Author Archives: Liv

Idag gick vi upp tidigt och lämnade vår boj på Oban, där vi legat inblåsta i nästan två dagar, redan 05:30 på morgonen. Tanken var ju från början att vi skulle gått norrut och besökt Tobermory, Eigg, Rum och Skye men vi är så in i bänken stentrötta på regn, kyla och blåst så nu ställer vi kosan söderut – dock i lagom fart.
Magnus hade räknat noggrant på tidvattnet och vi prickade slack, när strömmen vände till medström, i sundet vid Luing och sedan forsade vi tvärs Corryvreckan i hiskeliga 13,6 knop! (TRETTON KOMMA SEX KNOP!!!) Då hade vi dubbla rev i storen och bara en lite flik av genuan ute och det blåste runt 12 m/s. Motorn var dock på, för säkerhets skull, utan att växeln var i. Medströmmen var hela 6,7 knop och det var klart att det bet till i magen. I vanliga fall är det riktigt, riktigt bra när Nanny seglar i 8 knop!!!
Redan vid 11-tiden surfade vi in i viken utanför destilleriet på Jura och tog en besöksboj. Först hade vi tänkt att ankra men det blåser hela tiden upp till 12-13 och mer i byarna så det får vara värt de pengarna. Hamnavgifterna här är för övrigt helt hiskeliga. En boj kostar mellan 150-250 sek för en natt och vill du in i en marina så får du räkna med minst 350-500 kr och då ingår inte el!

Bredvid destilleriet ligger ett litet hotell som erbjuder duschar till båtgäster. Vi tog gladeligen detta erbjudande och betalade 2£ för en SKITKALL kall upplevelse eftersom det inte existerade varmvatten. Inte heller ville hotellet och baren dela med sig av sitt wifi utan hänvisade till ett “service center” 1,5 km bort. Sagt och gjort. Nyduschade men kalla så promenerade vi oss varma bort till service centret bara för att finna att det var stängt och wifi lika så… Sura promenerade vi tillbaka till hotellet och kostade på oss en öl och då fick vi även en ursäkt och pengarna tillbaka för duschen för nu hade de insett att det verkligen inte fanns något varmvatten. Den lilla, lilla söta affären hade öppet så vi gjorde ett försök att få tag i jordgubbar och glass till morgondagens midsommarfirande men det gick inte alls. Glass däremot hade de så nu har vi fått laddat upp med chokladmint-Vienetta till morgondagens midsommar lunch. Ett bra substitut för jordgubbar och gott som något 🙂
Så här ligger vi nu – i en fantastiskt vacker vik – i en boj – dagen innan midsommar – i liten kuling och grinregn. Men det gäller att göra det bästa av situationen och i kväll blir det en film och god mat i en varm ruff. Kram på er alla och må värmen vara med er 🙂

Liv och Magnus
Skickat via kortvågsradio eftersom internetuppkopplingen är = 0

Jag såg nu att det album jag delat innan inte fungerade! Svårt med internetuppkopplingen ibland!

Eftersom om försök två inte fungerade så kommer här försök tre!

ni ska inte behöva logga in eller liknande. Det ska räcka att ni klickar på länken så ska ni hamna i ett Picasa album, inte på något Google plus eller liknande. Det är Google som styr om mina länkar 🙁

Länk fotoalbum Fair Isle

Vi stannade två nätter i Inverness i Seaport Marina. Bara en natt ingick i kanalavgiften så vi fick hosta upp lite extra pengar men det var det värt. Dessutom så hann vårt skiljerelä anlända till marinbutiken så att vi kunde lösa ut det. Sedan var det ju inte helt fel att solen och sommaren bestämde sig för att anlända till Skottland samtidigt som vi 🙂 Onsdagsmorgonen började med en svängbro och fyra sammanhängande slussar i en trappa. Slusskillarna är otroligt hjälpsamma och vi var fyra båtar som gick igenom utan större mankemang. Visst det var lite skrik och hojt här och där när någon tappade avhållet på en tamp och inte orkade hålla emot men vi kände oss ganska trygga i det vi gjorde. Slussvanan från Holland kändes trygg att ha med sig men här är det mycket mer ström och kraft i slussarna eftersom vi stegen i slussarna är mycket större. När vi kommit upp i den första slussen så stannade jag på land och “ledde” Nanny längs med väggen in i nästa sluss. Självklart så körde ju Magnus samtidigt och jag kunde inte låta bli att fråga slussvakten varför jag inte fick vara kvar ombord och kasta upp tampen igen istället. Det hade känts enklare, tyckte jag, framförallt eftersom jag har hiskeliga problem med höjder och att springa längs med ett stup på en 5-6 meter är inte direkt min favoritsyssla… Men enligt slussvakten så berodde det på att “folk och framförallt hyrbåtarna kastar som småtjejer, så när tamparna väl är iland så vill vi har kvar dem iland” Jag tittade genast argt på honom och blossande röd förklarade han att detta gällde sjävklart inte mig…ja, det där med att kasta alltså…. (hahahahaha). Från vänner som varit här innan hade vi fått rådet att hålla utkik efter “hyrbåtarna”. Stora vita kolosser med folk ombord i stora orangefärgade flytvästar. Tydligen så får de en 30 minuters instruktion i hur man kör båt innan de puttas ut i kanalerna, sjöarna och slussarna på egen hand. Men denna första dag så såg vi inte en enda hyrbåt. Vi valde att stanna bara en liten bit in i kanalen på ett ställe som heter Dochgarroch Lock. Hemskt namn att uttala på VHF:en…. All kommunikation går via VHF:en och man får höra både det ena och andra när andra båtar pratar med varandra eller för att inte tala om när slussvakten har en åsikt om hur någon beter sig. VI hamnade på en flytbrygga och satt bara i solen hela eftermiddagen utan att göra det minsta lilla! Hur skönt som helst. På torsdagsmorgonen var det dags att slussa ut i Loch Ness. Eftersom det var en singelsluss så bestämde jag mig för att det var dags för att även jag fick lite träning på att köra in och ut ur slussar. Och det var inte så farligt som jag trodde. Det var värre för Magnus som tycket det var jobbigt att behöva så på däck och vara social med båtarna runtomkring 😉
Ute på Loch Ness så stannade vi ungefär på mitten vid en stor gammal slottsruin, Urquhart Castle. Där fanns EN gästboj och eftersom den var ledig så snodde vi den. Problemet var bara att med sydliga vinden så fick vi ingen sol i sittbrunnen – och så kan man ju inte ha det så vi lade helt enkelt bojen i häcken på Nanny istället. Funkade hur bra som helst! Sedan pumpade Magnus upp den nya gummibåten och satte på motorn. Jag trodde inte det var sant när den startade på andra rycket!! Det är bra för en motor som har fått ALLDELES för lite kärlek i det senaste. Den nya gummibåten är snäppet mindre än vår gamla – bara för att den ska få plats på däck och att den var mindre kändes verkligen! Den är inte alls så stadig som den gamla så vi får väl se hur detta kommer att gå när det väl börjar blåsa lite…. Efter en sväng i omgivningarna och en snabb tur på ruinen så fick vi oss ytterligare en härlig kväll. Det verkar som att de har kvällsbris här på sjöarna för ut på kvällen så vänder vinden 180 grader och det blåser upp rejält i ett par timmar innan det dör igen. Fredagens tripp blev inte heller lång utan vi tog oss bara över sjön Loch Ness och till den västliga änden där Fort Augustus ligger. Här finns ytterligare en slusstrappa och denna gången var det fem slussar att ta oss igenom. Skillnaden här var turisterna…. För det första så hamnade vi längst fram i slussen vilket innebär att vi får ta största smällen av strömmarna men det var det minsta problemet. Det riktigt jobbiga var alla turister som förmodligen trodde att vi sex båtar spelade upp ett skådespel – bara för deras höga nöje. Jag har ABSOLUT inget emot folk tittar på vad vi gör och jag tycker om att prata med människor men detta var riktigt jobbigt. Och vi är ju självklart också turister – men här blev vi turistattraktionen. Där står man på land, vid en 5-6 meter högt sluss-stup och spänner en lina med dubbla avhåll för att hålla Nanny på plats. Men det berör inte folk som kommer och knör på en. De ställer sig på linan, tycker att jag står ivägen och framförallt så är de hela tiden väldigt nära att trilla i  när de ska hela vägen fram till kanten och titta. Tydligen så var det en som gjorde det för en vecka sedan och det blev ju självklart en jättekallebalik! Många var trevliga och ville prata, ta kort på mig och gärna tillsammans med sig själva. Dessutom så ville de ha kort på sig själva när det höll i linan. Vilket skapade lite problem… För om jag släppte i två sekunder så stack fören rätt ut i slussen och det hela var faktiskt riktigt, riktigt tungt. I slutet var jag riktigt trött i armarna och när jag ledde Nanny längs med slussväggen in i kommande sluss så var jag nu tvungen att hålla koll på två linor eftersom de två slussvakterna hade fullt upp med att hjälpa andra. Så till slut så var jag så trött på alla busslaster med personer som stod mitt i vägen för mig så jag bara ropade. MOOOOOV!!!!!- MOOOOV!!!!!- sorry… – MOOOV!!!!. Och de fungerade. De sprätte bort från kanten och jag kunde sprinta upp längs slusstrappan i lugn och ro in i nästa slusskammare. Det var inte utan att jag var lite avundsjuk på Magnus som satt i solen i lugn och ro i aktern. Vi hade tänkt att gå ut och äta i Fort Augustus på kvällen men detta var en riktigt turistfälla och även på kvällen så vällde det in busslaster av franska och tyska skolklasser. Jag tyckte faktiskt inte alls om stället…. Så vi höll oss vid vår brygga, strax efter slussarna, tog fram grillen och fick en jättetrevlig kväll tillsammans med Roz och John. De är ett trevligt Skotsk par som har seglat i Sverige i fyra säsonger med sin egenbyggda segelbåt. Och när jag säger egenbyggd så menar jag verkligen det! Den var designad av han som gjort Moodybåtarna och efter att gått i båtbyggarskola i ett år så satte de igång. Och resultatet var helt fantastiskt. Mycket, mycket vacker båt. Min kloke man hade under dagens slussning stått och studerat all skit och grums som flöt i kanalen och när vi slussade ut ur den sista slussen så bestämde han sig för att kontrollera vattenfiltret till kylningen av motorn. Och det var tur att han inte bara funderade i de banorna utan att ha verkligen kontrollerade för filtret var totalt ihopslammat. Det tog honom en god halvtimma att tvätta rent filtret men nu kommer i alla fall vår motor inte stanna i ett olägligt ögonblick på grund av det, i alla fall 🙂 Lördagsmorgonen mötte oss med regn och vi valde att sticka tidigt för att få avverka lite slussar under dagen. I första slussen frågade slussvakten hur det hade varit i Fort Augustus. “A lot of tourists” svarade jag. “Shove them in…thats the only thing thats helps” svarade han med en blinkning. Nu låter det ju som om att han var otrevlig – men inte – jag är fortfarande övertygad om att det inte finns några otrevliga Skottar! Våra åtta dagar i kanalen håller på att ta slut men allt flöt på fint under dagen och när klockan var fyra var vi nerslussade i Neptuns Staircaise, vilket är den största slusstrappan med sju slussar och nu det är bara två slussar kvar för att komma ut på havet igen. Det är en helt annan sak att slussa nedåt än uppåt – den saken är i alla fall klar. Nu var det rena smörslussningen men självklart blev det lite action när engelsmännen framför stod på kajen med var sin kopp te (vad annars…) när slussen började tömmas. De hade full kontroll på tamparna med efter ett par minuter kom de på att det nu längre inte gick att komma ner i båten. Tjejen som kom upp ur ruffen fick ett mycket långt ansiktsuttryck när hon insåg att han var själv i båten och nu skulle manövrera den in i nästa slusskammare. Hon vägrade att slå på motorn så gubbarna fick dra båten istället. Detta ledde till att de lyckades kila fast båten i den öppna slussporten och Magnus som kom körandes bakom fick ett väldigt bry att få stopp på Nanny. Det mest fascinerande var nog att de lyckades göra om proceduren i nästa slusskammare…. Och antalet turister var minimalt. Men det hade nog mycket med det kalla vädret att göra. Under kanalresan så har vi också lyckats byta vår Orkneypilot mot en över östra och norra Irland och det kändes skönt för detta med pilots är en sur utgift som vi gärna håller på minsta möjliga nivå. Så nu ska vi bara använda morgondagen till att ta det lugnt och planera för kommande dagar och så som det ser ut så slussar vi ut och siktar på Oban på måndag. För er som funderar på Caledonian Canal så har jag bara en sak att säga – gör det. Magiskt vackert och underbart trevligt! Visst – det är mycket slussning men uj så mycket fina vyer och miljöer!

Vi låg ett par riktigt blåsiga dagar i Kirkwall på Orkney. Regnet stod som spön i backen en gång i timmen och där inemellan var det uppehåll. Tyvärr hängde regnen oftast ihop och därmed blev regnet väldigt ihållande. Men vi har kläder för den sortens väder så det var bara att bylta på sig och ge sig ut och promenera. Bland annat så fick min söte man sig ett besök på Highland Park. Det är favoritdestilleriet nr två på hans helt inofficiella lista om jag inte förstått allt rätt. Han var som en ivrig femåring innan julafton och stampade oroligt runt i foajen innan rundturen började. Jag satt i besöksfoajen och snyltade på deras fria internet istället. Det var en nöjd och glad man som kom tillbaka efter 45 minuter. Men han konstaterade att rundturen på Laphroaig för flertalet år sedan var bättre… Jag misstänker starkt att min whiskeyälskande man kommer att göra om den rundturen när vi kommer till Islay om ett tag. På lördagskvällen kom stadens säckpipeband med trummor marscherande på stadens huvudgata. DÅ vet man att man är i Skottland. Och det var många som stod ute i blåsten och tittade. Tänkte lite tillbaka på den tiden vi spelade i orkester Magnus och jag. Om vi hade marscherat fram och tillbaka på Göteborgsvägen i Sävedalen en lördagskväll i ett oväder likt detta så hade inte ens de närmast sörjande kommit och lyssnat. Det blåste som sagt riktigt bra dessa dagar också. Ett tag hade 25 m/s rätt in i sidan vilket var mindre behagligt men det gick fint. Vi tillbringade kvällarna på seglarklubben som bjöd på gratis uppkoppling. Något som är svåråtkomligt på dessa breddgrader. Alla vi träffar överallt är så otroligt vänliga och hjälpsamma. Efter att ha stått och tittat på en karta i tre sekunder så är det genast någon framme och frågar om man söker något, tappat bort sig, eller om man behöver hjälp. Inte en enda otrevlig själ har vi träffat sedan vi kom över från Norge. Inte för att det var så många otrevliga personer i Norge heller. Men detta är helt exceptionellt. Efter tre blåsiga dagar kom väderluckan… Skulle vi gå runt hörnan och upptäcka lite mer av södra Orkney eller skulle vi dra rätt ner till Inverness??? Svårt. Men vi har frusit så in i bänken de senaste dagarna så när vindarna visade sig från sin bästa sida så bestämde vi oss för att vi var klara med Orkney. För att vara helt ärlig så var vi långt ifrån färdiga med vare sig Shetland eller Orkney – här kan man lägga månader efter månader med underbara upplevelser utan att bli färdig. Men vi måste inse att vi inte kan hinna med allt. Det kommer vi aldrig göra. Nu skulle vi till självaste Skottland på riktigt. Och överfarten kräver lite planering. Bland annat eftersom vi skulle passera utanför det ökända Pentland Firth mellan Orkeny och norra Skottland. Nu skulle vi ju inte igenom sundet utan bara passera det tvärs. Men det kan vara illa nog om man inte passar sig. I vår Imrayguide över norra Skottland så inleds med “The north coast of Scotland is not a place for the faint-hearted or the inexperienced. Over 60M of rock-bound coast extends from the Pentland Firth, throutg wich run the strongest tidal streams in Britain” Hmmmmm… en sådan text får en att tänka till både en och två gånger. Vi har seglat i kraftiga tidvatten innan men inte som detta så det var med viss lättnad vi insåg att vi var tre båtar som lämnade hamnen på söndagsmorgonen vid samma tid. Alltså ökade sannolikheten för att våra tidvattensberäkningar var rätt med faktor 3. Vi forsade ut med strömmen och 10-12 m/s i rumpan. Liiiite mer vind än vad jag är bekväm med men eftersom jag i vanlig ordning fick bestämma segelsättningen så kändes det helt ok. Jag är alltid lite velig och orolig precis innan vi ska lägga loss inför en lång utomskärs segling. Nu hade vi 120M framför oss och vinden skulle vara nord ostlig 6-10 m/s vilket innebar att vi fick in vinden strax akter om tvärs och detta var bästa seglingen på denna resan såhär långt. Nanny fullkomligt forsade fram, lugnt, tryggt och säkert. Förutom just när Magnus somnat ut på kvällen och vinden tyckte att 14 m/s var lagom att dra till med och självklart så låste sig allt och jag kunde inte reva genuan vilket innebar att Magnus fick gå upp och bistå med lite muskler. Sedan hade han svårt att somna…. När vi bytte skift somnade jag bums och vaknade inte förrän vid 06 på morgonen när Magnus knuffade på mig. Under hela tiden hade vi inte sett en enda båt förutom de som lämnade Kirkwall samtidigt som oss, Då hade motorn gått någon timme eftersom vinden dött helt. Grundplanen var att pricka tidvattnet när det strömmade med oss in mot Inverness men vi hade haft medström mer eller mindre hela tiden och därmed var vi fyra timmar tidiga fram till nästa varning i pilotboken. GÅ INTE MOT STRÖMMEN IN MOT INVERNESS. Hm…. vi kom in strax efter det att strömmen vände emot oss. Då är det mer eller mindre stilla så vi tänke “vi chansar” Vi hade en timma på oss att ta oss in innan de riktiga strömmarna skulle dra till igen. I värsta fall så får vi väl vända igen. Dessutom hade vi fått lite info om att slussen in mot kanalen öppnade vid 08 och sedan skulle vara stängd mer eller mindre hela dagen. När vi närmade oss slussinfarten så hade vi fyra knops motström och med tanke på att vi brukar tuffa på i fem-sex så var inte framfarten direkt snabb. Men det var stilla och det blåste ingenting. Utanför slussen, där det finns plats för ca fyra väntande båtar som kan lägga till mot höga träpålar i en trattformation, låg en kanadensare (som gått från Kirkwall samtidigt som oss) och en fiskebåt och väntade på inslussning kl 08. Kl var 07 och strömmen for vildsint framför slussen. Stömvirvlarna: sk Eddis drog helt okontrollerat från sida till sida och vi gjorde två försök att sticka in näsan för att lägga oss mot den nedre delen av “tratten” men nä… inte en chans. Det gick inte att kontrollera båten så vi avbröt. Vi bestämde oss för att ligga ute och vänta och hoppas på att vi fick köra direkt in i slussen. Fast efter ett tag så började Magnus fundera på om man kunde driva med strömmen, bredsida, ner mot den yttre delen av tratten, direkt mot stolparna. Först tittade jag på Magnus och tänkte att “nu är han ju inte klok, på riktigt….” men han kan ju detta med att manövrera båt så….
Jag fick upp det vi hade av fendrar och Magnus lät alltså Nanny glida bredsida, tvärs i strömmen med lite lagom gas framåt och med en helt hyfsad kontroll (eller inte alls… själva manövern gick i alla fall inte att avbryta) fick vi lagt till vid ett gäng riktigt gröna och äckliga stolpar och fem minuter senare kom en slussvakt fram och gratulerade oss till en fin tilläggning – nu skulle vi bara ta oss förbi fiskebåten framför och köra runt honom för att ta oss in i själva slussen enligt honom. Först trodde jag att han skojade med oss. Det gick ju inte… Skulle de inte fiskebåten först in slussen? – Nä, de ville sova lite till…. var svaret… Hallå….. Tänkte jag men ja, ja, vad gör man?
Två fötter mot geggig lågvattensstolpe, massivt tryck utåt, bogpropeller och full gas. Då kan man komma runt en fiskebåt i fyra knops sidoström och in i en helt stilla sluss. Själva slussningen sedan var helt smärtfri förutom smärtan i plånboken när den blev 3000 SEK tunnare. Det var kanalavgiften för åtta dagar. Man kan klara kanalen på 2,5 dagar men det har vi inga planer på. Vi ska njuta av varje sekund. Här är det grönt, vårigt och stilla med massor av träd och blommor. Helt motsatt vad vi har upplevt de senaste dagarna. Att sedan sommaren gjorde entre för oss ungefär samtidigt som vi slussade in mot marinan gjorde ju inte heller saken sämre. Vi sov ett par timmar och sedan undersökte vi Inverness. Det är en ganska stor stad med massor av bilar som kör på fel sida av vägen. Och i detta inferno gav vi oss ut med våra cyklar. Det tog nog nästan tre väldigt nära olyckor innan vi fattade hur fel det är att cykla…. Jag lovar – de har aldrig hört ordet cykelbana eller väjningsregler – NÅGONSIN!! Tisdagen kom med ännu mer sommar och vi bestämde oss snabbt för att stanna en dag till. Shorts, sandaler och t-shirt. Livet leker. Dessutom grillade vi på kvällen. Något som roade Skottarna ordentligt! tydligen gör man inte så….Och det ska erkännas att det var bra kallt och bet i kinderna när solen gick i moln. Men vad gör man inte för att hålla den första sommardagen vid liv så länge som möjligt!!!
Uj, det blev ett långt babbel detta. I morgon ska vi tuffa lite kanal. Kanske en hel timme eller två…

Här kommer ett album från Fair Isle. Håll i hatten för det är många Puffins. Det var så nära jag bara tog och stoppade en i fickan….

Vi har nu legat en vecka utan elförsörjning från land. Det innebär att vi har varit helt beroende av våra solceller. Och med tanke på det griniga vädret så har den strömslukande värmaren gått en hel del och dessutom kylen och frysen såklart. Solen har ju visat sig korta stunder och detta har faktiskt räckt alldeles utmärkt. Batterierna har laddat upp sig väldigt fort och vi har både sett på film, laddat datorer och haft det varmt och skönt. Dessutom har inverten som omvandlar ström från 12V till 230V fungerat helt perfekt. Frysen är en annan pärla. Den är fylld med godheter som har gjort att vi ätit fantastisk god mat varje dag. Allt från lamm till chilli con carne. Detta utan att behöva uppsöka en affär på över en vecka. Det är en väldigt skön att saker och ting ombord faktiskt fungerar som det ska. Sedan är det vissa saker som går sönder. Så är det – saker och ting slits, andra saker ger bara upp. I veckan så gav diodbryggan som skiljer våra två batterigrupper upp. Vi trodde det var vår superladdare Peder som gått och blivit grinig men Magnus spårade det hela rätt snabbt till nämnda diodbrygga. Efter lite forskning så visade det sig att diodbryggan var 1) felmonterad 2)underdimensionerad. Ja… det är nu det ska komma en osande ramsa om varvet som monterade detta men nä…. Det är bara att bita ihop och tänka till. Nu har Magnus bestämt sig för att satsa på ett skiljerelä istället och med lite internet kontakt har nu Magnus lyckats beställa just det relät han vill ha till en marinhandlare i Inverness. Fram tills dess är våra två batterigrupper ihopkopplade. Vilket fungerar – så länge vi inte använder för mycket el. För då kommer vi inte kunna starta motorn 😉 Men den tråkigaste trasigheten är vår “lergryta”. När vi hamnade i tvättmaskinen mellan Fair Isle och Papa Sound åkte ungsluckan upp (jo, jag hade glömt att låsa den med extralåset) och vår fina Tupperware gryta fick sig en flygtur över salongen och landade på bordskanten och sprack…. Sorg i Bryngelssonska båten…. Vad ska vi nu tillaga såstillbehören i? Jag funderar lite på om det är så att Tupperwares livstidsgaranti skulle kunna täcka detta… I vilket fall som helst så vill vi gärna ha tag på en ny. OM det är så att någon av er har en liggandes i något skåp så är vi väldigt intresserade av att köpa den 🙂
Till sist har vi detta med blåslagna saker. Jag kan meddela att man blir ordentligt blåslagen av att trilla in i en tom garderob! Jag hade plockat ur hela garderoben för att byta garderobstången som var på gränsen att ge upp efter över 40 års tjänst. Vi låg stilla och fint i en boj vid Papa Sound så det var inte vädret som var problemet. Garderoben är ganska stor men själva dörrarna till den är lite mindre. Detta ger ett hål nertill i garderoben som går från knähöjd ner till fötterna. Tydligen är det så att när jag bär saker från förpiken till salongen så har jag som vana att luta ryggen lite mot garderobsdörrarna. Men dessa var nu borttagna för att jag skulle få bättre plats med arbetet. Så… när jag vänder mig om och tydligen lutar mig lite mot de obefintliga garderobdörrarna så faller jag handlöst in i garderoben. Där sitter jag med knäna upp till hakan inne i en “trälåda” samtidigt som Magnus är på toaletten och vill väldigt gärna komma ut. Men det är lite svårt eftersom han inte kan öppna dörren eftersom jag spärrar den med mina fötter. Jag tar mig ju självklart upp efter lite gnällande och nu är jag väldigt blå på många ställen. Som “tur” är, för Magnus, så är det ju skitväder här så jag “slipper” shorts och linne. Då hade han nog blivit misstänkt för hustrumisshandlare eller liknande 😉

PS – vi har väldigt dålig internetuppkoppling. Därför får ni vänta ett tag till på bilder från Shetland, Faire Isle och alla underbara Puffins.

Måndagen blev en rätt fin dag trots en dålig väderprognos. På kvällen tog vi oss upp till Lunnefåglarna för ett sista möte. Och vilket möte det blev. Denna kväll var de många, många fler och sååå mycket mer nyfikna. Vid ett par tillfällen var de så nära att jag skulle kunna sträckt ut handen och klappat dem. Jag kröp närmare och närmare kanten och stupet där de höll sig och till sist tyckte till och med Magnus att jag vart lite väl nära – han som inte alls är lika höjdrädd som jag. Jag riktigt längtar tills jag får Internetuppkoppling nog att få visa dessa bilder och filmer. Helt otroligt. Tyvärr så vågade jag inte smuggla med mig en “puffin” i ankarboxen – jag tror inte att det hade fungerat 🙁

Tisdagen hade lovat mycket bättre väder och vi släppte tamparna efter att ha kollat vädret en sista gång. Natten var mycket stormig och när vi gick ut ur hamnen så mötte vi hela havet med 3-4 meter höga vågor. Dessutom så gick strömmen och vinden emot vågorna. Havet fräste av så kallade “tidal race” runt oss. Något som inte är att rekommendera men vi skulle bara runt hörnan på ön och rundade den norrifrån och sedan ställde vi kosan söderut. Vi fick två fina första timmar innan h-lv-t-t brakade loss. Problemet var nämligen det att vinden helt uteblev. Och med tre metersvågor in från sidan och 3 knops ström in från andra sidan så hamnade vi i tvättmaskinen. Detta var förmodligen de fyra mest obehagliga timmar vi har upplevt på Nanny. Inte så att vi var rädda men det var så OTROLIGT obekvämt! Vi bottenrevade storen och försökte spänna upp focken som stödsegle på däck – men nä – inte en chans. Det ryckte och hoppade och slog och fräste och all ologik som ni bara kan tänka er. Typ så att någon rycker undan mattan du står på – fyra till fem gånger i minuten. Helt ologisk sjö. Och detta är ju något som våra seglingsguider uttryckligen varnar för också. Men då pratar man vind mot tidvatten/ström. Och det är ju klart samma sak blir ju om det är en massa höga vågor och vinden uteblir. Vi missade den detaljen – men nu har vi lärt oss det – och kommer förhoppningsvis ihåg det till nästa gång också. När väl siktade Orkeny så kändes det lite udda. Orkney är nämligen platt som en pannkaka och påminner om Danmark. De sista två timmarna kom vinden från nordväst med besked och vi fick en fin segling in mot…. Ja en strand kändes det som. Det gick helt enkelt inte att se var vi skulle in. Vi är väldigt glada för allt vad plotter heter. I Stronsay som ligger i Papa Sound så finns det fem gästplatser längs med en pir. Här är skillnaden mellan hög och lågvatten mer än två meter så vi hade siktet inställt på den enda gästbojen som finns. Det är grunt men sandigt. Magnus smög in mot den lediga gästbojen medans vi diskuterade vad alla de andra små röda bojarna som låg i en ring runt gästbojen kunde betyda. Var det kanske en led in mot gästbojen eftersom det är hiskeligt grunt runt bojen? Ja, så borde det vara, så vi styrde dit. Med bara ett fåtal meter kvar så ser Magnus den blåa plasttampen som är dragen mellan bojarna där vi har tänkt att passera. Vad i…. ? Vi gick upp ett par bojar innan vi vågade oss in och då såg vi att det låg små trälådor mellan vissa av bojarna. Sumpar kanske?? Så dumt!!! Nu är vi väl förtöjda vid bojen och nattens lilla kuling som är på väg in kan bara komma! Bojen ligger väl i sjölä, om än inte vindlä för landtungan som sticker ut framför oss är inte många meter hög. Vi har försökt att ringa in till “Harbourmastern” för att anmäla vår ankomst enligt konstens allar regler, men både telefonnumret i vår Pilot och i Reeds är felaktiga så nu struntar vi i det. De får väl komma och besöka oss om de vill något. Nu ska vi njuta av en god middag och en god natt sömn. Sömn är något man inte får mycket av när man ligger vid en brygga med mycket tidvatten (Väldigt långa tampar som ger mycket spel för båten vid högvatten) och det blåser kuling så som det gjorde inatt.

Vi gick upp kl 06 och lämnade Lerwick med fulla ställ. Både segelställ och klädställ – för även om solen sken ikapp med oss så var det sviiiiinkallt i vinden. Vi fick helt enkelt en härlig segling denna dag. Vi höll gott och väl ut ifrån det beryktade Sumburgh head men det var helt odramatiskt och vi genade faktiskt lite närmare än vad som var rekommenderat. Autopiloten behagade fungera men det var vindrodret Boris som höll kursen mest hela dagen. Däremot så strular nu vår laddningsregulator Peder.. Är det inte det ena så är det det andra!. Det var helt magiskt att få se Fair Isle dyka upp i soldiset ut på eftermiddagen. En alldeles knallgrön och mystisk ö. Det enda jag visste om ön innan vi åkte till Shetland var att det låg bra till mitt mellan Shetland och Orkney, hade en hyfsad hamn. Nu dök den upp som i en filmsekvens med magiskt branta klippor, en fyr och allra längst ut på en spets, högt, högt upp på en lodrätvägg, en dimtuta! Ön är så grön att det på håll lika gärna kunde vara en djungel på den istället för hedar. På nord östra sidan finns det en klippskreva med en fantastisk sandstrand längst in och här är hamnen. Det finns plats till två båtar längs mot kajen och därefter får man lägga sig utanpå varandra. Färjan, som mest ser ut som en fiskebåt går endast tisdagar, torsdagar och lördagar och den tar upp restan av platsen. Det finns även en pir inne i hamnen men den vill man helst inte ligga på… När vi kom in i hamnen efter nio timmar så låg det redan två båtar där. En okänd fransman och norsk båt som lämnat Lerwick tre timmar efter oss och lagt till en timme innan… Nu ska vi ju inte jämföra oss med 52 fots Najad men men. Vi placerade Nanny bredsida, utanpå de trevliga norrmännen och satte oss ner och bara njöt. Detta var det mest dramatiska i hamnväg vi någonsin legat i, för att inte tala om angjort. Och nu menar jag inte att det var en dramatisk händelse under angöringen för det var det verkligen inte. Utan miljön runt om viken är helt enkelt brutalt, vackert dramatisk! Klippan mitt emot kajen stupar rätt ner i vattnet och är ca 30 meter hög. På klippkanten spatserar får och lam, dödligt nära kanten och under häckar fåglar tätt, tätt, längs hela klippväggen. Till detta så lägger vi två grottor in i klippan som är så stora att du kan ro in i dem med en gummibåt. Sandstranden längst in i viken är av högsta kvalitet och hade det inte varit 9 grader i vattnet så hade man plumsat i direkt. Jag trodde att Sumburgh head var häftigt när jag såg det för två dagar sedan men nä… Det ligger helt enkelt i toklä av denna ö – och då har vi ännu bara sett hamnen. Solen strålade och vi fick en härlig eftermiddag. Dessutom kom det tre damer ner och tog sig en simtur. Inte ett dopp… en simtur!!
Ytterligare en norsk båt som vi pratat med i Lerwick kom in ett par timmar efter oss och med fyra båtar i hamnen så kändes den ganska full. Undrar hur här är på högsäsong – eller som Magnus funderade på, hur gör de när det kommer en hel eskader hit?? Ön har ca 70 fastboende spridda över ön och precis över hamnen så ligger fågelobservatoriet. Detta är öns knutpunkt och där samlas alla fågelnördar. Både fastboende och tillresta. Det finns även en mycket liten flygplats på ön. De har en form av hotellverksamhet på observatoriet och därmed också en pub! Så dit knatade vi upp på kvällen och pratade med de andra seglarna. Det var väl ett tjugotal fågelskådare där också. Döm om vår förvåning när ljuset tändes i lokalen ut på kvällen och en man med myndig stämma förklarade att nu skulle alla dagens fågelskådningar och fågelräkningar rapporteras. De höll på i säkert 20 minuter och vi förstod inte så mycket mer än att de med jämna mellanrum bröt ut ett visst jubel när någon rapporterade något, som tydligen var viktigt. Vi funderade ett tag på hur man kunde se två och en halv fågel av något slag, men släppte det väldigt snart. Fågelnördar är vi inte – i alla fall inte ännu. Stämningen var mycket gemytligt. Det bjöds på kaffe och varmchoklad samt hembakta kakor och tårtor i mass. Alla ställde av sig skorna utanför och tassade omkring i strumplästen. Som sagt – gemytligt. Vi somnade fort denna dag och siktade på att gå upp tidigt dagen efter för att få gå ut och undersöka mer av ön dagen efter.
Man kan väl säga att vädret hjälpte oss med det. Kl 05 vaknade vi av ett hiskeligt rullande. Vinden hade precis rätt riktning för att lyckas ta sig in i det smala hamninloppet och vi for vilt från sida till sida. Tänk att det är som någon står bredvid din säng och knuffar till dig en gång i minuten samtidig som någon annan lyfter upp sängen 30 cm. Om och om igen. Allt är inte positivt med att långsegla. Detta är en av nackdelarna. Jag gav upp vid 06 och gick upp för att koka vatten till te. Utanför köksfönstret simmade två st sälar som verkade säga godmorgon och solen strålade. Helt overkligt!
Dagen blev en enda lång promenad i helt otroliga vyer. Om kameran gick varm häromdagen så blev den extremt överhettad denna dag. Vi började med att gå upp till norra fyren och dess dimtuta som vi sett vid angöringen dagen innan. Magiskt. Efter en snabb lunch så hade vi bestämt oss för att försöka förstå vad alla fågelskådarna höll på med och observatoriet hade en “liten” fågelrundtur med en sk fågelranger som skulle ta med hugade aspiranter på en runtur. Vi hoppad på detta för att få se lite mer. Idioter som vi var så trodde vi ju att detta rörde sig om en timma eller så. När vi fyra timmar senare kom mer till båten hade vi även knatat till den södra fyren via många omvägar så hade vi mycket trötta ben. Men uj, vilka miljöer vi fått se. Alla andra på rundturen fokuserade ju självklart på lilla fågeln här och stora fågeln där medan jag och Magnus tittade på dramatiska klippor, strömmar i vattnet och om man eventuellt kunde se Orkney från södra udden, typ. Nu är det ju så att jag faktiskt tycker att det är lite kul med fåglar. Inte till den milda grad som fågelskådarna på denna ö men vissa är lite fascinerande. En fågel jag tycker är riktigt häftig är lunnefågeln eller “Puffin” som den heter på engelska. Jag frågade mr rangern om vi kunde få se några på runturen. Nä… Var svaret, -Men om du klättrar upp på klippan bakom hamnen (inte den tidigare nämnda, branta utan en ännu brantare fast åt andra hållet ett par hundra meter bort) vid 20-tiden ikväll och sätter dig nära kanten så kommer de och hälsar på dig. -VA!, nu driver du med mig tänkte jag. Men jo, så beskrev han det. Så två timmar efter det att vi dödströtta kommit hem från en fyra timmars fågelexkursion så plockade vi på oss kängorna igen och gav oss upp längs med berget. Vi gick lite fel först och satte oss på fel ställe men när vi såg var de riktiga fantasterna satt så gick vi bort till dem och satte oss ett tiotal meter ifrån dem och kanske fem meter från klippkanten. Och tro det eller ej. Efter bara ett par minuter kom de flygande och satte sig bara ett par meter ifrån oss. De tittade lite nyfiket, hoppade omkring och visade upp sig. De som satt på bästa platserna hade fåglarna bara någon enstaka meter ifrån sig. Hur häftigt som helst! Enligt rangern så har de kommit på att alla övriga fåglar skyr människan och då får de lite lugn och ro i närheten av oss. Konstigt va!!! Frågan är nu bara om vi har blivit fågelnördar på grund av detta. Nja… tror inte det. Möjligtvis puffinnörd… och den är ju så liten att vi säkert fått plats med en ombord. I alla fall eftersom Magnus bestämt hävdar att jag inte får kidnappa någon av de små söta lammungarna och ta med på färden 🙁
Väderläget de kommande dagarna är mycket osäkert så vi får ta det lite som det kommer. Alla de övriga båtarna lämnade hamnen från lördagskvällen fram tills söndagsmorgonen. Vi hade tagit beslutet att ligga kvar för att inte riskera hamna i den kuling som dansar in här på söndagseftermiddagen. Frågan är om det var rätt beslut. Jag blir lätt villrådig och nervös när det är mycket vind i antågande och den kommande veckans väder ser inte direkt lysande ut så vi borde kanske lämnat vi med. Men nu gjorde vi inte det och Nanny är som vanligt förtöjd för att klara en storm. Med det tryggt i sinnet tog vi oss en förmiddagspromenad upp till högsta toppen på ön. Tungt, blåsigt och jobbigt. Fast som vanligt så betalade det sig när vi kom upp. Fantastisk utsikt. Även om det blåste så mycket att vi knappt kunde stå upp. Uppe på toppen såg det ut som ett bombnedslag. Och sanningen ligger inte långt därifrån. Under andra världskriget hade engelsmännen utsikter och posteringar här på ön för att ha koll på tyskarna. Och efter kriget – när de skulle städa efter sig så sprängde man helt enkelt alla byggnaderna och konstruktionerna. Och med det så ansåg man sig klar och lämnade ön…..
Nu har vi oss en eftermiddag i båten i lugn och ro. Jag tittar på bilder, skriver inlägg och Magnus försöker prata förstånd med Peder. Regnet och kulingen kommer om ett par timmar. Då tänkte vi oss upp på puben igen och höra om de hittat några halva fåglar idag 🙂

Idag har vi seglat från Lerwick till Fair Isle – ca 45 M. Denna lilla, gröna, otillgängliga ö ligger mitt imellan Shetland och Orkeny.
Vi har haft en fantastisk segling på 9 timmar där Boris har styrt mestadelen av tiden. Hamnen är inne i en brant klippskreva med en strand längst in. Det går inte med ord att beskriva detta coola ställe!

Liv o Magnus
Via e-post

Vi var rätt möra på tisdagen och dagen gick mest åt att rekognosera Lerwick. Hungriga var vi i alla fall och jag vågade faktiskt mig på att äta en fish and chips. Det är ju över 20 år sedan jag åt fisk senast så det var med lite spänning. Men det gick bra. Fast jag vet ju inte om jag tyckte att det var så gott direkt. Men jag får väl träna vidare 😉  Vi  somnade tidigt men onsdagen så var det full fart igen, trots spöregnet. Vi hade kollat upp busstider och vi tog oss till Scalloway. Där fanns ett mycket mysigt museum som bland annat visade historian om de sk Shetlandbussarna som stödde motståndsrörelsen i Norge under andra världskriget. Mycket intressant och gripande. De transporterade flyktingar och material mellan Norge och Shetland i de mest fasansfulla väder. Medans vi söker ljus och bra väder när vi seglar så gömde dessa sig i oväder, vinter och mörker för att tyskarna inte skulle hitta dem. Tyvärr var det många som gick under på Nordsjön och allt detta har bland annat lett till det väldigt speciella band mellan Shetland och Norge som fortfarande märks av här. Sedan tog vi oss en titt på slottsruinen – mäktigt – och förmodligen inte den sista ruin vi kommer att se 🙂

Det ligger tre gästbåtar i hamnen, två norska och så vi såklart. Gästbryggan är därmed nästan full! Självklart kan det ligga båtar utanför varandra men det är ju inte annat än att man undrar hur här ser ut under högsäsong.  Under onsdagseftermiddagen så gick Magnus genom kopplingarna och själva roderlägesgivaren för att försöka hitta varför han inte vill prata med autopiloten. Han har direkt inte hittat något men nu verkar det faktiskt som det fungerar igen. Vi får väl se 😉

Det regnar och är som om vartannat men de varma tillfällena är väldigt få och blänker bara till så det är verkligen mössa och vantar som gäller OCH vindbyxor. Men det betalar sig med allt det vackra. Idag, onsdag så har det varit en riktigt fin dag med bara ett fåtal regnbyar och vi tog bussen ner till Shetlands södra udde. Solen strålade och vi fick en fantastisk tur. Väl nere så stannade busschauffören mitt på vägen och förklarade hur vi skulle gå över ängarna för att gena upp mot fyrbyggnaden. Det var med lite motstånd jag gick in i fårhagarna men insåg snart att de små lammen och deras mammor var jätterädda för oss så det var inga större problem. Vi fick oss en promenad på en halvtimma upp och gissa om den betalade sig… Helt fantastiska vyer och dramatiska klippor. Och vilken fyr… Den är något för dig Bettan 😉 Jag vet inte hur många hundra kort jag knäppte, men man vet ju efteråt att vissa saker går bara inte avbilda… Där nere på udden, som förresten heter Sumburgh Head kunde vi stå på fyren och se den lilla otillgängliga ön Faire Ilsle som vi har tänkt att segla till i morgon. I pilot boken så varnas det för Sumburg Head och de rekommenderar att man håller ut minst 2M från kusten. Vi stod och såg ner på strömmarna och till och med i detta fina väder så var strömmarna kraftiga. Den texten i pilotboken ska tas på allvar!

Efter en lika fantastisk busstur tillbaka knatade vi in till slaktaren och bad att få lite äkta Shetländskt lamm. Efter lite pekande och viftande så förstod han att vi ville ha kotletter sk “lammelår”. Han hivade ner ett helt ben och undrade hur mycket vi ville ha. Två blir bra, tyckte vi. När han knatat runt hörnan så hörde vi hur han sågade för hand och då kom vi på att vi vare sig sagt storlek på kotletterna eller frågat efter pris. Men det var bara att köra. När vi kom ut ur butiken hade vi med oss två lammelårskotletter av mindre flintastekstyp. Tillsammans vägde de 1 kg och med tanke på kvaliteten så tyckte vi att 200 kr var ett riktigt kap. Dessutom så kommer detta att räcka till två middagar. Minst…..  Så planen är att fyra upp grillen på Faire Isle i morgon – DET ska bli mumsigt 🙂

Ja, som ni hör så går det ingen nöd på oss. Nu ska vi sätta båten i seglingsbart skick igen. Det är ingen slösegling som väntar i morgon men väderprognosen ser bra ut. Fast vi kommer självklart att göra en sista väder koll i morgon eftersom väderskiftena kommer otroligt fort.

Håll i hatten för här kommer det bilder 🙂

Först några finbilder från överfarten – för jag inser ju att jag bara tar kort när det är fint – inte annars 😉

Att segla in i solnedgången 🙂

Första klippan i sikte!

Nanny är som vanligt minst på plats i Lerwick!

 Tack 🙂

Fiskätning… Magnus i en maffig slottsruin

Vi vågade oss upp på andra våningen i den gamla ruinen också!

Utsikten från bussen var så fantastisk att jag till och med tog foton ut genom fönstret…. Turist? Javisst!

Här är hotellet som farfar har bott på… tror vi i alla fall.

Promenad över hedarna

Belöningen – vilken fyr!

Väl uppe fick vi en helt fantastisk utsikt

Och vi tittade ner på massor av fåglar – allt från lunnefåglar till “kråkfåglar”

Faire Isle ute i soldiset

Strömt som bara den!

Dimtutan fanns kvar!

Jaja… jag står väl här och poserar då!

Om någon undrar över var Darth Vader tog vägen så har vi hittat honom!