170823 Mangroveförtöjning, solförmörkelse och äckeljobb

Silke lämnade oss och seglade söderut till Grenada där hon ska hämta upp en släkting som ska segla med henne ett tag. Vi bestämde oss för att ligga kvar ett tag till men någon gång under nästa vecka är det nog dags att ta en sväng ner till gamla goda Prickly Bay.

I fredags hade vi tropiska stormen Harvey som absolut ville bråka lite med oss. Det var ingen stark storm. Faktiskt så var vindarna inte mer än 20 m/s men vi var ändå nöja och glada över att den drog gott och väl norr om oss. Men eftersom det trots allt var en namngiven storm så måste vi vara lite försiktiga. Dels så vet man inte vad den hittar på och den kan ändra riktning rätt fort och då kan vi ligga lite illa till. Bland annat eftersom vi då  har andra försäkringsvillkor som gäller. Nu såg det i och för sig ganska lugnt ut så vi tog det just det…lugnt. En storm snurrar ju motsols och eftersom Harvey gick norr om oss så var det risk för att vi skulle få in västliga vindar i viken. Berättelserna om tidigare västliga vindar här i Tyrrell Bay är många och hemska. Den långgrunda viken har inget som helst skydd åt väster på över 1300 sjömil och närmaste land är Nicaragua. Vågor byggs upp fort samtidigt som vattnet tryck in i viken och det blir mycket obehagligt att ankra med ryggen mot stranden. Vi låg dessutom ankrade rätt nära stranden men eftersom det inte skulle blåsa mer än 5 m/s i ett par timmar under fredagen så bestämde vi oss för att fortsätta ta det lugnt. När fyra, fem båtar började flytta in i mangroven under torsdagseftermiddagen så kröp det lite i mig men efter väderdiskussioner med andra cruisers så låg vi kvar. Mangroven är ett naturskyddsområde och man får inte lov att gå in där, om det inte är så att det kommer en namngiven storm. Så som nu Harvey gjorde. Flera båtar som ligger här är obebodda och det flesta har någon som ser till dem. Under kvällen flyttades flertalet av dessa båtar in i mangroven.

Natten kom och allt var som vanligt. Magnus var uppe och kollade läget och vädret ett par gånger men inget konstigt med det. Kl 07 gick jag upp. Vinden var fortfarande ostlig, det regnade lätt och var en allmänt gråmulen dag med åska som rumlade i fjärran. Fem minuter senare blåser det 10 m/s från väst rätt in i viken och regnet öser ner. Jag står helt fascinerad och ser på skådespelet hur fort vågorna byggdes upp. Men vi såg fortfarande ingen anledning till att vi skulle flytta på oss. Det är bara en åskskur och vi ligger bra. Det här går över fort tänker vi.

Lika bra låg inte fransmannen som hade varit ankrad framför oss, ännu närmare stranden. Han var nu tvungen att ta upp ankaret och flytta på sig för att inte hamna på stranden. Vi höll ett öga på honom eftersom han hade varit ankrad lite väl nära oss. Men han får upp sitt ankare utan problem och går förbi oss och går västerut. Smart att gå ut och ankra längre ut tänker jag. Längre hinner jag inte tänka innan Magnus utbrister

-Vad faan, gör  han?

Jag tittar ut och ser att fransmännen släpper sitt ankare ca 15-20 meter framför oss. Jag skojar inte nu. Han lämnar alltså grunt vatten för att bara flytta sig 50 meter ut och därmed ankrar han nu PÅ oss. Magnus och jag flyger upp på däck. Magnus gör tecken att han ska flytta på sig och gå längre ut. Fransmännen skakar bara på huvudet och visar med tecken att det är VI som ska flytta på oss. För ett litet tag där så blir vi faktiskt mållösa. Det öser ner och det blåser småspik och åskan går. Och så vill han att vi ska flytta på oss. Det finns massor av plats i viken och det fanns verkligen ingen anledning till att ankra så nära oss.

Nu ropar Les upp oss på radion. Han har tagit beslutet att gå in i Mangroven. Det ska blåsa så här i ett par timmar enligt nya rapporter och det börjar bli lite obekvämt. Vi beslutar oss att följa hans råd och struntar i fransmannen för att själva förbereda för att dra upp ankaret. Tre minuter senare börjar vi dra upp ankaret. Och ni kan väl gissa vem som ligger i vägen för oss. Jag viftar till dem och skriker (på bland annat franska) att de sak flytta på sig. De bara skakar på huvudena. Vi fortsätter framåt, för vi måste nu ha upp vårat ankare. Nu blir det lite fart på fransmännen och de motoriserar lite åt sidan så att vi kan få upp kroken. De har inget val om de inte ska bli påkörda. Men vi är nära, mycket nära dem. Jag kan säga att det inte var några trevliga artigheter som utbyttes mellan oss i denna stund. Jag visste inte att jag kunde så fula ord på franska och dessutom så finns det faktiskt ett internationellt teckenspråk som mer eller mindre alla förstår. De skrek tillbaka på oss men jag brydde min inte det minsta. Jag har aldrig sett någon göra något så dumt!

Under de två åren vi seglat har vi bara skrikit för full hals två gånger på andra båtar (tror jag). Denna gång och när vi blev påkörda vid tankbryggan i Le Marin.

Tanken var att gå in i den innersta av de två lagunerna inne i mangroven och bara ankra i mitten. Där finns det gott om plats men man måste över en liten klack i en smal ränna. Tyvärr var det just nu lågvatten och Les som gick före oss fastnade.

Vi valde då att backa ut till den yttre lagunen och där släppte vi ankaret och backade in mot mangroven. Vi förtöjde med långa linor en bit ut från mangroven så att det inte var någon fara för att rodret skulle ta i. Det är ju egentligen helt fel sätt att förtöja i mangrove. Man ska köra fören långt in istället. Men vi förväntade oss ingen vind. Vi var ju bara där för att söka skydd mot swellet.

 

Under dagen så kom det en strid ström med båtar in som sökte skydd. De som låg kvar ute i viken hade en jobbig dag. Inne hos oss var vattnet platt som en pannkaka. Radion knattrade på under dagen med båtar som draggade och folk som fick linor i propellern och andra hemskheter där ute. Vi var extremt glada över vi tagit beslutet att gå in.

Fast det hände ju saker i mangroven också. En stor katamaran kommer in i lagunen och sniker precis bakom ett gäng båtar som ankrat. De på bilden ovan. Han måste ha missat totalt att de alla hade ute minst två ankare och självklart drog han med sig ett par linor och fick hoppa i och bada för att få loss sin katamaran. De övriga båtarna fick ro ut sina ankare igen. I bland undrar man….

Jag bestämde mig för att baka chokladkaka och ut på eftermiddagen fick vi besök av Les, Gus, Angie och Jay. Det hela blev ett litet mangroveparty där det till och med serverades frozen margaritas. Man har inte roligare än vad man gör sig.

Efter en god och lugn natts sömn gick vi ut i viken igen. Fransmannen låg nu prydligt ankrad på “vår plats” men det finns ju inget som heter så… Vi ankrade istället en liten bit ut, på behörigt avstånd från idioten. På kvällen samlades alla cruisers hos Miss Lucky och utbytte berättelser från dagen innan och fick dessutom fick vi god grillad kyckling. Åter igen var vi mycket glada för att vi gått in i mangroven.

Veckan har i övrigt förflutit i diverse underhållsjobb. Magnus har bland annat målat färdigt våra gasolflaskor och de lyser nu härligt illgröna! Jag har lappat vårt dingeskydd och förstärkt det, än en gång och sytt lite andra saker. Dingeskyddet har verkligen fått ta stryk under det gångna året. Men när jag tar av det så har vi fortfarande en dinge i mer eller mindre nyskick under – då är helt klart värt det!

Sedan så hade vi ju en solförmörkelse också. Magnus fixade med en kartongbit med hål i och stod på akterdäck och experimenterade. Den största skillnaden för oss var att det faktiskt blev avsevärt svalare och att det skarpa ljuset dämpades lite, men visst såg vi förmörkelsen.

Och så var det dags för det stora skitjobbet. Äckligt men det måste göras. Vi plockade ut tanken och rengjorde den och bytte alla slangar och dessutom satte vi in en ny toapump. Den gamla fungerade ok men började bli väldigt sliten och eftersom vi hade med oss en hel i reserv så bytte vi till den. Den gamla ligger nu på sanering och ska vakuumpackas som extrareserv . Bara utifall att. Tanken var också att vi nu skulle koppla på en ny trevägsventil och på så sätt bli laglydiga med däcksutsug. Vi måste ha detta om vi ska in i USA nästa år. Men det sket sig (haha). En av slangstoserna skulle återanvändas från nuvarande montering. Det var bara det att den stosen hade en annan dimension på gängorna. Hur jag nu lyckats med det…. det vet jag inte. Allt inhandlades för en sisådär tre år sedan så minnet är inte riktigt med mig. Men nu är det i alla fall förberett och när vi väl får tag på den saknade slangstosen så blir det ett litet mindre toajobb. Äckligt, de också i och för sig. Men lite mindre äckligt i alla fall.  Så skönt att ha den punkten avbockad på listan – jag lovar!! Båda Magnus och jag badade länge och skrubbade oss gång på gång för att få tillbaka känslan av renhet. Till slut tog jag en omgång diskmedel…

Vår nya eftermiddagsrutin är numera att träffas inne vid stranden framför dykcentret. Där ligger vi i vattnet och löser livets problem samt diskuterar….ja, mat såklart 🙂

Vi hörs snart igen!