När vi lämnade Marthas Vineyard så tog det inte många minuter innan vår fina väderprognos utvecklades till tjock dimma och 10-15 m/s. Det är vad man kan kalla lokalt väder och snabba skiftningar. Men det gav ganska snabbt med sig och vi kunde segla i härlig sommarvärme mot Cape Cod kanalen. Fast vi fick ju handstyra då eftersom Zlatans nya pump bestämde sig för att inte fungera denna dag. Det är ju själva bövelen vad det ska krångla ibland. Så vi gav upp strax innan kanalen och Magnus trixade in oss i en liten vik. Och trixa fick han verkligen göra för strömmen drog tvärs oss, genom kanalen uppåt 4-5 knop vilket ledde till att Nanny gled sidledes in mellan bojmarkeringarna i den trånga kanalen.
-Det gick ju bra det där också, log min kapten efteråt…
Det här med strömmarna gör det lite ovanligt spännande ibland.
Vi plockade i alla fall upp hela akterruffen och satte igång med projektet ”lufta pumpen” och därefter gav sig Magnus på alla kopplingarna som mekanikern satt in. Och han tror sig ha hittat ett par ställen där han kunde dra åt lite extra.
Dagen efter så väntade vi tills klockan blev 11 och drog därefter upp kroken. Vi passerade ut genom den smala leden precis när strömmen vände och slapp därmed samma spänningsmoment som dagen innan. Genom själva kanalen forsade vi sedan i medströmmen och fick en fin förmiddag MED en fungerande autopilot. På andra sidan seglade vi norrut och hamnade till sist inne i en vik vid en liten stad som heter Plymoth i Cape Cod Bay. Moon som hade lämnat Marthas Vineyard tidigt på morgonen kom ikapp och men de valde att fortsätta norrut. Magnus svor som vanligt högt över alla fiskeflöten som de envisas med att lägga mitt i farleden på vägen in och längs med kusten. Han har förövrigt döpt dem till ”fiskpinnar” för här har åtminstone alla flöten en liten pinne som gör att det är lite lättare att se.
Det skulle finnas gratisbojar inne i viken men det var så förvirrande vilka som skulle vara gratis och med den starka strömmen som var så bestämde vi oss för att ankra i vanlig ordning istället. På så sätt slipper vi risken att en boj ligger och knackar på skrovet i strömskiftena.
Det blev inte mycket sömn denna natt. Det blåste huggorm och blåa kråkor trots att prognoserna pratade helt andra vindar och riktningar. Och jag kan lova att vi använder precis alla tillgängliga vädermodeller vi kan hitta. Mummel.
Vi passade in strömmen på fredagsmorgonen och seglade upp till Boston. Och autopiloten krånglade såklart… Men vi är nog felet på spåret tror vi. Det måste vara någon luftläcka någonstans. Vi fortsätter leta. Vi bestämde oss också för att gå in i en vik lite norr om Boston vid ett samhälle som heter Lynn. Här finns det en gammal bassäng strax utanför två små marinor som enligt uppgift ska gå och ankra i. Denna vik är mycket mer skyddad än ankringen inne i Boston och vi är rädda om vår nattsömn…
När vi närmade oss bassängen kom det ut en kille och ställde sig på bryggan till en av marinorna. Han såg klart fientlig ut! Jag vinkade glatt och ropade hej till honom. Inget svar förutom en huvudskakning. OK… tänkte vi. Får man kanske inte ankra här? Men vi fortsatte och gick upp mot vinden och därmed bort från marinan. Magnus smög sakta framåt och jag gick upp på däck för att göra färdigt ankaret. Då blev det liv i mannen på bryggan. Han viftade hej vilt med händerna och ville ha oss längre bort. ”Inga problem ropade jag, vi är på väg!” Med båda armarna rakt över huvudet fortsatte han att vifta oss bortåt. Det blåste gott och väl över 10 m/s och jag antar att han var rädd för att vi skulle dragga in i marinan eller nåt… Vi lade tillslut ankaret där vi hade tänkt oss från början. Självklart långt bort från marinan och ganska mitt i hamnbassängen. Jag släppte 50 meter kätting och vi började packa ihop efter seglingen. Mannen stod kvar på bryggan och glodde på oss.
”Är allt OK?” ropade jag. Mannen svarade inte men skakade på huvudet och ryckte uppgivet på axlarna. Vi tittade oss omkring och insåg att vi låg riktigt bra. Inte i vägen för någon och här kunde vi ligga ett par dagar med tanke på de vindar som skulle komma till helgen. Vi brydde oss inte om mannen på bryggan utan satt i den varma solen i sittbrunnens lä och bara njöt!
På lördagen var det med viss nervositet vi åkte in till marinan för att höra om vi kunde lägga dingen där under dagen när vi skulle ta buss/tåg in till Boston. Det är tre meter tidvatten här så vi vill helst hade bunden vid en flytbrygga. Vi hittade en kille som hade sin båt i marinan och han visade oss en plats där vi kunde lägga dingen och hänvisade oss sedan till hamnkaptenen. Magnus och jag tittade på varandra och hoppades innerligt att det inte skulle vara den viftande mannen på bryggan från dagen innan. Det var det inte! Hank, som var dagens hamnansvarige var en mycket trevlig man som visade oss var vi kunde slänga sopor och utan knot fick vi koden till marinans grindar. Dingen fick mer än gärna ligga kvar där och inte kostade det något heller! Dessutom tyckte han att Nanny var en särdeles vacker båt så detta var en man vi tyckte om. Vi fick lite instruktioner om hur vi skulle ta oss till busstationen och efter lite åkande så var vi mitt inne i Boston. Varmt och soligt och MASSOR av turister. Gatuförsäljning och gatumusikanter. Modern arkitektur blandat med historiska byggnader. Mysigt men lite stressigt. Vi gjorde som vi brukade. Promenerade runt och såg oss omkring. Vi gick såklart till puben Skål (Cheers) som har varit inspiration för TV:serien Cheers. Vi båda gillade den serien och det hela slutade med att det blev lunch där. Turistfälla, javisst! Men både god mat och trevlig service.
Cheers-selfie!
Massa volym och trevligt men ingen Sam i sikte!
Efter att ha fortsatt promenera runt och bland annat se på var man slängde massa te i vattnet under ett visst party så hamnade vi på en irländsk pub. Magnus hade ett bestämt mål och det var att se finalen i Champions League. Det blir inte mycket fotbollstittande i båten och detta ville han se.
Jag tog mig en vända till Primark och fick köpt mig ett par byxor undertiden som matchen började. Det är lite snålt med bara ett par jeans i det här vädret har jag insett. När jag kom tillbaka och skulle beställa i baren så fick jag frågan om jag var Mrs Laarschen och om jag hängde ihop med han den där från Skandinaven vid namn Lars (uttalat Laarsch) som satt i rummet bredvid och tittade på töntig sport?
-Magnus, menar du? tyckte jag.
– Magnuuus eller Laarsch är väl sak samma, fick jag till svar och därefter en utläggning om att alla från skandinvavien heter Laarsch och så avslutade han med:
– Så, vad skulle mrs Laarschen ha att dricka nu?
Leende gav jag upp och fick min drink och hittade Magnus i det bakre rummet tillsammans med ett gäng andra entusiaster som tittade på det som bartendern beskrivit som töntig sport där målen är extremt stora och resultaten alltid blir 0-0 och där spelarna bara ligger i gräset och rullar sig.
När Magnus efter ett tag gick för att pudra näsan så lutade sig bordsgrannen över sitt bord till sina nyanlända vänner och pekade på Magnus rygg och sa:
-Kolla, den där killen är en riktigt viking. Jag skojar inte, en VIKING! Han har seglat hit från Sverige i en liten båt och nu ska de segla hem till Sverige igen via Grönland. Helt galet!
Jag fnissade lite men låtsades inte om att höra diskussionen. Men om Magnus är ”Laarsch the Viking” ? Vad gör det mig till då?
Mrs Laarsch Vikingson, kanske?
På lördagsvädret vände vinden till nordlig igen och de varva sommarvindarna ersattes av vintervindar igen. Vi ligger kvar här idag söndag och ska försöka ta oss iland och handla lite och när vinden förhoppningsvis vänder i morgon eftermiddag så seglar vi vidare.
Hej från Vikingarna 🙂
