick besked om att vi skulle betala 73 USD för tillstånd att ha båten här och för turistvisum. Det är mycket pengar… Men faktiskt mindre än vad vi fått besked om. Dessutom så var killen helt civilklädd och helt utan några indikationer om att han verkligen var från immigration men vad ska man göra?? Så Magnus langade över våra pass och 80 USD och sedan viftade mannen att han snart skulle komma tillbaka. Det kändes väl sådär att sitta på en stol i skuggan och se hur våra pass åkte iväg i en civil bil. Men 30 minuter senare kom han tillbaka och då hade han blanketter för oss att fylla i och efter ett tag så fick vi stämplar i passet och sedan tyckte han att han var klar och tackade för sig. Vi protesterade lite försiktigt och förklarade att vi väldigt gärna ville ha ett kvitto på att vi faktiskt hade betalat för vårt seglingstillstånd för båten. Han mumlade något och försvann bort till sin bil och efter mycket om och men så fick vi ett mycket prydligt kvitto med stämplar och allt där det stod att vi betalat 73 dollar. Sedan tog han i hand och tackade för sig. Vi insåg att de sista 7 dollarna hade han tydligen tänkt att behålla och därmed så hade vi mutat en officiell tjänsteman för första gången. Men han hade i alla fall ingen pistol i byxlinningen och det är ju i alla fall något!!

Framme i Dominikanska Republiken

Magnus utanför marinens kontor där vi väntar på immigration

På fredagen åkte vi in till byn igen och redan på kajen så stod den lite luggslitne, engelsktalande  killen, från dagen innan och önskade oss välkomna! Han hette Fernando och ville gärna visa oss runt i stan. Vi hade ett antal ärenden och tänkte att det kanske var lika bra att hyra honom så vi slapp leta oss fram. Han ville först inte säga hur mycket pengar han skulle ha för att guida oss men vi förklarade att vi ville veta i förväg och bad honom hjälpa oss, eftersom vi var nya i landet. Vi såg hur han hämtade andan och bad om 10 USD. Det är mycket pengar i vår budget. Men killen verkade behöva pengarna och dessutom var han väldigt glad och trevligt så vi sa ja. Och han fick jobba för de pengarna vill jag lova. Bara att hitta en fungerande bankomat tog oss fram och tillbaka över byn ett par gånger. Den vi tillslut hittade matade bara ut 400 kr och accepterade bara kreditkort, vilket vi har en uttagsavgift på 40 kr på så… men vad gör man. Vi fick efter mycket om och men också ett simkort för internet till vår Ipad men det tog gott och väl en och en halv timme. 

Magnus och Fernando på stan

Magnus hade också ett annat önskemål! Eftersom vi nu har sparat Kuba till nästa år så ville han ändå ha ett par goa cigarrer att lyxa till livet med. Gärna billiga inhemska om det gick att få tag på…. Fernando funderade ett tag och kom fram till att det var bäst att ta en motorcykeltaxi ett par kilometer bort. Jag var inte intresserad så de placerade mig på ett internetcafé och åkte sedan iväg. Tyvärr fick jag inte se hur Magnus och Fernando delade en motorcykeltaxi och därmed satt tre fullvuxna karlar på en sisådär 80 kubikare .-) Nu ska det ju erkännas att de flesta karlarna inte är så stora i det här landet. Magnus är ju till och med välväxt men eftersom de flesta här lever på friterad mat så är många av dem minst lika runda som långa… Men men.  Efter en tydligen hisnande åktur och ett par olika beslök hos olika handlare så fick han tag på något cigarrliknande. Med en upplivad och utflykts-glad man återvände vi så till båten. Men först efter att ha frågat Fernando om han ville ha vår gamla watermaker. Ja ni vet den som vi så desperat har försökt laga… Grejen är ju den att det egentligen bara är elmotorn som är kass. Själva watermakern funkar fint men nu när vi har den nya så har vi ingen användning för den gamla och vi har svårt att se att vi kan laga den.  Och vi gillar verkligen Fernando. Kan han fixa upp watermakern och kanske sälja den till en annan seglare så kan han kanske få sig en välbehövlig peng. Han tackade glatt ja och under eftermiddagen plockade vi ihop alla delar och reservdelar till den. Men frågan är hur lätt det blir att sälja den. Vi är just nu endast två båtar ankrade här. Det innebär att vi är de enda turisterna i hela byn… eller så… men man kan ju alltid hoppas att det blir något bra av det hela. 

Den ena vackrare än den andra

Motorcyklarna här skiner ikapp!

Fernando med vår gamla watermaker

På kvällen åkte vi in till ”Club Nautico manati” (manati betyder sjöko-men det har vi inte lyckats få syn på ännu!) som ligger precis där vi är ankrade. Denna båtklubb består av en liten stenbrygga där det ligger två trimaraner. En av ferrocement som ser rent bedrövligt ut. Den är dessutom till salu – eller så kan man hyra den….. vilket enligt mig vore ett rent sjävlmordsuppdrag! Den andra trimaranen har definitivt sett sina bättre dagar. Dessutom så har ”Armadan” (flottan) en liten snabb motorbåt med flertalet fästen för kulsprutor och till slut, dessutom, en motorbåt i 30 fots klassen. Det är vad av båtar som får plats i marinan. Sedan har de också en restaurang – eller nåt åt det hållet i alla fall…Fast det skulle visa sig att de inte lagade någon mat där. Fina bord och riktiga dukar på borden men inga människor. Trots detta bestämde vi oss för att ge stället en chans. Vi frågade redan på förmiddagen om de hade mat till kvällen och de hade de. De nästan bad oss att vi verkligen skulle komma tillbaka. Så – när de välkomnat oss och vi förstått att det var 100% spanska som gällde så frågade vi efter en meny. Men något sådant hade de inte… Vad ville vi ha att äta var frågan… Öhhh…. Kyckling kanske – bra! Det fixar vi var svaret. Med pommes? Jajamensan. Så det var bara att sitta ner och vänta med var sin öl. Ölen var stor. 0,7 liter Presidente… Men god. Förutom oss satt det ett par killar, precis utanför restaurangen. Annars var vi helt själva…. fem minuter senare så inser vi att en av killarna ringer in en beställning på kyckling och pommes. Vi väntar alltså på hämtmat…. Bara att le och göra det bästa av det. Efter en timme kommer det en motorcykel med ett gäng frigolitförpackningar och dessa ”smugglas ” bakom ryggen på oss in i ”köket”  Fem minuter senare kommer en stooort fat med grillade kycklingbitar och en ännu större portion med pommes framför oss. Och tro det eller ej. Det var hur gott om helst och vi hade riktigt trevligt. Magnus fick jobba rätt hårt för att få i sig allt! Dessutom var det riktigt prisvärt. 

Den lilla marinan

Även här lite halvvrak i mangroven, tyvärr alldeles för vanlig syn

Stor öl, helt ensamma på restaurangen

På lördagen tog vi oss åter in till killarna från marinen och efter lite sedvanligt trubbel så fick Magnus vår ”despacho”, det papper som ger oss tillåtelse att på söndagsmorgonen segla vidare till Salinas. Igen tillstymmelse till någon som ville ha muta här heller så det känns ju riktigt bra.

Därefter  tog vi oss en sväng upp till den blandade marknaden och handlade lite grönsaker. Fantastiskt hektiskt, varmt och svettigt. Men vad alla är trevliga! Det skrattar och de ler och de vill oss så väl. Killen som sålde oss potatis och lök slog nog alla rekord i vänlighet och gav sig inte förrän han hade fått stoppa ett par extra (smutsiga) potatisar direkt ner i min ryggsäck. Det inte jättebilligt men inte dyrt heller. I vilket fall som helst så är det väldigt kul!

Vänlig potatisförsäljare 🙂

Gatuliv i Barahona

I morgon är planen att vi ska dra upp kroken i gryningen och ta oss de 30 M till Salinas. Vi vill gå så tidigt som möjligt för att minimera motvinden som fortfarande motarbetar oss konsekvent.

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *