Author Archives: Liv

Japp! Vi är fortfarande kvar i Puerto Mogan. Och vi stormtrivs!! I onsdags var vi en sväng med bussen till Las Palmas. Där fick vi tittat i massa båtaffärer och beställt lite saker samt träffat både Searocco och Svea. Men jag ska erkänna att jag inte var direkt imponerad av marinan i Las Palmas. Smutsigt och allmänt stökigt. Framförallt tyckte jag det var väldigt oroligt och ryckigt bland båtarna i hamnen. Nä, dit vill jag faktiskt inte om jag ska vara helt ärlig. Men självklart vägs detta upp utav att det finns massa trevliga långseglare med massor av erfarenhet och dessutom alla båtbutiker med bra och ha saker. Dessutom är det nog så att våra barn hellre vill ligga i en liten större stad än i vårt lugna sköna Puerto Mogan. Trots detta planerar att förflytta oss till Las Palmas i slutet av denna veckan vilket gör mig lite orolig. För det är nämligen helt fullt i hamnen och det går inte att boka. Vi kommer att få lägga oss för ankare utanför hamnen och “jobba oss in”. Bara vi kommer in tills tisdag i nästa vecka när våra trollungar kommer på besök så räcker ju det. Det var i vilket fall som helst väldigt skönt att komma tillbaka till vår lugna hamn på kvällen. Veckan med besök från Hönö gick alldeles, alldeles för fort och efter det att resenärerna hämtat sig från den kraftiga förseningen så fick vi riktigt trevliga och mysiga dagar. Magnus och jag tillbringade ett par eftermiddagar vid poolen tillsammans med dem och dessutom blev vi medbjudna på middag på kvällarna och fick äta fin, fin hotellbuffé. På fredagen så gick jag, Anna och Ingela på den stora marknaden. Som vanligt en marknad med mest tingel-tangel mendet  fanns det ett par grönsaksstånd med icke-kylda grönsaker och lite små bra saker här och där.

Liv letar grönsaker – foto Anna

Farmor har koll på läget – Foto Anna

Puerto Mogan – Foto Anna

Farmor och Anna på marknad

Puerto Mogan. Foto- Anna

Avslutningsmiddag med älskade släkten

På kvällen hann vi sedan med en avslutningsmiddag och efter det var det dags att gå till taxi stationen och ta emot nästa gäng. Eva och Andres, som seglade med sin båt Ada, samtidigt som oss till Amsterdam förra året har tagit en kortsemester och kommit och hälsat på oss. Även detta blev ett glatt återseende med många kramar 🙂

Kärt återseende

Lördagsmorgonen började med direkt jobbiga upplevelser när vi vinkade av Hönöborna inför deras hemresa. Vi är så fantastiskt glada att de orkade komma ner och hälsa på oss (och skämma bort oss 😉 ) och tårarna trillade ordentligt på mig när bussen rullade iväg. Tänk att det ska vara så jobbigt ibland 🙁 Men det är som jag sagt innan –  avsked är en del av konceptet med att lämna Sverige och ge sig ut att segla. Fast vi behöver ju inte tycka om den delen, för den sakens skull. Tack för besök <3, <3, <3, <3, <3

Hej då mina vänner 🙁

Istället fokuserade vi på våra gäster ombord i Nanny och vi fick en härlig dag på stranden.

Strandhäng med Andres och Eva

På söndagen var Andres tvungen att jobba lite så vi övriga tog och knatade iväg för att hitta upp till bergsknallen över hamnen och det stora träkors som någon rest däruppe. Det gick en jättefin spiralväg upp två tredjedelar av vägen. Egentligen så var denna väg avstängd men vi hittade ett hål i staketet och tog oss in, precis som många andra glada söndagspromenerare. Det var varmt och riktigt svettigt men efter att ha halvklättrat lite på klipporna belönades vi med en fantastiskt utsikt över hamnen.

Spiralväg upp till korset

På lite smalare vägar

Hamnen från toppen

På toppen

På väg ner igen

På måndagen tog vi en busstur till Puerto Rico. Vägen dit är riktigt hissnande och slingrar sig runt klipporna på ett väldigt imponerande sätt. Bara att åka här är en ren träning för de med svindel. Jag tror faktiskt att min svindel börjar släppa lite för jag tyckte turen var riktigt häftig medans Eva inte riktigt höll med mig om det;-)

Puerto Mogan från bussen

Det första vi gjorde när vi kom fram till Puerto Rico var självklart att gå direkt ner till hamnen och kolla läget. Jag har ju haft en liten idé på att vi skulle gå till Puerto Rico strax efter jul när barnen är på besök men det vete fåglarna rent ut sagt… Puerto Mogan är ju sååå mycket mysigare och faktum är att vi efter bara någon timmes strosande tittade på varandra och styrde stegen mot busstationen och åkte tillbaka igen. Där kostade vi på oss en lunch på en av krogarna i hamnen och var väldigt nöjda med det 🙂

Liv blir serverad lunch

På kvällen satt vi och käkade lite goda ostar och färska baguetter när jag hörde ett “Hallå där, här kommer besök från Sverige”. Jag bara stirrade på personen som stod i mörkret på bryggan och kunde för mitt liv inte placera henne. Men tioöringen trillade snabbt ner när jag förstod att rösten verkligen tillhörde min jobbarkompis Gitte! Så vi fick trevligt sällskap i sittbrunnen av henne och hennes man Raymond. Till detta så kom det såklart lite jobbskvaller men jag kände hur jag var tvungen att byta samtalsämne för min hjärna och kropp gick genast upp i varv och jobbtankarna blev alldeles för närvarande…. Det tog mig väldigt lång tid att varva ner och klara av att leva i nuet när vi började segla och jag vill inte tillbaka till den känslan – inte ännu. Men det var otroligt roligt att få höra om alla mina goa jobbarkompisar som jag saknar sååå!

Gitte och Raymond på besök

Det är ju inte någon längre sträcka mellan Arguineguin och Puerto Mogan så vi hissade inte ens storseglet utan drog bara ut focken och gled längs med kusten i lite över en timme. Tilläggningen behöver jag nog inte orda så mycket om eftersom den finns på film i inlägget innan 😉 Vi hade inte mer än hunnit få fast tamparna innan vi hörde ett “Nanny??” från bryggan. Där stod en för oss helt främmande man och frågad om vi var Nanny från Hönö! -Jo, jag är ju från Hönö, svarade Magnus. -Jaha, svarade manen – då är vi släkt :-). Självklart bjöd vi ombord Douglas, Arne och Birgitta på en kopp kaffe och en pratstund. Efter det följde div pyssel med att få igång elen och vattnet. Bara för att vi checkat in och sagt att vi vill ha både el och vatten så innebär det ju inte att det kopplas på 😉 I denna marinan får man betala för vatten och elförbrukning separat, efter förbrukning, något vi inte var varit med om tidigare. Men det är inga jättesummor så vi överlever det. Jag letade upp duscharna och trots att de var lagom ofräscha så blev jag strålande nöjd över att det fanns gott om vatten och det fanns framförallt massor om VARMT vatten! Magnus tog och gav Nanny en avspolning. Det är inte bara extremt mycket salt i allt, det är även väldigt mycket röd “saharasand” som sätter sig och ger avtryck överallt.

Nanny innbackad vid bryggan

Nanny är inte den största båten direkt

Tyvärr så fick Ingela, Uno och Anna en jobbig resa ner hit och deras plan blev över 24 timmar försenat. Jag tror att de anlände till sitt hotell vid femtiden på söndagsmorgonen. Vi lyxade till oss och gick ut och åt en bit mat. Det är väldigt turistiskt här, men ändå väldigt mysigt och en mycket trevlig stämning. Viss “pensionärsvarning” och vi blev inte direkt överraskade när det visade sig att alla restauranger stängde kl 24. Dagen efter fick vi i alla fall träffa det uttröttade resenärerna. De hade inte haft någon rolig transport ner hit. Men vi var oerhört glada över att få se dem och krama om dem. Som bonus hade de också resväskorna fyllda med godsaker och nyttigheter. Magnus var mest lycklig för den nya vikbara 100W solcellspanelen medans jag gick i spinn över en mattpiska 🙂 Vi har ju jagat mattpiska sedan vi kom till Spanien men det finns bara inte. Den är fantastiskt bra till att banka ur dammet ur dynorna och självklart. Visst, det funkar med en tamp men det är inte alls lika bra. Jag blev nästan mörkrädd när jag insåg hur mycket damm som bolmade runt våra madrasser när vi gav oss i kast med dem.

Magnus använder vår nya mattpiska

Eftersom våra besökare var väldigt trötta lämnade vi dem tidigt. Men redan på måndagen var de mycket piggare och kom ner och hälsade på oss i båten.

Farmor i Nanny

Farfar i Nanny

Anna och jag på promenad

Magnus stod med huvudet på ända och drog kablar till vår nya solcell och resten av båten är allmänt lite upp och ner just nu men det var så trevligt med besök ändå 🙂 Vi håller på att städa igenom Nanny bit för bit. Grejen är, som jag har sagt innan, att allt har en väldans förmåga att mögla väldigt fort. Detta till trots för att jag lägger en jättekraft på att hålla rent och tvätta med både vinäger och ättika och det är faktiskt väldigt torrt i båten. Det som dock möglar lättast är de som varit utsatt för salt. Så som till exempel våra varma seglarjackor som vi inte haft användning för de senast två månaderna. Så nu tvättas det villt på Nanny. Alla seglarkläder tvättas och sköljs noggrant och får sedan ånga av sig länge och väl i solen. Därefter hänger vi upp dem inne i båten ytterligare ett dygn för att sedan stoppa dem i vakuumpåsar. Vi har med oss en försvarlig mängd vakuumpåsar som vi hittade på Rusta hemma. Fördelen med dessa är att de är små och smidiga samt att det inte behövs en dammsugare för att tömma påsen utan genom en backventil så klämmer vi bara ut luften. Jag har även gått igenom alla våra skor och kängor för läder är något som också mer än gärna drar till sig mögel. Efter det att jag (trots att detta är Magnus jobb 😉 ) smörjt in och tvättat alla skor så fick även dessa stå i solen i ett par dagar och torka ur och sedan plastades även dessa in. I och med att påsarna går att öppna och återförsluta snabbt så håller jag på att plasta in allt som vi inte använder så mycket och ofta längre. Som tex mina Hoolebrook-tröjor som jag mer eller mindre levde i på nordligare breddgrader. Det jag dock lärt mig under denna tiden är att stoppa vakuumpåsen i en annan, lite kraftigare påse, för det slits lätt hål på vakuumpåsarna.

Nytvättade och torkade varma tröjor

Vakuumpackade varma tröjor 🙂

Vakuumpackade skor

I denna städiver så tömmer vi nu också garaget för denna ska bli akterruff till helgen när Eva och Andres ska komma och hälsa på hos oss ett par dagar. Det är  jätteskönt att i lugn och ro kunna jobba igenom hela båten innan vi ska lämna för Kap Verde och sedan Karibien. Som ni hör så håller vi oss sysselsatta. Även om vi njuter mycket av att bara vara så har vi alltid något pyssel på gång. Och vi håller också igång genom att promenera och springa på morgonkvistarna då och då innan det har blivit för varmt. Magnus har också haft sig en sväng upp i masten idag och förstärkt fästet till Wifi-antennen.

Nanny har inte direkt den högsta masten

Magnus i toppen

Vi gillar verkligen Puerto Mogan och jag börjar faktiskt bli lite tveksam till att vi ska ta oss ända upp till Las Palmas för att fira jul där. Alla vi pratar med säger att det är direkt omysigt… Men vi ska ta bussen dit i morgon för att kolla läget och beställa lite reservdelar i ett par av båttillbehörsaffärerna. Eftermiddagen tillbringade vi med poolhäng tillsammans med familjen och gratis wifi 🙂

Familjeträff i poolen

Länk till klippet på youtube

Först framåt 11 snåret lämnade vi Fuerteventura, hissade segel och lullade oss söderut. Det gick inte fort men eftersom vi räknat ut att detta skulle ta oss ett dygn med en snitthastighet på 4 knop så gjorde vi oss ingen brådska heller. Det enda vi hade bestämt var att vi inte ville angöra Gran Kanaria och ankra i mörker. Och med sex timmars marginal åt varje håll så kändes det bra. Vi lullade på så sakteliga och seglade mot solnedgången – bokstavligt talat – med spirade segel. Jag hade känt mig lite hängig så Magnus tog större delen av natten men när han gick på sitt skift vid 23 tiden så gjorde vi goda 5-6 knop. Tyvärr höll detta inte i sig utan framåt morgonen så dog det nästan helt och vi fick köra motor en stund. Men inte länge för sedan kom vinden tillbaka med besked och när vi kom in i ankarviken vid Anfi Del Mar så hade vi självklart 10 m/s i rumpan. I viken låg Swededreams, som har legat här i över två veckor. Vi ankrade bredvid dem och bara njöt av att vara framme. Ankarviken var lugn och fin – fast inte länge. Efter ett par timmar så kom det in en helt otroligt orolig dyning. Detta gjorde att Nanny åkte som en pendel i en gammal farfarsklocka. Kvällens middag blev en kurs i överlevnad för allt fullkomligt for iväg. Men nu var det ju mörkt och vi ville inte ankra om. Men efter en natt med extremt lite sömn gick vi de 500 metrarna bort till Arguineguin i stället. Swededreams berättade att det inte hade gungat så under hela den tiden de legat där. Vi tog inga chanser och flyttade på oss. Detta till trots att vi blivit varnade för att det är dålig ankarbotten i viken och att det är mycket sten och klippor. Vi kände oss lite kaxiga och gick längst in i viken – för djupet var inga större problem. Jag tyckte inte att jag såg så mycket stenar och släppte ankaret på 4 meters djup och mitt i en “sandpöl”. Magnus backade in ankaret med 2000 rpm och allt var frid och fröjd – Hur svårt kan det vara??. Här inne låg vi mer eller mindre blick stilla och inget rullande alls! Perfekt! I alla fall fram tills dess att Magnus tog sig en simtur med cyklopet och konstaterade att ankaret låg i en hög med sandfärgade stenar och endast en liten spets av ankaret satt fast bakom en klippskreva. Kättingen hade trasslat sig in under en annan stensamling och med de beskedet så fick vi ankra om. Det tog oss tre gånger innan ankaret satt i tillräckligt mycket sand och Magnus dubbelkontrollerat att allt såg bra ut. Man kanske inte ska vara så kaxig 🙂 Efter det så tog vi oss en tur på byn. Vi har ankrat precis nedanför Norska Sjömanskyrkan så vi tittade in där och sa hej och samtidigt fick vi med oss deras internetkod. Vilket gör att vi nu har internet i båten – i alla fall ibland. För när det är många som använder nätet så åker vi lätt ur och dessutom så verkar det som om de har fräckheten att stänga av sitt nät när de inte har öppet 😉 Tyvärr är det heller inte starkt nog för att kunna ladda upp bilder. Vi hittade en stor matbutik och där gick vi nästan i spinn över alla skandinaviska varor. Det fanns allt från OLW-chips till Jarlsbergsost och smörgåsgurka. I en butik med enbart skandinaviska varor hittade vi dessutom sill och ättika. Vi upplever det som extremt konstigt att bara höra norska och svenska runt oss. Det känns ju som om man är hemma igen – fast ändå inte!

På väg tillbaka till båten så hittade jag dessutom en dansk frisörsalong och fick snabbt beställt en tid tills på torsdagen. Torsdagsmorgonen började däremot med att vi tog jollen in och fick oss ett träningspass. Det är alltid lite mer meckigt när man ligger för ankare att ta sig in för att träna men nu gjorde vi i alla fall det och trots att klockan inte var mycket mer än 08:30 på morgonen så var det stekhett! Efter en snabb dusch och god frukost fick vi besök av Carlos och Luna, på Swededream,  som skulle in till land och jaga nätverk. Jag liftade med dem in och fick mig en riktigt härlig stund hos frisören. Hon hade dock lite svårt att förstå varför jag inte ville ha håret fönat efter klippningen. Men jag såg ingen anledning i att betala extra för något sådant eftersom vinden blåser håret på ända så man kommer utanför dörren! Jag hittade Carlos och Luna på Sjömanskyrkan efter efter lite surfande gick vi en sväng bland båtbutiker och järnaffärer. Magnus satt i sittbrunnen och spelade gitarr när vi kom tillbaka och det verkade inte gå någon större nöd på honom 🙂

Magnus tillbringade både torsdagskvällen och fredagsförmiddagen hos  Swededreams för att se om han kan hjälpa dem att få igång deras wifi-booster, men det verkar vara riktigt knöligt. Jag bestämde mig för att stanna kvar i Nanny på torsdagskvällen eftersom vinden lite snabbt vred till västlig – den enda vindriktningen som inte är bra där vi ligger ankrade. Vi ligger dessutom lite trångt och kanske lite väl nära det nät med bojar som avgränsar stranden och med denna vinden så kommer vi lite nära dem. Och med tanke på bottenförhållandena så vill vi inte lämna båten och åka så långt som bort till Anfi Del Mar. Men mig går det ingen nöd på 🙂

I eftermiddag ska vi in en sväng till järnaffärer och båtaffärer så att även Magnus för kolla in utbudet och i morgon, ganska tidigt tuffar vi runt hörnan de ca 5M till Puerto Mogan där vi nu ska få träffa Ingela, Uno och Anna. Det ska bli oerhört roligt 🙂 Sköt om er alla och ta det försiktigt i alla stormar vi hör att ni har. Vi har det väldigt bra med våra 25 grader och soldis – vi längtar inte hem direkt 😉

Avfärden från Marina Rubicon blev med lite sur eftersmak– milt sagt. Vi hade fått höra, och läst, att första natten i marinan var gratis så detta hävdade jag stenhårt när vi checkade ut kl 09 på onsdagsmorgonen. Marina-personalen hävdade att jag hade fel och jag hänvisade till hemsidan där det stod i klartext. Efter lite lugn men tydlig ordväxling så fick jag rätt. Och jag fick inte bara rätt för mig. En annan svensk båt som checkade ut samtidig som oss åkte med av bara svängen och även de fick första natten gratis. Glad i hågen, med vetskapen att jag sparat 20 EUR, gick jag tillbaka till bryggan och vi begav oss mot Fuerteventura. Men jag kunde ändå inte riktigt släppa situationen på marinans kontor. Något var fel…. Hela diskussionen från första början var fel men jag kunde inte sätta fingret på det. Till slut tog jag fram fakturan igen och lusläste den. Det tog ett tag innan jag, min idiot fattade vad de hade gjort. De hade tagit betalt PER DAG…. Inte per natt som alla andra marinor gör. Vi kom ju in på fredagen och lämnade på onsdagen. Detta ger 5 nätter. Med den gratisnatten som marinan erbjuder enligt sin hemsida så skulle vi betala för fyra nätter á 20 Eur. Men på vår faktura stod det sex DAGAR…. Detta innebar att marinan tog fullt betalt för den dagen som vi checkade ut. Vilket var exakt när de öppnade kontoret kl 09 på morgonen. Shit vad sur jag blev när jag upptäckte detta. Jag trodde att jag förhandlat till mig en bra deal men egentligen så var jag lurad! – Man ska inte vara kaxig, den saken är säker!!!  Man lär så länge man lever säger man ju och detta lades verkligen till kunskapsbanken! Men det är bara att släppa och gå vidare. Seglingen ner till Puerto Del Castilljo började lite gungigt men när vinden tog i så fick vi en underbar dag. Det är bara att ni ser filmen i inlägget innan detta, så hänger ni med. Det är så vi vill ha det!

Fyren på Fuerteventuras norra udde

En sån segling vi fick denna dag

Magnus hade ringt till  den lilla marinan på förmiddagen och efter 14 förklaringar på Spanska fått fram att vi ville reservera en plats för natten. När vi närmade oss marinan såg vi hur den svenska båten som seglat framför oss hela dagen gick ut ur marinan igen. Vi förstod först inte varför men så fort vi kommit runt den lilla vågbrytaren så förstod vi att vi gjort helt rätt att ringa och reservera en plats. För marinan hade plats för endast ca 20 båtar. Det gungade rätt bra och sjön var grov så vi tog ner storen först när vi kommit bakom vågbytaren. Det innebar att vi blev omringade av vattenskotrar som hade någon form av bana mitt i den lilla infarten och det tog inte många sekunder innan en ”viktigpetter” dök upp och förklarade att vi var i vägen. Nu var det verkligen så att det inte fanns någon annan stans att ta vägen så jag bad honom vänligt men bestämt om ursäkt men förklarade samtidigt att man inte kan trolla när seglen ska ner. Marinerosarna vinkade in oss på en bredsidesplats längst ute på en liten smal brygga. Platsen var helt klart den mest gungigaste och ryckigaste vi varit ute för under denna resa. Samtidigt var vi glada för att inte bli avvisade och behöva segla vidare. Nästa hamn låg tre –fyra timmar längre söderut och skulle innebära en angöring i totalmörker. Så vi bet ihop och lade ut alla bungis och ryckdämpare som Nanny har att uppbringa men det hjälpte inte mycket. Bara det att stå på själva flybryggan var svårt i rycken och vi insåg snabbt att här skulle det inte bli någon vidare nattsömn. Mainerosen ville ha 24 Eur (svindyrt!!!) i näven och när Magnus bad om kvitto så suckade han djupare än djupast och frågade om det verkligen var nödvändigt. Är det något vi har lärt oss så är det att vi ska samla på alla marinapapper som bara finns. Och ju mer stämplar som är på, destobättre –så – Ja, vi vill ha kvitto!!. Vilket vi också fick efter ett tag. Efter en timme hade i alla fall vattenskotrarna slutat köra runt oss och vi hade så smått börjat acceptera vår urdåliga nattplats, när det kommer in en båt till i hamnen. Vi har ju redan insett att vi har den absolut enda gästplatsen. Båten som kommer är långt över 45 fot och i våra ögon gigantisk. De försöker få kontakt med Marinerosarna men när det resultatet uteblir så vill de lägga till utanpå oss. INTE EN CHANS!! Våra tampar är redan på bristningsgränsen av dyningen så det är inte ett alternativ. Frun på däck börjar hota och skrika att de har motorproblem. De kör sin för rakt in framför vår och ligger på sniskan mot vår båt och en annan samtidigt som de försöker mota ifrån med kulfendrar i den kraftiga dyningen. Det går sådär….. Magnus springer in och får tag i Marinerosarna som kommer ut på bryggan och bara skakar på huvudena samtidig som de skriker att marinan är full. Magnus har dock sett  att det finns en ledig plats en bra bit längre en. En ganska smal ”Nannyplats” och efter mycket om och men får han Marinerosarna att förstå att vi är villiga att flytta på oss och låta den stora båten ta vår plats. Efter ytterligare lite handviftningar och skakande på huvuden så får vi tillåtelse att ta platsen längre in. Bara att ta oss ifrån den gungiga bryggan var ett projekt med den stora båten utanpå men det gick bra och ett par minuter senare så låg vi fint förtöjda på en lugn och stilla plats längst inne i hamnen! Gissa vilka som tog vinstlotten i denna transaktion! Det var vi det!! Ut på kvällen kom det dessutom en säkerhetsvakt som påstod att vi inte hade betalt och ville ha ytterligare 24Eur. Skönt att ha ett kvitto att trycka upp i ansiktet på honom 🙂 Fast han var jättetrevlig och gjorde bara sitt jobb så det hela kändes ok ändå. Vi lämnade hamnen  på förmiddagen efter och kommer inte sakna denna hamn ett dugg. Inget internet, allmänt tråkigt och duscharna var så iskalla att jag tror det knastrade isbitar runt mig när jag tvingade in mig i vattnet!

Klicka på bilden nedan så kommer det en liten film på hur gungigt det var innan vi fick flyttat på oss

Vackert ljus över Puerto del Castillo

Vi gick istället till Grand Tarajal och fick en härlig segling även denna dag. Denna by gillar vi skarpt. Stilla och fint i hamnen, nästan lite tråkigt och visst – här finns turister men inte alls på samma sätt som tex Marina Rubicon. Här hittade vi bland annat en riktigt bra och stor mataffär (Den första på Kanarieöarna) och ingen kan prata ett SMACK engelska dessutom finns det inte in Irländsk pub så långt ögat når! Det innebär att det är bara att jobba på med de få spanska ord vi (jag) kan och fylla på med diverse handviftningar. Men alla är supervänliga och bara skrattar och hjälper så gärna till. Vi hittade dessutom en hyfsad båttillbehörsaffär och en järnaffär. Dessutom så hittade vi den mest välsorterade “Kinaaffären” hitintills. Kinaaffärerna började dyka upp på Portugals kust och dessa affärer säljer allt mellan himmel och jord och allt är självklart tillverkat i Kina. Men det är rätt fiffigt för i dessa affärer har vi hittat både det ena och andra smånyttiga saker som kan vara till nytta i båten. Det är allt från små plastbunkar till konservöppnare, och verktyg eller USB-fläktar. Det är som att gå på upptäcktsfärd när man kommer in i en sådan butik.  I mataffären så bunkrade vi ordentligt. Vi är sååå glada för att vi har en kraftig vagn att dra varor på. Tack för den Björligan mfl som gav oss den i avseglingspresent! Den klarar upp till 60 kg men i ihopfällt skick tar den absolut ingen plats alls. Denna dagen fick vi med oss en överfull kundvagn och med två ryggsäckar och vagnen så var det inga problem med promenaden tillbaka till båten. Byn är liten, men ren och fin och inger en väldigt mysig känsla. Dock så har Magnus konstaterat att det inte finns en enda gnutta varmvatten i duschen. Men men… Det finns värre saker att hänga upp sig på. I dag är det dessutom 1:a advent. I vanliga fall hade vi varit på Hönö idag och avnjutit ett fantastiskt adventskaffe hos  farmor Ingela. Känns väldigt konstigt att inte vara med på det – men å andra sidan så har vi inte förstått alls att vi närmas oss jul. Vi har ju äntligen fått sommar – hur kan det då snart vara vinter???

Vit sand mot svart berg

På väg in till Gran Tarajal

Exempel på våra lunchmackor jag brukar göra varje dag (nästan)

Vi hittade en Tysk Rasmus i hamnen. De hade till och med ett likadant vindroder

Jag sa ju att denna hamnen var rätt lugn. Jag skämtade dessutom om de två vakterna som ronderar runt här med var sin varselväst. Två stycken mycket kraftiga herrar som så sakteliga pustar sig runt hamnen. Det måste vara skittråkigt… För här här händer ju inget.. eller? En timme senare sitter jag i min sittbrunnshörna där jag lagar och syr på JRSK´s flagga när jag helt plötsligt hör och ser hur det hojtas och gormas på kajen precis vid bryggan bakom oss. Där står två poliser tillsammans med en av vakterna och med en person som de verkar ha gripit. De skriker och hojtar på en annan man i en större RIB som sakta glider ut ur hamnen. Det var ju rätt tydligt att de ville att mannen skulle stanna och komma in till kajen. Istället gasar han på för fullt och försvinner ut ur hamnen. Poliserna är väl inte direkt nöjda över situationen och gormar lite på den kille de har kvar. De sätter killen i baksätet på polisbilen och stänger dörrarna. En av poliserna pratar i telefon medan den andra pratar med en av vakterna. Helt plötsligt flyger bakdörren upp och killen som sitter där flyger ut och kastar något litet i sjön innan poliserna och vakterna hinner övermanna honom. Han bryts ner på marken och förses med handfängsel. Den ena polisen är så upprörd att han går flera varv runt bilen och varje gång han kommer förbi killen, som nu sitter på asfalten, så skäller han på honom och pekar finger och hojtar. Detta pågår i minst en halvtimme. Magnus och jag är rätt övertygade om att polisen är mest arg på sig själv- för det verkar ju uppenbarligen som om de glömt låsa om den gripne…. Den andre polisen är nere bland stenarna i vattenbrynet och letar efter det som killen förmodligen slängde i men det verkar som resultatlöst. En timme senare kommer det en kille med fenor och cyklop som vi antar gör ett försök att hitta det som var islängt men det verkar resultatlöst för efter ett tag så dyker brandkåren upp och efter ytterligare ett tag så kommer en stor “Guardia Civil”-båt in i hamnen men nu är det nästan mörkt så vi tror inte att de kom så mycket längre idag. Så att det inte händer något i den här hamnen det var ju ett helt fel antagande!

Just nu sitter vi och tittar lite på vädret också. Vi planerar att gå över till Arguineguin någon av de kommande dagarna. Det ligger på södra Gran Kanaria och ska ha en väldigt fin ankring. Swededreams och ett par andra kända båtar ligger där redan och säger att det är jättefint. Ett alternativ är att vi går lite längre söderut på Fuerteventura men vi kommer troligen inte att klara överfarten på dygnets ljusa timmar så nu funderar vi på att ta en dygnssegling härifrån istället. Då har vi massor av tid istället och kan segla även om vinden skulle dö ut .

Och så avslutar vi med ett fotoalbum från överseglingen samt bilder från Lanzarote

151104 Lanzarote

Vi önskar er alla en härlig 1:a advent. Här kommer lite go segling från i onsdags när vi seglade från Lanzarote till Fuerteventura.

Efter att ha vaknat i lugn och ro och tagit ett morgondopp drog vi upp kroken och gick de få 100-talet metrarna över viken och in till Marina Rubicon. Vi planerade att lägga oss vid dieselbryggan och checka in samtidig som vi fick tanka men se DET gick inte. Marinerosen viftade hej villt att vi minsann var tvungna att lägga oss på incheckningsbryggan först och sedan flytta oss i en cirkel, 50 meter bakåt, runt hörnan för att få diesel. Det är ju inte så att vi har bråttom så självklart gjorde vi som han sa. Precis när vi hoppat iland så blev vi välkomnade av ett svenskt – “nämen hallå!” Framför oss låg en svensk båt som tydligen kommit in under natten. Nu visade det sig att vi kände i alla fall en av personerna i båten. Eller kände och kände… Hur väl man nu kan känna en människa efter att ha mailat lite fram och tillbaka ett par gånger och vi känner till varandra på Facebook och läser varandras bloggar? I vilket fall så var det Micke Westin, som jag haft lite kontakt med, när jag skrev lite för På Kryss för ett par år sedan. Samtidigt kom nästa svenska “hallå” och det var från Chefsmarinerosen Anders som kom ner och pratade med oss samtidigt som Magnus gick för att checka in. Jag såg att Anders stegade upp båten och även räknade med både peke och badbrygga så det ska bli intressant att se vad de tycker att vi har för längd på båten. Det vet vi inte förrän vi checkar ut men tydligen så är första natten gratis här så det kanske jämnar ut sig. Sedan kom snabbt det tredje svenska “hallå” och det var från Lars som bor i sin båt här i marinan tillsammans med sin fru Klara under vintrarna. Och sedan fick vi hälsa på Lotta, sambo med Micke, och deras tillfällige gast Hubbe. Så det var verkligen ett svenskt välkomnande. Vi fick bryggplats mitt emot Micke och Lotta med deras Svea tillsammans med Hubbe och det tog inte lång tid innan vi satt i en sittbrunn och skrattade gott.

På väg in i Marina Rubicon

Lotta, Hubbe och Micke i Nannys sittbrunn

Marina Rubicon är lite “plastic fantastic” som vi brukar säga. Det finns inget originellt utan allt häromkring ägs av marinan. Alla byggnader där alla restauranger och affärer ligger fint runt marinan och det är inte tänkt att man ska lämna området alls. Det är rent – nästan onaturligt rent och städat. Allt är liksom så polerat och tillrättalagt att det inte blir mysigt. Fastän ganska bra ändå…i alla fall när man legat för ankare i ett par dagar. Nu är jag luddig jag vet. Men jag får lite panik när allt ska vara så hiskeligt perfekt och tillrättalagt. Vi slog oss i alla fall snabbt till ro och umgänget med de andra svenskarna gör ju det hela väldigt trevligt. Lotta och jag tog oss en sväng på marknaden som invaderar hela marinan på lördagar och onsdagar och där kunde man verkligen köpa allt ickeätbart som man inte visste att man behövde. Men jag lyckades allt hitta mig en klänning och en blus som jag definitivt behövde. Eftersom det också var Lottas födelsedag så fick vi både kaka och bubbel i Svea. Micke och Lotta bytte båt mer eller mindre precis när de påbörjat sin resa och därför så kom de iväg lite senare från Sverige än det var tänkt så de har seglat ner hit ganska fort. Men de har haft tur med vädret och definitivt haft bättre seglingsväder än vad vi har haft. Ni kan läsa mer om dem på Drömresan och deras bit-för bit segling.

Nu är det också klart att vi får besök av Magnus föräldrar och syster. De kommer att komma till Puerto Mogan den 5/12 och då tänker vi ligga där i hamnen. Magnus gick in på deras hemsida och fyllde i ett bokningsformulär för att vara säker på att få plats. Sedan mailade han också hamnen. När han inte fick svar på ett par dagar så ringde han dem idag. Det visade sig att mailadressen för bokning som står på hamnens hemsida inte är den man ska använda utan det är en helt annan adress. Det är nu man blir lite misstänksam… Magnus bokade i alla fall muntligt och via den nya mailadressen så nu väntar vi bara på att få en bekräftelse. Jag misstänker ju att han lär få ringa dem igen om ett par dagar 🙂 Även Eva och Andres kommer att komma till Puerto Mogan så vi blir nästan långliggare där ett tag. I och med detta så har vi skickat långa önskelistor till dem alla på vad de ska köpa med sig. Det är otroligt svårt att få tag på båtprylar. Vi trodde att det skulle vara lättare när vi väl kom ner till Kanarieöarna med det visar sig att tullen här är nitisk och om man inte har en månad eller två på sig så är det ingen idé att beställa något. Dessutom är det skitdyrt! Momsfriheten slår inte in på båtprylar i alla fall. Inte ens via någon av de marinahandlare som finns här, är det någon idé – de har samma leveranstider och enligt ryktet så är marinbutikerna runt Las Palmas helt utrensade och länsade efter det att ARC:en lämnade i söndags. Så därför får vi förlita oss på våra härliga vänner och älskade släktingar som får släpa med sig lite grejor åt oss.

Tyvärr får vi inte till att träffa Uffe och Lena som kommer hit till Lanzarote i början av december. Hur vi än vänder och vrider på oss så kan vi inte vara på två ställen samtidigt. 🙁

Våra solceller räcker inte riktigt till och vi har kommit på att vi får ha oss ett par till och nu är bara frågan var och hur dessa ska få plats på båten. Klart är i alla fall att vi ska byta ut de hängande solcellerna som vi har på mantågen till större. Idag är de på 42W och vi vill byta dem till 100W – minst.. Det gäller bara att få tag i ett par…  Vi monterade också ett par aluminiumrör på mantågen häromdagen för att motverka det slitage som blir på mantågen där 42:orna hänger idag. Det blev rent ut sagt – skitbra.

Innan aluminiumrör

Med aluminiumrör

Vi stannade ett par dagar längre än tänkt här i marinan. Framförallt för att det har blåst och grinat i ett par dagar. Det har blivit middagar och trevliga kvällar både här och där i båtarna och igår avslutade vi för denna gången med Nannys hemmagjorda gulaschsoppa och Sveas äppelkaka.

Magnus, Affe och Christer i Searoocos sittbrunn

Långliggarna Klara och Lars samt Affe, igen..

Fullt i Nannys sittbrunn, sista kvällen

Idag när nu det fina vädret är tillbaka så lämnade både Svea och Searocco och går mot Gran Kanaria.

På återseende Svea 🙂

Men vi ligger kvar en natt till för Magnus har lyckats få till en bra internetuppkoppling. Tydligen är vi de enda i hamnen som har bra uppkoppling och jag är helt övertygad om att det är vår lilla wifibooster som gör jobbet. De övriga har hittat ett bra gratisnät på toaletten vid hamnkontoret och denna toa döptes snabbt till “Skypetoan”. I och med internetuppkopplingen så har jag tagit tag i en riktigt stor surdeg som har hängt över mig. Och det är den där skiten med försäkringar…. Ni som inte är intresserade av båtförsäkringar eller sjukförsäkringar för seglare kan ju sluta läsa nu 😉

Vi har idag båten försäkrad i Pantaenius och via dem har vi också en olycksfallsförsäkring. Nu när vi lämnar Kanarieöarna så går premien i taket och självrisken lika så. Efter lite prat runt omkring i de andar båtarna började jag att jämföra vår försäkring med den som Alandia har. Och det är nu det börjar bli jobbigt. Det är INTE lätt att jämföra försäkringar – speciellt när de inte är uppbyggda på samma sätt. Pantaenius är mycket dyrare men säger att de ersätter allt gammalt med nytt – utan åldersavdrag vilket också Alandia gör – till viss del! Pantaenius har en självrisk på 20 000:- medans Alandias ligger på 8500:- och deras premie är 3 700:- lägre på årsbasis. Då ska tilläggas att vi har 50% rabatt på självrisken eftersom vi är medlemmar i JRSK – så egentligen är självrisken 40 000:- MEN vi har ju Pantenius  som bolag idag och är “låsta” hos dem fram till årsförfallodagen den 1/6-2016 så all premie inbetalad fram till dess försvinner ju om vi byter. En sak som känns lite lurigt med Pantaenuis är också att de tydligen bara är mäklare av försäkringar och om man hamnar i en tvist med dem så riskerar vi att de hänvisar till de stora jättarna till försäkringsbolag de har bakom sig och så ska vi driva en eventuell sak mot dem… Pust och STÖÖÖÖÖN. Båda bolagen är väldigt hjälpsamma och svarar på alla mina frågor till dem och jag har också berättat att jag gör en jämförelse mellan dem. En annan nackdel med att byta försäkringsbolag är ju att om en skada uppstår och det nya bolaget tycker att den skadan förmodligen/eventuellt/kanske har uppstått när vi hade det förra försäkringsbolaget så lär de inte vilja ta skadan – och det lär ju inte det förra bolaget heller vilja göra. Sedan så har Pantaenius en friskrivning om man inte är tillräckligt förtöjd i en namngiven tropisk storm. Vad är “tillräckligt förtöjd”? Alltså – detta ger mig massor av gråa hår och vi har inte kommit fram till något ännu utan jag sitter och läser försäkringsvillkor och försöker komma fram till något – och roligare kan man ha – det vill jag lova.

Sedan har vi detta med sjukförsäkringar för oss själva. Idag så har vi ingen eftersom vi fortfarande befinner oss inom EU så har vi rätt till samma vård som invånarna i landet själva har och detta tycker vi räcker. Men det fungerar ju inte nu när vi lämnar EU. Därför så har nu jakten börjat på ett företag som vill försäkra seglare… Och det är inte det lättaste. Tydligen är segling någon form av totalt livsfarlig sysselsättning som enligt försäkringsbolagen mer eller mindre alltid leder till en säker död eller allvarlig skada… Mummel… Eftersom vi inte vet var vi ska ta vägen efter Karibien så har vi bestämt oss för att försöka teckna en försäkring för fem månader med villkoret att vi inte ska till USA under dessa fem månader och då har vi fått följande offerter för oss två personer:

Topsail – Engelskt:  4 725 SEK

Bupa – Danskt: 10 628 SEK  (inklusive USA)

Alandia – Finskt: 10 820 SEK (inklusive USA och endast 80 000:- i olycksfall)

Ni kan ju gissa vartåt det lutar… Nu är det självklart inte bara kostnaden vi tittar på utan även vad vi får för pengarna. Detta leder till ännu fler försäkringsvillkor att gräva ner sig i och fler frågor till bolagen.

Som tur är så sitter jag i skuggan i sittbrunnen och det är varmt och skönt så även om jag gnäller så går det ingen större nöd på mig och mina gråa hår!

I morgon bär det av mot Fuerteventura!!

Strax efter 11 på  måndagsmorgonen släppte vi tamparna och hissade segel i strålande vind och strålande sol och seglade söderut. Det kan nästan inte bli bättre! Efter lite diskussioner hade vi bestämt oss för att gå hela vägen ner till södra udden och runda den för att komma in till stranden Papagayo. Tyvärr så dog vinden ut på eftermiddagen och Janne Yanmar fick jobba igen. Men väl runt hörnan fick vi fin sjölä från havet och samtidigt lite vindlä. Det kan dra i rätt bra inemellan vill jag lova! Eftersom det ändå var en del dyning och det bröt rätt kraftigt inne vid stranden så fegade vi ur lite och lade oss lite längre ut. Vattnet var kristallklart och jag fick kolla ekolodet flera gånger för jag trodde inte på Magnus när han sa att det var 10 meter djupt! Jag kunde ju se stenarna på botten och det kändes som att jag kunde bottna om jag hoppade i. När jag släppte i kroken så i såg jag hur ankaret träffade en sten, gled av och grävde ner sig i sanden ganska omgående. Sjukt klart vatten med andra ord. Efter det att Magnus, som vanligt, backat in ankaret på 2000 varv så satt vi bara i sittbrunnen och tittade på den fantastiska solnedgången i havet. Det gäller att vara snabb om man ska ha med sig solnedgången för det går på ett par minuter och så är den borta.

Solnedgång – igen!

Kvällsmys i sittbrunnen

Undantaget lite svall från stora båtar som gick förbi då och då så hade vi här ett par underbara dagar för ankare. Lite väl blåsigt ibland men vi litar ju på dunderklumpen så vi var aldrig oroliga. På tisdagskvällen dök Searocco upp och släppte ankare bara en bit bort. Två sekunder senare så slängde grabbarna sig i vattnet och simmade över till oss för en ankardram. Det är inte så jobbigt ibland 😉 Onsdagen blev stranddag och vi orkade inte sätta på motorn utan rodde in till stranden. Vi har ju tyvärr varit så dumma att vi bytt ner oss till en mindre gummibåt och det känner man i dessa lägen. För att en ska få plats att ro så får den andra sitta med rumpan mellan toften och fören och ha fötterna dinglandes i vattnet framåt. Gissa om man blir blöt av stänk och vågor då! Första landstigningen gick väldigt bra eftersom svallet var noll. När Magnus tagit en sväng till båten och kom mot stranden andra gången så gick jag ner för att hjälpa honom att ta emot. Då kom det en jättevåg från ingen stans och Magnus gjorde en helt ofrivillig väldigt hastig avstigning ner i vattnet. Jollen reste sig helt lodrätt rakt upp och landade sedan på rätt köl och gled upp på stranden. Ett gott skratt kan man väl säga att vi fick oss. Med andra ord så har vi alltså inte slagit runt ännu men vi inser ju att det bara är en tidsfråga med vår jolle, även kallad “Instabil”. Med på stranden var även Christer och Alfred och med dessa grabbar har man aldrig tråkigt! Den saken är säker. På torsdagen var vi lite mer ordentliga och fick gjort lite småjobb på förmiddagen och så tog vi oss in till stranden på eftermiddagen.

Strandhäng

Vi har det inte så illa direkt…

Det här kan vi leva med

Alfred och Christer

Som sagt… Aldrig tråkigt..

Searocco lämnade på eftermiddagen för att gå in till marina Rubicon och vi låg kvar en natt till. Strax efter Searocco lämnat så kom det ett gäng idioter på en båt in i viken. Man ska ju inte säga så om andra människor men i detta fallet så står jag för det fullt ut. Ankarviken är gigantisk och det skulle utan problem få plats 100 båtar för ankare. Nu låg det 5-6 båtar där totalt. Denna båten kommer in och släpper sitt ankare 10-15 meter framför vår ankarboj. Det är ju 10 meter djupt så han släpper kanske 20 meter i en rasande hög och sedan lägger han in backen och ska dra fast ankaret i en hastighet av 4-5 knop. Han missade vår ankarboj med ett par meter. Jag stod och glodde argt på dem i sittbrunnen – svensk som jag är, så tror jag ju att de ska förstå arga blickar och flytta på sig, eller hur…. Magnus pratade teckenspråk med kaptenen och visade att “nu ligger ni allt för nära”. Kaptenen viftade lojt något jakande tillbaka. Då insåg jag samtidigt att de fiskade! Det stod en tjej i aktern och drog in en lång fiskelina på ett spö. Suck…. Efter ett par minuter utan att de gjort en antydan till att flytta på sig så driver deras båt över vår ankarboj. Jag går fram i fören och talar om det för dem och de ser helt förvirrade ut. Kaptenen startar motorn och jag hojtar till honom att ge f-n i att lägga in växeln. För då lär de få vår lina i propellern samt dra upp vårt ankare. Det blåser en sisådär 10 m/s och vi har inte den minsta lust att ankra om. De tittar frågande på varandra och alla rycker på axlarna. Tre personer sitter och dricker vin och ser på mig som om tappat greppet helt. Nu ligger de sisådär 10 meter framför oss och driver mot oss. SUCK!!! DRA UPP ANKARET!- ryter jag till. En av grabbarna springer då fram och börjar köra upp ankarspelet och de missar vårt peke med 1,5-2 meter. De tuffar sakta bort och gör om precis samma manöver framför nästa båt som redan ligger ankrade lite längre söderut. Jag tänker i detta på min kära goe gamle vän Lotten som lärde mig ett bra uttryck “Än är den siste idioten inte född”. Det tog inte många minuter innan de fick flytta på sig även från den platsen och efter mycket om och men så ankrade de i andra änden av viken – lååångt från andra båtar. BRA!

På fredagen tuffade vi in till Marina Rubicon precis bortanför vår ankringsvik. Här ska vi ligga i ett par dagar och jobba och lyxa till det lite.

Vi tog en promenad bort till byn på La Graciosa under onsdagen. Det fanns en väg av typen “offroadsand” och det var ca 3 kilometer. Det var riktigt skönt att röra på sig efter att ha suttit “still” på båten i 11 dygn. Byn var ett vita gäng hus som var uppsmällda på en sandstrand och med en modern färjekaj med tillhörande marina, två pyttebutiker, en hyfsad järnaffär och ett par restauranger. Fast de hade polisstation… När vi tittade ner mot hamnen så såg vi en känd segelbåt och gick genast ner för att säga hej till Albert och Herbert, som Björn döpt dem till. Och egentligen heter de Alfred och Christer  och seglar med Searocco men i och med att de är far och son samt att de är Göteborgare gjorde att Björn direkt kategoriserade dem som “Albert och Herbert” – Det är enklare så, förklarade han 😉 De hade anlänt natten innan och var på väg ut till “vår” ankarvik. Detta gjorde att vi fick oss en riktigt trevlig kväll tillsammans där vi alla försökte förstå hur långt vi har seglat… egentligen! Det har nog inte riktigt sjunkit in var vi är tror jag. Bara nästan… Torsdagen så drog vi upp kroken och fortsatte söderut mot Arrecife, huvudstaden på Lanzarote. Jag var mindre nöjd med att vi hade 16 m/s i byarna men efter bara någon timme var vinden nere på vanliga två, tre m/s så då fick vi tyvärr starta motorn igen. Tänk att det ska vara så svårt det här med “lagom” . Jag tror att jag får introducera det i den spanska väderterminologin… Arrecife är en flott och modern marina där vi fick fin tillläggningshjälp. Searocco fick platsen bredvid oss vi hamnade precis längst in, närmast alla restauranger. Något som påverkar nattsömnen en hel del men det är trevligt att titta på folk! Det ligger flera andra svenskar i hamnen men inga vi har träffat innan.  Magnus blev snabbt infångad av en HR37 som direkt såg att vi har SSB-radio ombord och de behövde hjälp med sin ofullständiga installation. Och efter lite om och men så fick han ordning på det mesta. På lördagen tog vi oss en långpromenad tillsammans med Alfred och Christer och hälsade på en stor elektronikfirma samt ett mini-IKEA. På elektronikfirman inhandlades ytterligare två externa hårddiskar för backup och en dator. Våra datorer är mer än väl begagnade och Magnus dator har inget fungerande batteri. Efter lite filurande kom vi fram till att vi skulle ta den billigaste datorn vi kunde komma över – nästan. Eftersom fukten tar allt och all elektronik så tycker vi inte det är värt att investera i en “riktigt” dator. Magnus använder sin dator mest till SSB-radion, väder och navigation och då behöver vi ingen dunderdator. Nu betalade vi strax över 200 Eur  (fattar inte hur man kan bygga en dator för de pengarna) och då fick han sig en HP. I och för sig med spanskt tangentbord insåg vi efter ett tag men varför inte?? Något måste han ju ha att irritera sig på! På IKEA blev det såklart storshopping av roliga saker. Tänk att man kan bli så glad av att hitta Bearnaisesås och Marabou mjölkchoklad. För att inte tala om Turkish Pepper :-). Vi träffade också en mycket trevlig IKEA-anställd som hade bott i Sverige i tre månader. Och han pratade helt fantastisk Svenska – så roligt att få höra hans entusiasm om vårt land – så långt borta.

Marinan vi ligger i är nästan full och det ligger en eskader här och väntar på att de ska gå över Atlanten. Jag antar att det är någon form av motsvarighet till ARC som går från Las Palmas den 20 november (tror jag) Detta innebär att det är många olika typer av seglare här i hamnen. Allt från monsteryacter till de minsta små 25-fotarna. Det är också många som vill segla med och vi har fått flertalet förfrågningar om vi behöver manskap. Vissa båtar har besättningar med likadana kläder som jobbar som myror på båtarna medans ägarna sitter och dricker bubbel i fina kläder. Andra båtar förstår vi inte att de flyter.. och än mindre hur de kommit hit…. Vi hamnar väl i mitten någonstans av denna skara av människor men jag måste erkänna att jag inte blev det minsta förvånad  över händelseförloppet, när jag stod i tvättstugan och lassade ur en tvättmaskin i går kväll. Eftersom det var sent på kvällen hade jag bestämt mig för att kosta på oss en torktumlare. Den var upptagen men precis när den var klar så kom en man in iförd endast T-shirt och kalsonger… Nämnde jag att vi ligger i en riktigt fin marina??? Och vissa typer av seglare tycker att kalsonger är det mesta och bästa plagget som finns. Mannen öppnade torktumlaren och drog fram ett par ordentligt trasiga shorts som han drog på sig som den mest naturliga saken i världen! Det är bara att le och inse att sådant är långseglarlivet 🙂 Vi själva finner det helt naturligt, så här efter en vecka, att lulla omkring i shorts och linne i 25-graders värme. Vi har svårare att ta till oss bilder på FB om snö, julmarknader och julklappar. Det känns otroligt avlägset!!

Idag är det söndag och då har vi haft arbetsdag på båten. Allt från att tvätta kläder till att tvätta båt. När jag stod ute och piskade våra mattor med en tamp så fick jag frågan från en annan Svenskbåt om jag ville låna en mattpiska. Ja, det ville jag! Vi har försökt köpa en mattpiska i tre månader nu men det måste vara någon form av svensk uppfinning för det finns inte! Inte någonstans! Men vi kan kanske få ner en med något av de besök som faktiskt är på väg ner till oss.

Andres och Eva, som vi seglade med till Amsterdam förra året, hörde plötsligt av sig och kollade möjligheterna till en förlängd weekend. Jaaa – skrek vi och vips var det bokat och klart. Den 11-16 december kommer de och hälsar på oss i Las Palmas. Dessutom så undersöker Magnus föräldrar och syster möjligheten att komma ner någon gång i början av december! Så kul!!!

I morgon så lämnar vi Arrecife och går söderut. Vi vet inte riktigt hur långt söderut på Lanzarote vi kommer att ta oss. Jag vill väldigt gärna ut i naturen igen och om vi ska komma undan de stadiga nordostvindarna så måste vi nog ta oss hela vägen ner till Lanzarotes södra udde och svänga av till höger för att hitta sjölä. Men vi får se vad vi känner för.

Tyvärr har hamnens internet packat ihop totalt och detta gör att det inte blir några bilder i detta inlägget – det får komma senare.

Kram