Ja, så kom då våra vänner och hjältar äntligen tillbaka till oss på Carriacou efter att ha seglat ett par hektiska dagar upp till Dominica och tillbaka.
Gus angjorde mitt i natten och hade dessutom med sig flertalet personer som ville komma från förhållandena på Dominica och istället valde att ta sig till släktingar här på Carriacou. Roxy Rio kom in på måndagseftermiddagen med Silke, Mickey och Mathis ombord.
De var alla glada men mycket, mycket trötta när de kom. Jag försöker nedan återge lite av allt det som de berättat för oss de senaste dagarna. Det är inte lätt att vara exakt i berättandet för det är så mycket känslor inblandat och vi har fått till oss berättelserna i omgångar från dem så jag hoppas ni har överseende om jag skulle ha missat något i mina försök att återge deras upplevelser.
De har sett och upplevt så mycket och jobbat stenhårt i nästan två veckor med detta. Bara det att handla och fylla båtarna med förnödenheter uppe i Martinique var ett hästjobb. Allt som handlades kördes ut i dingar till båtarna och de fick köra många vändor. Som tur var så fanns det andra cruisers som hjälpte till att köra och bära också. Båtarna var helt och hållet fullastade när de lämnade Martinique. I Gus båt gick det inte att använda toaletten eftersom det utrymmet också var fyllt till bristningsgränsen med nödhjälp. Vi samlade ju, med er hjälp in 28 800 kr. Den norska båten Harry Z fick in runt 35 000 kr och sedan så ställde Gus arbetsgivare upp med ca 30 000 kr, (jag är lite osäker på den siffran). Så ni förstår ju att det var mycket handling som gjordes. Det är faktiskt så att de inte kunde handla upp alla pengarna, utan dessa kommer att användas vid tur nr två som Gus planerar inom ca två veckor.
Så, vad handlades då för de pengarna som vi samlade in? Jag kan givetvis inte rabbla upp allt. Men här kommer ett par exempel
- 15 liter tvättmedel
- 100 paket tamponger
- 40 kg ris
- 12 kg margarin (ej kylvara)
- 90 kg mjöl
- 36 paket torrmjölk
- 20 paket flingor
- 48 burkar kokosmjölk
- 200 olika burkar med konserverade grönsaker, fisk och kött
- Våtservetter
- 50 paket juice
- Och så vidare och så vidare
Väl framme på Dominica och Rosseau som ligger på västkusten möttes de av mängder av militärfartyg och dessutom ett gäng stora helikoptrar som hovrade runt dem. De hovrade så nära dem att de faktiskt hade problem att styra sina båtar för vinddraget ställde till det för dem.
Silke beskrev tillståndet som om det var en krigszon.
De fick tillstånd att lägga till vid kaj och en del av hjälpen lastades av och gick in i det stora hjälpmaskineriet som redan var igång. Och här kommer det lite tråkig information och det har att göra med skitstövlar som sitter på fel plats och tar tillfället i akt att vid en katastrof sko sig själva. De råkade alltså på en del myndighetspersoner som krävde mutor för att de skulle få tillstånd att lasta iland hjälpvarorna. Tyvärr är det sanningen. Men eftersom Gus är från Dominica och känner många där så får man nog i det stora hela ändå säga att de kom ganska lindrigt undan. Mycket av den hjälpen de lassade iland hamnade hos kyrkan som i sin tur ska distribuera ut den. Och det är väl här som det blir lite svårt. För vad våra vänner kunde se så kände de det som om mycket av hjälpen fastnade här och inte kom ut till landsbygden.
De lämnade sedan kajen och ankrade utanför Gus by i Woodbridge Bay, strax utanför Rosseau. Här mottogs våra vänner av bland annat Gus mor och hans 14 (!) syskon. Så hit förmedlades mycket av de varor som fanns kvar ombord. Våra vänner berättar om människor som verkligen förlorat allt men som fortfarande hade en enorm levnadsglädje och en vilja att bygga upp sitt land igen. De fick besök av släkt och vänner som simmade ut till deras båtar och de pratar om mycket skratt och glädje mitt i all sorg och arbete.
Gus lånade en pickup från en av sina bröder och lastade den full av nödhjälp och tillsammans med gänget åkte de över till öns östkust där orkanen slagit ännu hårdare. Mickey hade bara ett ord att beskriva förödelsen på den sidan, och det var ”atombomb”. Mickeys ögon är tomma när han berättar och han skakar upprepade gånger på huvudet och säger ordet atombomb gång på gång. Vägarna var knappt farbara och det var mer än spännande att ta sig fram mellan nedfallna träd och elledningar. Efter mycket letande och frågande fann Gus också den byn där hans son skulle bo och lyckan var stor när han också hittade sin son med familj. Familjen hade förlorat absolut allt och hade inte ens en madrass att sova på. De bodde i ett skjul på en granntomt. Längs med vägen har de stannat och levererat nödhjälp till så många det bara har kunnat. Men de beskrev det som en droppe i havet och den hjälplösheten de kände över att inte kunna ge mer slet hårt på hela gänget. De som fick denna direkthjälp var oerhört tacksamma och tyvärr pratas det mycket om att det finns myndighetskrafter som styr nödhjälpen till vissa byar medan andra inte får något alls. Vad sanningen är i detta är svårt att säga. Det är bara vad våra vänner fått berättat för sig men om det är sant, så är det hemskt. Riktigt hemskt
De berättar också om förtvivlade försök av invånarna att få igång elnätet igen. Eftersom det råder så otroligt stor brist på elledningar så vill man inte kapa ledningarna. Istället försöker man dra loss dem från bråten för att kunna återanvända dem men det är nog ett ganska tröstlöst och farligt jobb.
De gjorde ett par turer på ön och de var även i Portsmouth och lämnade över hjälp. Det har förekommit uppgifter om våldsamheter på Dominica men våra vänner såg inget alls av det förutom en natt då de hörde skottlossning och de satt då ankarvakt för att vara säkra på att ingen skulle ta sig ombord på båten. Skottlossningen visade sig sedan vara polisen som skjutit efter någon som försökt göra inbrott någonstans. Fram till för bara någon dag sedan var det utegångsförbud efter kl 10 på kvällen och polisen hade order om att skjuta för att döda om de träffade på någon! Väldigt obehagligt….
Totalt stannade de ca 5 dagar på ön innan de seglade söder ut igen.
Igår kom Gus körandes i sin dinge och som alltid så stannade han och tog en pratstund. Jag frågade hur han mådde men han skakade bara på huvudet och suckade.
-Det går inte att beskriva och det går inte att få alla bilderna ur huvudet. Allt är borta!
-Får du sova något, undrar jag lite försiktigt.
Gus skrattar till lite kort. Han har ett väldigt härligt och karaktäristiskt skratt Gus. Och så skakar han bara på huvudet och tittar ut över havet.
-Jag vet inte vad jag ska göra. Han suckar igen innan han fortsätter
-Vad jag än gör, så kommer det inte räcka till. Det är skit. Allt är verkligen skit. Men jag ska fylla båten och om en vecka eller två så seglar jag upp igen.
I våra ögon så är han en fantastisk hjälte Gus!
Nedan följer ett par bilder som jag tagit från Silke och Angies Facebook. De är alltså inte nypublicerade men jag hoppas att jag i alla fall har kunnat förmedla lite om vad som faktiskt hände på Dominica. Än en gång! Tack alla ni som skänkte pengar. Även om det kanske känns som en droppe i havet så har i alla fall några människor fått direkt och livsavgörande hjälp.