Author Archives: Liv

Varje morgon kl 08:30 så sänds det ett litet lokalt nät här över San Blas via kortvågsradion. Det har tydligen legat nere en längre tid men förra veckan så gjordes ett försök att återuppliva nätet. Vi var med på så sätt att vi lyssnade på nätet och endast checkade in för att de skulle ha en möjlighet att veta om det var några som lyssnade på nätet överhuvudtaget. En av punkterna som gås igenom på nätet är självklart vädret. Det är båten Panda som studerar väder som hobby och levererar väderprognoser för ett par dagar framåt. Och det är vi mycket tacksamma för vill jag lova för det är inga andra vädersiare som är i närheten. Tex så säger våra gribbar att det skulle blåsa 5 m/s natten som var. Det blåste 14 m/s… viss skillnad. Detta hade Panda dock varnat för och han verkar ha rätt bra koll på det lokala vädret så det har blivit till en rutin att lyssna på radion varje morgon. Det är också ett alldeles utmärkt forum för att ställa frågor och för att få hjälp. När vi låg på Chichime så checkade jag in och bad också om att få ställa en sk QST (som faktiskt riktigt logiskt för en gång skull står för “question”). Jag berättade om våra problem med vår watermakers elmotor och att vi hade tänkt att lämna in den till reparation när vi väl kommer fram till Linton Bay Marina om en månad eller så. Men vi ville bara höra om det var någon annan som hade en bättre idé än det. Och respons fick vi! En av båtarna hade mycket bred erfarenhet av vår modell av watermaker, fast snäppet nyare, så efter nätet pratade vi via VHF:en och vi fick många goda råd. Tyvärr hjälpte ingen av dessa råd men en timme senare så blev vi helt plötsligt uppropade på VHF:en igen. Vi fick frågan om vi hade problem med en elmotor och killen i andra änden presenterade sig som en ingenjör som levde på att fixa saker för andra seglare. Han låg ankrad i Yansaladup, ögruppen bredvid Chichime. Efter ytterligare kommunikation så kom vi fram till att detta var samme man som hade hjälpt oss med kontaktuppgifter för att transportera hit våra barn! Sagt och gjort. På juldagen drog vi upp kroken och förflyttade oss till nästa rev och letade därefter upp Michael och hans båt. Han nästan mös när han fick ta emot motorn och lovade att höra av sig så fort han plockat isär den. Det tog endast tre timmar, så hörde han av sig. Men han ville att vi skulle besöka honom i båten istället för att ta det via radion. Det kändes inte som något gott omen. Och det var det inte….. Om jag kommer ihåg rätt så hade vår lilla elmotor följande fel: 1: En av magneterna hade lossat och gått sönder i flertalet bitar och dessutom skadat en av de andra magneterna

2: Båda lagerna behövde bytas.
3: Glapp i axeln
4: All olja i växellådan hade runnit ur och därmed behövdes den bytas och ny tvättning tillverkas. Frågan var bara hur länge motorn gått utan olja i lådan….
5: En av de långa skruvarna som höll ihop motornhöljet hade gått av när den öppnades och en ny måste införskaffas.
På den positiva sidan kan nämnas att kolen var fina och inte behövdes bytas men…
6: En av hållarna till kolen var trasig och behövde lagas.
JA!! YES!!!! Precis vad vi ville höra! – eller inte…. 🙁
Michael sa att allt detta kunde han reparera men det skulle kosta 4-500 USD och att han därefter inte kunde ge några som helst garantier hur länge det skulle fungera. Men han rekommenderade inte en reparation eftersom det borde vara billigare att köpa en ny elmotor.
Han vägrade dessutom ta något betalt för sitt jobb eftersom han inte “gjort något annat än att förstöra en skruv”…. Hm. Vi är nog inte färdiga med den diskussionen.
Morgonen efter hade Magnus ett par länkar i sin mailbox från Michael. Han hade hittat ett par motorer som borde passa. Men nu var vårt internetkort slut och vi hade inget nytt. Som vanligt så är vi ju mitt ute i ingenting. Men på morgonnätet så passade jag på att fråga om det händelsevis var någon som hade ett påfyllnadskort över. Fem minuter senare så hade vi ett 15-dagarskort levererat ombord. Helt fantastiskt vilka grannar man har!!
Tyvärr så visade det sig att vår lilla elmotor är en ovanlig liten sak och hitintills så har vi inte hittat någon som passar. Vår axel är endast 15mm och alla som är i närheten verkar vara 19 mm så detta kan bli spännande… Men det verkar som om det kan vara Bison som har tillverkat motorn trots allt så vi har mailat dem och frågat om de har en motor över till oss. Annars får vi nog börja fundera på hur vi ska klara oss utan watermaker – vilket inte blir lätt med tanke på vilken liten vattentank vi har….
I övrigt så har vi och våra underbara barn det väldigt bra. Det blåser mycket och är lite småmulet men det gör inte så mycket. Vi gör inte så mycket på dagarna annat än att läsa, spela spel, sola och äta gott. Mathilda och jag gör våra små utflykter i dingen så att vi kommer iland då och då medan grabbarna helst inte lämnar båten 🙂 Idag har vi dock tänkt att förflytta oss ut till den så “Hot Tub:en” ute på Holandes Cays och där är förmodligen 3G täckningen lika med noll. Vi är nog åter i internettäckningens värld strax efter nyår! Så gott nytt år på er allihop.
Kram Carl, Mathilda Liv o Magnus

Det är nu ett år sedan vi vinkade av våra barn när de flög hem från Gran Kanaria. När vi då vinkade av dem så visste vi inte när vi skulle ses igen. Det föll ett antal tårar den dagen vill jag lova. Nu har det gått ett helt år. Ett år är länge. Men sådant är livet nar man tar beslut att åka på längesegling. Nu är de i alla fall här igen och ska fira jul och nyår med oss här i San Blas. Vi har haft nedräkning och glatt oss något enormt. Samtidigt har vi varit lite oroliga för vi är ju liksom “mitt ute i ingenting” här. Hur ska vi kunna få dem transporterade från flygplatsen till oss?’

Jag lade ut en fråga på en FB grupp som heter San Blas Cruisers. Där fick vi genast massor av hjälp och en för oss helt okänd person gav oss kontaktuppgifter till en chaufför som skulle kunna hämta dem på flygplatsen och släppa av dem på ett ställe som heter Aquadup. OK tyckte vi – nästan för bra för att vara sant. Tito som taxikillens firma hette visade sig vara ganska välkänd här och ingen hade något ont att säga om honom så vi bokade helt enkelt.

Ja, bokningen var enkel men sedan….

Michael, som vår okände FB-vän heter hade varnat oss för att vägen till Aquadup ibland är stängd. Men det är då ingen fara för då tar ni bara dingen runt hörnan och hämtar upp dem på Carti istället, berättade han. Carti är dock mer utsatt för väder och vind – därför rekommenderade Michael Aquadup. Sagt och gjort. Vi seglade till Aquadup och ankrade upp där i närheten. För säkerhet skull så var vi där ett par dagar innan och det var rätt tur för en väderfront under två dagar gav oss vindar upp till liten kuling. Inte så farligt men det finns väldigt lite att gömma sig bakom för att få lä här så vi hade ett par rätt skumpiga dagar.

Vi lokaliserade i alla fall bryggan på fastlandet – eller snarare den lilla träspången som låg inne i viken. Vi såg inte tillstymmelse till väg eller bilar. Bara djungel. Så när vi fick ett meddelande från Tito att vägen till Acuadup var stäng och att barnen skulle “levereras” till Tupile istället så tog vi för givet att Tupile var samma sak som Carti. Här har alla öar, vikar och saker minst tre olika namn så vi tyckt inte att det var så konstigt. Dessutom kontrollerade vi med ett par indianer som bekräftade att Carti och Tupile var samma sak.

Dagen innan barnens ankomst så ankrade om så att vi kom lite närmare Carti och tog dingen runt udden för att kolla in läget. I Carti går det massor av taxibåtar ut till öarna och det stod massor av bilar på land i skogsbrynet. Men det var väldigt skumpigt och väldigt blött och skvalipigt att köra dinge. Men nu visste vi i alla fall var de skulle anlända. Bra tänkte vi och såg ut en brygga målad i gröna, röda och gula färger. Dit ville vi att Tito skulle köra ungarna för då kom de nära oss och det skulle inte bli så mycket stänk i den starka vinden.

Magnus skickade ett meddelande till Tito om detta och bad honom höra av sig när det var 30 minuter kvar så skulle Magnus stå på kajen.

Då började problemen. Vilken kaj? undrade Tito. Jag måste ha ett foto. Jag förstår inte, fortsatte han. Magnus svarade att det var fortfarande i Carti vi pratade om men att det vore bra om han kunde köra barnen till bryggan längst norrut för då blev det enklast för oss och minst sjö för dingen. All denna kommunikation föregår självklart på spanska så risken för missförstånd är ju stor och svaret från Tito gjorde oss ännu mer förvirrade. Nu började han rabbla olika ställen dit han kunde köra barnen och nu var Tupile/Carti inte med på listan. Var vägen till Carti också stängd? Vi försökte förstå varandra men det gick inte särskilt bra.

Samtidigt så hade barnen påbörjat sin resa. Mathilda hade tagit tåget till Göteborg på måndagskvällen och tidigt tisdagsmorgonen så flög de till Huston via Frankfurt för att där byta plan till Panama City. Detta kan ju låta enkelt men faktum är att Mathilda har ett skadat knä och går på kryckor och det är ju inte helt lätt att resa själv med kryckor. Men väl framme i Göteborg så stod självklart lillebror och tog emot och från Göteborg så reste de tillsammans. Carl är ju bra på att bära så han fick ta hand om Mathildas bagage också. Från Huston får vi ett SMS av Mathilda att Carls väska inte kommit fram till och därför inte kommit med planet ner till Panama City. Nu ville de ha en adress dit väskan skulle kunna skickas….. Alltså… Vad gör vi nu? Adress! – här! – mitt ute i ingenting. Magnus och jag bara tittar på varandra – vad gör vi?? Sedan är det självklart i den väskan där alla våra beställda saker finns. Med andra ord så är den rätt värdefull i pengar. Bland annat så innehöll den vår nya ihopfällbara solcell på 100W. (Den gamla tålde tydligen inte solen och vi fick ut en ny på garantin) Så vad göra…. Klockan är nu 22 lokal tid här och kl 02 landar de på flygplatsen.

I ren panik så lägger jag ett inlägg på San Blas Cruisers igen och ber om hjälp. Och vi får massa bra svar. Men inget av dem fungerar för oss. Det finns några marinor runt hörnan mot infarten till Colon men det är inte aktuellt för oss att skicka väskan dit. Det enda vi kan komma på är att de får lämna vårt lokala telefonnummer till flygbolaget så får de höra av sig när väskan kommit till rätta. Så får vi se vad vi gör då!

Kl 03 kommer till slut ett SMS från Mathilda om att väskan är lokaliserad och åter hos dem. Phuuuuuuuuu….. Barnen sitter som avtalat kvar på flygplatsen tills Titos chaufför kan hämta dem kl 06. Nu ska vi bara försöka förstå var vi faktiskt ska plocka upp barnen. Trots att vi frågar Tito om Tulipe och Carti är samma ställe så får vi inget svar på det utan han pratar om massa andra ställen. Vi tar ett foto på vår guidebok där vi har satt X för var bryggorna är i Carti och frågar om det är här vi ska hämta barnen. Fortfarande massa konstiga svar om att vi inte kan hämta barnen i Aquadup. Nej vi vet att vägen till Aguadup är stängd! – vi vill hämta dem i Carti/Tupile, försöker vi förklara. Javisst – får vi då till slut till svar och sedan även att barnen sitter tryggt i förvar i en svart Lexus van och är på väg. Phuuuuuuuuu…. nr två denna dag. Det är inte hälsosamt att hålla på att oroa sig såhär 🙂

Magnus satte sig i jollen och åkte runt hörnan för att vara där i god tid. Dingen tar inte så mycket vikt så tanken var att köra dem i omgångar, en det gick inte. Det guppade och gungade så och det var inte lätt för Mathilda att komma ner i dingen så det slutade med att de hyrde in en taxibåt som körde dem 500 meter runt udden och sedan lade sig bredsida med Nanny. Starka armar lyfte upp henne och vips hade vi barnen ombord och ja – jag kramade nästan sönder dem <3

Efter lite frukost drog vi dock upp ankaret och åkte bort till öarna utanför Carti. Här berättade guideboken att det skulle finnas en bra affär. Men det var strömt och blåsigt så vi valde att inte ankra utan jag och Carl sjösatte dingen och åkte in medans Magnus och Mathilda cirklade runt.

Inne vide kajen så lyckades jag fråga efter affären och en snäll kille visade oss vägen. Och det var tur, för den affären hade vi aldrig hittat annars. Och det var inte mycket till affär. De hade matolja, spam och vatten. Spam är någon form av oidentifierat konserverat kött som vi hitintills har undvikit och tänkte fortsätta försöka undvika så alla våra förhoppningar om färska grönsaker grusades. Men de hade ju vatten så jag och Carl konkade (Ja, det var mest Carl som konkade) tillbaka 10 st gallonflaskor och fick dem ombord i Nanny. Sedan jobbade vi oss i motvinden i två timmar till den yttre skärgården igen och ankrade upp bakom revet vid Chichime. Barnen var så trötta att de såg i kors och var nöjda med att bara sitta och se sig omkring. Våra räddare i nöden S/Y Tina Princess kom strax efter oss och ankrade upp bakom oss. Vi fick nämligen sno en massa vatten av dem och tillsammans med det vatten vi köpt så fylldes vattentankarna och alla extra dunkar på Nanny upp. Nu har vi vatten så vi klarar oss i två veckor i alla fall. Och som tack så fick vi bjuda dem på en sundowner och på så sätt så förvandlade vi vin till vatten. Lite tvärt om mot vad någon somligt person påstås ha gjort för ett par tusen år sedan men för oss så var det kalas denna dag.

Nu ligger vi här i det klara, turkosa vattnet, ankrade på tre meters djup och gör minst möjligt. Vi spelar spel, badar, läser och äter massa gott. Vi har fått ordnat det så att Mathilda nu med endast lite svårhet klara av att komma upp och i vattnet. När väskorna packades upp så fanns det meddelanden i dem att TSA (Travel Security Agency) i USA hade öppnat dem och gått igenom dem. Troligen var det därför Carls väska hade varit på avvägar. En ihopvikbar solcell med massa kablar kopplade till bör väl förmodligen, och med all rätt, ha väckt deras nyfikenhet!

Magnus har nu kopplat in solcellen och han går och myser när han ser hur mycket extra vi får in på elfronten.

Ofta kommer Kuna indianerna med sina stockbåtar och erbjuder hummer och fisk. Det känns lite turistiskt med små hyddor på stranden där man kan sova över men det är ändå väldigt mysigt. Igår kom det ett par killar som samlade in plåt och aluminium. Vi vet att detta inte slängs i naturen eftersom metallen säljs till Colombia så vi blev av med en soppåse ordentligt tillknölade ölburkar och fick betala en dollar för besväret. Men de fjäskade så fint och var så glada så när de även bad om en öl så fick de självklart detta också. För oss betyder det mycket att bli av med skräpet på rätt sätt.

Idag, på fredagsmorgonen så kom dock den bästa båten. Då kom grönsaksbåten. De sålde faktiskt även öl, vin och de hade en stor kylbox med någon form av halvtinat grisskött i – men det hoppade vi. Däremot klappade både jag och Mathilda händerna över utbudet så vi fick köpt potatis, bananer, paprika, vitkål, morötter, ananas, gurka, tomater och grönsallad. Lycka 🙂

Vi ligger kvar här över julafton och därefter så har vi en “dejt” med en kille i viken bredvid som eventuellt skulle kunna fixa motorn till vår watermaker – men det är en annan och lång historia som vi får återkomma till en annan gång.

Så vi önskar er alla en fantastiskt god jul! Vår jul är i alla fall mycket god 🙂

Kram från Liv, Magnus, Mathilda och Carl

PS – detta inlägg är postat via kortvågsradio och vi kan förmodligen inte svara på några kommentarer. Vi har mycket svag internetuppkoppling som blinkar till då och då – men det är sällan.

Watermakern är nu officiellt helt trasig. Vi plockade bort elmotorn från själva watermakern och den låter som någon slängt en näve grus i den.  Trots min urstarke man så klarade vi inte av att öppna motorn. Så nu har vi flyttat oss längre in mot kusten till Gunboat Island för att få lite internetuppkoppling. Vi ska försöka få tag i nya lager eller kanske till och med en ny elmotor och försöka få dessa skickade till Linton Bay Marina. Det är i alla fall planen just nu.

Vi har ju varit i den så kallade Swimmingpoolen på Holandes Cays ett par dagar. Det har fläktat friskt och knappt någon åska eller regn. Och när det fläktar så finns det inga små bitande djävulsknott så vi har haft det riktigt bra! Jag undrar om det inte var så att Loupan tog med sig det finvädret från Colombia när de anlände och la sig i närheten av oss, runt hörnan på ön Banderup.

Tina Princess dök också upp och visade stolt upp sin storfångst i form av en tonfisk på 5kg. Peter är erkänt duktig på att tillaga fisk enligt Eva så vi var inte sena, men lagom fräcka, så vi bjöd helt enkelt in oss själva på middag och vi fick självklart en mycket rolig och härlig kväll med fantastisk mat.

Fredagseftermiddagen var det allmän samling inne på BBQ-Island. Via VHF:en hade vi fått höra att alla var välkomna och man skulle ha med sig någon form av enkel plockmat som ställdes fram på ett bord och delades av alla. Kuna indianerna som bor på ön sålde kalla drycker och de hade även fixat en stor hög med stockar och blad som skulle bli brasa när det mörknade. Det var hur trevligt som helst och det var många amerikaner och kanadensare där som varit runtpå dessa öar i många, många år. Så vi fick snabbt till oss massa goa tips. De tyckte å andra sidan att det var svenskinvasion i viken med hela tre svenska båtar. Tyvärr fick inte indianerna fjutt på den stora brasan och trots att Peter och Magnus ihärdigt försökte få eld på högen , långt efter alla andra gett upp, så blev det inte mer än lite sur rök av det hela.

Det är skönt att vi nu hittat det klara och underbara vatten som det pratats så mycket om.

Idag, lördag, så drog vi upp kroken och fick en underbar slösegling på ca 3 timmar in till Gunboat Island i strålande solsken. Där ligger vi nu ankrade som enda båt innanför ett stort rev. Att ta sig in var lagom spännande. Enligt Bauhausboken så skulle infarten vara 12 meter djup. Ekolodet var nere på under 4 meter så det stämde ju inte riktigt, som vanligt. Det är bara att inse att inte ens waypointarna i guideboken stämmer helt. Men fyra meter är ju mer än djup nog och det hela gick ju fint.

Ha det skönt därhemma! Vi har det skönt här 🙂

Toaletterna i byn Nargana

Plockmat på BBQ-Island

Venancio – Master Molamaker

Vår vardag i dessa dagar

Vi har ö-hoppat lite ett par dagar. Tyvärr är det så att vattnet på de flesta ställen är brunt flodvatten och det är mycket plast som flyter omkring. Därför har vi gått längre ut från kusten och längre västerut, lite fortare än vad vi tänkt oss. Nu har vi till slut fått klart vatten och det känns fantastiskt. Men det är då också självklart fler båtar runt oss, men det har vi faktiskt inget emot.
I förrgår fick vi besök av Venancio med sin träkanot. Venancio är en mycket charmig Kuna Indian som tillverkar molas. En molas är ett litet tygstycke på ca 0,5mx0,5m, ihopsytt av en form av lappteknik, om jag ska försöka mig på en enklare förklaring. Venancio kom ombord med två stora plasttunnor med molas och började dra fram det ena enastående konstverket efter det andra. Jag fick hålla och känna och titta nära. Och vilket fantastiskt arbete det ligger bakom dessa. Jag visste redan innan vi kom hit att jag ville köpa mig en riktig mola och ha den inramad på väggen. De är dyra som stryk, men när man ser arbetet som ligger bakom så förstår man att timpengen inte är den bästa. Venancio pratade lite engelska och berättade mer än gärna hur länge han tillverkat dessa och att han kom ifrån en liten ö som hette Isla Maquina. Det ska erkännas direkt att han var en duktig säljare! Jag fastnade snart för ett par stycken men självklart så var de två jag ville ha några av de som det låg mest arbete bakom. Just detta var nog inte ett försäljningsknep för det syntes tydligt att de jag ville ha hade fler lager tyg och många, många fler sömmar. Han visade mig två andra som jag också var intresserade och visade på skillnaderna och förklarade noggrant varför dessa bara kostade hälften så mycket som de andra två jag helst ville ha. Pust… Jag bestämde mig för att bara köpa en och att det skulle bli den jag helst ville ha. Den fick vara dyr! Men jag vet inte riktigt hur det gick till för när Venancio begärt fram papper och penna och börjat räkna så slutade det hela med att jag köpte alla fyra! Visst, jag fick rabatt men ändå…. Just nu har jag hängt upp mina fyra, enormt vackra, konstverk över soffan i salongen och jag ler med hela mig och kärnner mig lycklig när jag ser dem. Innan Venancio lämnade oss så bad han oss att skriva ett kvitto på att vi hade köpt molas av honom och för hur mycket. Han förklarade att det fanns en hel del knarksmugglare i dessa trakter och att polisen inte var direkt trevlig mot Kuna indianer som hade en lite större mängd kontanter på sig. Nu finns det säkert en och annan som kommer tala om för mig hur lurad jag blev och hur dum jag var som handlade av den första bästa säljaren som dök upp. Men jag bryr mig inte! Jag älskar mina molas och jag tyckte att Venancio var hur trevlig som helst. Jag kommer se till att de blir inramade och de kommer att pryda vårt hem – oavsett vilket hem det nu blir när vi kommer hem till Sverige. Jag önskar bara att jag hade fått tillfälle att visa dessa för min mamma. Hon hade älskat dem lika mycket som jag <3 Det kommer foto – jag lovar.
Vi har också plockat isär vår watermaker. Vi tog bort kolen och tvättade med sprit och städade lite. Vi öppnade vid själva axeln och gjorde rent och tillsatte nytt fett. Efter det så gick den fint. Fram tills idag vill säga. Då började den väsnas något hiskeligt och när vi stängt av den så kände vi att den var kokhet. Tyvärr så skorrade och hade sig elmotorn väldigt mycket så nu misstänker vi att det är lagren i motorn. Snyft…. Där vi ligger ankrade just nu vid BBQ island, har vi noll internetkontakt men när vi får det om ett par dagar så blir det till att googla på vad det egentligen är för elmotor till vår PUR Power Survivor 35. Det står inget om det i instruktionsboken om det och vi får väl helt enkelt ta kontakt med Katadyn. Men om det är någon av er som vet vad det är för motor och vilket varvtal den har så får ni mer än gärna höra av er. Som tur är så har vi bra hjälp här. Kaj på Amonite säger att han har en elektriker som står redo i den marinan han är i, men tyvärr så är han lite långt bort från oss och vi kommer inte till de trakterna förrän tidigast andra veckan i januari. Våra vänner på S/Y Tina Princess har lovat att hjälpa oss med vattentillverkning om det kniper och det är vi otroligt tacksamma för. Vi ska plocka isär eländet i morgon igen och se om vi kan se vad et är som väsnas så. Vår vattentank är dock mer eller mindre full och vi har gott om regnvatten sparat för duschar så vi klarar oss ett bra tag till. Dessutom så går det ju att köpa dricksvatten på stora 5liters flaskor. Det är ju bara det att vi får barnen på besök i nästa vecka och efter det kommer Eva och Andres. Man kan klara sig utan mycket som långseglare, men inte utan vatten….
Efter det att vi blev totalt sönderbitna på Mono Island för en vecka sedan så har vi inte haft så mycket med “helvetesknotten” att göra. Men deras bett ger inte med sig. De svullnar upp och börjar tokklia i omgångar och just nu är det mest sårskorpor på mina ben för jag kliar mig faktiskt blodig till och med när jag sover. Det enda som hjälper är kortisonsalva och antihistamin. Jag måste vara hyperkänslig för deras bett eller något för Magnus bett är inte alls så farliga som mina och de blommar heller inte upp gång efter annan. Men jag biter ihop och försöker att ignorera det hela så gott det går. Att bada hjälper och det är ju inte svårt att ligga i vattnet långa stunder när temperaturen är uppåt 30 grader.
Vi såg förresten en jättestor rocka idag. Den bar över en meter mellan “vingspetsarna” och från huvudet till svansen så var det gott och väl 2,5 meter. Vi misstänker att det var en sk Stingrocka i och med den låååånga svansen så vi höll rejält avstånd. Men den var jättehäftig!!
Vi ligger i alla fall just nu väldigt bra ankrade vid BBQ Island på Maoqui – Kaimou, eller Holandes Cays på mer begripligt språk. Det är tio talet andra båtar här men enligt vår vana trogen så gick vi allra längst in och ankrade framför alla. Nu har vi en söt lite “söderhavsö” med palmer framför oss och ett mäktigt rev där vågorna rullar in över. Men vi ligger helt stilla i en behaglig bris och helt klart vatten. Här trivs vi, så vi blir nog kvar här tills på lördag i alla fall. Då får vi ta oss in till lite mer bebodda trakter och internetkontakt inför det att barnen (äntligen!) ska komma. Ha det bra alla därhemma i juletider. Kram

Vi har nu varit här i San Blas i ett par dagar och jag måste erkänna att mina känslor är blandade. Nu kommer det låta som om jag gnäller för vi är verkligen mitt i ett paradis. Men paradiset har ett par nackdelar. För det första är det vädret. Det åskar hela tiden. Och när jag säger det så menar jag det nästan. Flera gånger per dag och natt rullar åskan in. Det är mäktiga åsk-, och regnskurar som drar in från havet och all vår elektronik bor nu mer eller mindre permanent i ugnen. Det regnar så som jag inte trodde det kunde vara möjligt att regna. Men det kommer ingen vind tillsammans med dessa squalls. För det är mer eller mindre vindstilla hela tiden. Och när det är vindstilla så kommer de små djävulska krypen fram. De kallas för No-See-Umm. Det är som knott, fast ännu mindre och de biter utav bara h-lv-t*. De gillar verkligen att bita Magnus men de älskar mig. Jag är så biten att jag har illa röda bett över hela kroppen. Till och med under fötterna! Jag har aldrig haft så många bett samtidigt innan och det kliar så att jag bara vill gråta, för att vara helt ärlig. Jag äter antihistamin och smörjer med allt från aloe vera till hydrokortison. I och med att vi inte heller har någon sol och någon vind så har vi ju därmed svårt att få ström så motorn måste jobba en hel del. Till detta kan läggas att vår watermaker krånglar. Den jobbar numera väldigt motvilligt och måste ha sig en liten kyss med handtaget från en skruvmejsel eller liknande innan den tuggar igång. Det är själva elmotorn som bråkar och vi förstår ju att det har med kolet eller lager i den att göra. Häromdagen hade vi lite oväntad internetuppkoppling och fick då bästa support av bäste broder Nils så nu har vi instruktioner på rengöring med sprit och smörjning. Förhoppningsvis räcker det för att den ska gå ett tag till. Självklart kommer vi se till att nytt kol finns i våra kommande besökares resväskor.

Så! Nu har jag fått gnälla av mig! Det finns ju fördelar i allt detta. Att det är mulet gör att det inte är så varmt och att det regnar gör att vi får massa färskvatten för att duscha och tvätta i och vi är ju faktiskt i San Blas, i Panama!

Navigeringen här är spännande! Riktigt spännande. När vi angjorde vår första hamn, Mono Island, så gick vi efter de sjökort som vi har i datorn och Open CPN. De som vi har i plotter och padda är totalt värdelösa. Magnus tuffade så sakteliga in i viken och jag stod framme i fören och spanade. Eftersom det just hade regnat så var sikten inte den bästa men jag såg tydligt hur vi hade ett stort korallrev på vår babordssida som Magnus rundade så jag sa inte så mycket mer om det. När vi väl hade ankrat upp och överlevt ett par åskskurar så blev vi helt plötsligt uppropade på VHF:en. Det var en stor katamaran som låg ankrad en bra bit längre bort s om undrade hur det gick för oss i åskvädret och hur vi hade kommit in i viken där vi låg. Jag svarade att vi hade det bra och tyckte att det var ju inte så svårt att ta sig in bakom den skyddande holmen där vi låg. Då berättade han att de hade försökt två gånger under förmiddagen att ta sig in i viken men varit tvungna att vända på grund av korallrev. Katamaranen beslutade i alla fall att gå vidare till en annan vik istället för att leta sig in till oss. Det tyckte vi var ganska skönt för det var längesedan vi låg ankrade helt och hållet själva. Ett par indianer rodde/seglade/körde förbi i sina små trästocksbåtar och vinkade glatt. Men ingen kom fram och vi låg bara still och latade oss i en hel dag och njöt av den fantastiska omgivningen. I alla fall fram tills kvällen när de små djävulsdjuren anföll oss….

När vi sedan skulle lämna viken så stod jag framme i fören och spanade och Magnus tuffade ut i stort sett samma spår som vi kommit in. Jag hade dock nämnt det rev jag sett och eftersom det inte fanns med på något sjökort så höll han ut lite extra just där. Helt plötsligt så ser jag hur ett annat rev dyker upp framför Nannys för och jag sätter mig snabbt ner och eftersom det är signalen till Magnus så tvärstoppar han så gott det går. Ekolodet, som hade en bra dag och ville vara med, visade 1,6 meter innan han fick stopp på henne. Phuuuuuuuu. Sakta men säkert tillbaka ett par meter och sedan tillbaka en bit innan vi så sakteliga fick leta oss ut. Där lärde vi oss den läxan! Och vi insåg ganska snabbt att navigering här är ungefär som hemma på västkusten….. om man tar bort alla sjömärken och endast har telefonkatalogen att navigera efter! Spännande är det i alla fall och vi flyttar oss inte så långt varje dag. Vi gick till Snug Harbour och letade oss in till en bra vik där vinden kunde ge oss fläkt men vi låg i lä bakom rev. Här fick vi också mer besök av indianer som ville sälja fisk och som var allmänt nyfikna på oss och väldigt glada. Magnus gör sig hyfsat förstådd på spanska och det har varit trevliga möten och inte en enda annan segelbåt så långt ögat kunde nå!

Vi letar oss nu så sakteliga nordväst för att ta oss till Aquadup där vi ska hämta upp våra älskade trollungar den 21/12. Gissa om vi har nedräkning J På vägen dig så har vi nu ankrat upp i Nargana-Yandup. Det är nog så nära en stad man kommer. De har till och med en minimal flygplats. Väldigt minimal. Och att kalla det stad är allt att ta i. Det är en by helt enkelt. Vi ska försöka få tag i sim-kort som fungerar så att vi kan få lite mer kontakt med omvärlden. Det kortet som vi köpte i Colombia och enligt alla försäkringar skulle fungera här, fungerar såklart inte.

Det tragiska just här är alla sopor. Mängden plast som bara dumpas rätt ner i havet är absurd. Det till och med flyter fulla, stora sopsäckar i viken och på stranden på andra sidan viken dumpas allt avfall i stora högar. Vi har bestämt oss för att alla icke organiskt avfall vi har burit med oss, ska vi ha med oss härifrån om vi inte kan vara säkra på att det tas omhand om på ett hyfsat bra sätt. Det är det svårt att vara säker på – det vet vi. Men det skadar inte att försöka!

I skrivandes stund är kl 02 och det är mitt i natten mot lördagen. Det fullkomligt öser ner och det åskar rätt bra. Men det är inte så nära så att datorn åker in i ugnen. Fast vi vet ju inte om det hjälper med att stoppa saker i ugnen. Vi har nu hört om flertalet båtar som har fått sin elektronik utslagen av åskan och vädret är konstigt. Riktigt konstigt. Regnperioden ska egentligen vara över nu och det ska blåsa friska västliga vindar. Som sagt – vädret är inte som det ska. Jag vaknade faktiskt inte av åskan denna gång utan av att länspumpen gick. Det tillhör inte vanligheterna så jag blev lite fundersam. Jag har sett att den har blinkat till då och då på instrumentpanelen men det är ju ganska normalt men nu gick den hela tiden. Upp med durkarna och ner med huvudet! Det fullkomligt rann vatten längs med skrovsidan från vårt babords stuvfack i sittbrunnen via motorrummet. Ju mer det regnade ju mer rann det. Och när det slutade regna så slutade det rinna. Vi misstänker och hoppas att det är en av slangarna från däckets självlänsar som har lossnat. Men just nu är det totalt nattsvart och det regnar ju som sagt hiskeligt. Eftersom pumpen utan problem klarar av att ta hand om vattnet så får det vara som det är tills det att det ljusnar i morgon.

Ytterligare ett projekt med andra ord och vi får avvakta lite med watermakern – en längeseglares vardag helt enkelt.

Efter det att det ihållande regnet gett med sig på lördagsförmiddagen plockade vi upp hela stuven på babordssidan och det var mycket riktigt som vi trott. En av slangarna till avrinningen på däck hade jobbat sig av sin stos och Magnus fick den på plats igen och med lite extra kraft dragit åt den. Det tog oss ett par timmar att få allt torrt igen. Undertiden passade vi på att dunka över lite diesel och när allt var torrt och på plats hissade vi ner dingen och tog en sväng in till den lilla byn. Vi möttes av vänliga människor och efter lite letande hittade vi en liten kiosk som sålde sim-kort. Så nu har vi i alla fall möjlighet till sporadisk uppkoppling och SMS till Magnus telefon.

Ha en skön lördag allihopa – Vi har det bra. Trots att jag gnäller ibland 🙂

Vi lämnade Cartagena tidigt på måndagsmorgonen. Förhoppningen om lite vind dog snabbt och vår motor fick jobba i hela 60 timmar innan vi kom fram till Sa Blas. Själva överfarten var väldigt odramatisk men väldigt rullig. Sjön gjorde att lilla Nanny rullade från sida till sida och det blev inte lätt att sova. När vi närmade oss Panama och San Blas så blev i alla fall jag förvånad över att det var en så pass hög kust. Jag hade sett framför mig en väldigt låg kust med bara små öar med palmer och rev runt. Men det är klart att bergen bakom var det vi såg först. Efter det så dök ett par småöar fram med ett par palmer på. VI fick se ett nytt fenomen när vi närmade oss kusten. I över en timme så hade vi ett jättestim med tonfisk runt oss som hoppade som tokiga delfiner! Tonfiskarna var kanske en halvmeter långa och det var så fascinerande att vi inte ens kom på tanken att ta fram fiskeutrustningen (just nu hör jag hur säkringen går i Björns “fiskehjärna” 😉 ) Vi snirklade oss fram mellan öarna och Magnus hade kopplat upp datorn för att via Open CPN kunna navigera oss in mellan korallreven någorlunda säkert. För sjökorten via Navionics är totalt värdelösa här. Jag stod framme i fören och höll utsikt och nu ligger vi ankrade bakom “Mono Island” . Det är bara vi som ligger här och det är ett litet paradis. Sandöar med palmer runt oss och grönt vatten. Över öarna så svävar ett par rovfåglar och här härskar lugnet. Sååå skönt!!
Vi har ingen annan uppkoppling än via kortvågsradion så vi kan inte svara på några frågor eller kommentarer.

Ja, vi kom till slut iväg ifrån Santa Marta efter att ha tankat på tisdagen. Själva tankningen var en ren parodi. När vi väl fått lägga till efter det att en megakatamaran blockerat hela kajen i en timme så var frågan om det fanns någon diesel kvar. Det var tveksamt… Hur mycket skulle vi ha. Jag uppskattade det till 100 liter och Magnus översatte. Men det svaret var inte gott nog för han ville ha uppskattningen i gallon. Pust… för då är frågan om det är US gallon eller Imperial gallon vi pratar om. Självklart kan man inte ha samma sorts gallon över allt…. eller??? Vi förstod inte varför detta var så viktigt och tyckte att vi kunde väl få betala efter hur mycket vi hade tankat??? Till slut fick en engelskspråkig flicka från kontoret komma ut och prata med oss. Och enligt henne så var det inga problem. – Tanka ni och betala sedan. BRA! Tyckte vi och började tanka. Pumpen krånglade och det var minst fyra gubbar som var involverade för att få igång den om och om igen och det skvätte villt med diesel på däck och Nannys skrovsida. Något vi självklart inte gillar. Men vi fick till slut fyllt och jag gick in till den engelskspråkiga lilla tjejen och fick besked att vi tankat 20 gallon. EXAKT 20 gallon…. Eller hur…. Jag hade vid detta laget insett att så mycket fick vi inte på i tankarna men det var inte läge att bråka. Dels så kostade dieseln ca 5 kr litern och dagen gick. Det var så varmt att vi fullkomligt blötte ned sittbrunnen av att vårt eget droppande svett. Vi vill iväg så vi betalade och släppte tamparna och gick runt hörnan till den lilla byn Rodadero. Här var det strandliv vill jag lova. Vi ankrade som enda båt utanför stranden och vi blev strax dagens händelse. Enligt guideboken så var det inte så vanligt med ankrande segelbåtar här och det förstod vi. Alla tänkbara trampbåtar och kajaker paddlade ut och tittade på oss. De som vågade sig fram var vänliga och lite frågvisa. -Var var vi ifrån? Alla fattade inte riktigt var Sverige låg men alla visste ju vem Zlatan var så vi var helt enkelt från Zlatanland…. Några vände när de kom fram när de konstaterade att det bara var “gringos” ombord. Undrar hur politiskt korrekt det är att säga så 🙂 Vi hade i alla fall en riktigt trevlig och underhållande eftermiddag

Rodadero

Nyfiket besök..

Mera nyfiket besök

Det händer mycket runt oss denna fina kväll!

Vi somnade gott och tidigt för redan kl 03:30 ringde klockan och vi drog upp kroken och tuffade i natten och stillheten söderut. Vi skulle nämligen korsa Rio Magdalena. Floden är ökänd för att det flyter träd och stockar i den  och den ska enligt rekommendationer korsas innan kl 12 på dagen. Därav denna tidiga avgång. När vi närmade oss så var det ingen tvekan när det var dags att börja spana efter skräp. Det pissbruna flodvattnet syntes tydligt och det var som om någon dragit ett rakt streck genom vattnet för att skilja havsvatten och flodvatten. Och skräp var det… Mest  stora “rovor” med något som såg ut som näckrosor. Men också stockar. Stockarna förföljde oss ända ner till kvällens ankarvik som var Puerto Velero. Den närmaste stocken passerade oss med 20 cm och det är inte direkt ett behagligt skyddsavstånd. Men de var verkligen svåra att se i det bruna vattnet.

Här börjar flodvattnet synas

Näckrosor som ser ut som spindlar i vattnet på avstånd

Hela trädgårdsodlingar

Lekland fanns även i Puerto Velero – men det var dött…

Marinan verkade inte riktigt ha kommit igång – men det fanns bryggor och båtar som låg där

I Puerto Velero  fanns en marina men den såg inte ut att vara så mycket för världen men däremot var ankringen och vågskyddet kalas. Det blåste gott och väl över 10 m/s hela kvällen och natten men Nanny låg nästan blick stilla. Viken är nog ett badparadis men denna dag var det väldigt lugnt och skönt. Fast vi satte allt i halsgropen och fick ont i magen när en väldigt klantig Kite-surfare kom i närheten. Vi är ju rätt vana vid dem vid det här laget och lägger knappt märke till dem längre. Men den här killen kom så nära att hans linor till skärmen höll på att kapa alla våra antenner i toppen. Vi pratar mer än väl under en meter. Vi båda såg när han närmade sig och med 50 talet meter kvar så konstaterade vi att detta inte skulle gå bra. Vi hoppade upp och bara skrek. Det fanns inget vi kunde göra och vi båda såg för vårt inre hur VHF-, Wifi-,TV-antenn och vinsnurra skulle splittras och spridas i smådelar ut över viken. Det ska sägas att viken var GIGANTISK. Det låg två andra båtar ankrade i viken och de var så lång bort att vi knappt såg dem . Alltså hade kite-killen hur mycket plats som helst att leka på…. Magnus gormade rejält på honom och efter det så höll han sig på behörigt avstånd. Jag tror det tog över en timme innan vi lugnat ner oss! Hu!!!

Även denna kväll blev tidig och vi bestämde oss för att gå i soluppgången eftersom vi inte ville gå i mörker med alla stockar. Jag hade brottats med en förkylning ett par dagar så det var Magnus som fick ta det mesta av seglingen medans jag låg i soffan och sov. Fast det var rätt bra segling. Vi gjorde 7-8 knop på bara storseglet med ett rev i. Det är riktigt bra för att vara Nanny. Det var rätt besvärlig sjö men det hela gick bra.

Inseglingen till Cartagena är magisk! Vilken skyline! Det kan inte vara stor skillnad på den och Manhattan eller liknande!! Vi ankrade utanför marinan även här och tyckte vi fick en riktigt bra plats, mitt i smeten. Vi var varnade för de snabba och vårdslösa taxibåtarna samt det smutsiga vattnet. Och visst . Taxibåtarna kör som idioter bara någon meter bakom båten så på så sätt är det lite skvalpigt men vattnet tycker vi inte är smutsigare än i Santa Marta. Jag hade faktiskt väntat mig döda fiskar, kylskåp och en och annan människokroppsdel med tanke på hur alla pratat om det smutsiga vattnet.

inseglingen till Cartagena

Cartagena är väldigt mysigt men det märks väldigt väl att det är mer dollarturister här än i Santa Marta. Det är dyrare och gatuförsäljarna är mer “på”. Men fortfarande en väldigt vänlig stämning. Men i vårt tycke är nog Santa Marta strået vassare. Fast Cartagena är ju en riktigt mytomspunnen stad med en historia från 15oo-talen med massor av guld och pirater. Dessutom är staden en av de första som bröt sig loss ifrån Spanien och förklarade sig självtändiga redan i början av 1800-talet. Vi fick oss en fantastisk lunch inne i gamla stan och efter lite strosande tog vi oss tillbaka till båten och hamnen igen. Dels eftersom min förkylning bråkar rejält men även för att vi skulle träffa vår agent och få tillbaka våra pass. Vi är nu utstämplade från Colombia på måndag vilket innebär att vi måste lämna landet senast onsdag. Båten är nu så fulltankad och fullpackad som det bara går. Vi räknar faktiskt med att vi har mat för mer eller mindre tre månader ombord. Och då får vi besök av barnen i två veckor och Eva o Andres i en liten vecka. Det kommer kanske inte alltid bli så fantastisk mat – men mat har vi.

Hela Cartagena är full av fort

Nämen en spår… nä en hjulvagn..

Gamla stan

Gamla stan

Underbara byggnader inne på små gator

Lördagen blev lite sista bunkring av färska varor – tyvärr har vi inte fått tag på någon vitkål och det mesta verkar vara kylt i affärerna. Det finns en marknad men min förkylning och det starka hettan satte faktiskt stopp för ett besök där. Frysen är knökfull. Jag är fortfarande imponerad över hur mycket man kan få in i en sådan liten frys och idag fylldes den till bredden med en hel oxfilé i skivor. Det är riktigt billigt och om jag köper en filé så vet jag att det inte är skuret åt fel håll. Det är väl den stora nackdelen med Colombia – att det styckar sitt kött heltokigt! De skär köttet helt enkelt åt fel håll! Visst. Vi hade säkert kunnat få en slaktare att stycka som som vi ville. Vi hade tänkt det men det blev inte riktigt av….

Frukt och grönt på tvätt inför San Blas

Även de bakre lastnäten under targan används igen

Vi var såklart också uppe på fortet Castillo de San Felipe Barajas. Här var det fin utsikt och det var ett ordentligt fort. Det är faktiskt det största som spanjorerna byggt i någon av sina kolonier och har aldrig, trots en hel del försök, blivit erövrat. Vi passade på att gå ner i ett par av gångarna under fortet. Magnus tyckte det var helt normal höjd till taket. Jag höll inte riktigt med. Efteråt så strosade vi bort i gamla stan och tittade på omgivningarna igen. Klart mysigt!

Stora fortet

Magnus är av kanonhöjd!

Lagom lång är han i alla fall för att gå i tunnlar

Liv i utkiken…

Mysiga små torg inne i stan

I skrivandes stund har vi inte bestämt när vi går mot San Blas. Det kan bli på måndag eller så går vi söderut ett par öar i morgon och därefter över om vi får ett vettigt väderfönster. Just nu pendlar vädret mellan motvind och stiltje.

Jag har fått en idé om ett litet regnsamlingssystem från vårt doghouse och till det så behövde vi ca fem meter genomskinlig slang med en diameter på ca 4-5 cm. Det visade sig inte så lätt att få tag i. Vi har en båtgranne här som har legat i marinan i över tre år och han har koll på det mesta men de instruktioner vi fick visade sig vara helt fel så vi letade tills slut efter eget huvud. Vi stack tillslut in huvudet i en butik som skulle sälja pumpar och tänkte att det skadar ju inte att fråga i alla fall. I ett myller av trägdgårdsmaskiner, pumpar och motorsågar (!)  stod vi och såg lite frågande ut ett tag. För vi fattade inte riktigt vem och var vi skulle fråga. Vi var inte direkt ensamma i butiken… Det fanns en liten disk med två killar och en dator men dessa såg mycket upptagna ut så det gav vi upp. Lite längre in fanns det en gallerförsedd disk med två personal innanför som verkade hämta saker på ett lager. Dessutom ett stort glasat kontor med tre tjejer inknödda med var sin dator och framför kontoret ett bor på ca tre meter där det satt människor runt och gjorde typ ingen ting. Jo, en i personalen satt och monterade en kedja på en liten, ny motorsåg. Efter lite tvekan så ställde sig Magnus i kön till den gallerförsedda disken. Kö och kö… Det var en liten hop med människor som stod och väntade och med jämna mellanrum så hojtades det hit och dit och andra människor knödde sig fram till disken med lappar i handen. Hm…. En liten kort och knubbig Colombian var väldigt upprymd och kom fram och pratade med mig. Han log med hela ansiktet och viftade med händerna. En liten kort stund misstog jag honom för att tillhöra butikspersonalen men det visade sig att han var den som skulle bli ägare till motorsågen som just nu fick sin kedja monterad. Jag gissade mig bara till vad han sa, men jag gissar på att han beskrev sitt fantastiska inköp i goda ordalag. Jag log bara till svar och förklarade att jag inte pratade spanska. Det verkade inte vara viktigt för honom utan han fortsatte bara leende förklara en massa. Tror jag i alla fall…. Magnus fick till slut kontakt med en bakom den nätförsedda buren och där hängde en bit slang med en diameter på 4 cm som vi pekade på. De nickade på insidan och inget mer händer. Men vi har lärt oss att ha lite tålamod – saker och ting brukar hända om man väntar lite. En helt annan kille dök. Plötsligt upp med en stor pärm och började prata en massa siffror med oss. Ah, han pratade pris! Efter mycket om och men så fick vi honom att skriva ner priset och det var rimligt så vi gjorde tummen upp och killen försvann och vi väntade vidare. Undertiden så var nu motorsågen färdigmonterad och den lille knubbiga Colombianen visste inte vilken fot han skulle stå på i sin iver. När butikspersonalen tankade motorsågen och tog den med sig till dörröppningen och den överbefolkade trottoaren utanför så trodde jag inte mina ögon men jo…. Där ute, mitt i folkträngseln så startade butikskillen motorsågen. Ljudet var öronbedövande. Samtidigt så kom vår butikskille tillbaka och ville prata nya siffror med oss. Vi fattade och hörde absolut ingenting eftersom motorsågens ljud dränkte allt. Men efter lite skrivande så förstod vi att de ville ha ett par kronor till för momsen. Vi gjorde tummen upp igen och killen försvann. Jag tittade ut på trottoaren där nu den knubbige colombianen skulle få en lektion i hur man använder en motorsåg. Det var mycket tydligt att han förmodligen mer eller mindre aldrig hade använt en innan. Missförstå mig inte. Jag är ABSOLUT ingen motorsågsexpert men på det sättet han höll i den så behöver man inte vet mycket om motorsågar för att se det.  När han skulle dra i startsnöret så viftade han med sågen och snurrade över hela trottoaren. Jag kände att det var tryggt att backa tillbaka in lite länge i affären för jag fick visioner om en motorsågsmassaker skulle inträffa inom kort på den överfulla trottoaren. Butikskillen visste dock råd och ställde sig bakom den lille knubbige colombianen och höll honom i midjan så att han stod still när han skulle starta. Jisses säger jag bara. Det gick bra… Men vi höll oss undan….. Tyvärr kunde jag inte med att ta kort på denna underhållning. Undertiden hade Magnus fått en lapp som han tog med sig in till tjejerna på det minililla kontoret. Vi det här laget hade övrig butikspersonal fått för sig att jag hade stått upp alldeles förlänge och röjde fram en stol till mig vid det långa bordet. Eftersom stolen var allt annat än ren så försökte jag i det längsta leende tacka nej. Men det var bara att sätta sig ner…. Magnus kom tillslut tillbaka från kontoret och fick ställa sig i kö vid gallret igen och helt plötsligt stod han där med en tillskuren bitslang i handen. Den var inte genomskinlig  – den var blå. Den var inte 4 cm i diameter – den var 2,5 cm. Vad göra?? Vi kom fram till att vi skulle göra ett försök med den lilla slangen vi trots nu allt hade, skrattade lite och gick vidare för att uppleva mer i detta underbara och vänliga land där till och med ett slangköp blir ett äventyr. 

Magnus försöker betala vår slang

Magnus i någon form av kö

En vägg med motorsågar…
Undrar om detta är något Pia känner igen 😉

Igår eftermiddag så tog vi oss en söndagspromenad på strandpromenaden här. Det är också ett äventyr. Det händer saker hela tiden så tillslut satte vi oss på en litet café.  Ja, hemma hade det nog knappt få kallats café men tänk er ett litet snabbköp på en hörna där man bara säljer godis och dricka och lite småsaker. Där hade man ställt ut stolar och ett par rangliga bord med parasoller. Vi satte oss med var sin öl och tittade på folk ett tag. Helt plötsligt så byttes musiken ut mot en fotbollskommentatorsröst och stämningen på det lilla caféet steg ett par grader. Vi vände oss om och såg att det satt en platt-tv på väggen under ett parasoll och ett grönt lag spelade mot ett rött lag. Det kan ha varit någon form av final för alla var väldigt engagerade. Eller också så är det bara så man ser på fotboll i Colombia. Jag är ju måttligt intresserad av fotboll men efter ett tag så gick det inte att låta bli att titta. För att sammanfatta matchen: Tre gula kort, fem röda kort, fyra man utburna på bår, ett självmål, en straff och en försvunnen fotboll i slutminuterna….Jag är ju som sagt inte direkt fotbollskunnig men jag tror inte detta tillhör vanligheterna. Fast det röda laget vann och det var nog bra för det var det alla på vårt café hejade på i alla fall. Och vilket engagemang! Gatuförsäljare och taxibilar stannade runt tv´n för att få se lite och höra sig för hur det gick. Så det var nog en viktig match… Vi belönades i alla fall med ett trevligt skådespel!

Fotboll är viktigt!

Vi har också fått höra att allt går att reparera här i Colombia. Min gamla mobiltelefon har ju lagt av och vi tänkte att det var värt ett försök att få den reparerad. Längs med en speciell gata så står alla reparatörer på led med sina små glasmontrar och var sin lödkolv. Vid andra stället vi frågade så tog han resolut telefonen och gick iväg och vi lommade efter. Han lämnade in telefonen på ett litet kontor och gick därifrån. Vi vågade oss in och satt och efter lite handviftande och spanska så förstod han problemet. Han öppnade snabbt telefonen och började peta och fixa. Han försvann ut genom dörren flera gånger och försökte nog med allt. Men tyvärr. Enligt google translate så var det helt enkelt fel på “moderkortet” Han hade en kompis med inne i butiken och Magnus förstod att de var lite förvånade över att det var så mycket ärg i telefonen och kunde det möjligtvis vara salt??? När han sedan fick höra att den varit avstängd i tre månader så gav han upp…. Det slutade med att vi köpte ett lokalt telefonkort av honom och han såg till att allt fungerade. Betalning??Inte en krona för jobbet. Och då höll han på i gott och väl över en timme!! Och ja! Även detta var riktigt underhållande 🙂

Demontering av en Iphone

Värmer lite med lödkolven..

Nu har vi legat här i två veckor . Det är en vecka längre än planerat men planer är ju till för att ändras på. Vi har fixat lite med Nanny. Bland annat en del strul med vår watermaker som hade en luftbubbla på ett dumt ställe och vi har gått igenom och kollat så att kättingen inte rostat mer än nödvändigt på vissa ställen. Flertalet kvällar har vi hängt med Tina Princess och nu har även Loupan kommit hit.

Grill med Tina Princess

Uppblåsbara juldekorationer – obs staketet är strömförande…

Kontroll av kätting

Eftersom Otto gick så nära här så fick myndigheterna lite spatt och fram tills i fredags så fick vi faktiskt inte lov att lämna landet och gå mot Panama och San Blas. Klokt kanske med tanke på att det har lite att ordna upp i därborta på andra sidan. Nu slog det inte så jättefarligt i San Blas utan ovädret drog längre norrut. Vår plan är i alla fall att checka ut ifrån marinan i morgon tisdag. Då ska vi bara gå runt hörnan och ta en natt på ankring. Därefter så blir det två dagsseglatser ner till Cartagena. Det ska bli skönt att få ut och röra på oss och Nanny lite nu.

Marinan är informerad om att vi vill lämna och pappersarbetet är påbörjat. Tydligen så är det något strul med vårt “cruisig permit”. Alltså det papper man måste ha för att få färdas på Colombianskt vatten. Dels så kommer det kosta oss 340 000 COP, vilket är runt 1000 SEK (surt och dyrt) men det är alltså inte klart, trots att vi legat här i två veckor. Men vi ska få någon form av tillfälligt tillstånd så det hela kommer nog ordna upp sig 🙂

Ha det gott därhemma! Vi har det gott 🙂

Vi kände ganska snart att vi inte skulle hinna bli klara med Santa Marta på en vecka så vi bestämde oss för att stanna ett par dagar till. Den tropiska stormen Otto har ju också spelat in i vårt beslut att stanna ett par dagar till. Nu ska vi ju vara utanför orkansäsongen. I alla fall på pappret men, Otto som nu på morgonen blev uppgraderad till en orkan håller inte med om det! Detta är den sjätte orkanen detta år och den har bildats så sent att man får gå tillbaka till 1969 för att hitta en som dykt upp senare. Alltså så beter sig inte Otto som Otto ska enligt all statistik…. Nu ska jag med en gång säga att vi inte ligger direkt i farozonen för Ottos vindar. Så länge han inte får för sig att göra en 180 graders sväng och gå österut. Så vi får väl hoppas att han följder den normala banan för orkaner i alla fall. Men han ställer till en massa annat trubbel i området runt honom. Vi ligger ju tryggt öster om honom och enligt prognosen så kommer han under morgondagen slå mot Costa Rica och Nicaragua. Jag hoppas verkligen att det inte blir för stora skador! Det rapporteras om stänga vägar och mobilmaster som inte fungerar i Panama just nu så det ska erkännas att vi är glada att vi inte redan gått till San Blas.  För vår del så innebär det att alla vindar är helknäppa. Det blåser inget alls överhuvud taget och om det är någon vind så kommer den från SW. Detta är självklart mitt i näsan för oss så vi ligger helt enkelt där vi ligger och hoppas att vindarna fixar till sig i början av nästa vecka.

Ottos förväntade framfart

Så får vi se vad som händer då. Vi vill ju gärna till Cartagena men om vi blir fast här länge så tar vi kanske en fyratimmars busstur dit och bor på hotell en natt eller två. Tält lär det i alla fall inte bli frågan om igen 😉 Grabbarna på Amiga ligger i marinan i Cartagena och de vittnar om det skitigaste vattnet någonsin. Marinan har heller inga vågbrytare så det är väldigt skvalpigt i hamnen. Men om vi åker dit så kommer vi nog ligga för ankare.

Vattnet är inte direkt rent i vår marina – men det ska vara värre i Cartagena

Undertiden vi väntar så roar vi oss kungligt på Santa Martas gator, bland annat tillsammans med Peter och Eva på S/Y TIna Princess. Folklivet är, som jag nämnt tidigare, helt underbart. Jag shoppade snabbt på mig ett par polaroid solglasögon för 90 SEK och två kraftiga 12V fläktar för 120 SEK st. Fläktarna är av samma typ som den jag hittade i kina-affären i Martinique. Utan den hade vi inte överlevt hettan på nätterna och vår glädje var stor när vi hittade ytterligare två. Jag har varit på jagat efter kardborreband ett tag och efter att ha försökt i tre tygaffärer fick vi klart för oss att tråd, knappar, snören, band mm såldes i en egna butiker. Vi sprang på butiken av en slump och jag fick med mig en motvillig Magnus in i trängseln som tolk. När jag visade upp min lilla medhavda provbit så log bara expediten och kom snabbt tillbaka med två rullar med precis den typen av kardborreband jag ville ha. Nu var bara frågan vad det kostade. Efter lite handviftande, allmän förvirring och skratt från både oss och de omgivande tanterna så fick jag klart för mig att mina 5 meter kardborreband skulle kosta 10 kronor…. Jag köpte 10 meter! Dessutom så var deras utbud av band och snören helt fantastiskt så jag som alltid sitter och knyter armband och annat köpte med mig en provrulle med tråd för hela 15 kr…. Gissa om jag ska tillbaka dit!

Vi tog en lunch på stan en dag och vi trodde att vi beställde var sin halv grillad kyckling. När vi får in var sin stor skål med köttsoppa så rycker vi på axlarna och smakar. Den var helt underbar, så vi tänkte att det fick bli soppa till lunch istället. Men det visade sig vara förrätten. Två jättefat med kolgrillad kyckling med potatis och sallad stod snart på bordet och detta tillsammans med två stora öl kostade strax under en svensk 100-lapp. Då går det ingen nöd på oss!

Lunchfrossa!

Vi pysslar också en del i Nanny och Magnus har lagat ett trasigt gångjärn i förluckan, varit uppe en sväng i masten och jag har sytt nya fodral till våra kuddar i sittbrunnen och nya myggnät. Solen har helt ätit upp kuddarna och som tur var så hade jag lite lämpligt tyg undanstoppat och nu hoppas vi att vi har förlängt livslängden på dem med ett par månader i alla fall.

Magnus har också forskat i frågan om vårt ekolod. Panelen till ekolodet har börjat att krångla och vi är livrädda att vi ska bli utan ekolod i San Blas. Sjökorten i San Blas är inte att lita på alls, så vi behöver det verkligen. Nu försöker han hitta en panel som är kompatibel med den givare vi har. För om vi ska byta givaren så måste vi lyfta båten och det har vi varken möjlighet eller råd till…. Så om det är någon av er som har koll på var man kan hitta en panel till en Navman, Fish 4100sx så SNÄLLA hör av er. Det går inte att köpa en ny, eftersom Navman inte finns längre. Vi hoppas kunna skicka något med ungarna eller Eva o Andres när de kommer.

EFTERLYSNING – Panel till ekolod