170831 En månad på Carriacou, redan…

Var tar tiden vägen? Det kan man verkligen fråga sig. Vad gör vi på dagarna? Ja, det kan man också fråga sig. Vi småpysslar mest hela tiden. Badar långa stunder och fixar med både det ena och det andra. Jag skriver en hel del för att se om det kan bli något vettigt av det – vi får väl se hur det går med det… Och så umgås vi ju såklart med våra vänner här i viken. Då och då går vi upp till Ms Lucky och får oss en bit mat men den mesta maten äts i båten. Frysen börjar bli tom och det är ett gott betyg men också ett tecken på att det är dags att dra ännu lite söderut mot Grenada.

En av de två dykfirmorna i viken har bytt ägare och för att få lite uppmärksamhet runt de så bjöd de in på grillfest med lionfish på menyn till lunch i lördags. Jag har pratat om det förut men för er som inte kommer ihåg så är lionfish ett fisksläkte som håller på att ta död på all småfisk i Karibien eftersom de inte har någon naturlig fiende. Det sägs att de har spridits ner hit från det att ett stort äventyrsakvarium uppe i Florida gick sönder och ett par enstaka kom ut i vattnet. De har giftiga taggar så inga andra djur äter dem – förutom människan då och det är faktiskt en riktigt god fisk. Tydligen så är de dessutom rätt lätta att döda eftersom de är totalt orädda. De har ju inga andra fienden och de flyttar sig inte ens när man snorklar fram till dem. Vi var ett 20 tal som samlades och alla hade med sig någon litet tillbehör att dela med andra som ställdes på ett gemensamt bord. Enkelt och trevligt arrangemang och ett sätt att träffa nya människor.

Arawak Divers bjuder på grill

Lionfish i långa banor

I söndags var det dock lite extra fest. Mikey har haft sin båt på land i över fem veckor och nu var den sjösatt och klar. Nåja, nästan klar. Det var visst något med någon läckande genomföring eller något åt det hållet. Men döpas skulle den i alla fall och det enligt alla regler och former. Först var det en avnamningsceremoni och sedan på nynamningsceremoni. Totalt så hälldes tre flaskor sprit över båten, till omgivningens inte helt nöjda jubel. En flaska cognac, en flaska rom och en flaska whisky, av finare sort blev offrade för att göra Neptun glad. Och sedan hade vi en trevlig fest på kajen bredvid Roxy Rio

Dags att döpa Roxy Rio

Angie och Jay har lämnat meddelanden överallt i båten till Mikey

Fest på bryggan efter båtdop

Silke är ju tillbaka och har med sig sin systerson Noori. Jag och Les åkte ut och snorklade tillsammans med dem runt hörnan här i viken och det blev en trevlig eftermiddag där det spionerades efter bra hummertillhåll. På fredag är det nämligen tillåtet att jaga dem igen och då är det bra att vara förberedd. Fångsten denna dagen blev dock bara en bläckfisk.

Noori, Les och Silke på väg ut för att snorkla

Silke dyker ner

Silke på väg upp igen

Any lobsters at home?

Les fångade en bläckfisk till kvällsmat

Angie rengör propellern på sin båt med machete

Som vanligt så håller  vi ett öga på vädret och det är, som vanligt ett nytt lågtryck på väg. Och detta är en grinig kärring vid namn Irma som dessutom beräknas bli en orkan redan under morgondagen. Alltså fredag. Att det blir en orkan långt innan den ens nått Karibien bådar inte gott.  Som vanligt så är de amerikanska och europeiska väderinstituten inte överrens. Amerikanerna säger att den ska gå norrut medan européerna tycker att det ska gå mer västerut och då också åt vårt håll.  Vi kommer med största sannolikhet fortfarande ligga söder om eländet men nu är frågan bara hur långt söderut….  Vi hade tänkt att gå till Grenada på fredag men om nu orkanen påverkar oss så ligger vi gärna kvar här, men närheten till ett mycket bra mangrovetillhåll att gömma sig i. OM Irma kommer hit så lär det inte bli förrän på tisdag/onsdag eller så.

Irma på onsdag enligt européerna

Irma på onsdag enligt amerikanerna

Vik av norrut, vik av norrut….

Harvey var ju rätt snäll med oss men mer omild mot Texas för att säga det så. Fast säsongen innebär att vi har rätt ostadig väder och  en hel del störtskurar med tillhörande åska. Mummel…

Och detta ställde till lite problem för vår noodeling under onsdagen. Varje måndag, onsdag och fredag är det noodeling i en timma inne vid en av dykfirmorna. Noodeling beskrivs lättast som vattengympa på djupt vatten med en lång plastkorv att flyta på och att ha som motstånd. Det går att plaska runt i en timma och mest prata med andra eller så kan man lägga lite kraft bakom och faktiskt få en riktigt bra genomkörare av kroppen. Jag brukar inte missa detta och när nattens åskväder inte släppte på onsdagsmorgonen var det tveksamt om det skulle bli någon träning. Men det sprack upp lite och åtta glada entusiaster samlades vid stranden och började träna. Sedan kom nästa regnskur. Ni vet en sådan där som är så tät att man inte ser handen  framför sig. Det regnade så kraftigt att regnet gjorde ont! Jag var extremt glad över mitt beslut att bära keps denna dag! Devin fick skrika för full hals för att vi skulle höra hans instruktioner. Men gav vi upp? Nejdå. Vi konstaterade att vi alla var officiellt knäppa i huvudet och fortsatte träna ovädret. Det gick inte att se över viken och det blåste över 15 m/s i byarna. Faktiskt var vi många som kiknade av skratt och det hela var rätt ok. Tills åskan kom. Blixtarna slog runt oss och även om regnet lättade lite så mullrade det alldeles för nära. Nä – där gick gränsen och efter endast 40 minuter var jag huttrande tillbaka i båten. Jag frös på riktigt.  Något jag inte gjort sedan jag var hemma i Sverige i maj. Så jag beordrade fram en kopp te från min söte man och kröp ner i soffan. Eftersom regnet fullkomligt fortsatte att ösa ner så var alla luckor stängda och det var tokhett inne i båten. Lite som en bastu – en ångbastu.

Jag måste berätta om vår bottenfärg Sea Hawk också. Förra året vid den här tiden så lyfte vi Nanny nere på Grenada och stod på land i fem svettiga dagar. Då passade vi på att lägga en primer på botten och dessutom byta till det som ska vara den bästa och självklart var det också den dyraste bottenfärgen som gick att få tag på här i Karibien. I runda slängar så lade vi 7000 kr på bara bottenfärgen (!). Vårt mål med att byta bottenfärg var att vi bara skulle behöva göra ett lyft och sedan klara oss hem till Sverige, hösten 2018 på det.

Det gick ju sådär kan man väl sammanfatta det hela… Första halvåret fungerade färgen galant för att sedan helt och hållet försvinna i framförallt vattenlinjen. Vi kör alltså runt med en röd bottenfärg som har en gul primer som skiner igenom i vattenlinjen. Det ser INTE kul ut. Efter sex månader så blev också hela botten besudlad av havstulpaner. Det såg faktiskt ut som vi odlade tulpaner – inte försökte hålla dem borta. I prat med andra seglare fick vi höra att vi inte var de enda som hade problem med Sea Hawk 44 från förra året och vi blev rekommenderade att kontakta Sea Hawk. Vilket jag också gjorde och skickade in en reklamation enligt alla konstens regler! Och det var mycket dokumentation som skulle till. Allt från foton till kvitton på inköpt färg. När allt var inskickat så väntade jag en månad innan jag började tjata på dem. Och ibland ger det resultat att tjata. Häromdagen kom det ett mail från Sea Hawk där de förklarade att vi hade gjort två fel när vi målat botten.

  1. Vi hade gjort det själva och inte anlitat proffs.
  2. Vi hade målat för tunt

För att bemöta detta så tycker nog i ärlighetens namn att vi borde räknas som proffs vid det här laget med tanke på hur många gånger vi faktiskt har bottenmålat Nanny utan några problem och att 2 gallon (ca 7,6 l) skulle vara för lite färg för vår båt är ju bara löjligt.

MEN! Eftersom Sea Hawk är så måna som sina kunder så ger de oss nu kostnadsfritt 3 (!) gallon med färg…. Alltså – Det var inget fel på deras färg och vi har gjort fel, men de ger oss ändå gratis färg som kompensation. Hm…

Fast för att vara helt ärlig så hade det varit bäst om färgen  faktiskt hållit det som de lovat från första början. Nu måste vi göra ytterligare ett lyft och köpa material för en kostnad av ca 4000 kr. För att inte tala om jobbet och obehaget att bo på en båt på land. Fast vi får vara nöjda ändå – vi fick ju trots allt pengarna tillbaka för färgen och mer därtill!

Just nu svängde Gus förbi och bjöd in oss till hans hus på middag ikväll! Ibland är det nästan jobbigt att det är så trevligt här….

Sköt om er och håll tummarna för att Irma självdör innan hon kommer fram till Karibien 🙂

170823 Mangroveförtöjning, solförmörkelse och äckeljobb

Silke lämnade oss och seglade söderut till Grenada där hon ska hämta upp en släkting som ska segla med henne ett tag. Vi bestämde oss för att ligga kvar ett tag till men någon gång under nästa vecka är det nog dags att ta en sväng ner till gamla goda Prickly Bay.

I fredags hade vi tropiska stormen Harvey som absolut ville bråka lite med oss. Det var ingen stark storm. Faktiskt så var vindarna inte mer än 20 m/s men vi var ändå nöja och glada över att den drog gott och väl norr om oss. Men eftersom det trots allt var en namngiven storm så måste vi vara lite försiktiga. Dels så vet man inte vad den hittar på och den kan ändra riktning rätt fort och då kan vi ligga lite illa till. Bland annat eftersom vi då  har andra försäkringsvillkor som gäller. Nu såg det i och för sig ganska lugnt ut så vi tog det just det…lugnt. En storm snurrar ju motsols och eftersom Harvey gick norr om oss så var det risk för att vi skulle få in västliga vindar i viken. Berättelserna om tidigare västliga vindar här i Tyrrell Bay är många och hemska. Den långgrunda viken har inget som helst skydd åt väster på över 1300 sjömil och närmaste land är Nicaragua. Vågor byggs upp fort samtidigt som vattnet tryck in i viken och det blir mycket obehagligt att ankra med ryggen mot stranden. Vi låg dessutom ankrade rätt nära stranden men eftersom det inte skulle blåsa mer än 5 m/s i ett par timmar under fredagen så bestämde vi oss för att fortsätta ta det lugnt. När fyra, fem båtar började flytta in i mangroven under torsdagseftermiddagen så kröp det lite i mig men efter väderdiskussioner med andra cruisers så låg vi kvar. Mangroven är ett naturskyddsområde och man får inte lov att gå in där, om det inte är så att det kommer en namngiven storm. Så som nu Harvey gjorde. Flera båtar som ligger här är obebodda och det flesta har någon som ser till dem. Under kvällen flyttades flertalet av dessa båtar in i mangroven.

Natten kom och allt var som vanligt. Magnus var uppe och kollade läget och vädret ett par gånger men inget konstigt med det. Kl 07 gick jag upp. Vinden var fortfarande ostlig, det regnade lätt och var en allmänt gråmulen dag med åska som rumlade i fjärran. Fem minuter senare blåser det 10 m/s från väst rätt in i viken och regnet öser ner. Jag står helt fascinerad och ser på skådespelet hur fort vågorna byggdes upp. Men vi såg fortfarande ingen anledning till att vi skulle flytta på oss. Det är bara en åskskur och vi ligger bra. Det här går över fort tänker vi.

Fransmannen, alldeles för nära stranden när vinden vände

Lika bra låg inte fransmannen som hade varit ankrad framför oss, ännu närmare stranden. Han var nu tvungen att ta upp ankaret och flytta på sig för att inte hamna på stranden. Vi höll ett öga på honom eftersom han hade varit ankrad lite väl nära oss. Men han får upp sitt ankare utan problem och går förbi oss och går västerut. Smart att gå ut och ankra längre ut tänker jag. Längre hinner jag inte tänka innan Magnus utbrister

-Vad faan, gör  han?

Jag tittar ut och ser att fransmännen släpper sitt ankare ca 15-20 meter framför oss. Jag skojar inte nu. Han lämnar alltså grunt vatten för att bara flytta sig 50 meter ut och därmed ankrar han nu PÅ oss. Magnus och jag flyger upp på däck. Magnus gör tecken att han ska flytta på sig och gå längre ut. Fransmännen skakar bara på huvudet och visar med tecken att det är VI som ska flytta på oss. För ett litet tag där så blir vi faktiskt mållösa. Det öser ner och det blåser småspik och åskan går. Och så vill han att vi ska flytta på oss. Det finns massor av plats i viken och det fanns verkligen ingen anledning till att ankra så nära oss.

Fransmannen lägger ankaret mot vindriktningen och när han faller ner med vinden hamnar han precis framför oss!!

Flytta på dig!

Nu ropar Les upp oss på radion. Han har tagit beslutet att gå in i Mangroven. Det ska blåsa så här i ett par timmar enligt nya rapporter och det börjar bli lite obekvämt. Vi beslutar oss att följa hans råd och struntar i fransmannen för att själva förbereda för att dra upp ankaret. Tre minuter senare börjar vi dra upp ankaret. Och ni kan väl gissa vem som ligger i vägen för oss. Jag viftar till dem och skriker (på bland annat franska) att de sak flytta på sig. De bara skakar på huvudena. Vi fortsätter framåt, för vi måste nu ha upp vårat ankare. Nu blir det lite fart på fransmännen och de motoriserar lite åt sidan så att vi kan få upp kroken. De har inget val om de inte ska bli påkörda. Men vi är nära, mycket nära dem. Jag kan säga att det inte var några trevliga artigheter som utbyttes mellan oss i denna stund. Jag visste inte att jag kunde så fula ord på franska och dessutom så finns det faktiskt ett internationellt teckenspråk som mer eller mindre alla förstår. De skrek tillbaka på oss men jag brydde min inte det minsta. Jag har aldrig sett någon göra något så dumt!

Under de två åren vi seglat har vi bara skrikit för full hals två gånger på andra båtar (tror jag). Denna gång och när vi blev påkörda vid tankbryggan i Le Marin.

Tanken var att gå in i den innersta av de två lagunerna inne i mangroven och bara ankra i mitten. Där finns det gott om plats men man måste över en liten klack i en smal ränna. Tyvärr var det just nu lågvatten och Les som gick före oss fastnade.

Go lightly kör fast i leran

Vi valde då att backa ut till den yttre lagunen och där släppte vi ankaret och backade in mot mangroven. Vi förtöjde med långa linor en bit ut från mangroven så att det inte var någon fara för att rodret skulle ta i. Det är ju egentligen helt fel sätt att förtöja i mangrove. Man ska köra fören långt in istället. Men vi förväntade oss ingen vind. Vi var ju bara där för att söka skydd mot swellet.

Inbackad Nanny

Nanny välförankrad i träden

Magnus hittar en bra stam för en extra lina

Ovanlig utsikt!

 

Under dagen så kom det en strid ström med båtar in som sökte skydd. De som låg kvar ute i viken hade en jobbig dag. Inne hos oss var vattnet platt som en pannkaka. Radion knattrade på under dagen med båtar som draggade och folk som fick linor i propellern och andra hemskheter där ute. Vi var extremt glada över vi tagit beslutet att gå in.

Alla hjälper alla och det dras tampar hit och dit

Ytterligare en båt bogseras in och förtöjs

Ett gäng förtöjda på andra sidan av lagunen

Fast det hände ju saker i mangroven också. En stor katamaran kommer in i lagunen och sniker precis bakom ett gäng båtar som ankrat. De på bilden ovan. Han måste ha missat totalt att de alla hade ute minst två ankare och självklart drog han med sig ett par linor och fick hoppa i och bada för att få loss sin katamaran. De övriga båtarna fick ro ut sina ankare igen. I bland undrar man….

Närgången katamaran

Jag bestämde mig för att baka chokladkaka och ut på eftermiddagen fick vi besök av Les, Gus, Angie och Jay. Det hela blev ett litet mangroveparty där det till och med serverades frozen margaritas. Man har inte roligare än vad man gör sig.

Frozen strawberry margaritas in the mangrove 🙂

Mangroveparty

Angie och Jay tar och kollar läget i mangroven

Fenderfynd

Efter en god och lugn natts sömn gick vi ut i viken igen. Fransmannen låg nu prydligt ankrad på ”vår plats” men det finns ju inget som heter så… Vi ankrade istället en liten bit ut, på behörigt avstånd från idioten. På kvällen samlades alla cruisers hos Miss Lucky och utbytte berättelser från dagen innan och fick dessutom fick vi god grillad kyckling. Åter igen var vi mycket glada för att vi gått in i mangroven.

Veckan har i övrigt förflutit i diverse underhållsjobb. Magnus har bland annat målat färdigt våra gasolflaskor och de lyser nu härligt illgröna! Jag har lappat vårt dingeskydd och förstärkt det, än en gång och sytt lite andra saker. Dingeskyddet har verkligen fått ta stryk under det gångna året. Men när jag tar av det så har vi fortfarande en dinge i mer eller mindre nyskick under – då är helt klart värt det!

Omvandling från blå till spygrön

Våra ärtgröna gasolflaskor

Här sys det en väska till våra ruffluckor

Sedan så hade vi ju en solförmörkelse också. Magnus fixade med en kartongbit med hål i och stod på akterdäck och experimenterade. Den största skillnaden för oss var att det faktiskt blev avsevärt svalare och att det skarpa ljuset dämpades lite, men visst såg vi förmörkelsen.

Solförmörkelse i tre varianter

Och så var det dags för det stora skitjobbet. Äckligt men det måste göras. Vi plockade ut tanken och rengjorde den och bytte alla slangar och dessutom satte vi in en ny toapump. Den gamla fungerade ok men började bli väldigt sliten och eftersom vi hade med oss en hel i reserv så bytte vi till den. Den gamla ligger nu på sanering och ska vakuumpackas som extrareserv . Bara utifall att. Tanken var också att vi nu skulle koppla på en ny trevägsventil och på så sätt bli laglydiga med däcksutsug. Vi måste ha detta om vi ska in i USA nästa år. Men det sket sig (haha). En av slangstoserna skulle återanvändas från nuvarande montering. Det var bara det att den stosen hade en annan dimension på gängorna. Hur jag nu lyckats med det…. det vet jag inte. Allt inhandlades för en sisådär tre år sedan så minnet är inte riktigt med mig. Men nu är det i alla fall förberett och när vi väl får tag på den saknade slangstosen så blir det ett litet mindre toajobb. Äckligt, de också i och för sig. Men lite mindre äckligt i alla fall.  Så skönt att ha den punkten avbockad på listan – jag lovar!! Båda Magnus och jag badade länge och skrubbade oss gång på gång för att få tillbaka känslan av renhet. Till slut tog jag en omgång diskmedel…

Allt klart för toaslangsbyte – nästan i alla fall

Nya slangar monteras

Vår nya eftermiddagsrutin är numera att träffas inne vid stranden framför dykcentret. Där ligger vi i vattnet och löser livets problem samt diskuterar….ja, mat såklart 🙂

Les och Magnus i vattnet för eftermiddagshäng

Strax över 40 grader i köket kl 20 på kvällen när middagen tillagas

Vi hörs snart igen!

170814  Hillsborough, ‘Silkes sweat box’, Miss Lucky och magsjuka – bland annat

Lugnet lade sig lite i viken efter det att regattan avslutades på måndagen. Framåt onsdagen så hade nästan hälften av båtarna försvunnit och de flesta har gått söderut för att vara med på karnevalen på Grenada. Vi hade ingen lust att flytta på oss så vi låg kvar. Dagarna är fyllda av småpyssel och småmys i värmen. I bland behöver någon hjälp, denna gången var det Silke. Sedan i januari har hon kämpat med att få bytt ut  gummilisterna i sina Lewmarluckor i en av hennes kabiner. Jag och hon gjorde även ett par försök uppe på Martinique men vi insåg efter ett tag att fyra händer inte räckte för att hålla den eländiga listen på plats och samtidigt kunna stänga fönstret. Vi hade svettats i ett antal timmar tillsammans inne i den lilla hytten – numera omdöpt till ‘Silkes sweat box’ – när Magnus två händer och muskler kallades in. Efter flertalet nya försök att få den slippriga lilla gummilisten att sitta fast i den lilla skåran i fönsterramen så kläckte Magnus lösningen.  Och det var att dra i listen så att den blir lite längre, håll den på plats och efter ett tag så drar den ihop sig och sitter kvar på plats! Så smart! Efter det att listen satt på plats kom problem nr 2. Nu skulle fönstret stängas från insidan och listen på så sätt ”formas” på sin plats. Vi var tre personer som verkligen gav ALLT av styrka och efter många skrik och svettdroppar fick vi tillslut stängt fönstret. Det kostade Magnus en sträckt rumpmuskel (skratta inte)med det fick det vara värt. Två dagar senare kunde vi öppna fönstret, ta bort listen, fästa den med silikon och sedan stänga fönstret igen. Denna gång klarade faktiskt Silke och jag att stänga fönstren själva och belönade oss med lite iskallt vitt vin i badet efteråt. Det är ju en underbar känsla när man lyckas med något som känts så hopplöst. Och för Silke som har bråkat med listerna sedan i januari var det extra gott!

Vi hade en lugn och mycket grillkväll i Nanny med Silke och Les i början av veckan men så mycket mer har vi inte hittat på.

Angie är ute på sakletar tur. Många tappar fina saker överbord

På torsdagen så tog vi en tur in till Hillsborough, vilket är huvudstaden här på Carriacou. Den är ju inte stor men resan med minibus var som vanligt en upplevelse. Men vi upplever tempot här som lite mindre stressat på vägarna än på Grenada. Inne i storstans shoppade vi på oss grönsaker och annat som är lite svårt att få tag på i Tyrrell Bay. Utbudet är inte stort och det är dyrt så det gäller att välja vad man köper. Det är svårt att förstå att frukt och grönt ska vara så dyrt här! Efter en enklare lunch så åkte vi tillbaka till lugnet igen. Hettan inne i stan var helt bedövande så det var underbart att få glida ner i det svalkande vattnet bakom båten. Det brukar bli ett par dopp per dag och framförallt på eftermiddagen så ligger man i lite längre. Då blir det ofta konferens tillsammans med Les och Silke då vi i lugn och ro löser livets problem eller diskuterar mat. Faktum är att det är mest mat i olika varianter som diskuteras 🙂

Huvudgatan inne i stora staden

Även här klart och härligt vatten

Silke hittade en fin melon på torget. Ser ni tandborsten??

Jag har under veckan slagits med att försöka lappa vårt stackpack ännu en gång. Nu är det så utslitet att det känns som papper. Man får vara försiktig när man syr annars drar man upp nya revor och då gärna i den nya sömmen som just kommit på plats för att hålla en lapp som ska dölja och hålla ihop en annan reva.  Det är mer ett lapptäcke än ett stackpack numera men vi hoppas på att det håller ihop för den tiden vi har kvar här i värmen! Lite syarbeten till Silke har blivit gjort också. Magnus har gett sig i kast med att försöka rädda våra tre gasflaskor i stål. De hade så mycket rost på dem att det inte gick att se att de en gång varit blå! Men efter det att Magnus nu skrapat av dem så ska han även behandla dem och måla dem. Förvånansvärt mycket blå färg kom faktiskt fram efter det att han skrapat dem men om de får sig en omgång skyddande färg så håller de lätt i ett par år till. Vi har ju också en 11 kg kompositflaska och den klarar väldigt mycket bättre i denna miljön.

En av gasolflaskorna före tillfixning

På lördagskvällen så samlades alla – ja, jag tror verkligen att det var mer eller mindre alla cruisers hos miss Lucky som har öppet ett par gånger i veckan. Det är ett enkelt litet hak och på lördagarna så är det grillkväll. För 45 kr får man grillad kyckling eller kamben med potatisklyftor och coleslaw. Hur mumsigt och trevligt som helst.

Princess grillar för fullt

Magnus och Les väntar på mat

Observera taggtråden…

Och så har vi det här med magsjukan…. Jag har nog fått i mig något jag inte borde under den senare delen av veckan för i någon gång i fredags så slutade min mage fungera som den skulle. Jag tänker inte gå in på det hela här i detalj men jag mådde inte bra på lördagen och natten till söndagen var hemsk.  Under söndagen var jag helt utslagen. Man blir ju helt borta när något sätter sig på magen. Skitjobbigt helt enkelt (hm…). Men jag har tagit det lugnt och fått i mig mycket vätskeersättning så nu går det åt rätt håll och i dag måndag så mår jag fantastiskt mycket bättre! Samma sak med Magnus rumpa och han fick till en liten löptur tidigt i morse 🙂

Så har ytterligare en vecka förflutit och vi fattar inte var tiden tar vägen!!

 

170807 Regattadagar och Fun Runner

Okej! Ni som inte vill höra om fester och roligheter kan sluta läsa redan nu! För regattahelg på Carriacou innebär många och roliga fester. Och många tokigheter och alldeles för lite sömn

Dagen innan regattan drog igång så var det den stora välgörenhetsdagen. Alla kläder och saker som samlats in under ett år skulle säljas ut. De fina sakerna gick på auktion. Jag och Silke hade varit med och hjälpt till att packa upp och sortera så vi hade rätt bra koll på vad som fanns. Kläderna var vi inte intresserade av men jag hade sett ett par fenor som kunde passa Magnus och en väska för småsaker till gummibåten. Vädrets makter var dock inte med arrangörerna. Jag har nog aldrig varit med om en sådan mängd med regn på en dag här i Karibien. Det var till och med lite småkallt och det var inte utan att tankarna hamnade hemma i Bergen. Britt på Harry Z påstod att det var till och med värre än hemma i Bergen – men det vete fåglarna om det går. I alla fall så klarade vi oss från det värsta regnet och hittade vi både det ena och andra nyttigt. Jag fick mig ett par fenor och vi hittade också tre st 12V fläktar som vi köpte på chans. Men det är ju inte så mycket att chansa på när tre fläktar kostar totalt 60 kr… Jag blev nog mest lycklig över en stor påse med kraftiga och långa dragkedjor för 30 kr. Bara de gjorde hela dagen lyckad och de är nu uppsatta på våra solskydd i biminin istället för de totalt utslitna kardborrebanden som gjorde att skydden blåste ner hela tiden. Magnus har gått igenom fläktarna och vi har nu var sin monterade över våra sängar. VAR SIN 🙂 Dessutom så drar de minimalt med ström.  När det blev dags för själva auktionen öste det ner av sällan skådad kraft så vi stannade ombord och kröp ner i soffan och tittade på film istället.

Första seglingen var ”Den roliga klassen”  på fredagen. Fråga mig inte varför den heter så men både regler och klasser är väldigt oklart och det verkar inte vara många som håller koll. Det var i alla fall tretton båtar som skulle segla runt hela ön. De startade vid niotiden och började droppa in vid halv två tiden igen. Det vill säga alla utom Gus som kapten med damerna Silke, Jay, Angie och Connie som manskap. Samtidigt som de flesta kom tillbaka till Tyrrell Bay så fick jag ett meddelande från Silke att de nu var halvvägs! Största problemet ombord var dock att ölen var slut för länge sedan och dessutom började romen sina! Ni förstår ju allvaret i detta problem! Strax efter tre timmar sedan den näst sista båten kommit tillbaka gled de in i viken. Men vilken entré de gjorde! Framme på fören stod alla tjejerna och hade synkroniserad indian dans eller något och de möttes såklart av jubel och applåder. Vi skrattade gott och länge med dem och så fort de förtöjt så åkte vi bort till dem med en kasse öl så att vi kunde trösta deras sorg. Men inte var de ledsna inte! Det blev en kul kväll med lite mat på Lazy Turtle och sedan trummframträdande på Lambi Queen. Öronen fullkomligt ringde i takt när vi sent omsider kom därifrån. Skulle det rulla förbi en eller annan film på FB där det dansas på fördäck eller andra ställen så är det förmodligen bara ett misstag… bara så ni vet!

Magnus, Jay och Liv på Gus båt

Angie och Silke

Glatt gäng efter dagens seglats

Magnus och Jay

Lördagskvällen samlades alla på Galleri Cafe för att höra dagens seglingsresultat.  Dessutom blev det lite gatumat. När du får en 1/4 grillad kyckling för 7 EC (ca 21 kronor) så känns det inte så kul att laga mat.  Att man då får sitta på stenmuren utanför och din tallrik är en bit aluminium – det gör inte så mycket. Les introducerade oss också till hur man köper en drink på bästa sätt. Man ber om en ”quart”  och får då en kvarts flaska valfri sprit upphälld i en liten flaska. Sedan köper man slödrickan bredvid och dessutom får man ett glas sprängfullt med is och så blandar man själv. Detta var vi ju självklart tvungna att testa så det blev en rom och cola. Det läskiga är ju att det är colan som är dyr – typ. Så lite mer än en halv liter cola och en quart av rom landade på 21 EC. Strax över 60 kr alltså… Farligt farligt!

Angie, Gus, Silke mfl får sig lite streetfood

‘A quart’ med rom och cola

Det är många roliga skratt med det här gänget och ständigt lär man känna nya personer. Så det är mycket hej och prat både här och där. Det tar lite tid när man ska någonstans. Men vad gör det. Tid har vi ju!

Söndagens stora event var inne i Hillsborough. Där skulle de traditionella, lokala båtarna och lite andra mindre båtar tävla under dagen. För att se detta så kan man ta lokalbussen in och sitta på stranden. Eller så kan man åka med en arrangerad tur på ”Fun Runner”  Fun Runner är en katamaran som man helt enkelt byggt ett trädäck på. Sedan har man satt in en bar, bänkar och något som med bästa vilja kan ses som en toalett. Och så ett tak såklart. Ett tak där man såklart också kan sitta.  Vi hade hört mycket om detta så vi bestämde oss tillsammans med Britt och Erik på Harry Z, att detta måste vi ju prova. Enligt instruktion så skulle vi stå klara på däck på våra båtar vid 11 så skulle vi bli upphämtade. Vi är ankrade ganska nära Fun Runner så när det knappast var någon aktivitet där alls vid 11 så tänkte vi ju att det är ju som vanligt i Karibien. Men efter ett tag for en gummibåt runt och började hämta upp folk. Alla utom oss och Harry Z. Vi viftade på gummijollen och de vinkade glatt tillbaka och körde vidare….. Det tog oss ett bra tag att få dem att förstå att vi faktiskt också skulle med. Så strax innan 12 sitter vi laddade till tänderna och väntar på att katamaranen ska kasta loss så att vi får se på seglingarna. Men  det visar sig att det inte går att kasta loss. För musikanläggningen är ännu inte ihopplockad eller riggad. Då går det ju bara inte att köra båt! Så under en timme får vi god underhållning i hur man tejpar och klipper i kablar och försöker få liv i elverk mm. Undertiden så anländer det en strid ström med andra passagerare till båten och detta med att vi skulle åka 11 verkade ju bara löjligt!! Men underhållningen var som sagt tämligen god och eftersom de hade den goda smaken att sälja kylda drycker så gick det absolut ingen nöd på oss. Efter mycket om och men fick de igång stereoanläggningen och dessutom utombordaren bak på schabraket. Nu höll vi bara tummarna att ankarspelet skulle fungera så vi kunde komma iväg. Det gjorde det inte. Men det var ett mindre problem för istället så matade man ut all kätting för hand och hängde en flytväst, anno 20 år före första världskriget i änden…. och så kom vi iväg två timmar försenade. Efter att först ha kört över flytvästen såklart!

Fun Runner

Lite märklig båt får man nog säga!

Högtalarna är säkrade

Båten fylls så sakta

Flytvästboj modell äldre

Britt från Harry Z

Fundersam Erik!

Jag kan bara säga att detta var en hysteriskt rolig eftermiddag. Förutom att vi fick se massor av fina båtar så dansades det och festades det oavbrutet. Flera båtar kom hela tiden fram till Fun Runner för att köpa öl – även de som tävlingseglade och till och med Gus som körde runt på delar av tävlingskommittén kom med jämna mellanrum för att fylla på förråden.

Gus och delar av tävlingsledningen

Silke liftar ut till oss och följer med på återturen

Britt, Erik, Magnus och Liv på Fun Runner

Det här med regattan här på Carriacou är så stort att det till och med räknas som helgdagar de fyra dagar som den pågår. Fast i ärlighetens namn så är måndagen  ”Emancipation day”. Vilket är dagen man firar slavarnas frigörelse. Men helgdag som helgdag. Det innebär också att öns enda färja, Amelia, kan användas som festbåt istället för fraktbåt! Helt underbart!

Färjan är öns livlina

Öns fästfärga

Jag har ju ingen riktigt kamera längre men har fått låna en av pappas gamla. En Lumix G. Men Cannonidiot som jag är så har jag verkligen svårt att bli kompis med den. Denna dag var det dessutom  svårt ljus som gör att bilderna lätt bränner ut så det är inte många bilder jag blev nöjd med. Trots att jag lyckades knäppa en sisådär 500 st…  Här kommer i alla fall ett par av dem.

Regatta 1

Regatta 2

Regatta 3

Regatta 4

Regatta 5

Regatta 6

Regatta 7

Vi stannar vid Sandy Island och doppar oss men det kommer en hel del regn så det blev nästan lite kyligt ett tag! På vägen tillbaka dyker Gus upp igen och denna gången har han Silke och ett annat gäng med sig och de liftar med Fun Runner  tillbaka. Och festen fortsätter och det dansas så det står det härliga till. Kanske inte så mycket dans från oss cruisers utan det är mest de lokala som dansar. Och det dansas så att vi faktiskt blir lite generade ibland. Man kan inte beskriva det som annat än ”avancerad torrjuck” så överlämnar jag resten till er egen fantasi 🙂

Hallå från taket!

Trötta och glada kom vi hem och stupade i säng redan kl åtta på kvällen. Det är jobbigt att ha så mycket kul!

Måndagseftermiddag var det åter igen dags att träffa hela gänget efter den sista seglingen och denna gången på restaurangen The slip way. Nu var det resultat och prisutdelning för hela regattan och det var även här många och glada skratt. Några lite besvikna miner från vissa men inte så mycket. Är det tävligt så är det. Efter prisutdelningen drog vi oss tillbaka och innan mörkret lagt sig satt vi nedkrupna i Nannys sittbrunn och såg på Game of Thrones istället. Det får vara måtta på det sociala livet och nöjen… Fast det är klart. I kväll är vi bjudna på middag på Harry Z!

Conny, Les, Silke och Gus på prisutdeningen

Gus fick i alla fall pris för deltagande 🙂

Kvartett med underbara tjejer!

Fortfarande är det inte direkt synd om oss 🙂

Någon som vill hyra ett hus??

170801 Goa Tyrrell Bay på Carriacou

Vi hade en fin fin segling ner till Carriacou. Totalt var det ca 135M och det tog oss 30 timmar. Vi hade mer eller mindre lagom med vind hela tiden förutom på morgonen då vinden dog helt och Janne-Yanmar fick jobba lite. Trots lite oroväckande molns så fick vi en go solnedgång med en väldigt tydlig green-flash  och dessutom delfiner i massor. Vi fick en härlig uppvisning där det till och med var med bebisdelfiner. De små ungarna lämnade inte den vuxne delfinens sida och det var magiskt att se hur de kunde svänga fort åt alla håll och kanter. Precis som om de hade varit ihoplimmade till en delfin! Dessutom fick jag åter igen uppleva delfiner i mareld under natten. Det är ju helt enkelt fantastiskt när man hör hur de kommer mot en i natten. Man tittar upp och söker med blicken ut i mörkret ett tag och helt plötsligt ser man en glittrande projektil komma farande längs med skrovsidan. Magiskt är ordet!

Slösegling, så om långsegling ska vara!

Lite oroväckande moln över St Lucia

Solnedgång – men inget foto på den gröna blixten…

Väl framme i Tyrrelbay på Carriacou letade vi oss längst in där vi visste att Les och Silke låg med sina båtar. Nu ligger vi ankrade nästan bredvid dem och har gjort så i mer än en vecka. Det händer saker och ting här hela tiden men det är samtidigt väldigt avslappnat. Vi trivs verkligen här och det är lagom civiliserat och samtidigt ”oförstört”  för vår smak. Första kvällen bjöd Silke oss på middag. Eftersom hon just fyllt 50 år så uppvaktades hon såklart med både presenter ,chokladkaka  och en Magnusskriven sång.

Födesedagsbarn i födelesdagsklänning!

Liv och födelsedagsbarnet

Kvällen efter blev vi inbjudna till ett par kompisar till Silke som alla har sina båtar på land inne på varvet. En av dem Micky,har hyrt en liten stuga att bo i undertiden han jobbar på båten och där serverades denna kväll lammgryta, stekta fiskkakor och väldigt kall öl. Vi fick ytterligare en jättetrevlig kväll och lärde känna flera nya härliga seglare. Micky har en stålbåt och när de lyfte båten så var en av varvets ägare, Gus med. Han har varit med förr och fick genast syn på ett litet område som han inte tyckte om och knackade försiktigt på skrovet med en liten hammare.  Redan vid den första knackningen så gick hammaren rätt igenom skrovet. Stooort hål…. Hu – jag tror aldrig jag kommer våga ha en stålbåt. Men båtägaren var i alla fall vid gott mod och hålet skulle lappas igen med en stålplatta över. Farligt nära en katastrof det där!

Gus steker fiskkakor

Alla vill veta hur han gör dem 🙂

En av de andra seglarna har också samma problem som vi med den dyra fina bottenfärgen vi har investerat i. Tydligen så är det många som har haft problem och det har varit många diskussioner på nästsidor runt omkring – något vi har missat helt!

Och det sociala livet är det absolut inget fel på som ni säkert förstår! Vi har blivit inbjudna både hit och dit i det senaste så vi måste faktiskt tacka nej ibland för vi orkar helt enkelt inte.  Bland de nya bekantskaperna är den norska båten Harry Z med Britt och Erik ombord. Eftersom vi har de gemensamma vännerna Reidun och Anne så var det inte svårt att få kontakt och vi hade dem ombord på en mycket trevlig sundowner häromkvällen.  Och båtnamnet… det är ju nästan en göteborgsvits i sig. Z uttalas ”zet” på Norska så då blir namnet ”harru sett”. Alltså ‘Har du sett?’  hmmmm…. 😉

Varje måndag, onsdag och fredag är det vattengymnasik, sk noodeling. Det innebär gympa med hjälp av skummgummikorv. Träningen blir ju såklart vad man gör den till och flera av av deltagarnatränar mest på att tjattra men det är en väldigt trevlig träningsform om man lägger lite kraft bakom. Och underhållande 🙂 Jag fick till och med Magnus att hänga på i går! Hans vad är förresten mycket bättre nu och han har börjat springa lite försiktigt igen.

I slutet av denna veckan så är det också den årliga regattan här. Det börjar så sakteliga fyllas på med båtar i viken. Det är en hel del russel i viken så det är inget fel på den underhållningen.  Det är många charterbåtar som kommer in och gör lustiga ankringar på tok för nära andra båtar. Men än så länge har de hållit sig på behörigt avstånd från oss.

Varje år i anslutning till regattan så hålls det också en välgörenhetsauktion och loppmarknad. Det pågår insamlig till den under hela året och det är många seglare som lämnar in saker hit. Överskottet går till en fond för barnen här på ön och framförallt till skolan. Idag på morgonen var det dags att packa upp allt som hade samlats in under ett  helt år och Silke och jag tillsammans med ett stort gäng andra seglare hade anmält oss som frivilliga. Det blev tre enormt svettiga timmar. Vi har burit kartonger och sorterat så det stod det härliga till. Mycket kläder att gå igenom och många båtprylar och köksprylar med för den sakens skull.

Vissa av kläderna måste kasseras eftersom de är både trasiga och förstörda och kan ni förklara vem som skänker begagnade och trasiga underkläder till en sådan här sak? Nu fick de trots allt in en hel del underkläder i orginalförpackningar och det är ju en helt annan sak!

Mycket kläder och många prylar är det!

Silke rensar kläder inför loppmarknaden

Och inemellan så betar vi såklart av vår ständiga 50 punkterslista med saker att göra och dessutom så badas det väldigt mycket i det superklara vattnet. I morse trodde jag faktiskt vi stod på eftersom det var så klart att det kändes om om det omöjligt kunde vara 3 meter djupt. Eftersom vi har simavstånd mellan våra båtar så simmar vi ofta över till varandra och tar ett snack då och då. Trevligt helt enkelt…. så som det ser ut så blir vi nog kvar här ett tag. Grenada är ju bara runt hörnan och dit kommer vi nog förr eller senare.

Les tillbringar eftermiddagarna i vattnet bakom båten, läsandes en bok.

 

 

170725 Småtjuvar och dags att lämna landet

I söndags satt vi i sittbrunnen och gjorde mest ingenting förutom att vila upp oss från den sena konserten natten innan.
Vi är rätt vana vid det här laget att det mer än ofta simmar folk runt båten. Det är allt från tjattrande tanter som sitter på flytkorvar till folk i full våtdräkt (det är 30 grader i vattnet!) som simmar med fenor på både händer och fötter. Så när en fyrklöver av ungdomar simmade förbi så tänkte jag inte så mycket mer på det. Jag satt förresten och chattade med goa Kajsa som befann sig i Tyskland med deras båt. Bara det gör situationen lite absurd.
Helt plötsligt ser jag att en av de fyra killarna liksom gliiiider upp på badbryggan på en katamarans ponton ca 100 meter bort från oss. Dessa killarna var helt klart lokala förmågor och hörde inte hemma på båten. Dessutom så fanns det ingen dinge bakom katamaranen vilket såklart indikerar att det inte var någon hemma.
De fyra killarna sitter ett tag bak på badbryggan och jag tänker att det kanske inte är så farligt även om jag inte hade velat att fyra, för oss okända killar hade satt sig på Nannys badbrygga. Jag uppmärksammar Magnus på vad som håller på att hända och känner att det hela inte känns riktigt bra. Jag går upp på däck med kikaren i handen och ställer mig och tittar på dem. De ser att jag tittar på dem och en av dem till och med vinkar tillbaka…. Detta gör mig lite tveksam!
Efter någon minut börjar de dra sig upp på akterdäck på katamaranen och dra i kläder som hänger på tork och lyfta på luckor. Då börjar vi båda hojta och busvissla på dem men de bryr sig inte. Vår dinge var upphissad i däverterna och utan motor så det skulle ta oss ett bra tag att åka över. Jag fortsatte busvissla och vifta med armarna och helt plötsligt hoppade alla grabbarna i havet åt alla håll och kanter. En klart nyvaken kille med en handuk runt höften hade kommit upp ur båten och jagat iväg dem….
Phu… jag blev nästan lite nervös av detta. För vi har inte haft mycket av kriminalitet på vår resa! Nu gjordes det mitt på dagen, på en söndag när hela parken var full av folk. Det pågick någon form av motionslopp inne i parken och det var 100-tals personer på kajen.
När vi gick iväg och handlade dagen efter så var båten totallåst! Inget lämnades i sittbrunnen och alla tofterna var låsta. Det var skönt att se att ingen varit ombord på Nanny när vi kom tillbaka.
Ut på måndagseftermiddagen så fylldes stranden och bryggan med folk som vanligt. Jag satt och slöläste och slängde en blick in mot dingebryggan. Det är ju svårt att låta bli eftersom det händer saker där hela tiden och det är ofta underhållning av största klass. Det är många som dyker och slår volter. Då ser jag helt plötsligt samma grabbgäng som från gårdagen och jag ser hur de närmar sig två jollar som ligger förtöjda. Vips så sitter de i jollarna och börjar slita i allt de kan få tag i. De försöker göra loss dem från kajen och de försöker starta motorerna. Blääääää. Magnus flyger upp på däck och börjar hojta åt dem. Det hjälper inte. Flera vuxna sitter på bänkarna bredvid men ingen gör något. Killarna är någonstans mellan 12 och 15 om jag får gissa. Jag går fram i fören och börjar ta kort på dem. Magnus sätter sig i dingen och ska precis börja ro in när det kommer en annan dinge in mot bryggan och killarna springer iväg.
Vi kunde inte göra så mycket mer, utan vi bestämde att göra dingeägarna uppmärksamma på vad som hade hänt genom att göra ett FB inlägg i en grupp för seglare här på Martinique. Det tog inte många sekunder innan vi fick respons av de som ägde en av dingarna och han kom också över en sväng och pratade med oss på kvällen. De foton jag tagit blev överlämnade till båtbutiken som skulle kontakta myndigheterna. Och idag tisdag så är det faktiskt en hel del poliser som patrullerar inne vid stranden och bryggan. Om det beror på våra kort, det vet vi inte men det känns bra att de håller sig i närheten. Nu är det i alla fall dags för oss att lämna Martinique för denna gången. Självklart har vi också larm i båten om någon skulle gå ombord under natten när vi sover.
Vi har i alla fall checkat ut och i morgon, på morgonen är planen att dra upp kroken och sätta segel ner mot Carriacou som tillhör Grenada. Det är en segling på ca 130 distans så det lär väl ta ca 1 1/2 dygn misstänker vi. Väderprognosen är oerhört god. Ostliga vindar på mellan 6-8 meter per sekund vilket bör ge oss en bra och bekväm segling söderut.
Båten är fullproppad av franska delikatesser både till oss och andra så det kommer kanske inte gå så fort. Men vem har bråttom.
Sköt om er 🙂

170723 Konsert i det fria med Stanley Clarke

Seglingen norrut från Le Marin var bara sådär underbart go!  I alla fall när vi kommit ut en bit från Le Marin och slapp rullningarna. Nanny tuggade på som tåget och vi ankrade upp i viken i Forte De France igen. Vi börjar nästan känna oss hemma här!  Nu är faktiskt ankringen inte den bästa eftersom turbåtarna och färjorna drar upp massor med svall och ljudnivån från staden är ofta störande. Speciellt undrar vi det här med kyrkklockorna som ringer titt som tätt flera gånger per dag. Dessutom på helt ologiska tider. Men trippen hit hade ju sitt syfte så då får man stå ut med det. Magnus, basist som han är hade fått reda på att basistlegenden Stanley Clarke skulle uppträda på en friluftskonsert tillsammans med ett gäng lokala förmågor. Detta är ju något man inte får missa. Magnus hade börjat att maila kontoret för att fråga om det gick att reservera biljetter.  Det gick inte.  Enda sättet att komma över biljetter var att dyka upp på plats. Vi hade hela tiden trott att konserten var på söndagen så när vi på lördag morgon, så klart efter lite vanlig förvirring, hittade biljettkontoret så insåg vi att konserten var samma dag! Men det fanns biljetter kvar och den vänliga kassörskan frågade om det möjligtvis var vi som bodde i båt och försökte reservera biljetter via mail! Och det var det ju. Hon hälsade oss välkomna och vi förstod att de nog inte fick så många biljett förfrågningar på engelska via mail och att detta med att bo i båt var kanske till och med exotiskt…

Det hela skulle dra igång kl 19:30 och eftersom vi ville ha valuta för pengarna ville vi vara där då. Så att vi inte missade något. Frågan var bara vad man har med sig på en friluftskonsert.

Magnus funderade på om vi skulle ta med våra ”stolar”. Alltså våra ”comfortseats” men med dessa så skulle vi hamna väldigt lågt och direkt på gräsmattan så vi beslutade oss för att försöka hitta några av de fåtaliga sittplatserna som fanns istället. Fel beslut…. Fattar inte att vi inte ens tänkte att ta med en  picknickfilt som vi har flertalet av. Sedan var frågan om vi skulle ta med paraply eller inte. Vi bestämde oss för var sin regnjacka istället. Utifall att det skulle komma någon liten skur. Fel beslut….. Det sista vi funderade på var om vi skulle ta med oss något gott att dricka och lite snacks kanske.  Jag, svensk som jag är trodde inte på den idén eftersom jag var rädd att drickan skulle beslagtagas i entrén.  Fel beslut….. vi är ju i Frankrike för guds skull…

Strax efter 19:30 var vi i alla fall på plats.  Vi hittade en liten kulle där vi såg bra och satte oss tillrätta rätt ner i gräset. Det var torrt och fint. I alla fall i 10 minuter innan första regnskuren kom…. och sedan fortsatte de komma hela kvällen.  Eftersom det hela inte hade börjat  tog vi, som så många andra skydd under tak och annat som fanns att tillgå. De rutinerade människorna som satt i sina campingstolar fällde helt sonika upp sina stora paraplyer och satt kvar. Mummel.

Förväntansfulla

Det gäller att ta skydd för regnet. Även stolar fungerar om man inte har något annat

Massor av paraplyer

Vi  satte oss trots allt i gräset med min jacka som underlag och när skurarna kom så hukade vi under Magnus jacka tillsammans.

Vi gömmer oss under Magnus jacka i en av skurarna

Efter en timme så kom det hela tillslut igång. Tyvärr kan vi nog inte säga att de första fyra banden var något direkt att hänga i träden men det var en mysig stämning och vi njöt av att titta på folk och bara ha trevligt.

Konserten skulle hålla på till 01 men när klockan blev såpass så  hade inte ens Stanley äntrat scenen. Efter det att föregående band slutat så tog det en hel timme med sound checkning. Stundtals var det över 20 personer på scenen som snurrade runt. Många lade sig helt sonika ner och sov men efterhand så ökade missnöjet och burop och visslingar ljöd genom natten.

Tupplur i väntan på den stora stjärnan

Fyra personer runt en synt som försöker få till ljudet innan Clarke kommer upp på scenen

När Stanley sedan ändrade scenen så var allt förlåtet.  Sex timmar på en gräsmatta – det var det värt! Efter bara 30 sekunder stod folk upp och jublade. Vilken basist han är och vilken publikfriare. Väl värt att vänta på.  Magnus njöt i fulla drag men jag ska erkänna att jag var väldigt trött i slutet och kunde nog inte riktigt ta till mig allt. Han hade med sig ett ungt och otroligt intensivt gäng. Trummisen påminde lite om ”Animal” i mupparna! Att trumsetet stod kvar var förundrande i omgångar.

Och så kom han då! väl värt all väntan

Ett litet smakprov från igår hittar ni nedan

Närmare halvfyra snåret på morgonen så promenerar vi alltså genom Forte De France tillbaka till båten. Vi hade vidtagit vissa extra säkerhetsåtgärder. Bland annat så hade vi inte satt motorn på dingen och båten var extra låst med stora hänglås och vi hade inga kreditkort med oss och bara lite kontanter. Det är alltid lite läskigt att gå genom en främmande stad så sent men det kändes helt tryggt. I den lilla parken vid båten så spelade massa ungdomar basket och andra satt och fiskade. Det är klart – på denna tiden av dygnet är temperaturen  faktiskt hanterbar. Det är inte ovanligt att vi har 33 grader i skuggan annars.

Dingen låg kvar och vi gick över bryggan mot den. Då slår jag i tån! Det är ett litet trappsteg i bryggan som jag inte ser och jag drämmer i höger stor tå så att det står det härliga till.  Det är den tån som jag har haft nageltrång i. Skojar inte… det svartnade framför ögonen och som tur var stod Magnus bredvid mig så jag kunde hålla i honom.  Jag är ju bättre i tån nu (tack för goda råd, doktorn på Carpe Mare!) men nu lyckas jag alltså smälla upp ett stort hack i tån under tånageln och blodet bara forsade. Det var bara att sätta sig och knipa ihop med en servett över tån och bli utrodd till Nanny. S-T-N vad det gör ont att slå i en tå på det sättet. Innan jag ens vågade ta bort servetten och titta för att tvätta så kände jag hur det bultade. Det var nästan så jag trodde att den var bruten eller i minsta nagellös… Men det var inte så farligt. Bara ett äckligt hack och efter tvätt och omslag så var det oerhört skönt att krypa till kojs.

Vilken härlig dag (bortsett från tån då) – men låååång. Självklart började kyrkklockorna ringa en timme senare. Fast det gick väldigt bra att sova ändå! Idag har vi bara en slappedag. Eller vi försöker i alla fall. Inne i parken så dundrar musiken i stora högtalare. Volymen gör att vi knappt kan prata i båten 🙂  Det ska vara någon form av lopp där man kan springa och samtidigt  i vita t-shirtar och bli neddränkt i färg av åskådarna…  Måste erkänna att jag inte riktigt förstår allas nöjen.

Nu ska vi bunkra det sista här ett par dagar på Martinique och förmodligen så har vi ett bra väderfönster för att dra direkt ner till Carriacou på onsdag/torsdag sisådär.

Sköt om er! Och får ni chansen! Missa inte Stanley Clarke!

 

 

170716 Ytterligare en vecka i Le Marin

Det är väldans vad tiden har en förmåga att springa iväg! Denna veckan har också bestått av en hel del arbete på Nanny, blandat med trevligheter förstås.

Vädret är den alltid återkommande frågan i dessa tider och det första vi gör när vi går upp är att kolla vädret. Och det är också det sista vi gör innan vi går och lägger oss. Det är ju orkantider och det gäller att inte missa något. Vi hämtar väder från olika källor med olika vädermodeller i botten. Att Windity, eller Windy som de numera heter, visar både GFS och ECMWF gör det enkelt att jämföra. Jag tror att GFS är från amerikanarna och ECMWF är europeiskt. Och jag kan lova att de inte alltid är överens. I början av veckan så visade GFS: filerna ren skär och kraftig storm framåt helgen medan ECMWF inte hade antydan till dem. NOAA, som håller koll på alla eventuella förändringar i vädret som kan leda till orkaner hade inte heller med något av ovädret till en början. Men oron spred sig för det skulle dra rätt över  Martinique. Flera båtar lämnade och började dra sig söderut redan på måndag, tisdag. På onsdag var prognoserna tillbaka till det normala och det fanns inte tillstymmelse till oväder! Och det är ju lite det som är grejen. Att det inte går att förutspå så långt i förväg. Vi valde att vänta och den gången gjorde vi rätt. Nu är det ett nytt lågtryck på gång in som förmodligen kommer dra över oss natten mellan tisdag och onsdag. Men det är ”bara” 20 m/s så vi väljer att ligga kvar och ta det lite lugnt. Det är rapporterat lite mer vindar redan ikväll så därför har vi också plockat ner förtältet över däck så att det inte blir så stort vindfång.

Stormen som försvann..

Det kommer lite vindstötar då och då men vi är rätt säkra på vårt ankare som nu bör bara helt nedgrävt i gyttjan efter en vecka. Vi hade en söt lite Albin Viggen som kom in och ankrade snett framför oss. Magnus mumlade något om att han hade lagt ut alldeles för lite kätting och dessutom inte dragit in ankaret. Det går inte att låta bli att hålla lite koll på dem som kommer och lägger sig framför oss. Vi har ju upplevt en del draggande båtar dessa år så man blir lite pessimistisk och litar inte på hur andra gör. (Tur att vi är så väldans perfekta själva…..^^)  Efter ett dygn när vi höll på att pyssla med något så kom det en kraftig vindby. Jag slängde en blick på vindmätaren och såg att det var uppe i 17 m/s därefter så tittade jag upp och konstaterade att vi låg fel. ”Shit! vi draggar hann jag tänka” innan jag insåg att det som var fel var att den lille Viggen-båten låg snett bakom oss istället. Det var alltså han som draggade och han drev fort mot båtarna bakom oss. Jag slet upp vår dimtuta och lät ett långt brööööööl ljuda. Det fullkomligt ringde i öronen på mig men det gav effekt och killen på båten stack upp huvudet och insåg situationen. Snabbt fick han igång motorn och började dra upp ankaret. Vi frågade honom om han ville ha hjälp men han bara skakade på huvudet. Att vara själv är inte alltid det lättaste, men i den vinden och dessutom inte ha något ankarspel utan han måste sitta på däck och dra upp kättingen, meter för meter samtidigt som han driver. Sedan fästa kättingen, springa tillbaka och styra upp båten för att sedan åter springa fram och fortsätta dra kätting. Jag blev svettig av att bara se på honom och hade gärna velat hjälpa till samtidigt som jag skänkte en tacksam tanke till vårt ankarspel som till och med går att fjärrstyra från sittbrunnen om man skulle vara själv. Fast han hade ju inte så mycket kätting ute så det hela gick bra och när han ankrade om så lade han sig lite längre bort från oss. Vilket vi tyckte var lite skönt….

Silke tog beslutet att segla vidare i tisdags. Det känns alltid sorgligt när någon åker men denna gången var det inte så jobbigt eftersom hon drog 120M ner till Carriacou, norr om Grenada och vi kommer efter om en vecka eller två. Det ska vara seglingstävlingar där nere i början av Augusti så det tänkte vi vara med på. Men vi hade en god middag i Nanny kvällen innan. På onsdagskvällen åkte vi in till marinan och lyssnade på andra seglare som hade något av en jam-session inne på en av restaurangerna. Riktigt mysigt och rätt hög klass på musiken inemellan. I torsdags så lämnade också Sinbad för en tur hem till England och så var vi helt plötsligt ensamma igen.

Silke och Sinbad på Nannymiddag

Silke tittar förbi innan hon seglar iväg söderut

Magnus, Jaan och Sinbad på musikkväll

Vi fyller dagarna med böcker och glädjen av att ha fritt internet i en månad. Där emellan så jobbar vi faktiskt rätt hårt! Vi har bytt olja på motorn, vilket var helt nödvändigt eftersom han har fått jobba rätt bra den senaste tiden i all vår motvind. Vi passade också på att byta dieselfilter. Något vi inte gjort på 14 månader. Men det visade sig vara helt onödigt. för det fanns inte en gnutta skräp i något av filtren. Vi har ju tappat dem med jämna mellanrum för att kontrollera men även då har det varit helt rent. Fast efter lite diskussion så bytte vi ändå två av tre filter. Bättre att vara på säkra sidan.

Fullkomligt ren diesel i våra filter 🙂

Magnus går igenom alla våra uppblåsbara flytvästar och kontrollerar dem. Han blåser upp dem en och en för att se att de är täta. Hitintills så har vi två täta och en som läcker. Tre kvarstår att testa. Vad gör man med gamla flytvästar som läcker? Känns lite som miljöslöseri att bara slänga. Självklart tar vi hand om patroner och så… men i övrigt?? Jag funderar på att sprätta loss banden så att vi får en livsele till…

Sedan så har hela sittbrunnen skurats med teaktvättmedel. DET behövdes. Den svarta smörja som rann ut var jätteäcklig. Men det är kanske inte så konstigt. Vi lever nästan 16 timmar per dygn i vår kära sittbrunn och det är klart att vi smutsar ner. Jodå!  vi tvättar hela sittbrunnen med såpa med täta mellanrum men detta var en djuprengöring. Den första på två år. Och den var behövlig.

Skiten rinner ur teaken

Härligt ren teak

Navigationsbordet är rent och fint igen

Lackning och slipning fortsätter också. Vi har en gammal skada på trälisterna bak i vid dörren till akterruffen. Den skadan är faktiskt sedan vi köpte båten. Det är ingen fukt i trät men nästan all lack var bortsliten så nu pågår slip och lackningsarbeten där. Detta har stått på ”att göra listan” sedan 2004…. så det kommer bli skönt när det är klart.

Gammal skada i aketrruffen som är under tillfixning

Magnus slipar mellan lacklagren – han gör faktiskt saker som syns ibland 😉

Magnus har såklart pillat lite med sina osynliga jobb också. Bland annat har han uppgraderat våra kablar som går från batterigruppen till skiljereläet för laddningen. Nu är det 35 mm2 tjocka saker för att minska eventuellt spänningsfall (allt detta enligt Magnus för jag fattar som vanligt nästan noll när det gäller el ) Symaskinen har varit framme en sväng till. Bland annat så har jag sytt till två band i vårt kapell, längst bak mot targabågen. I banden så gjorde jag hål med lödkolven. Därefter kunde jag dra ett snöre mellan banden och på så sätt sträcka upp vårt kapell. Innan hade vi problem med att det samlades väldiga mängder vatten på taket när det regnade. Nu rinner det så fint av. Det blev faktiskt riktigt bra. Sedan så har jag sytt ett par nya påsar som vi kan ha saker i, till gummibåten. De gamla, som jag redan sytt om ett par gånger, som följde med dingen har solen ätit upp helt och hållet.

Liv syr om dragkedjan på stackpacket – och JA, det har kommit ett par glasögon på näsan 🙁

Väskor till dingen

Uppstramat kapell

Ja… så håller vi på. Alltså inte så mycket segling att skriva hem om just nu direkt.

Om vi nu ska klaga på något så är det kanske på oss själva faktiskt. Magnus vad har börjat bli bättre, sakta men säkert. Däremot går han och dras med en grinig liten förkylning som drar ner humöret en del. Jag har dessutom råkat ut för nageltrånget från helvetet… Jag tappade halva stortånageln för ett bra tag sedan och nu när den växer ut så gör det ju så ofantligt ont. Men det är bara att bita ihop och fyra till fem gånger om dagen får jag sätta mig ner och klämma ut var, vätska och blod från under nageln. Minst en gång per dag blir det därför också ett litet fotbad med såpa i och nu efter mycket om och men känns det ändå som om det problemet går åt rätt håll. Detta kommer jag dock att bespara er bilder på LOL!

Vi blir alltså kvar här lite mer en än vecka till tror vi. Kanske blir det en snabb sväng till Forte de France och deras jazzfestival till helgen innan vi seglar söderut – men vi får se.

Sköt om er alla – fantastiskt roligt att se att alla är ute och seglar och se alla foton. Det är nästan så vi får lite hemlängtan. Eller som Magnus förmodligen skulle sagt – ”Danmarklängtan”

Kram