Monthly Archives: november 2016

Jag har fått en idé om ett litet regnsamlingssystem från vårt doghouse och till det så behövde vi ca fem meter genomskinlig slang med en diameter på ca 4-5 cm. Det visade sig inte så lätt att få tag i. Vi har en båtgranne här som har legat i marinan i över tre år och han har koll på det mesta men de instruktioner vi fick visade sig vara helt fel så vi letade tills slut efter eget huvud. Vi stack tillslut in huvudet i en butik som skulle sälja pumpar och tänkte att det skadar ju inte att fråga i alla fall. I ett myller av trägdgårdsmaskiner, pumpar och motorsågar (!)  stod vi och såg lite frågande ut ett tag. För vi fattade inte riktigt vem och var vi skulle fråga. Vi var inte direkt ensamma i butiken… Det fanns en liten disk med två killar och en dator men dessa såg mycket upptagna ut så det gav vi upp. Lite längre in fanns det en gallerförsedd disk med två personal innanför som verkade hämta saker på ett lager. Dessutom ett stort glasat kontor med tre tjejer inknödda med var sin dator och framför kontoret ett bor på ca tre meter där det satt människor runt och gjorde typ ingen ting. Jo, en i personalen satt och monterade en kedja på en liten, ny motorsåg. Efter lite tvekan så ställde sig Magnus i kön till den gallerförsedda disken. Kö och kö… Det var en liten hop med människor som stod och väntade och med jämna mellanrum så hojtades det hit och dit och andra människor knödde sig fram till disken med lappar i handen. Hm…. En liten kort och knubbig Colombian var väldigt upprymd och kom fram och pratade med mig. Han log med hela ansiktet och viftade med händerna. En liten kort stund misstog jag honom för att tillhöra butikspersonalen men det visade sig att han var den som skulle bli ägare till motorsågen som just nu fick sin kedja monterad. Jag gissade mig bara till vad han sa, men jag gissar på att han beskrev sitt fantastiska inköp i goda ordalag. Jag log bara till svar och förklarade att jag inte pratade spanska. Det verkade inte vara viktigt för honom utan han fortsatte bara leende förklara en massa. Tror jag i alla fall…. Magnus fick till slut kontakt med en bakom den nätförsedda buren och där hängde en bit slang med en diameter på 4 cm som vi pekade på. De nickade på insidan och inget mer händer. Men vi har lärt oss att ha lite tålamod – saker och ting brukar hända om man väntar lite. En helt annan kille dök. Plötsligt upp med en stor pärm och började prata en massa siffror med oss. Ah, han pratade pris! Efter mycket om och men så fick vi honom att skriva ner priset och det var rimligt så vi gjorde tummen upp och killen försvann och vi väntade vidare. Undertiden så var nu motorsågen färdigmonterad och den lille knubbiga Colombianen visste inte vilken fot han skulle stå på i sin iver. När butikspersonalen tankade motorsågen och tog den med sig till dörröppningen och den överbefolkade trottoaren utanför så trodde jag inte mina ögon men jo…. Där ute, mitt i folkträngseln så startade butikskillen motorsågen. Ljudet var öronbedövande. Samtidigt så kom vår butikskille tillbaka och ville prata nya siffror med oss. Vi fattade och hörde absolut ingenting eftersom motorsågens ljud dränkte allt. Men efter lite skrivande så förstod vi att de ville ha ett par kronor till för momsen. Vi gjorde tummen upp igen och killen försvann. Jag tittade ut på trottoaren där nu den knubbige colombianen skulle få en lektion i hur man använder en motorsåg. Det var mycket tydligt att han förmodligen mer eller mindre aldrig hade använt en innan. Missförstå mig inte. Jag är ABSOLUT ingen motorsågsexpert men på det sättet han höll i den så behöver man inte vet mycket om motorsågar för att se det.  När han skulle dra i startsnöret så viftade han med sågen och snurrade över hela trottoaren. Jag kände att det var tryggt att backa tillbaka in lite länge i affären för jag fick visioner om en motorsågsmassaker skulle inträffa inom kort på den överfulla trottoaren. Butikskillen visste dock råd och ställde sig bakom den lille knubbige colombianen och höll honom i midjan så att han stod still när han skulle starta. Jisses säger jag bara. Det gick bra… Men vi höll oss undan….. Tyvärr kunde jag inte med att ta kort på denna underhållning. Undertiden hade Magnus fått en lapp som han tog med sig in till tjejerna på det minililla kontoret. Vi det här laget hade övrig butikspersonal fått för sig att jag hade stått upp alldeles förlänge och röjde fram en stol till mig vid det långa bordet. Eftersom stolen var allt annat än ren så försökte jag i det längsta leende tacka nej. Men det var bara att sätta sig ner…. Magnus kom tillslut tillbaka från kontoret och fick ställa sig i kö vid gallret igen och helt plötsligt stod han där med en tillskuren bitslang i handen. Den var inte genomskinlig  – den var blå. Den var inte 4 cm i diameter – den var 2,5 cm. Vad göra?? Vi kom fram till att vi skulle göra ett försök med den lilla slangen vi trots nu allt hade, skrattade lite och gick vidare för att uppleva mer i detta underbara och vänliga land där till och med ett slangköp blir ett äventyr. 

Magnus försöker betala vår slang

Magnus i någon form av kö

En vägg med motorsågar…
Undrar om detta är något Pia känner igen 😉

Igår eftermiddag så tog vi oss en söndagspromenad på strandpromenaden här. Det är också ett äventyr. Det händer saker hela tiden så tillslut satte vi oss på en litet café.  Ja, hemma hade det nog knappt få kallats café men tänk er ett litet snabbköp på en hörna där man bara säljer godis och dricka och lite småsaker. Där hade man ställt ut stolar och ett par rangliga bord med parasoller. Vi satte oss med var sin öl och tittade på folk ett tag. Helt plötsligt så byttes musiken ut mot en fotbollskommentatorsröst och stämningen på det lilla caféet steg ett par grader. Vi vände oss om och såg att det satt en platt-tv på väggen under ett parasoll och ett grönt lag spelade mot ett rött lag. Det kan ha varit någon form av final för alla var väldigt engagerade. Eller också så är det bara så man ser på fotboll i Colombia. Jag är ju måttligt intresserad av fotboll men efter ett tag så gick det inte att låta bli att titta. För att sammanfatta matchen: Tre gula kort, fem röda kort, fyra man utburna på bår, ett självmål, en straff och en försvunnen fotboll i slutminuterna….Jag är ju som sagt inte direkt fotbollskunnig men jag tror inte detta tillhör vanligheterna. Fast det röda laget vann och det var nog bra för det var det alla på vårt café hejade på i alla fall. Och vilket engagemang! Gatuförsäljare och taxibilar stannade runt tv´n för att få se lite och höra sig för hur det gick. Så det var nog en viktig match… Vi belönades i alla fall med ett trevligt skådespel!

Fotboll är viktigt!

Vi har också fått höra att allt går att reparera här i Colombia. Min gamla mobiltelefon har ju lagt av och vi tänkte att det var värt ett försök att få den reparerad. Längs med en speciell gata så står alla reparatörer på led med sina små glasmontrar och var sin lödkolv. Vid andra stället vi frågade så tog han resolut telefonen och gick iväg och vi lommade efter. Han lämnade in telefonen på ett litet kontor och gick därifrån. Vi vågade oss in och satt och efter lite handviftande och spanska så förstod han problemet. Han öppnade snabbt telefonen och började peta och fixa. Han försvann ut genom dörren flera gånger och försökte nog med allt. Men tyvärr. Enligt google translate så var det helt enkelt fel på “moderkortet” Han hade en kompis med inne i butiken och Magnus förstod att de var lite förvånade över att det var så mycket ärg i telefonen och kunde det möjligtvis vara salt??? När han sedan fick höra att den varit avstängd i tre månader så gav han upp…. Det slutade med att vi köpte ett lokalt telefonkort av honom och han såg till att allt fungerade. Betalning??Inte en krona för jobbet. Och då höll han på i gott och väl över en timme!! Och ja! Även detta var riktigt underhållande 🙂

Demontering av en Iphone

Värmer lite med lödkolven..

Nu har vi legat här i två veckor . Det är en vecka längre än planerat men planer är ju till för att ändras på. Vi har fixat lite med Nanny. Bland annat en del strul med vår watermaker som hade en luftbubbla på ett dumt ställe och vi har gått igenom och kollat så att kättingen inte rostat mer än nödvändigt på vissa ställen. Flertalet kvällar har vi hängt med Tina Princess och nu har även Loupan kommit hit.

Grill med Tina Princess

Uppblåsbara juldekorationer – obs staketet är strömförande…

Kontroll av kätting

Eftersom Otto gick så nära här så fick myndigheterna lite spatt och fram tills i fredags så fick vi faktiskt inte lov att lämna landet och gå mot Panama och San Blas. Klokt kanske med tanke på att det har lite att ordna upp i därborta på andra sidan. Nu slog det inte så jättefarligt i San Blas utan ovädret drog längre norrut. Vår plan är i alla fall att checka ut ifrån marinan i morgon tisdag. Då ska vi bara gå runt hörnan och ta en natt på ankring. Därefter så blir det två dagsseglatser ner till Cartagena. Det ska bli skönt att få ut och röra på oss och Nanny lite nu.

Marinan är informerad om att vi vill lämna och pappersarbetet är påbörjat. Tydligen så är det något strul med vårt “cruisig permit”. Alltså det papper man måste ha för att få färdas på Colombianskt vatten. Dels så kommer det kosta oss 340 000 COP, vilket är runt 1000 SEK (surt och dyrt) men det är alltså inte klart, trots att vi legat här i två veckor. Men vi ska få någon form av tillfälligt tillstånd så det hela kommer nog ordna upp sig 🙂

Ha det gott därhemma! Vi har det gott 🙂

Vi kände ganska snart att vi inte skulle hinna bli klara med Santa Marta på en vecka så vi bestämde oss för att stanna ett par dagar till. Den tropiska stormen Otto har ju också spelat in i vårt beslut att stanna ett par dagar till. Nu ska vi ju vara utanför orkansäsongen. I alla fall på pappret men, Otto som nu på morgonen blev uppgraderad till en orkan håller inte med om det! Detta är den sjätte orkanen detta år och den har bildats så sent att man får gå tillbaka till 1969 för att hitta en som dykt upp senare. Alltså så beter sig inte Otto som Otto ska enligt all statistik…. Nu ska jag med en gång säga att vi inte ligger direkt i farozonen för Ottos vindar. Så länge han inte får för sig att göra en 180 graders sväng och gå österut. Så vi får väl hoppas att han följder den normala banan för orkaner i alla fall. Men han ställer till en massa annat trubbel i området runt honom. Vi ligger ju tryggt öster om honom och enligt prognosen så kommer han under morgondagen slå mot Costa Rica och Nicaragua. Jag hoppas verkligen att det inte blir för stora skador! Det rapporteras om stänga vägar och mobilmaster som inte fungerar i Panama just nu så det ska erkännas att vi är glada att vi inte redan gått till San Blas.  För vår del så innebär det att alla vindar är helknäppa. Det blåser inget alls överhuvud taget och om det är någon vind så kommer den från SW. Detta är självklart mitt i näsan för oss så vi ligger helt enkelt där vi ligger och hoppas att vindarna fixar till sig i början av nästa vecka.

Ottos förväntade framfart

Så får vi se vad som händer då. Vi vill ju gärna till Cartagena men om vi blir fast här länge så tar vi kanske en fyratimmars busstur dit och bor på hotell en natt eller två. Tält lär det i alla fall inte bli frågan om igen 😉 Grabbarna på Amiga ligger i marinan i Cartagena och de vittnar om det skitigaste vattnet någonsin. Marinan har heller inga vågbrytare så det är väldigt skvalpigt i hamnen. Men om vi åker dit så kommer vi nog ligga för ankare.

Vattnet är inte direkt rent i vår marina – men det ska vara värre i Cartagena

Undertiden vi väntar så roar vi oss kungligt på Santa Martas gator, bland annat tillsammans med Peter och Eva på S/Y TIna Princess. Folklivet är, som jag nämnt tidigare, helt underbart. Jag shoppade snabbt på mig ett par polaroid solglasögon för 90 SEK och två kraftiga 12V fläktar för 120 SEK st. Fläktarna är av samma typ som den jag hittade i kina-affären i Martinique. Utan den hade vi inte överlevt hettan på nätterna och vår glädje var stor när vi hittade ytterligare två. Jag har varit på jagat efter kardborreband ett tag och efter att ha försökt i tre tygaffärer fick vi klart för oss att tråd, knappar, snören, band mm såldes i en egna butiker. Vi sprang på butiken av en slump och jag fick med mig en motvillig Magnus in i trängseln som tolk. När jag visade upp min lilla medhavda provbit så log bara expediten och kom snabbt tillbaka med två rullar med precis den typen av kardborreband jag ville ha. Nu var bara frågan vad det kostade. Efter lite handviftande, allmän förvirring och skratt från både oss och de omgivande tanterna så fick jag klart för mig att mina 5 meter kardborreband skulle kosta 10 kronor…. Jag köpte 10 meter! Dessutom så var deras utbud av band och snören helt fantastiskt så jag som alltid sitter och knyter armband och annat köpte med mig en provrulle med tråd för hela 15 kr…. Gissa om jag ska tillbaka dit!

Vi tog en lunch på stan en dag och vi trodde att vi beställde var sin halv grillad kyckling. När vi får in var sin stor skål med köttsoppa så rycker vi på axlarna och smakar. Den var helt underbar, så vi tänkte att det fick bli soppa till lunch istället. Men det visade sig vara förrätten. Två jättefat med kolgrillad kyckling med potatis och sallad stod snart på bordet och detta tillsammans med två stora öl kostade strax under en svensk 100-lapp. Då går det ingen nöd på oss!

Lunchfrossa!

Vi pysslar också en del i Nanny och Magnus har lagat ett trasigt gångjärn i förluckan, varit uppe en sväng i masten och jag har sytt nya fodral till våra kuddar i sittbrunnen och nya myggnät. Solen har helt ätit upp kuddarna och som tur var så hade jag lite lämpligt tyg undanstoppat och nu hoppas vi att vi har förlängt livslängden på dem med ett par månader i alla fall.

Magnus har också forskat i frågan om vårt ekolod. Panelen till ekolodet har börjat att krångla och vi är livrädda att vi ska bli utan ekolod i San Blas. Sjökorten i San Blas är inte att lita på alls, så vi behöver det verkligen. Nu försöker han hitta en panel som är kompatibel med den givare vi har. För om vi ska byta givaren så måste vi lyfta båten och det har vi varken möjlighet eller råd till…. Så om det är någon av er som har koll på var man kan hitta en panel till en Navman, Fish 4100sx så SNÄLLA hör av er. Det går inte att köpa en ny, eftersom Navman inte finns längre. Vi hoppas kunna skicka något med ungarna eller Eva o Andres när de kommer.

EFTERLYSNING – Panel till ekolod

En av de vackraste stränder vi har besökt!

Colombia är ju ökänt för att ha krånglig inklarering. Men jag måste säga att det har gått som en dans. Vi fick tillbaka våra pass på måndagen, trots att det var en helgdag och i övrigt så har agenten och marinan fixat allt. Det fina med att ligga i Santa Marta Marina är att agenten ingår i hamnavgiften. En agent ska kosta ca 100 USD och vi betalar 140 USD för att ligga här i marinan en vecka. Alltså ligger vi egentligen här för endast 40 USD…. Marinan är extremt trevlig. Alla hejar och önskade oss välkomna till Colombia. En av kvällarna kom en av marinerosarna till vår båt och informerade om att det bjöds på lite grillspett vid 18 tiden. Jättemysigt. På så sätt kom vi också lätt i kontakt med andra seglare än de svenska. Det ska också säga att marina-kontoret hjälper till med mer eller mindre vad man än ber dem om. Vi har enkelt och billigt fått fyllt på gasol och de har hjälpt många av båtarna med att boka flygbiljetter och hotell. De är verkligen helt otroligt serviceinriktade! S/Y Tina Princess ligger här samt grabbarna i Amiga. Grabbarna är just nu fem personer ombord. Något som imponerar stort på oss. Vi tycker att vi är trångbodda ibland men vi ska nog inte klaga 🙂

Gröna kullar vid inseglingen

Santa Marta Skyline

En liten fyr får vi ha med!

Så här glatt blir vi välkomnade i marinan

Magnus får sina fingeravtryck registrerade

Jultomtarna från Amiga såg till att det stod kall öl i sittbrunnen efter incheckning

När vi väl lämnat den trygga marinan så var det med viss försiktighet. Enligt vad ryktet säger så ska  man inte befinna sig ute särskilt länge efter mörkrets inbrott och framförallt inte på gatorna bortom 10:e gatan. Än så länge så kan jag bara säga att vår oro var helt obefogad. Vilka vänliga människor! Överallt möts vi av härliga leenden och smattrande spanska. Magnus får verkligen arbeta med öronen för att hänga med och dessutom be dem ta det lite långsammare ibland. Överallt sjuder företagarandan. Det finns tiggare – men de är sällsynta. I stället så försöker man göra något åt sin situation och sälja vatten, frukt eller vad som helst. På bussarna kommer det på försäljare som erbjuder kallt vatten, färsk frukt när det är rött ljus och bussen står still en liten stund. Ingen är direkt påträngande utan alla är … vänliga helt enkelt. Det skrattas mycket och tempot är inte det högsta men inte heller “karibien-slappt”. Känslan är att alla strävar åt samma håll och att alla vill något! Vi gillar det! Att få en hälsning och ett öppet leende från vilt främmande människor på stan gör att man trivs!

Stranden i Santa Marta – tyvärr är vattnet så nedskräpat så det är obadbart

Riktigt mysig strandpromenad

Härlig trängsel på gatorna

Det är billigt att gå ut och äta och om man håller sig borta från värsta turistgatorna så får man en riktigt god  middag runt 50 lappen. En öl kostar endast ca 10 kr,  fast vin är dyrt. Det finns riktigt bra utbud på matbutikerna och framförallt kött är jättebilligt. Hade vi vetat att vi skulle till Colombia när vi lämnade Grenada så hade vi inte åkt upp till Martinique för att bunkra. Men på den positiva sidan så har vi ju fått med oss lite goa franska viner därifrån.

Vi har varit en sväng på “Guldmuseet”. Jättefint anordnat, gratis och med information på engelska. Riktigt kul att få se alla vackra smycken som indianerna här har tillverkat och använt sig av.

Guldamulett

Huvudprydnad för präst – i guld

Tayrona naturpark

Men vi hade bestämt oss för att göra en riktigt stor utflykt och igår morse packade Magnus och jag var sin ryggsäck för att bege oss till naturparken Tayrona och sova över!!! Japp, ni läste rätt. Liv har fått för sig att ge sig ut i djungeln och dessutom sova i hängmatta eller tält. Det kändes lite speciellt eftersom vi inte sovit borta från Nanny en enda natt sedan den första april 2015!! Och som ni kanske har förstått så är jag inte direkt förtjust i terrängpartiklar….

Vi tog en lokalbuss i ca en timme till ingången av parken. Här tvingades vi att se en informationsfilm om parken. Som tur var så var filmen textad på engelska. Värre blev det när alla regler och förmaningar skulle gås igenom. De fick vi till oss på en rasande snabb spanska av en kille men vi trodde nog vi fått med oss det viktigaste och knatade upp till kassan där vi fick betala 42 000 pengar per person att komma in. Det är i runda slängar 130 kr. Det sista Magnus hade stoppat i våra väskor innan vi lämnat båten var våra pass. Och det var tur – för varje besökare skulle registreras mycket noggrant i en liggare och vi fick så klart visa passen för att komma in. Vi hade varit snabba upp till kassan efter filmvisningen och det var ett smart drag. Kön växte snabbt och det var många som fick stå och köa ett bra tag. Därefter blev det dags för nästa lilla buss som skulle ta oss de 6 kilometerna in mot där vandringen började. Här fick vi betala 3000 per person och det var väl värt de 12 kronorna att slippa gå längs med den tråkiga asfaltsvägen.

Obligatorisk parkinformation – på spanska

liten buss inne i parken

Och till slut kom vi då ut på stigen som skulle leda oss till genom djungeln med ett stopp i mitten i Arrecifes innan vi kom till slutmålet Cabo San Juan. När vi planerade turen så hade vi fått veta att det skulle vara ca 2 timmars vandring genom djungel och sedan skulle vi belönas med en av Colombias finaste stränder och sova i hängmattor. Visst låter det coolt? Men riktigt så blev det faktiskt inte. Vägen fram till Arriecifes var väldigt mycket upp och ner men det mesta av vägen var på trätrall. Nästan som att gå på en brygga. Visst vi gick mitt i djungel och fick faktiskt till och med se små apor men till och med jag tyckte nog att detta var lite för välordnat. Och självklart ska man aldrig gnälla över att någonting är för bra, för efter Arriedifes så gick vi lite fel! Vi följde ett gäng med engelsmän som knatade iväg och eftersom vi inte hade någon karta över området, utan bara följde skyltar så verkade det klokt.

Välordnad djungel

Ser ni den lilla apan? En Cotton-Top Tamarin

Det började med att vi fick korsa en flod och då blev man ju plaskblöt om fötterna och sedan började lervällingen. Vi hade på något sätt kommit in på den stigen som hästarna gick på. Och det var kladdigt värre. Att hästarna klarade klättringarna upp och ner mellan klippor, stenar och den blöta leran fattade jag bara inte. Hästarna används till att transportera varor ut till de två orterna men man kan även som turist rida ut istället för att gå. När hästarna kom smålunkande var det bara att hålla sig undan. Ibland fick man trycka sig upp mot jordväggarna eller hoppa upp på en sten för att komma ur vägen. Vi hoppade och studsade runt leran så gott det gick. Men jag klarade mig inte hela vägen utan trampade igenom ett par gånger rätt rejält. Så nu fick jag ju min mindre välordnade vandring men jag hade faktiskt riktigt roligt!

Dags att skita ner sig!

Här ska vi igenom

Lervällingen fortsatte

Här hittade vi en väg runt det värsta

Det gick sådär….

Framme vid Cabo San Juan så såg vi ett antal personer som var helt täckta av lera. De hade helt uppenbart drattat på rumpan helt enkelt. Tyvärr var hängmattorna slut så vi fick ta ett litet tvåmanna- tält istället. När vi installerat oss i tältet så tog vi oss ned till stranden och där blev vi riktigt besvikna. Det var smutsigt och brunt vatten. Sanden var grovkornig och det var fullkomligt packat med människor. Jag tror att vi helt enkelt har blivit lite bortskämda med de fina stränderna i Karibien.

Fullpackad strand på Cabo San Juan

Vitt armband för parkinträde och lila för övernattning

Men vi satt med var sin kall öl och tittade på människor och badet svalkade så vi ska inte klaga. Det är ju ett väldigt roligt nöje och vi kunde ganska snabbt konstatera att vi tillhörde de få “gamla” människorna på stället. Vissa valde att ta en snabbgående båt tillbaka till civilisationen på eftermiddagen istället för att sova över. En båttur kostade ca 125 kr per person och det ska jämföras med de 150 kr vi fått betala för vårt tält. Fast vi ville ju inte ta någon båt. Vi ville ju vandra i djungeln. När det drog sig ihop till middagsdags så var det en lång, lång, kö långt innan köket öppnade vid halv sju-tiden på kvällen och vi orkade inte stå och köa. Så högg in på den matsäck vi haft med oss och fortsatte med vårt nöje att titta på människor. Lite undrade vi ju hur Nanny hade det där borta i hamnen, alldeles själv. Väl indränkta i myggmedel så somnade vi faktiskt riktigt sött i vårt lilla tält. Men det ska erkännas. Jag är ingen kampare….

Tältläger….

Hängmattorna var lite billigare ca 50 kr pp

Kö till matbeställningen

Restaurangen – det är många människor här…

Dags att sova i tält – Godnatt!

På fredagsmorgonen så var vi uppe tidigt och när köket öppnade så stod Magnus som nr två i kön. Vi fick en jättegod frukost med kaffe, te, toast, sylt,  en typ av potatisplätt och en fantastisk omelett för endast 35 kr.  Efter det var vi färdiga att vandra tillbaka igen. Vi tyckte ju inte så mycket om stranden. Denna gång hittade vi rätt stig och det var en helt annan typ av vandring där mycket av sträckan var nära havet och på stranden. Vi hade tänkt att stanna i Arrecifes och bada eftersom vi sett att de stränderna var kritvita och tomma. Men det fanns en orsak till att de var tomma! På grund mycket starka strömmar så var det helt enkelt badförbud. Enligt skyltarna så hade över 100 personer dött på dessa stränder och vi blev vänligen ombedda att inte öka på den statistiken. Synd, men man får ju inte var dum… Så det blev istället en fortsatt promenad tillbaka till stora vägen och sedan buss hem. Ett lagom djungeläventyr som både Magnus och jag tyckte om. Trots den fullpackade stranden.

Vandringen dag två var mer strandnära

En flod som rinner ut i havet

Trädrötterna var inte att leka med

Lite klippklättring blev det också

Väl hemma i marinan så han vi precis säga hej då till grabbarna på Amiga som gav sig av mot Cartagena. Kanske hinner vi ses i San Blas eller också inte…. Men sådant är seglarlivet, som sagt. Fast vi lär inte få tråkigt här! I ena änden av den stora hamnplanen så är det nu uppmonterat en jättescen där det ska spelas massa livemusik idag. I skrivandes stund så testar de ljudanläggningen och även om vi ligger längst bort från scenen så känner jag hur basen vibrerar i båten. Vi hoppas på lite live salsa-musik och lite trevligheter. Det lär inte vara någon fara med säkerheten för konserten anordnas för att stödja den nationella polisen, om vi förstått det rätt. Så säkrare än så kan det nog inte bli 🙂

Uj, detta var ett långt inlägg. Ber om ursäkt för det. Men ibland händer det mycket på en gång.

Kram på er!

Vårt absoluta favoritställe på Curacao var Tugboat beach, så här kommer lite olika klipp därifrån

Vi har kalasbra uppkoppling här på marinan så nu är jag ikapp med mina album.

Alla album hittar ni på sidan Fotoalbum och här under hittar ni de två senaste.

161026 Bonaire

160927 Curacao

Efter tre ganska händelselösa dygn är vi nu tillagda i marina i Santa Marta, Colombia. Vi blev fint mottagna av en gummibåt innan vi gick in till den supermodera marinan. De hojtade glatt och önskade oss välkomna till Colombia. Här slipper man plastkort för att ta sig in i de olika byggnaderna. Det är fingeravtryck som gäller!! Alla vi hunnit träffa på bryggorna hälsar oss välkomna till Colombia och ler stort. Idag är det tyvärr söndag och i morgon är det någon form av helgdag. Detta innebär att agenten inte jobbar och vi får ingen immigrationsstämpel i passen. Alltså får vi inte lämna marinan….. Surt…. Men vi får se. Tjejen som emot oss och checkade in oss i marinan lovade att se vad hon kunde göra. Fast just nu njuter vi bara av att vara framme 🙂

Santa Marta

Santa Marta

Vi har haft ett par dagar här i Spanish Waters där vi har gått igenom både det ena och andra på Nanny. Magnus har bland annat varit uppe i riggen och vi har suttit en hel del vid våra datorer och forskat i olika saker. Bland annat fick jag äntligen tagit tag i att höra men Pantaenius om hur det gått med frågan om min tandskada i somras. De verkade ha glömt hela saken men efter ett mail så fick jag snabbt reda på att jag skulle få pengarna utbetalda i det snaraste. Och det kan behövas nu! På Bonaire fick vi byta ut våra startbatterier. Det var såklart inte gratis men på Napa hittade vi exakt det vi behövde och det var hyfsat gångavstånd ner till båten. Det är ju tur att man är gift med en stark man som tar ett batteri i var hand och bara knatar iväg. Dessutom fick han ju gå tillbaka och lämna in de gamla. Nu startar Nanny så lätt, så lätt. Det känns jättebra. Batterier är ju en förbrukningsvara på dessa breddgrader.

Batterikungen!

Söndagseftermiddagen tillbringade vi med Tacoma hos Kaj och Eva på Amonite borta på resorten. Det är en viss känsla att sitta på flybridge på fjärde våningen på deras jätteskepp och ha full koll på söndagsaktiviterena runt omkring . Söndag verkar vara den dagen då man umgås, badar och grillar i Karibien. Att man ska jobba dagen efter verkar inte så viktigt. Amonite gick mot Cartagena i Colomibia i tisdags och är förmodligen framme innan vi ens har startat. Men det går ju inte att jämföra en motorbåt på 78 fot och en Nanny -båt på 35… 🙂
Ja nu är i alla fall det mesta klart inför avfärd mot Santa Marta i Colombia. Egentligen så skulle vi lämnat igår, men det var aningen starkare vindar då och dessutom var jag helt död efter åsknattens “nästankrock” och vaka efter det. Engelsmannen som passar brasilianarens båt stack upp huvudet vid niotiden på tisdagen och stod länge och tittade bort mot oss innan han satte sig i dingen för att kolla läget.
-Har ni flyttat på er, var hans första fråga.
-Nä, tror du på det själv, tyckte jag….
-Men hur kan båten ligga mellan er och holländaren?
-Den har draggat lite… Typ….
Och vi var ju inte sena med att ge honom hela historien men nästankrocken. Han skruvade lite på sig och tittade på Magnus innan han frågade:
-Tror du jag behöver flytta på båten eller kan den ligga kvar?
-NEJ, den kan inte ligga kvar! var Magnus klara svar.
Vi vill ju helst ha mer än två meters marginal till båtarna omkring oss. Fast det sa han inte högt.
– Vi hjälper dig gärna att flytta på den, tyckte jag.
-TACK!
En timme senare var vi alla tre ombord på brasilianarens båt och Magnus såg sig snabbt omkring och konstaterade att han helst stod till rors och att jag var på däck och tog hand om ankringen. Som vanligt med andra ord. Engelsmannen var mer än tacksam för att han slapp köra. Det hela gick smärtfritt och snart låg brasilianarens båt på plats igen.
Ut på eftermiddagen fick vi besök av Tacoma för en eftermiddagsdrink och eftersom de hade lite problem med internetuppkopplingen på sin båt så fick de snylta på Nannys uppkoppling. Alltid trevligt med besök.
Idag så tog vi bussen in till Willemstad för åter en gång besöka tullen och immigration. Jag följde inte med till tullen eftersom jag inte behöver visa upp mig där utan jag försökte jaga fatt på ett nytt vattentätt hus till min GoPro-kamera, men det visade sig tröstlöst. Så nu är vi utan GoPro fram tills det att våra barn kommer och hälsar på oss.
På tullen hade dock Magnus sprungit på Tina Princess och de är ju våra hovlerantörer på bilskjuts och eftersom de såklart hade bil även denna dag så hade också vänligheten att köra oss hem efter besöket på immigrationen. Kalas bra! När de släppte av oss utanför Piratbaren så insåg vi att vi hade hela 11 Nederlänska gulden och lite småskrammel kvar och det är ju ca 55 kr. Det kan man ju inte lämna landet med. Framme vid baren la Magnus fram det vi hade på baren och frågade
-vad får vi för detta?
Servitrisen tittade mycket misstänksamt på oss men tillslut gick hon med på att ge oss två mycket små öl.
Nu är i alla fall  Nanny klar för avfärd. .
Vi har också tagit ur luften ur jollen och lagt den på däck inför denna seglingen. Det är första gången vi tömmer den på luft sedan vi köpte den i mars. Den tar ju helt klart mer plats än den förra jollen men så blir det när man har en hård botten. Försäljaren lovade oss att hela gummidelen av jollen kunde rullas in i den hårda aluminiumbotten och så skulle den bli hur lite som helst. – Ja eller hur!!!
Men det kommer nog bli bra!
Allt är stuvat och klart. Nu kl 15, svensk tid drar vi upp kroken och ger oss iväg. Vi bör vara framme i Santa Marta söndag eftermiddag svensk tid. Lite nervöst är det ju. Udden vid Cabo de la Vela är omtalad och omskriven och vi ska enligt prognosen ha ca 10 m/s när vi rundar här. Vi hoppas på att det stannar på det och att det inte blir mer. I övrigt så är det riktigt bra vindar. Enligt prognosen 6-7 m/s  frön nord öst och öst och då räknar vi med 8-10 m/s eftersom  gribbarna alltid brukar visa förlite.

Vi får se om det blir några uppdateringar längs med vägen via SSB.

Sköt om er där hemma och hoppas att ni inte har för mycket snö! Kram

Det räcker med åska nu!
Efter den första omgången när vi hade Lotta på besök så råkade vi ut för en rejäl omgång på Bonaire precis när vi skulle ge oss av mot Curaçao igen. Den åskan var nästan lika läskig som den vi hade på Spanish Waters. Vi tyckte dock vi klarade oss bra. Vindbyarna var på 15 m/s och det höll bara på i en liten timme.
Ett par dagar senare fick vi ett mail från den Svenska båten Loupan som låg vid boj ett par hundra meter bort från oss. De låg i bojen bredvid Tacoma. Loupan hade haft den stora oturen att få VHF, AIS och Vindinstrumentet brända av en närgången blixt. Hu! Lite för nära för vår smak….. Nu hade nog inte blixten träffat dem, utan Pelle trodde att det var den sk EMP:n (elektro magnetisk puls, tror jag) som slagit ut deras instrument.
Väl tillbaka på Curaçao så ankrade vi på mer eller mindre exakt samma plats som förra gången. Vi håller på att fixa allt inför avseglingen mot Colombia. I går kväll var allt alldeles för lugnt och stilla. Magnus o jag konstaterade att det var nog åska på gång. Inget syntes dock på väderradarn mer än det vanliga äskandet över Venezuela. Men självklart så kom det hit. Kl 02 vaknade jag av de första blixtarna och en timme senare var det i full gång. Det börjar bli rutin på att lassa in all elektronik i ugnen titt som tätt. Vinden kom strax innan 04 och då var det dags att väcka Magnus. I en by med vindar upp till 18 m/s draggade vår brasilianska grannbåt mot oss. Både den och den holländska båten på andra sidan om oss är obemannade. Brasilianaren gled en meter bakom oss och stannade mellan oss och holländaren. EN meter. Inte mer! Efter det så lugnade vinden ner sig. Men vad gör man? Vi kan ju inte hoppa i jollen och överge Nanny för att rädda en obemannad båt. Vinden kom från nord väst och det är väldigt ovanligt. Just nu ligger brasilianaren och svajar mellan oss och holländaren och vinden är östlig igen. Vi vet faktiskt inte riktigt vad vi ska göra. Ibland är han två meter från holländaren och ibland är han två meter från oss. Vi vet att det är en engelsman som “passar” brasilianarens båt men han verkar sova gott. Klockan är 04:40 och Magnus har gått och lagt sig igen. Jag sitter “krockvakt” och åskan mullrar långt borta. Vi har fendrar beredda, vad mer kan vi göra i bäckmörkret? Ärligt talat så är detta lite onödigt spännande. Men som vanligt är vi glada för vårt Rocna-ankare som håller i sådana här lägen. (Peppar, peppar, ta i trä)
Nä, jag gillar inte åska…. Det räcker nu…

Sug på den meningen lite. Segla till Colombia…. Det gör man väl helt enkelt inte? Det är väl rent ut sagt farligt? Eller? Första gången vi fick frågan från en annan seglare – Ska ni segla via Colombia? Så tänkte jag på ren göteborgska : E du go eller?? Det är klart man inte vill till Colombia. Men jag svarade bara: Nej, vi har tänkt att gå direkt till San Blas och Panama. Svaret var då – Åh, då missar ni något! Jaha tänkte jag… Colombia. Det är väl bara knark, kidnappningar, djungel och mord i det landet? Tänk, vi har seglat i över ett och ett halvt år och upplevt hur mycket som helst av olika länder och upplevt massa olika kulturer men jag är fortfarande knökfull av fördomar. Det kan ju hända att saker och ting ändras ju genom åren! Varje seglare vi träffat som varit i Colombia höjer det över skyarna. I alla fall om vi pratar om marinan i Santa Marta och ankring utanför Cartagena. Det pratas om billig bunkring, vackra gamla bykärnor och trevliga människor samt häftiga djungelutflykter. Just det där sista är väl inte så jättelockande, just för mig, men vi började i alla fall att söka lite mer information om seglingsmöjligheterna till landet. Magnus vill väldigt gärna sätta fötterna på Sydamerikas jord och ju mer vi läser desto mer lockande verkar det. Det enda som verkar lite jobbigt är att man tydligen behöver en agent för att checka in i landet och att den proceduren kan ta en vecka eller så. Men kanske… Det ligger ju väldigt bra på vägen och vi får två fina stopp mot San Blas. Häromdagen började vi prata med en holländsk kvinna som vi mötte på tvätteriet. Hon var helt exalterad över Colomiba, där de varit förra året, och det var väl kanske det som puttade oss över den slutgiltiga kanten. Vi SKA segla till Colombia – coolt 🙂 Men hur är det med brottsligheten då? Colombia har ju en blodig historia med inbördeskrig, gerilla, folkmord men även knarkkarteller och kidnappningar. Men det har enligt uppgifter blivit mycket bättre efter det att den ekonomiska tillväxten har ökat. Tydligen så ökar BNP med 5% varje år och andelen fattiga går stadigt nedåt – men det är ett extremt fattigt land och därmed kan vi som seglare bli ett begärligt byte. Vi får helt enkelt försöka bete oss förnuftigt och inte ta några onödiga risker samt låsa fast alla våra prylar. Men visst – allt kan hända, fast det kan det oberoende på var i världen vi befinner oss i. Senast i förra veckan så berättade en god vän till mig om hur en mysig eftermiddag och kväll i Göteborg mer eller mindre förstördes för att de kände sig hotade av omgivande miljö när de skulle ta sig hem på kvällen. Vad jag menar med detta är att det är nog inte behöver vara farligare att vistas i storstäder i Colombia än i Sverige. Dessutom beter ju Magnus och jag oss som pensionärer nuförtiden och går sällan och lägger oss efter kl 21 så något nattsudd lär det inte bli på gatorna i Cartagena. Men åter till seglingen. Seglingen mellan ABC öarna och Santa Marta är ca 350 M vilket tar oss tre till fyra dagar att avverka beroende på vindar. Vindarna är ju oftast av östlig karaktär här så då pratar vi medvindssegling. Vi ska runda den ökända udden vid Peninsula De La Guajira. Här blåser det som oftast ordentligt och fallvindarna är kraftiga. Orådet jämförs med Biscaya och Nordsjön. Jag har under de senaste månaderna studerat vindarna här och det blåser mer eller mindre alltid kuling. I alla fall fram tills för en månad sedan. Nu är det mer eller mindre bleke där för jämnan. Vilket självklart inte heller är önskvärt. Men om jag får välja mellan kuling på ett besvärligt stället och bleke så väljer jag faktiskt fortfarande blekealternativet….Jag har letat info runt detta och inget är ju självklart när det gäller väder men det verkar som om denna sträcka har en liten lugnare period i början och mitten av november, historiskt sett. Vi får väl se vad vi råkar ut för. Just nu är grundplanen att vi lämnar ABC runt den 12 november och väl framme i Santa Marta efter ett par dagar så stannar vi en vecka innan vi gör en dagssegling ner till Cartagena där vi också spenderar en vecka. Sedan går vi över till San Blas i Panama Låter det spännande? Hoppas det – för det tycker definitivt vi 🙂
För vi ska segla till Colombia!

Hit ska vi…. 🙂

Just nu ligger vi ankrade i Spanish Waters på Curaçao igen. Nu ska vi förbereda oss och Nanny innan vi i nästa vecka, om vädret tillåter seglar iväg!

Trevlig helg på er alla 🙂