Nanny

Kl ringde 04 och vi båda vaknade upp lite förvirrat. Vi är inte vana att gå upp så tidigt och vi har inte seglat några längre sträckor på ett par månader så vi kände oss lite ringrostiga. Magnus satte på kaffevatten och jag kontrollerade vädret. I går kväll gjorde vi i ordning hela båten så att vi bara skulle kunna dra upp kroken och sticka i mörkret. Solen går inte upp så att det blir ljust förrän strax efter  sex men för att vara på säkra sidan hade vi gått in i St Pierre, norrifrån och sett till att det inte var så många fiskekulor runt oss och på så sätt fått ett spår som vi kunde följa ut på plottern i mörkret. Det är nämligen ca 75 M upp till Les Saints på Guadeloupe och med de befintliga 12 timmarna dagsljus som finns här så kan det bli lite ansträngt med tiden för det sista vi vill göra är att komma in i hamn i mörker. Vi hade alltså förberett allt och var redo att gå – trodde vi…. Helt plötsligt insåg jag att vi inte kontrollerat att lanternorna fungerade som de skulle. Detta är något vi alltid gör dagen innan vi ska segla i mörker. Normalt sett gör vi det, men alltså inte nu –  vi hade glömt det. Till vår stora grinighet och irritation insåg vi att den röda babordslampan fram inte behagade fungera. Vad i hel……

-Var har vi de batteridrivna reservlanternorna? undrade Magnus.

-I reservlådan i trappan i akterruffen, svarade jag självsäkert. För det är ju där de ska ligga så att de går att slänga fram snabbt när vi behöver dem.

Nu låg de såklart inte där och Magnus fick riva ut hela garderoben i akterruffen för att hitta dem samtidigt som jag gick på jakt efter extrabatterier. Efter femton svordomar och ett par suckar så hade vi allt framme. Bara för att konstatera att den röda lampan inte fungerade – inte ens med ett nytt batteri. Efter lite dividerande kom vi på att vi bara kunde byta det gröna glaset på den gröna lanternan till det röda glaset och saken var klar. Lanternan monterades på däck och vi drog upp kroken.

När ankaret väl var uppe, 30 minuter senare än tänkt så såg jag ett rött sken i ögonvrån och kunde bara konstatera att den riktiga babordslanternan hade bestämt sig för att fungera igen! Jaha, bara att montera ner den tillfälliga och skriva upp felet på ”att göra listan” och jobba vidare.

Dagsljuset kommer över norra Martinique

Vi lös oss ut med en stark handhållen strålkastare och fick till slut koll på den ljus och reflexlösa boj som markerade vår utfart. Det var en härlig känsla att hissa segel i mörkret och sedan stäva norrut. Vi hade hoppats på en fin soluppgång men det blev det inget av, men dagsljuset är alltid välkommet när det kommer.

När vi rundade hörnan på Martinique möttes vi av hela havet med bråkig sjö och vindar på strax över 10 m/s men det gav med sig efter ett tag.

Att se Dominica dyka upp i horisonten fick det att hugga tag i mage lite extra. Eftersom det är lite transportfart på oss just nu hade vi beslutat att inte stanna,inte ens en natt. Det hade inte gjort någon skillnad för deras ekonomi och för att vara helt ärlig så ville vi inte se förödelsen som orkanerna har skapat på ön. Ön såg dock väldigt grön ut när vi närmade oss. Men i kikaren syntes tydligt de stora döda skogarna med bara bruna träd som stod där som en kyrkogård. Det gröna som lös igenom verkade vara mer vegetation på marken. Hoppas verkligen att det tar sig och att de snart hamnar på fötter igen. Den insamling vi gjorde i höstas kom till nytta, men det känns ändå som en droppe i havet. Vad vi är skulle gjort så skulle det ändå inte var nog. 🙁

Vattnet var i alla fall platt som en pannkaka  bakom Dominica och till vår riktigt stora glädje fick vi besök av hela släkten liten val (av något slag). De var säkert 15-20 st som långsamt gick upp till ytan och stannade där när vi gick förbi. De såg ut som väldigt stora tumlare. Jag får skämmas lite här att jag inte har mer koll på var vi har i vattnen runt oss, men det var en mäktig upplevelse. Och att vi missade alla squalls och regn som gick runt oss hela dagen gjorde oss mer än nöjda.

En regnsquall går precis förbi oss och vi fick inte en droppe sötvatten på oss under hela dagen.

Efter Dominica seglade Nanny som ett spjut och redan runt 16:30  tog vi en boj vid Les Saints och vi insåg att vi avverkat 74 M på 11,5h. ^^

Självklart ligger vi precis nedanför hotellet och Magnus har snott till sig fritt wifi i monsterhastighet. (Korrigering – Karibienmosterhastighet!)

I morgon drar vi vidare till norra Guadeloupe och tanken är att vi går över till Montserrat på onsdag.

Hej vad det går och jisses vad skönt det är att vara på väg igen! <3

Vi har insett att vår längesegling har kommit att bli uppdelad i tre delar. Det är inget vi har gjort medvetet men det är så det känns. Första delen var resan genom Europa ner till Kanarieöarna och över till Karibien blev ca 8000M i runda slängar på strax under ett år. Efter att ha legat still en stund under orkansäsongen drog vi ett varv runt Karibiska sjön under ett år och fick bland annat med oss ABC-öarna, Colombia, Panama och Jamaica. Den svängen blev sisådär 4000M och tog även det nästan ett år. Under den väldigt stökiga orkansäsongen förra året fick vi tillfälle att fundera en hel del på del tre, hemresan (hu! eller?)  och vi har beslutat att ta den lite mer kalla vägen hem via Grönland.

Planerad väg hem under 2018

I skrivandes stund är vi fortfarande kvar på Martinique för att bunkra det sista men vi kommer göra ett par snabba kort, och lång-hopp upp mot Kuba där vi tänkte lägga båten i en marina ett tag och resa runt lite. Därefter blir det Bahamas i en månad för en sista sväng med sol och bad. Sedan går vi norrut och siktar på att angöra USA strax söder om Norfolk. Den sträckan kommer ta oss ca 6 dagar att segla och konsekvensen blir att vi tyvärr hoppar över Florida. Men vi måste prioritera lite eftersom tiden inte riktigt räcker till, känner vi. Runt den första maj hoppas vi få uppleva Frihetsgudinnan i New York på nära avstånd och efter det, ytterligare segling längs med kusten upp till Kanada och Newfoundland. Någonstans här i krokarna kommer min bror, Nils hoppa på Nannygumman som välbehövligt extra manskap. Om väder och vind vill oss väl så går vi över mot Grönland i juni och därefter siktar vi på Island, Färöarna, Shetland och Bergen i Norge. Då är vi ju nästan hemma!!!!

Har vi tur så är vi då i mitten av augusti och det är inte så långt kvar till gamla goa Göteborg. Allt detta innebär att vi ska segla ca 7000 på 6-7 månader. Det är mycket för att vara oss och vi måste hålla ett högt tempo, men det ska nog gå bra. Vi tycker detta är väldigt spännande och det känns bra. Frågan är bara vad jag kommer säga till mig själv när jag står där bakom ratten och snön yr runt mig… men det är en annan fråga 😉

Känns det verkligen bra att åka hem?

Ja, tro det eller ej, det känns faktiskt väldigt bra. Vi är extremt nöjda med vår tur och vi har hela tiden vetat att vi har varit ute och seglat under en begränsad tid på 3,5 år. Att hemresan nu fylls med upplevelser vi länge har drömt om är en härlig bonus och nu kittlar det riktigt i ”dra sig vidare” nerven. Att sedan komma hem och starta nästa kapitel i våra liv ser vi också fram emot. Vi är nöjda helt enkelt.

Att vi precis har haft besök av barnen och hela kompismaffian hjälper också till att göra vår hemresa ljus. Tänk att vi har så många goa vänner som vill oss så väl – det är fint att komma hem till! Alla känslorna från de tre veckorna med besök,har jag inte riktigt kunnat hantera ännu. Det har varit rätt mycket i det senaste och jag ser fram emot att allt ska få smälta ner till fina minnen under de kommande veckorna!

Les och Silke, Vår karibiska bror och syster 🙂

Det som självklart är riktigt, RIKTIGT jobbigt är att lämna alla fina vänner vi träffat längs med vägen. Ett par av dem kommer att stanna i våra hjärtan för alltid. Bästa kompisarna Les och Silke har blivit vår Karibiska familj och tårarna var många och nästan hysteriska när vi lämnade Grande Anse i går. Det gör helt enkelt ont i hjärtat. Riktigt ont. Men någonstans, någon gång kommer vi ses igen. Det vet jag i mitt hjärta, och någon sa att det går att även går att flyga (!)  till andra sidan jorden när nu Silke går igenom Panamakanalen för nya äventyr på andra sidan. Och vi förväntar oss att Les står utanför dörren hemma i Sverige en dag för att hälsa på.

Så nu är det dags att segla lite igen! Nu kör vi!

Hoppas ni vill följa med oss på resan!

Stor Nannykram på er!

Så kom dom då! Heeeeela stoooooora undeeerbara gänget! De första som kom var Hans o Cilla tillsammans med sina barn Anna och Yamina, om man nu kan kalla 2st 28 åringar för barn…

De kom redan ett par timmar efter det att vi lämnat av barnen i taxin. På lördagskvällen gick vi ut och käkade. Magnus och jag hade ju 25 årig bröllopsdag och det var även Hans o Cillas bröllopsdag SAMT Cillas födelsedag. Så vi slog ihop allt. Efter middagen fick vi ett meddelande av Taxin att de snart var uppe vid huset så vi alla sex, knödde in oss i Hans o Cillas lilla hyrbil och körde upp för monsterbacken. Och mycket riktigt. Där kom de! Allihopa (ja, inte Sven o Anna-Karin eftersom de hade egen bil och skulle till annat ställe).

Fullkomligt totalkaos utbröt när alla vällde in i huset och den stackars lilla tjejen som skulle ta emot dem blev nog lika chockad som vi! Men efter lite trassel med rum och handdukar och mina förtvivlade halvfranska handviftningar så kom alla till slut på plats. Vi fick till och med köpt ett flak öl av uthyraren så att alla kunde sitta på terrassen och andas ut.

Vilket fantastiskt hus! Med världens utsikt, sällskapsytor och infinitypool. Men det ska ju sägas att det var väldigt stor skillnad på rummens standard. Fast det löste gänget genom att byta rum efter halva tiden så det blev nog bra. Magnus och jag sov i båten och det blev många turer upp för mördarbacken.

Söndag morgon – nyårsafton kom vår taxi igen och körde mig, Tina och Lotta till stora affären Hyper U. Där gjordes en rekordshoppning av alla slag och fyra fulla kundvagnar lassades i bussen för transport till huset. Lotta och Tina såg till att de i huset fick vad de behövde och jag handlade allt till Magnus fest och till lite småkäk på nyårsaftons kväll. Vi han mer eller mindre slänga in allt i huset innan det var dags för nyårsaftonslunch på Ti´Payot kl 13:30. Bara att få bokat ett bord för 27(!) personer på nyårsafton har varit en roman och jag skulle kunna skriva spaltmeter om hur det gått till men jag hoppar det. När vi kom ner till restaurangen var vi alla helt dyblöta för vädret hade bestämt sig för att det skulle fullkomligt ösa ner denna dag. Kevin, vår favoritservitör på restaurangen mötte oss mer eller mindre i dörren och skakade bara på huvudet. Först trodde jag att jag skulle börja gråta men samlade mig lite och fick dragit Kevin lite åt sidan.

-Menar du att du nu inte har ett bort till oss och våra gäster? Är det det som du säger?

Jag misstänker att jag inte lät direkt trevlig i detta läget men paniken fullkomligt vällde upp i bröstet. Först ville han att vi skulle sitta ute under parasoller i regnet med det hade inte gått! Efter lite diskussioner så kom han fram till att han nog kunde fixa bord om det var så att vi alla inte behövde sitta vid samma bord. YES! Taget! Och så invaderade svensk/norskmaffian hela stället och vi fick en underbar lunch! Att Kevin lyckades ge alla den mat de beställt var ett under bara det. Sedan blev det kanske ett par dryck extra på notan men det har vi all förståelse för. Och det är ju helt fantastiskt att flera av våra seglarkompisar får träffa våra kompisar hemifrån. Det blev en lååång lunch och vi avbröt med lite bad då och då. Själva 12 slaget firades uppe i huset och på natten rullade Magnus och jag ner för backen och tog dingen ut till båten.

Nyårslunch på Ti´Payot

Vidar, Tony, Roger

Festhäng

Konferens i vattenbrynet

Liv  med Kevin och Lennart 

Vidarkram

Hela gänget, efter lunchen

Nyårsdagen hade vi tänkt att ha som en liten mellandag men det gick ju inte att hålla sig ifrån vuxenkollot uppe i huset så vi tillbringade dagen helt enkelt i huset (läs i poolen) och så fixades det mat där på kvällen  men på väg ut till båten stannade vi så klart en stund på Harry Z där Reidun och Anne hade anlänt till Britt och Erik.

Tisdagen den 2:e januari var ju sedan då, den stora dagen. Min lilla man blev gubbe och fyllde 50. Vi började morgonen i sittbrunnen (som vanligt) och Magnus öppnade presenter från familjen hemifrån som våra barn smugglat med, och strax efter det kom Harry Z överåkandes med bubbel i hand och skönsång. När de lämnat stod jag nere i köket och började förbereda frukosten när jag hörde ett par bekanta röster. Vi trodde inte våra ögon när heeeeela gänget från huset plus ett par till kom utsimmandes och kajakandes till Nanny. Magnus, som själv låg i badet, fick skynda sig upp och sitta på däck när alla stämde upp i sång för honom. Helt surrealistiskt! Sedan ville ju alla såklart komma ombord och jag tror att vi slog rekord i antal ombord på Nanny när vi räknade till 16 personer!

Simmande invasion

Baktung Nanny med finbesök

Kl 13 var det sedan lekar på stranden för alla, men då drog jag mig upp mot huset och började förbereda grillbuffen till festen. Självklart var jag inte ensam om detta utan syster med flera var kvar i huset och hjälpte till.

Tina piffar potatissallad

Vid 16-tiden började gästerna droppa i och eftersom vi var i Karibien så serverades rompunch till välkomstdrink och resten är historia. Det blev en vansinnigt rolig och trevlig kväll med sång, god mat (tack Tony och Vidar som var grillmästare) och ett och annat bad i poolen. Och med över 30 personer som gäster så blev det många skratt och många nya möten 🙂

Födelsedagspojken <3

Välkomstdrink till huvudpersonen

Go kram med Bettan och Sofia

Reidun

Magnus och Silke

Poolhäng

Motljuspoolhäng

Lotta o Eva

Syster och Yamina

Festhäng

Poolhäng

Karaoke…. 🙂

TACK ALLA SOM GJORDE MAGNUS DAG SÅ FANTASTISK <3

Sedan rullade liksom dagarna på och vi badade, snorklade, det gjordes utflykter och en och annan lunch hos Kevin blev det också. Men mesta tiden hängde vi faktiskt i huset. En otroligt rolig vecka.

Lotta njuter solnedgången

Solnedgång ÄR vackert!

Henrik håller koll på disken

Sista lunchen. Magnus, Kevin och Anna-Karin

Sofia och Liv

Bettan mumsar musslor

Gruppbild från huset

Helt plötsligt så var det lördag igen och alla åkte vidare till andra boende. Vissa åkte hem redan dagen efter medans andra har förflyttat sig till hotell närmare Forte France och tänkte sola, bada och turista lite till.

Vi… ja, vi vilar ut i ett par dagar. Som ni förstår så har detta varit en oslagbar upplevelse men i bland blev vi lite splittrade eftersom vi kände att vi inte riktigt hann vara så närvarande hos alla som vi ville och vi hoppas att det finns förståelse för det. Stor bonus är det för oss att få blanda våra “karibiska vänner” med våra “hemma vänner” och se att ni kom så bra överens. All kärlek till er alla <3

PS1 – det finns miljoner underbara bilder från denna vecka – jag vet att jag inte har alla med på bild i inlägget, och ber om ursäkt för det – men det kommer ett album 🙂

PS2 – Nu fixar vi Nanny ett par dagar innan det är dags för del tre av vårt längeseglar äventyr. Men mer om det i ett inlägg som kommer inom kort.

Tänk att det är tredje julen nu som vi firar i Nanny, borta från Sverige! Och som de lyckosamma personer vi är så har vi haft nöjet att ha våra barn med oss varje jul! Det är inte dåligt det! Första julen kom de till Kanarieöarna. Andra julen åkte de över till San Blas i Panama och i år kom de till oss på Martinique. I hela 10 dagar fick vi rå om dem och det har varit så mysigt. Ja, Nanny är trång för fyra personer men det har gått alldeles utmärkt eftersom vi inte seglat runt och kunnat ha cyklar och lite annat på däck.

Vad har vi gjort under dessa dagar? För att vara helt ärlig så har vi gjort väldigt lite… Barnen var i stort behov av att bara vila, så det har de verkligen gjort. De har läst böcker så det står det härliga till. Både i solen och i skuggan. Badat massor också, självklart. Sedan har vi ju grannbåten Harry Z som har massa roliga leksaker som kajaker och paddelbräda som vi fått låna. Mathilda och jag har snorklat en del och så har vi firat jul med våra båtvänner på Tao, Gotlightly och Ocean Maiden såklart. Mat i massor har det också blivit och helt plötsligt så var dagarna slut och de skulle åka hem igen. Vad hände? Kl 04:30 ringde klockan och en timme senare lastade jag dingen med våra älsklingar och dess bagage. I mörkret körde in dem till bryggan där vår chaufför Celine väntade för att ta dem till flygplatsen. Ett par snabba kramar och alldeles för många tårar och vips så var de borta igen! Det gör ont i mammhjärtat, men jag vet ju att jag får se min ”groda” och ”lilleman” om ett par månader igen.

Snorklings-selfie

Snorkling med Silke

Sköldpaddssnorkling

När till och med Carl flyter är vattnet salt 🙂

Solnedgångsöl med gänget

Erik balanserar

Kvällskram vid solnedgångsbadet

Alla sätt är bra, utom de dåliga

På middag hos Silke

Provar kajaker

Strandpromenad på jakt efter restaurang

Lilleman <3

Sen Lunch på Ti´Payot med Britt, Erik, Lennart och Espen

Glad dotter med jättesallad

Busstur på slingriga vägar

Som vanligt, Fransmäns om ankrar för nära

Tillbaka i båten kändes det väldigt tomt men jag försökte lägga mig och sova ett par timmar till. Men nä… såklart inte. Min kropp tycks anse att det räcker med två timmar per natt då och då. Måste säga att min hjärna inte håller med. Så jag gav upp och åkte och köpte baguette istället.

Vi satt i godan ro och mumsade på sagda baguette strax innan kl 9 när helt plötsligt någon kom simmande mot oss. Det är ju inte så ovanligt med tanke på mängden snorklare men denna person krockade nästan med skrovet. Då såg Magnus att det var Hans som kom simmande!

Vi blev mäkta förvånade eftersom vi visste att de anlänt först natten innan och det i en by ett par kilometer bort. Helt sjukt att träffas här. Så jag åkte in med dingen för att välkomna dem medan Magnus gjorde en första grov röjning i båten efter barnens besök.

Det blev en härlig dag i solen tillsammans med Cilla, Hans, Anna och Yamina en dag med mycket prat – mest båtprat.. 🙂

På eftermiddagen var jag så trött så jag såg i kors, men inte så trött att jag inte hörde att watermakern lät extremt ansträngd. Snabbt stängde vi av den och konstaterade att hela saltvattensintaget var fullkomligt igenproppat av grönt havsslem. Det var bara att sätta igång och plocka isär härligheten och Magnus mumlade något om att han tyckte att sköldpaddorna gjorde ett dåligt jobb som inte åt upp allt gräs utan lät det sugas in i vårt intag istället.  Samtidigt passade vi på att byta filter till watermakern när ändå hela båten var upp och ned.

Kl 19 släcktes lampan i mitt huvud och här sitter jag nu, 12 timmar senare och är nästan pigg. Tänk vad lite sömn kan göra gott. Resten av gänget invaderar ikväll vid 21 tiden så vi hinner hämta oss lite.

Men vi ska ut och äta idag. För vi har lita att fira Magnus och jag.

Vi har faktiskt silverbröllopsdag idag . 25 år… tiden går…

Och därefter kommer gänget…

Vi drog upp och tvättade kättingen redan innan åtta på torsdagsmorgonen. Kättingen hade fungerat som växthus för diverse mer äckliga växter så jag fick skrubba en del. Först hade vi tänkt att bara ligga några dagar i Le Marin. Men det blev tre veckor. Som vanligt fattar jag inte var tiden tar vägen men vi  hade såklart väldigt trevligt med Les och Silke. Les storshoppade och köpte ny spis, ny dinge och 70 meter ny kätting så det blev lite småjobb för att hjälpa till på hans båt för Magnus. Själva kättingen bytte vi smidigt när han ändå gick in för att tanka vatten. Jag och Silke tog en snabbtur in till tankbryggan med hennes båt också, så att även hon fick fyllt på vatten. Har jag sagt att vi älskar vår Watermaker? Om inte så säger jag det igen. Det är en väldigt stor frihet att kunna ha så mycket vatten som vi har nu.

Magnus får prova på att ratta Golightly

Silke kisar in mot solnedgången med fulltankad båt

Födelsedagslunch för Les

Les och Silke festar på öl och kebab

I gott väder rullade vi i medvinden med bara genuan ute bort till Grande Anse och redan strax efter 12 droppade vi ankaret. Magnus hade mycket noga sett ut var wifi-täckningen var bäst och vi hittade verkligen en bra plats. Innan vi kom fram hade vi nåtts av rykten att viken skulle vara fullknökad men det var gott om plats och vi valde medvetet att inte lägga oss för nära stranden denna gång för att kunna njuta av det klara vattnet och slippa det värsta nattslammret från restaurangerna. När jag hoppade i vattnet för att kontrollera att ankaret satt som det skulle så var det första badet på tre veckor. VÄLDIGT efterlängtat! Och på vägen fram till ankaret träffade jag på ”gammelfarfar”.  Den riktigt stora sköldpaddan som höll sig runt oss förra gången vi var här. Det kändes bra och nästan som om han välkomnade oss.

Här i Grande Anse kommer barnen på besök i nästa vecka och dessutom så flyger 20 härligt galna personer hit för att fira Nyår och Magnus födelsedag strax efter. Vi slog oss ned i sittbrunnen och bara njöt över att vara tillbaka och det tog inget många sekunder innan underhållningen drog igång. På mindre än en timme hade vi blivit omringade av 5 båtar som kom in och ankrade runt oss. Men ingen kom onödigt nära eller framför oss vilket gjorde oss nöjda. Ca 100 meter från oss kom det in en stor dagcharterkatamaran och lade sig vid en boj. Den var fullproppad av turister som slängde sig i vattnet med snorkelutrustning på jakt efter de många sköldpaddorna här. 30 minuter senare ringdes det i klockan från katamaranerna och alla gästerna jagades ombord och de skulle vidare till nästa ställe. Detta upprepades inte mindre än 5 ggr på de kommande tre timmarna med olika charterbåtar. Och detta skedde naturligtvis mitt bland alla ankrande båtar. Att ingen blir påkörd är ett under! Sedan har vi de mindre motorbåtarna som kör lite turistgrupper med färre personer. Dessa kör omkring i viken med en person i fören som spanar efter sköldpaddorna och när de ser en hoppar turisterna i vattnet från båten i farten och försöker komma så nära det stackars djuren som möjligt. Och som om det inte räckte så har vi två st glasbotten båtar som tuffar omkring och jagar sköldpaddorna och en av dem har en högtalaranläggning där fynden hojtas ut över viken! Dessutom kom det in ett kryssningskepp på eftermiddagen och ankrar längst ut i viken och genast så börjar deras små transportbåtar gå mellan den och den lilla kajen inne vid stranden i snabb skytteltrafik.

Star Clipper har fin julbelysning ute i viken!

PUST!!! Hur orkar folk? Fast det är klart. Vill man se mycket på kort tid så är ju detta ett alternativ. Vi inser ju också att vi alltid har varit här när det har varit lågsäsong och det är det definitivt inte nu… Dessutom är det fler turister än vanligt i krokarna i och med att flera andra öar fortfarande lider av sviterna från orkanerna. Så vi njuter helt enkelt av underhållningen!

Sedan är vi ju i Frankrike och det innebär ju att båtar kör på varandra titt som tätt. Värsta påkörningen såg vi i går morse när en båt drog upp ankaret och helt enkelt backade in i bakomliggande båt! Sedan lyckades de på något sätt vända på katamaranen och sedan köra på samma båt igen. Ägaren till den påkörda båten tittade trött upp och skakade bara på huvudet. Han var inte ens framme i fören och kontrollerade skadorna. De skrek lite på varandra och så var saken utredd.  Så det är inte så konstigt att vi blir lite vaksamma när någon kommer nära oss. Ljudet av en ankarkätting som släpps ut är en varningssignal så får både mig och Magnus att titta upp och spana lite extra.

Båtkrock!

Vi ser också en hel del skillnader på själva byn här sedan sist. Framförallt är det en delar av stranden som har försvunnit och många träd saknas. Det är såklart de västliga vindarna Martinique fick under orkanerna som har ställt till det. Men förutom två segelbåtar på stranden och att stranden har blivit mindre så syns det inte så jättemycket. Stämningen är trevlig och alla hälsar. Det finns kalla öl att köpa på restaurangen och det går till och med att få ett glas vin för en vettig peng. Så vi gör som vanligt. Vi njuter livet och i går kväll tog vi ner solen på Ti Payot och det går definitivt ingen nöd på oss. Nu förbereder vi båten för besök och gör visst underhåll inför kommande långseglingar i januari. Les och Silke dyker nog upp här inom sinom tid de också. Tillsammans med en hel del andra glada seglare. Kommer bli ett par roliga veckor här, känns det som. Kram på er alla!

Huset där ett par av gänget ska bo under nyårshelgen

Stranden nedanför huset våra vänner hyrt över nyår

Stackars båt…

Inte stort hopp för reparation här inte…

Magnus blickar ut över viken och Nanny från Ti Payot

Vi lever ju ständigt med risken att saker och ting går sönder och att de är svåra att ersätta. Vi gör vårt bästa att hålla efter våra prylar och för att skryta lite så tycker jag faktiskt att vi är rätt duktiga på det. Men saker och ting kan gå sönder ändå!

Denna gång var det vår motor till dingen. Den är minst sagt livsviktigt för oss och klarar oss helt enkelt inte utan en. Förvåningen var stor när det hände eftersom den har varit jättebra hela tiden. Vi hade en Tohatsu 5 HP 2-taktare med externt tank som fram till häromdagen alltid gick som en klocka. Att något skulle hända med den var helt enkelt otänkbar. Men helt plötsligt fick vi ett knackande ljud i motorn. Och inte ett svagt litet klickande, utan starkt, så som om någon sitter och slår på motorn med jämna intervaller med ett järnrör eller liknande. Första gången ljudet uppstod så tvärstannade vi och trodde vi kört på något, men vi kunde inte hitta något. När vi sedan startade igen så var ljudet borta. Knäppt… lättade körde vi vidare men två dagar senare kom det åter. Och denna gång försvann inte ljudet. Magnus trodde att det hela hade något med växellådan att göra och bytte olja för att se om det var några metallflisor i. Men han kunde inte riktigt se några större flisor. Det knackande ljudet var ganska långsamt men ökade i hastighet när gasen ökades. MEN inget knackande på friläge eller back. Pannan i djupa veck och konsultation med bland annat Store Bror hemma i Norge, men vi kom inte vidare. Humörnivån var låg med tankar på alla besök vi nu ska få och oron över att vi skulle vara utan motor var stor. Vi vågade självklart inte att köra med motorn och som tur var så har Les kommit ifatt oss och han körde mer än gärna omkring med oss. Han bogserade oss in till Marinan och vi gav oss ut på mekanikerjakt. Den rekommenderade mekanikerns fru slog bara ifrån sig med händerna när vi tittade in på kontoret. Hennes man hade inte ens tid att titta på motorn förstod jag efter ett tags handviftande och försök till fransk kommunikation. Nähä…. Modet sjönk i rekordfart igen. Vi letade vidare och blev rekommenderade att ta oss till den andra marinan där det eventuellt kunde finnas en mekaniker. Men innan vi kom så långt så såg vi viss aktivitet på dingebryggan. En ung kille låg med huvudet ner i en stor utombordare medan en man som helt klart var ägaren stod bredvid och tittade på. Ägaren var inte ensam, utan det stod ett gäng runt om honom och liksom verkade vänta ut den unge killen. Kunde detta vara en mekaniker? Hoppet ökade lite igen. Vi ställde oss strategiskt på bryggan och sällade oss till de väntande och så fort han var färdig med utombordaren så flockades de övriga runt honom. Poppis kille med andra ord. När han närmade oss så frågade jag rakt ut, utan att bry mig om alla karlarnas diskussioner med killen, om det kanske kunde vara så att han möjligen kunde vara mekaniker. Killen lös upp lite och svarade väl inte direkt utan mumlade något om att han kanske inte var mekanikern men han hade sin verktygsväska och försökte hjälpa till här och där. En av de övriga männen steg emellan och förklarade att han inte hade tid att prata med oss för nu skulle killen titta på hans motor. Men killen visade sig vara finsk och pratade till och med svenska så visst kunde han i alla fall lyssna på vår motor när dingen ändå låg där, precis bredvid.

Men vi blev inte så mycket klokare av det. Vår nyfunne finske kompis konstaterade att det ”kunde kanske vara pinnen till växelstyrningen som kommit i fel läge. Han rekommenderade oss att plocka isär växellådan och titta. Han gav oss dock sitt visitkort och bad oss att höra av oss om vi inte hittade en lösning. Trevlig kille!

Magnus funderade på alternativet att plocka isär växellådan men slog det ifrån sig. Att göra det i båten är en risk och det finns för många delar där som kan trilla i plurret. Så Les bogserade ut oss till den andra marinan och där fick vi napp av en reparatör. Han tog lite buttert hand om vår motor och lovade höra av sig. Hoppfulla och glada gick vi därifrån och tog en välförtjänt sundowner i sittbrunnen.

På kvällen kom mailet. Kugghjulen i växellådan var sönderslitna (!) och det gick inte att ta av växellådan från motorn eftersom axeln som håller ihop växellådan genom hela riggen och upp till motorn satt bom fast och mekanikern utdelade snabbt en dödsdom. NU sjönk humöret rejält. Vi är ju på Martinique och det innebär EU och innebär att det inte säljs några 2-taktare. 4-taktarna är tunga och dyra och de i vår storleksklass har oftast tanken integrerad vilket gör motorn för tung för vår dinge och för våra dävertar. En ny skulle landa på ca 16-17 tusen kronor. Pengar som vi inte har i vår budget alls. Jaha… Vi började söka efter motorer på nätet och se vad det skulle kosta med en 2-taktare på Grenada som någon av våra kompisar kanske kunde segla upp? Nä, fortfarande 14-15 tusen. Kunde vi vänta med en motor tills vi kommer till USA? Nä… vi behöver den nu och på Bahamas. Det blev till att vända och vrida på situationen och humöret var i botten. Jag lutade åt att tömma plånboken och köpa en ny av mekanikern för 1 520 EUR och då lämna vår gamla i inbyte och slippa alla problem. Magnus höll inte med och det är ju alldeles för mycket pengar. Vi åkte med Les in till begagnat-butiken och tittade på vad de hade. Det fanns en riktigt gammal 6 hästars, 2-taktare som skulle fungera enligt uppgift för 600 EUR, intressant men tyvärr var den reserverad och den såg riktigt skruttig ut! Jag hittade en lapp i tvätteriet som sa att ett holländskt par ville sälja en 6 hästars 4-takts Mercury som var 6 år men som bara gått ca 30 timmar (tror jag vad jag vill om). Men de ville bara ha 400 EUR så det var värt att kolla upp men vi vågade inte hoppas på något. Idag på morgonen kom det holländska paret över med dingen och motorn. Magnus provkörde den på vår dinge och den såg riktigt fin ut, förutom att de målat kåpan vit. Så ja! Vi slog till och humöret hamnade på topp igen. Egentligen är den motorn lite för stor för oss och den har lång rigg vilket inte är riktigt bra. Men för en hyfsad penning så har vi alla fall något som driver oss framåt och vi kommer kunna köra omkring på våra trollungar när de kommer om två veckor. Phu!! Och dessutom hade vi nog lite tur för de hade precis satt ut annonsen.

Det tog dock inte många minuter innan jag plockat fram klistermärkena vi fick av Markus innan avsegling så nu är motorn dessutom ordentligt Nannypiffad!

Magnus kör säljarna tillbaka till sin båt med hjälp av våra nya motor

Nannypimpad

Svenskpimpad

Nu ska vi bara lösa ut den gamla motorn från mekanikern. Frågan är vad han vill ha och om han kan tänka sig att köpa den gamla för en vettig peng eller om vi ska ha en reservdelsmotor till salu som vi ska förvara någonstans ombord….

Vad hände? Är det redan december? Jag hänger verkligen INTE med i svängarna. Nu är det inte många dagar kvar tills våra barn kommer på besök och sedan kommer det ju en hel bunt överflygandes för att fyra nyår och Magnus födelsedag strax därefter. För att vara ärlig så är det lite svårt att ta in. Att det verkligen kommer att hända!

I vilket fall som helst så lämnade vi Beqiua i måndags eftermiddag och tog en nattsegling upp hit. Det hela började bra och vi hade fin vind och en rent ut sagt fantastisk solnedgång.

Solnedgång på väg norrut mot Martinique

Magnus har varit lite krasslig i ett par dagar så jag tog första nattpasset och väckte honom inte förrän strax efter 03 på natten. Tanken var att han skulle få sova lite men det var nog inte så lätt. Vinden var byig och grinig. Strax innan jag nådde norra udden av St Vincent hamnade vi i några squalls  och tvättmaskins vågor när vind gick mot ström. Det var lite bökigt ett par timmar med kastvindar upp till 15 m/s men Nanny matade på så sakta.

En rätt obehaglig händelse var att jag träffade på en segelbåt utan lanternor som gick söderut. Båten hade sändande AIS men dess signal kom och gick hela tiden och jag fick bara korta kontakter med den. När kontakten var uppe så rapporterade plottern att vi skulle mötas på ett avstånd på mellan 200 och 400 fot vilket är mellan 60 och 120 meter. INTE bra. Det är alldeles för lite för två seglande båtar i väldigt byiga vindar. Jag spanade och spejade ut i mörkret och kunde för mitt liv inte hitta båten. Jag hade vinden in om styrbord ca 55-65 grader och båten skulle dyka upp på babordssidan. Detta gjorde att jag pressade mig upp mot vinden så mycket som möjligt för att på så sätt öka avståndet mellan båtarna. Men det kändes inte tillräckligt. När det enligt den sporadiska AIS:kontakten informerade om att det var 10 minuter kvar tills vi skulle mötas så körde jag på radarn för att se om jag fick ett eko. Det gjorde jag först inte och jag gjorde mig beredd på att slå för att vara säker på att vi inte skulle krocka.  Jag får dock ett svagt eko på plottern och lugnar ner mig lite. När det är fem minuter kvar och AIS signalen är borta så bestämmer jag mig för att slå trots att jag vet att Magnus kommer vakna då. Jag ska precis dra över rodret när AIS signalen kommer tillbaka och jag inser att det kommer att gå bra trotts att vi möts alldeles för nära. DÅ vaknar någon i den mötande båten och sätter på sina lanternor. Men för i helvete rent ut sagt!

En annan svensk båt, Grandiosa från Smögen gick också samma sträcka samma natt och de berättade en liknande historia men med en motorkatamaran. Hur kan man INTE ha på sina lanternor? AIS:en är något av det bästa som uppfunnits sedan skivat bröd, men faktum kvarstår. Om den inte sänder riktigt, så som i detta fallet så måste man ju alltid se till att synas. OCH alla har definitivt inte möjlighet att ta emot signalerna och då är man ju helt körd. Ja, ja. Än är den siste idioten inte född, brukar min kompis Lotten alltid säga och hon har så rätt så!

Vi gled in i Le Marin på tisdagsförmiddagen. Kastade ankare på “vanliga platsen” utanför Leader Price dingebrygga och körde sedan in till marinan för att checka in.

Att checka in i Frankrike är ju en dröm och utförs enkelt på en dator på hamnkontoret. Därefter styrdes stegen, mycket målmedvetet till en av smårestaurangerna på andra sidan vägen där Karibiens bästa hamburgare serveras. Till vår stora besvikelse hade de stängt. Och vi tittade lite förvirrat runt oss innan vi bestämde oss för grannstället som serverade kebab. Vi möttes av två glada filurer bakom disken som med liv och lust gav sig in i en förklaring över vilka matalternativ som fanns. OCH de pratade dessutom engelska! Den franska delen av hjärnan är inte riktigt aktiverad ännu…

Detta var vår första kebabtallrik sedan vi lämnade Sverige och jisses, rent ut sagt. Ett berg med kött, pommes och en underbar sallad till och allt serverades med ett leende och en serviceanda som vi nästan glömt bort fanns. Att ta något kort på maten var det aldrig tal om för vi var så hungriga så det fanns inte tid för det. Så gott! Men jag fick verkligen inte i mig hela tallriken och genast fick jag frågan om jag ville ha med mig resterna hem! Service på hög nivå!

Därefter bar det av mot Leader Price och bunkring! Nanny är så tom på förnödenheter så ni anar inte. Jag kanske ska skryta lite och ta till mig att jag faktiskt planerat bunkringen rätt väl för vår tid på Grenada. Maten räckte ju rätt precis! Nu är det i alla fall dags att börja att fylla upp båten inför kommande besök och inför kommande seglingar. Det är svårt att INTE handla när man är här. Ostar, viner, kött och grönsaker i långa banor. Och glöm inte all god CHOKLAD till överkomliga priser.  Det blev en överlastad dingetur tillbaka till Nanny

På kvällen blev vi inbjudna till Grandiosa och en sundowner. Alltid trevligt att lära känna nya seglare. Denna familj är ute i ett år och består av Joel och Malin tillsammans med tonåringarna Tryggve och Torin. De korsade Atlanten redan i oktober och gick över till Franska Guyana. Vi har lite liknande planer framöver med Kuba och USA:s östkust så vi kanske kommer träffa på varandra längs med vägen.

Bunkringen fortsatte på onsdagen och på kvällen hade vi grillkväll på Nanny tillsammans med Grandiosa. Väldigt trevligt 🙂 Tyvärr så har de lite mer bråttom än vi och lämnar Le Marin redan idag, fredag. Men vi hoppas som sagt på fler träffar fram igenom.

I skrivandes stund är kl 06:30 på morgonen. Regnet fullkomligt öser ner. Det regnar mycket mer här på Martinique än där vi varit i det senaste men det är väl bara att vänja sig. Som tur är så har vi regnskydd över våra sidofönster som gör att vi kan ha dem öppna för det blir lite varmt och kladdigt inne annars. Eftersom det är så tidigt på morgonen så är det inte heller mer än 26,5 grader här nere i salongen. Nästan lite kyligt så, jag får dra på mig en sarong… Ni fattar ju. Jag kommer frysa ihjäl uppe på Grönland i juni.

I övrigt så pågår lite fix och projekt för att ställa Nanny i gott seglingsskick till mitten av januari. Då trycker vi gasen i botten och seglar norrut – men det är då. Nu ska vi njuta av Martinique och besök.

Kram på er därhemma och ha en härlig första advent!

När vi lämnade Tyrrell Bay på Carriacou så gick vi faktiskt bara runt hörnan till en liten ö som heter Sandy Island. Men först fyllde vi fullt med så mycket diesel och bensin vi bara kund få på i Nannys tankar. Eftersom vi checkade ut ur landet först fick vi lov att fylla med skattefritt bränsle och med tanke på att det innebär ett pris på runt 6 kr/l så förstår ni kanske att Nanny var tung när vi tuffade runt hörnan. Sandy Island var mycket riktigt ett litet paradis. Vi tog en mooringboj och efter det att Magnus dykt på den och kontrollerat den så var det riktigt skönt att sitta och titta på en ny omgivning. Strax efter oss kom Golightly och lade sig bredvid oss. Eftermiddagen tillbringades vid revet och riktigt trevlig snorkling och eftermiddagen blev strandhäng för att ta ner solen. Låter jobbigt va?

Sandy Island

Underbar snorkling

Strandpromenad

Nanny genom palmerna

Vår nya kompis

Underbar strand

Strandhäng i solnedgången

Funderingarna på hur ett kassaskåp hamnat på stranden var många. Det flyter ju inte direkt…

Hejdå solen – ses i morgon

Dagen efter tog vi oss hela 8M över till Union och Chatham Bay där vi inte varit förut. Vi checkade inte in utan låg bara på gulflagg i viken och även här fick vi en fin snorkling och en härlig kväll.

Golightly på väg til Chatham Bay

Les med huvudet ned och fötterna upp i jakt på det svarta guldet

En riktig hummergömma – men de var lite väl små

Jag hamnade mitt i ett fiskstim!

Bläckfisk

Röd fisk….

Härligt snorkelljus

Nu lämnar vi Grenada – tur, för flaggan var slut

På fredagen drog vi upp ankaret strax innan 06:30 på morgonen och fick en riktigt grisegottehärligsegling i strax över 30M upp till Bequia och vi ankrade utanför Jacks Bar strax efter lunch med Golightly i hasorna.

Här låg stora delar av våra båtbekanta från Carriacou och vi blev omedelbart beordrade att infinna oss på grillfest på stranden senare på kvällen. Givetvis gjorde vi precis som vi blivit tillsagda och det blev en väldigt härlig kväll.

Skillnaden mellan Carriacou och Bequia är himmelsvid. Här kommer det in ett till två kryssningsskepp varje dag och det känns nästan som om vi är på Kanarieöarna på något skumt sätt. MEN – det är ändå en väldigt mysig stämning och alla är vänliga och trevliga – nåja, nästan i alla fall. Mängden restauranger är typ två st var tredje meter men de är tomma och långt över vår prisklass. Affärerna här är bra men det är dyrt – dyrt på riktigt. Två tomater kostar 18 kr och ett litet salladshuvud 24 kr. Det är bara att bita ihop och göra det bästa av situationen.

Mängden charterkatamaraner är också helt otrolig. Det kommer lätt in 20 katamaraner per dag och ankrar runt oss både till vårt stora nöje och vår oro. Några ankrar på sk spottavstånd men vi har lärt oss att de flesta bara ligger ett par timmar innan de jagar vidare igen så vi lägger inte så mycket energi på det hela. Fast de är stora – jättestora. De flesta katamaranerna är över 50 fot och en del till och med över 60 fot – inte klokt!

Igår räddade jag en dinge med två sura personer från en charterbåt från att driva ut till havs när de inte fick i gång motorn när den dött. Först bogserade jag dem iland så att den måttligt roade damen kunde lassa iland alla väskor (3 jättestora hårda väskor) och hinna med den väntande taxin till flygplatsen. Då ville killen att jag skulle bogsera honom ut till deras båt som självklart låg längs bort i viken. Jag bad istället att få se om jag kunde försöka få igång motorn. Efter att ha tvekat ett tag och muttrat något ohörbart på franska fick jag tillslut lov att titta på den. Jag skruvade upp bensinkranen och pumpande fram bensin och drog igång snurran på andra draget. Då tackade han faktiskt och förklarade att han inte var så van vid motorn eftersom det var en charterbåt. Nähä! Det menar du inte!, tänkte jag – fast det sa jag inte. Men tillslut log han i alla fall och tackade samt konstaterade att det inte var varje dag han blev räddad av en tjej i bikini. Så kan det gå 🙂

Vi har också märkt att vi får passa oss lite för det är en del svenskar runt oss och senast idag när vi var inne i den lilla byn så hörde vi flera sällskap som pratade svenska och några från en charterbåt gjorde ett trevligt stopp hos oss vid båten. Så man får tänka sig lite för vad man säger högt nuförtiden (haha!)

Att gå genom byn här tillsammans med Les är lite av en upplevelse. Han känner verkligen allt och alla och många kommer fram och hälsar honom välkommen åter. Det märks att han är uppskattad och att han har varit här rätt mycket. Han vet också var man ska gå för att handla hyfsat vettigt och framförallt var man får god mat serverad. Idag var vi på ett litet lokal-hak och beställde var sin kalkonpaj för 12 kr. Massor av mat för lite pengar och samtidigt jättegott. Dock saknar vi Silke och Mikey som är kvar nere på Carriacou och kämpar med underhåll på Oceanmaiden på torra land. Men förhoppningsvis kommer de ikapp oss snart.

Les i en av grönsaksbodarna

På torsdag anordnas det någon form av Thanksgiving på stranden med grill och allt. Vi blir nog uppåt 20 personer fast jag tror inte det kommer några amerikaner. Men vad gör det, det blir säkert trevligt i alla fall. Fast vi längtar till Martinique…. Vin, baguetter och ostar… mmmmmmm… Och med tanke på att en flaska vin här är dyrare än en flaska hyfsad rom så blir det inte mycket rödvin drucket här inte!

Så – vi går nog norrut i mitten av nästa vecka om vi får ett bra väderfönster. Vi går nog direkt till Martinique och vi vill gärna ha en sådan där riktig gosegling vi hade häromdagen. Sköt om er alla. Hörde att det kommit snö hemma i Götet… brrrr

Ja, ni! Nu är det dags att lämna Carriacou och Grenada efter totalt 3,5 månader här i Tyrrel Bay och i Prickly Bay. Det känns konstigt och lite vemodigt för vi vet att vi inte kommer tillbaka någon mer gång under denna resa.

Vi checkar ut ur landet idag och går runt hörnan till nästa vik, Sandy Island och i morgon går vi vidare norrut mot Bequia. Där tänkte vi hänga i en vecka eller två.

Det är många som har tänkt att lämna idag så det kommer förmodligen bli kö både på tullkontoret och dieselbryggan men det får vi bara ta. Vi har ju inte bråttom.

Les på Golightly hänger med oss norrut men Silke stannar kvar här ett litet tag till eftersom hon måste lyfta och göra lite bottenarbeten på Oceanmaiden och Mikey hänger kvar och hjälper henne.

Gårdagen var en underbar dag här i viken. Mikey tog sig en sväng bort till revet och kom tillbaka med 6 humrar och ett gäng med Lionfish så det blev bara att dra igång grillen på Nanny och fixa till lite sen lunch. Verkligen kul att ha Silke, Les och Mikey ombord som kockar.

Mickey rensar Lionfish och klipper bort alla giftiga taggar

Mickey förbereder lionfishpaket för grillen

Les grillar vitlökshummer

Hummergrill!

Produktionsteamet för färdigställandet av lunchen

På eftermiddagen blev det också ett efterlängtat återseende när vi fick middag hos vännerna på EOS som dök upp under dagen. Vi har inte sett sedan den lilla ön San Andres utanför Nicaraguas kust. Sååå kul att se dem igen och det var förhoppningsvis ses vi snart igen.

Hej då Carriacou och tack för en underbar tid!

Vad gör ni egentligen? Varför hör vi inget från er? När kommer nästa inlägg?

Tack alla goa ni som hör av er och frågar! Faktum är att vi är lite slöa just nu och gör inte så mycket.

Kvällsbild från Tyrell Bay

Vi ligger kvar på Carriacou men nu börjar det dra i förflyttasignerven. Så sakteliga har vi börjat titta på vädret och funderar på att dra oss till Bequia i nästa vecka.  Men vi har det ju så bra här! Fortfarande har vi Silke, Mikey och Les ankrade precis bredvid oss. Vi fixar lite med båtarna, läser, badar, spelar lite backgammon, äter alldeles för gott, badar igen (fast det är inte mer än 27 grader i vattnet så vi börjar tycka det börjar bli lite vinterkallt…) och så skriver jag en hel del.

Jag vet att jag har nämnt detta med skrivandet innan men nu börjar det faktiskt bli något av substans i det som jag hoppas kunna prata mer om inom ett par veckor och det är mer än ett projekt som kokar samtidigt så vi får se var det hela landar. Om ni är intresserade så hoppas jag ni har lite tålamod med mig för, i alla fall jag tycker detta är otroligt spännande ^^.

Och så har vi börjat titta på den planerade rutten hem. Vi vil ju gå norrut och ta vägen via Grönland hem. Men att gå norr om Martinique just nu kan vara lite lurigt i och med orkanerna som dragit fram. Inte bara det att det är utsatta områden. Det finns rapporter om att sjökort och liknande inte stämmer längre eftersom sandbankar har flyttat på sig och det har hamnat föremål i vattnet som inte ska vara där. Så vi försöker göra lite research på ämnet men det är inte lätt för självklart är det inte ett prioriterat område för myndigheterna. Gus, vår vän, som seglade upp till Dominika med förnödenheter för ett par veckor sedan är tillbaka på Dominika nu med en andra sväng med material och allt vad de kan behöva. Rapporterna från den lilla ön är allt annat än goda. Det är mycket prat om nödhjälp som sitter fast i tullen för att vissa personer vill ha sin beskärda del. Mycket tragiskt I norra delarna av Dominika verkar det dock gå bättre och hjälpen som anländer dit distribueras till de som ska ha den. Gus kör ju sitt eget race och delar ut vad han kan med hjälp av sin familj och sitt kontaktnät och det verkar tyvärr vara det rätta sättet att göra det i dessa dagar.

Uppe på den före detta holländska delen av St:Martin pratas det om otroligt mycket brottslighet och de som seglat förbi där vågar inte lämna båtarna och gå iland för att då plundras båtarna på allt de kan komma över. Jag vet inte sanningshalten i allt prat vi hör. Men det gör oss i alla fall inte direkt mer benägna att stanna där. Vilket är synd eftersom öarna behöver få in pengar från seglare och turister. Så som det ser ut nu så tar vi nog ett par stora skutt upp från Martinique i januari för att så fort som möjligt landa på Kuba och förhoppningsvis får vi en månad på oss att utforska den ön som står så högt upp på vår önskelista.

Jag lovar att jag ska uppdatera mer fram igenom nu när vi ska börja flytta på oss men nu måste jag in till land och köpa potatis för jag ska förbereda den rätt vi ska ha med oss när vi ska över till Les på Go Lightly och få anka (!) till middag.

Kram på er alla