170514 Tillbaka i paradiset.

TIden går när man har roligt. Den saken är säker. Het plötsligt så var det dags att åka hem till Magnus och Nanny igen. 
När syrran körde mig till flygplatsen så snöade det lätt och snön låg mellan vitsipporna i skogen. Inte klokt! 11 maj och det snöar!!

Jag vill tack alla som gjorde min Sverigetripp så otroligt trevlig. Det var stressigt men genuint härligt. Jag fick helt enkelt ut precis det jag behövde och det kändes skönt att åka hem igen. 

Själva resan gick riktigt bra om man bortser från sista flygningen på ca 4 timmar mellan New York och San Juan. Jag hade en fyramånaders kolikunge om skrek lungorna ur sig hela resan. Det fullkomligt ringde i öronen på mig när jag steg av. Men den som det var mest synd om var nog mamman som förtvivlat försökte få det lilla barnet att må bra igen. 

Inflygningen mot New York var väldigt mäktig och jag fick se Frihetsgudinnan. Tänk att få segla in med Nanny där och ankra bakom henne. Det är faktiskt så att man får lov att ankra mitt inne i NY utan kostnad. Förhoppningsvis så är vi där om ett år. Solen sken också när vi flyg över Grönland och det var mäktigt att se. Lite mycket is tyckte dock jag, med tanke på att vi faktiskt pratar om att segla upp dit under vår hemresa nästa sommar. 

Jag hade varit lite fundersam över vad jag hade stoppat i mitt bagage eftersom USA har ganska strikta restriktoner på vad som får föras in i landet i matväg. Därför bestämde jag mig att deklarera att jag hade Västerbottenost och Onsalakorv med mig. Det visade sig vara ett lyckokast. På flygplatsen var det ett totalt kaos av människor som skulle lotsas rätt in i olika follor. En högljudd dam stod och dirigerade in alla med ESTA-visa in i ett led. Jag frågade lite försiktigt om jag också skulle stå i den kön när jag hade B1/B2 visa. Hennes arga min förbyttes till ett leende och hon visade mig in i en annan, helt tom folla. Glatt promenerade jag förbi alla i den andra kön och försökte inte låtsas om deras sura miner. Helt plötsligt så kändes allt arbete som vi lade ner i Panama för att få ett 10 års visa till USA genast värt ansträngningen 🙂 

Det faktum att jag bara hade en enkelbiljebilett in till USA visade sig heller inte vara något problem. De köpte min förklaring om att jag skulle flyga vidare ner till Puerto Rico samma kväll och sedan segla ut från landet med egen båt. 

När jag löst ut min väska och kom till tullen så fick jag även här gå i en helt egen kö, eftersom jag deklarerat att jag hade mat med mig. 

Tullgubbarna tittade nyfiket på mig när jag langade upp osten och korven.

-Ska du äta det här och nu på flygplatsen?

Jag bara skakade på huvudet och log och därefter var jag igenom tullen. 

Ett tag funderade jag på om jag skulle deklarerat smågodis och knäckebröd men, nä… Runt hörnan så checkades väskan in igen och gick till nästa säkerhetskontroll för att ta mig in på flygplatsen igen.

Totalt fick jag gå igenom tre olika scannrar med fingeravtryck och röntgen. Helt hysteriskt men faktiskt ganska underhållande 🙂

Väl framme i Puerto Rico så blev det taxi och mindre än en timme efter det jag landat satt jag i Nanny och njöt stillheten tillsammans med Magnus. Det var en sådan där underbar natt (klockan var strax efter 01) där det inte ens var en krusning på vattnet. Såååå härligt att vara tillbaka igen!!

Fredagen blev en pysseldag i lugn och ro. Vi har ju haft vår livflotte inne till ompackning. Det blev en hiskeligt dyr historia på 8500 SEK men det var bara att bita ihop och betala. Vi hade planer på att köpa en ny i USA när vi kommer dit nästa år men efter lite efterforskning så stod det klart att de faktiskt är nästan dubbelt så dyra där som hemma i Sverige och några 30 000 SEK finns det inte över i vår budget. 

Magnus åkte in och hämtade flotten som blev levererad till marinan och därefter så pysslade vi med både det ena och det andra. Jag har haft en grym energi sedan jag kom hem igen. Bland annat så byggde Magnus ihop en saltvattenspump med slag som är tänkt att användas framme i fören när vi drar upp ankaret. Att dra upp kättingen och ankaret är nämligen en riktigt skitig historia. Lera och sand stänker över hela fördäck varje gång allt ska dras upp och det krävs en riktigt rengöring av hela fördäck varje gång. Nu är tanken att vi med en länspump som släpps över bord ska kunna spola av skiten redan när kättingen matas upp genom peket. Redan på lördagsmorgonen så fick vi nytta av det nya tillbehöret. Vi misstänkte ju att kättingen skulle se bedrövlig ut efter det att den legat på samma ställe i två veckor. Men det var mycket, mycket värre än så…. De första 15 metrarna av kättingen var helt översållad av små och väldigt griniga havstulpaner. Vi fick köra upp 10 cm i taget samtidigt som jag försökte skrapa bort de elaka små varelserna. Det gick inte så bra, för att var helt ärlig. Dessutom så skar jag mig upprepade gånger på knogarna men grinig som jag är så tyckte jag dumt nog att jag inte behövde handskar….. Att kunna spola vatten över kättingen samtidigt som jag skrubbade hjälpte trots allt till och vi är rätt nöjda med vår lilla lösning med att bara kunna slänga pumpen överbord. Fast denna dag hade vi nog velat ha ett monster till högtryckstvätt för att ta hand om alla tulpaner. 

På vägen mot den lilla ön utanför Fajardo fick vi ett väldigt trevlig möte. Vi blev uppropade av den svenska båten Ran som var påväg mot San Juan. Via gemensamma vänner har vi hört om varandra men aldrig träffats. Nu fick vi i alla fall en liten pratstund via VHF:en.

På väg in i viken vid Cayo Lobos, där vi skulle övernatta så stod jag som vanligt framme i fören och spanade efter rev. Vattnet var superklart och djupet ca 4-5 meter och vi puttrade sakta framåt. Då såg jag den! En sjökossa på två meter dök upp bara 10 meter vid sidan om båten. Den var ca två meter lång och såg ut som en lång och riktigt tjock korv… Eller kanske snarare som en barbapappa som kom simmandes. I min förtjusning så glömde jag att jag hade utkikstjänst framme på däck och började peka och hojta till Magnus. Stackars Magnus tog såklart mitt hojtande och viftande som ett tecken på fara och lade i backen samtidigt som han styrde åt det hållet jag pekade. Den stackars sjökossan dök igen och försvann ner under båten medan Magnus undrade lite vad jag hade för mig….

Vi tog en av fyra dagbojar (eftersom alla helt klart och tydligt skiter i att man bara får använda bojarna på dagarna så gör vi också det) Endast en annan liten motorbåt låg i bojen innan för oss. Annars var vi helt själva i alla fall ett tag. Förmodligen så beror det på att den lilla ön med den fantastiska stranden är privat och det är absolut förbjudet att gå iland. Detta visas med stora skyltar där det står att det finns farligt dödliga hundar på ön… typ. 

Men vi var nöjda eftersom vi bara ville ligga här en natt innan vi gick vidare till Vieques.

Doppet i det kristallklara vattnet var både underbart och förfriskande och det var massor av rockor och sköldpaddor att titta på. 

Lite mer sorgligt var det däremot att titta på Nanny under vattnet. De två veckorna i San Juan har inte bara gett havstulpaner på vår kätting utan även över hela Nannys mage. Detta trots att vi har världens dyraste ”superduperfärg” 

Så det var inte annat att göra än att sätta igång och skrapa. 

Jag kommer förmodligen förmodligen att få världens träningsvärk efter allt skrubbande under dagen eftersom jag dessutom passade på att vaxa sittbrunnen under seglingen. Tror som sagt att jag fått lite extra energi av mitt lilla Sverigebesök 🙂

På kvällen kom det en stor ”Oh my god”-charterkatamaran och lade sig på bojen bakom oss. När den lilla motorbåten framför lämnade för kvällen så bestämde de sig för att byta till den bojen. De gled lite obehagligt nära oss men vi hejade glatt och de hälsade tillbaka och därefter lade de till kommentaren ”We are from America”….

Det menar du inte!, tänkte vi ironiskt…. Charterbåtar med Amerikaner extremt lätta att lokalisera. Det är bara att lyssna så vet man var de är 🙂

Vi fick i alla fall en fin kväll med lite grill och vid åttatiden på söndagsmorgonen drog vi upp ankaret och seglade ca 30M ner till ön Vieques. Vi fick stundtals riktigt härlig smörsegling med 8 m/s in 70 grader framifrån och platt vatten. Smörsegling av typen ”tut tut här kommer Nanny!!” Dessutom så var vi helt ensamma och såg nästan inte en båt under hela dagen. Vid den västra udden svängde vi upp och fick lite motvind så sista stunden gick vi för motor. Nu ligger vi ankrade i en fantastiskt mysig liten vik som heter Ensenada precis bredvid den lilla byn Esperanza och bara myser.

Kram på er alla! 

Bookmark the permalink.

2 Responses to 170514 Tillbaka i paradiset.

  1. Annette says:

    Underbar läsning!
    Kramis!!!

  2. Johanna says:

    Missa inte den där viken med den smala öppningen på sydsidan av ön, som har ovanligt mycket mareld! Vi rodde in genom öppningen och badade en kväll när det var nympne, och vi blev helt självlysande! Fantastisk upplevelse, not to miss ?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *