180415 Kanalerna upp till Beaufort North Carolina

Jag var helt ärlig lite orolig över att det skulle bli långtråkigt att gå kanalerna, eller Intracoastal Waterway (ICW) som de heter på amerikanska. Fel! Kanalerna är superhäftiga och det händer något hela tiden. Jag fullkomligt älskar det och är så glad över att vi tog detta beslutet att göra delar av kanalerna. Framförallt så ändras miljön hela tiden. Det är träsk, tät skog, sträckor med 1000-tals enorma hus längs kanalerna och små sidokanaler. Massor av djurliv. Till och med delfiner finns i kanalerna. Inte för att jag förstår varför de skulle vilja vara inne i här och inte ute på havet i klart vatten. Största nackdelen är väl just vattnet. Det är verkligen brunt och för tankarna åt kaffesump eller liknande.

Vi började med att gå från Charleston upp till Georgetown. Vi lämnade Charleston på eftermiddagen när strömmen inte var så stark och gick igenom den första bron. Efter ett par timmar tog vi en avstickare in i ett träsk och släppte ankaret mellan några  krabbflöten. Magiskt! Trots ivrigt spanande efter alligatorer såg vi inga. Sträckan upp till Georgetown är ganska djup och båtar med lite större djup kan gå här. På höjden är begränsningen ca 63 fot, vilket är ca 19 meter. Att vi bara sticker 1,3-1,4 meter är en klar fördel. I Georgetown ankrade vi mitt inne i den lilla byn och fick se vår första amerikanska småstad. Vackert men dött. Här monterade vi också det nya ankarspelet. Det spinner som en katt och både jag och min rygg är mycket lycklig över detta! Det är fortfarande väldigt tidigt på säsongen och det känns som om städerna fortfarande sover. Ute på kanalerna är det en fördel för det är redan nu riktigt trångt ibland. Jag tror vi hade blivit tokiga om vi gått här på högsäsong och fått knö med alla småbåtar och jetskis tillsammans med alla andra som vill transportera sig på kanalerna. Men stämningen är oerhört vänlig och alla vågmaskiner till motorbåtar saktar ner i god tid innan möten. När de kommer upp bakom och vill köra om så meddelar de via VHF:en vilken sida de tänker gå på och smyger förbi så fint.

Att få broarna att öppna sig är inte heller några  problem. Ett  par 100 meter innan ropar man upp bron på kanal 09 och de öppnar vanligtvis med en gång. De vill dock veta namnet på båten och hemma hamn. En av bronissarna kom utrusande och ropade på oss i megafon att han hade varit i Stockholm förra veckan och att han älskade Sverige.  Det är lätt att vara svensk här, för det väcker lite uppseende och de flesta är nyfikna och vill fråga oss  om både det ena och det andra.

Efter Georgetown fortsatte vi upp till Southport som skulle ha en gratisbrygga vi siktat in oss på. Här var det lite grundare sträckor och speciellt i närheten av sk “inlets” där kanalen bryts av och det finns en öppning mot havet. Strömmarna gör så att sanden förflyttar sig och samlas gärna just vid öppningarna. Strax innan Loockwods Folly Inlet så blev vi varnade via VHF:en av en motorbåt som låg lite för oss att han just studsat på botten. Hans båt stack 1,5 meter fick vi också veta så vi tyckte att det inte borde bli några problem för oss. När vi närmade oss körde vi förbi en engelsk segelbåt som gick väldigt långsamt för att vänta in högsta högvatten. de stack 1,8 meter. Mitt i öppningen låg också en bogserbåt och snurrade långsamt. Jag ropade upp “Kapten Sam” som båten hette och frågade hur han ville att vi skulle passera honom för att vi inte skulle var i vägen för honom.

“Det är inga problem. Jag ligger bara här och flyter omkring lite” fick jag till föga hjälpande svar. Så jag frågade om det var ok att vi möttes babords sida till babords sida.

“Visst inga problem” svarade han. Då insåg Magnus att bogserbåten faktiskt stod på. Men förmodligen så var detta så pinsamt så han inte ville prata om det på radion. När vi väl var framme vid honom så flöt han dock och vinkade glatt. Vi tog oss igenom och det lägsta vi såg på ekolodet var 1,9 meter. Jag ropade upp den engelska segelbåten bakom och förklarade för dem var det hade varit grunt någonstans. Men tyvärr var det redan försent för jag fick till svar att de stod på. Men de var inte oroliga eftersom tidvattnet fortfarande var på uppåtgående så vi fortsatte mot Southport. Det är bra med en grund båt! Framme i Southport visade det sig att bryggan fortfarande var trasig efter orkanen Matthew. Vi hade ju Matthew i hasorna när vi seglade ner till ABC öarna hösten 2016. För vår del hade vi tur och han vände tvärt och gick norrut när han bara hade 30 mil kvar till oss. Istället så fick bland annat Haiti och just USAs södra östkust känna på honom istället. Överallt ser vi fortfarande spår efter hans besök.

Vi vände tillbaka till kanalen och tog oss in i en grund avstickare från kanalen och släppte ankaret. Det är lite lurigt med all ström som är här för det innebär att man snurrar helkonstigt och ofta får man vinden in i sittbrunnen när strömmen är starkare än vinden. Men man vänjer sig vid det också 🙂 Att gå in i marina och betala 700-1000 kr per natt tänker vi undvika så långt som det bara går och vågar man bara lita på sitt ekolod så är det inga större problem med att hitta ankringar längs med vägen.

Tidigt på fredagsmorgonen hissades ankaret och vi tog oss ut genom Cape Fear (vilket namn!) och ut på Nordatlanten igen. Vi behövde köra watermakern och fylla vattentanken samt att vi hade en fin prognos för ett dygns segling upp till Beahfort i nästa stat, North Carolina. Det blev en ganska rullig segling men solen sken och vi fick känsla av att segla hemma igen när temperaturen klättrade upp till strax över 20 grader. Att ankra i Beaufort visade sig vara en liten utmaning men vi fick knött in oss mellan två farledsmarkeringar strax utanför den muddrade rännan mitt inne i stan. Ett par lokala seglare försäkrade oss att vi kunde ligga där vi låg även om vi var rätt nära farleden. Tyvärr har vi bara kunnat släppa strax under 20 meter kätting så det känns lite nervöst nu när det ska komma en storm i eftermiddag och i natt. Det ska blåsa upp till 25 m/s så inatt tror jag nog att vi kommer sitta ankarvakt, för ovanlighetens skull. Beaufort är charmig liten stad och igår var det lördag med strålande sol och värme så det verkligen myllrade av små båtar och människor. Magnus fyrade upp grillen och vi fick en mysig eftermiddag där vi kunde se vildhästar beta inne vid strandkanten på den ö som ligger på andra sidan av kanalen från Beaufort.

Vi är inte klara med kanalerna känner vi så vi kommer att fortsätta i ICW från här och upp till Norfolk vilket förmodligen kommer ta en vecka eller så. Vad vi gör efter det – det får vi ta beslut om då.

Sköt om er och hoppas att ni har det varmt och skönt, var ni än befinner er!