180504 Vi sitter fast

Nu har vi legat på varvets reparationsbrygga i en vecka och det hela börjar bli minst sagt frustrerande. Byte av vår pump till autopiloten går ohyggligt långsamt. Samtidigt så tror vi att det kommer bli bra men det så oerhört frustrerande att stå vid sidan om och inte kunna göra något.

Första dagarna så gick det rätt bra att ligga här. Vi fick avverkat säkert 30 punkter på Nannys ”att göra lista”. Bland annat så ar vi bytt olja, dieselfilter, impeller och tvättat hela båten så den är vit och fin igen efter det bruna vattnet från kanalerna. Samtidigt har jag kört ca 8 tvättmaskiner och städat och slängt massa saker för att ge lite plats åt Nils som ska ansluta till oss uppe i Halifaxtrakterna. Framåt tisdagen så började dock frustrationen växa. Bland annat eftersom varvet har så svårt att ge oss en tidplan och vi får dra informationen ur dem. Efter många diskussioner så fick vi i alla fall besked om att de förmodligen skulle vara klara på torsdagseftermiddagen. Då bestämde Magnus och jag oss för att skita i att gå och vänta. Vi hyrde en bil och tog oss en natt i Washington. Hur kul och hur underbart som helst. Nästan lite orealistiskt att gå omkring i alla miljöer som så ständigt förekommer i alla möjliga filmer. Vädret var på sin bästa sida och vi hade faktiskt upp till 30 grader varmt utan att det för den sakens skull var särskilt fuktigt. Washington var verkligen en fullträff och vi är glada att vi tog oss den turen, nu när vi inte kunde åka dit med båt.  På vägen tillbaka till varvet stannade vi på IKEA och fick fyllt på vårt förråd av svenska godsaker. Tyvärr fanns det ingen prinskorv vilket gjorde mig oerhört besviken. Men Magnus hittade frysta Nordsjöräkor som gjorde honom överlycklig. Kaviar, Dajm, Mjölkchoklad, kakor, ost och smågodis var annat som vi förnöjt packade ner.

Här bor han!

Ser dock ingen Forrest….

Capitolium – med massor av tungt beväpnade poliser runt om!

Silvriga träd!

Hm…. någon är arg…

Jorå många som protesterade mot presidenten. Men vi såg också väldigt många med T-shirts och liknande som stödjer honom

WW2 monumentet

Magnus på museet ”Air and Space” – väldigt sevärt

På kvällen hamnade vi på en trevlig pub med Qiuz – där vi var otvivelaktigt sämst!

Tillbaka på varvet hoppade vi förväntansfullt ner i båten för nu trodde vi verkligen att det skulle vara klart. Ibland undrar jag hur vi orkar vara sådana optimister hela tiden. Vi VET ju att sådana här saker tar tid. Den nya pumpen satt på plats men endast en av slangarna var inkopplade. När jag sedan fick se det nya fästet till pumpen som de tillverkat så fick jag nästan en chock. Det gamla fästet var en enkel, bockad och vinklad platta i rostfritt men en godstjocklek på ca 2 mm. Det nya fästet skulle kunna ställas ut till allmän beskådan i snygghet och skulle kunna stå emot en atombomb. Gjord i 7 mm tjockt gods (förhoppningsvis i aluminium) svetsat och vinkat på så många sätt som borde vara omöjligt och dessutom målat. Här har vår mekaniker utan tvekan släppt loss all energi och skapat något utöver det vanliga. Hur många timmar som är nedlagt på detta fäste vågar jag inte ens spekulera i. Det enda jag vet är att det är vi som betalar dessa timmar. Hade jag varit på jobbet nu så hade jag sagt att varvet har byggt ett garage när kunden bara beställt en carport. Efter en liten stund kom vår mekaniker och  när Magnus pratade med honom om fästet så var han helt oförstående. Han förklarade dessutom att han inte hade beställt nog med kopplingar första gången. Han hade tänkt lite fel och behövde beställa ett par till (observera att de alltså på torsdag eftermiddag fortfarande inte var beställda) och dessa skulle förmodligen komma på fredag eftermiddag om vi hade tur. När vi då frågade om detta innebar att båten skulle bli färdig på fredag eftermiddag så fick vi bara en skakning på huvudet till svar. Han kunde inte säga det. Allt detta innebär alltså att vi med största sannolikhet blir fast här en helg till.

Vi tog en prat med varvets chef. Alltid lika vänlig men samtidigt väldigt oförstående för vår situation. Tålamod säger han till oss att vi ska ha och vi VET att det är så. Vi VET att detta kommer att lösa sig. Vi VET att vi ska ta ett djupt andetag och räkna till 10. Vi VET att vi behöver vår autopilot. Vi VET att detta är vanligt förekommande för alla båtägare och vi VET att detta ingår i konceptet långsegling.

MEN vi vet också att allt detta innebär att vi kommer hamna under stor tidspress under vår fortsatta segling. Vi kommer inte hinna se särskilt mycket av Chesapeake eller resten av kusten norrut. Varje dag vi ligger här en dag som vi hade kunnat segla eller se andra saker på. Nu kommer dagarna bli enbart segling med bara en snabb nattankring och sedan fortsätta. Dessutom så minskar våra möjligheter till att passa in bra väderfönster. För varje dag som går så måste vi vara mindre kräsna med vädret vi väljer att segla i. Vetskapen om detta gör mig nervös, grinig och för att vara helt ärlig, lite ledsen. Undrar just var den där optimismen jag just pratade om tog vägen. Fortfarande tror jag att det finns en liten, liten chans att de bli färdiga idag. Men jag försöker förbereda mig på ytterligare tre dagar här- För det är det som det blir om vi måste stanna över helgen.

Sköt om er alla och förlåt mitt gnälliga inlägg.

180427 Dismal Swamp och Portsmouth

Vi var uppe med tuppen och i soluppgången fick vi bron i Elizabeth City att öppna sig för oss. Det var en magisk morgon. Massor av mystisk dimma när vi tuffade in i träskkanalen Dismal Swamp.

Dagens första broöppning avklarad

Magisk morgon

Platt vatten

Väl framme vid första slussen var vi lite tidiga till slussningen kl 11 men vi smög oss fram för att kolla läget. Trångt som bara den och väldigt grunt. För att inte tala om alla träd som ville prata med våra instrument uppe i masttoppen. När vi kom runt hörnan och fick se slussväggen blev vi lite förvånade eftersom vi såg master inne i slussen. Hade vi tagit fel på tiden? Strax blev vi uppropade av slussvakten som förklarade att slussen var sönder och det bästa vi kunde göra var att backa ett par hundra meter och ankra.

Jaha… det var väl inte så mycket annat att göra än att lyda order så vi gjorde så. Strax kom det tre segelbåtar och en motorbåt som också ankrade upp bakom och runt oss. Solen sken och det var riktigt varmt och härligt. Vid 14 tiden kom beskedet att slussen behövde reparation av en dykare och det skulle inte kunna ske denna dag eftersom det var söndag. Så det var inte så mycket annat att göra än att förtöja för natten. Båten Thera med Jane och Laurens ombord tog sin hund bort till slussen för att rasta den och kolla läget. När de kom tillbaka hade de fått var sin säck med is som de delad ut till alla väntande båtar. En liten present från slussen och vad gör man när man får tag i en säck is? Jo, frozen margaritas så klart. Så på eftermiddagen träffades vi på motorbåten Antonia hos Mark en Lezlie för sundowners. Vi hade ju mangroveparty när vi fastnade där så varför inte ha ett träskparty?

Bob och Carol på Pepromenon njuter väntan

Längre kom vi inte.

Träskförtöjning i rad

Nästan som snö på vattnet på morgonen efter

Kl 08: 30 på måndagsmorgonen fick vi till slut komma in i slussen. Världshistoriens näst långsammaste slussning. Jag lovar! Den långsammaste fick vi i sluss nr två senare den dagen. Det var verkligen trångt och grunt att köra längs denna kanalen och två ggr fick vi något som gick i propellern. Vi tog av kapellet så vi hade fri sikt uppåt och Magnus manövrerade fint så att vi klarade oss utan skador. Lågt hängande träd stack ut både här och där. Värre var det för ett par av de andra. I sista slussen hade ett par båtar från ”vårt gäng” stannat längs vägen och vi hade kört ikapp ett par så vi var totalt fem segelbåtar och en motorbåt i slussen. Killen före oss var så långsam så jag föreslog för Magnus, nästan på fullt allvar att han skulle putta på honom för att det skulle hända något. Vid broöppningen innan hade slussvakten fullkomligt gormat på honom för att han skulle köra på. Men icke!

När vi väl var i slussen tittade jag uppåt i de andras masttoppar. I en mast satt det en stor kvist och två andra master hade knäckta antenner. Slussvakten samlade på conch (stora snäckor) och var tydligt besviken när det visade sig att ingen av båtarna hade några sådana med sig. Men han bjöd oss på en liten konsert där han spelade en trudelutt på en av sina conch.

Alla uppradade och klara

Detta kändes väldigt bekant

Masttopp nr 1

Masttopp nr 2

Masttopp nr 3

Vår slussvakt spelar snäcka för oss

Väl ute ur kanalen så väntade Norfolk med alla sina krigsskepp. Häftig syn men jag gillade nog kanalen bättre. Den började byggas redan 1763 och självaste George Washington var inblandad i företaget som försökte utvinna träd ur träsket och samtidigt skapa en ny transportväg.

Vattnet i kanalen är det svartaste vi någonsin sett och det kallas för Junipervatten. Tydligen är det trots sin färg väldigt rent och färgerna kommer från barken av alla träden. Syran i barken gör att det är svårt för bakterier att klara sig i vattnet. Därför har vattnet varit eftertraktat bland många långseglande skepp eftersom vattnet står sig mycket länge. Trots sin mycket äckliga färg.

Ena storheten efter den andra

I torrdocka

Nanny i gratishamn

Mysko sak…

USS Wisconsin från WW2

Vi och Thera tog oss till gratishamnen i i Portsmouth, mitt emot Norfolk. Egentligen får man bara ligga här i en natt men vi fuskade och låg kvar i tre. Det var bara vi där till en början och ett ruggigt regnväder fick blåsa över medans vi fixade till en ny tank till vår värmare. Vi har bestämt oss för att köra på den enklare modellen med en extern tank till vår värmare istället för att försöka få tag i ett nytt stigrör. Det gamla hålet är pluggat och den nya tanken fick plats under durken, över kölsvinet. Den passade perfekt och vi har varm och god värme i båten igen. Vid behov. För tro det eller ej. Det börjar bli lite varmare nu. Trots att vi jobbar oss norrut. En kväll gick vi och ett par av vännerna från träskpartyt upp till en tysk restaurang och Magnus var i himmelriket när han fick sig ett grisknä med knödel och surkål. Jag nöjde mig med en schnitzel.

Dagen efter så kom även det två övriga båtarna från vårt träskparty och gjorde oss sällskap. Blue Sky och Pepromenon. Båda dessa båtar hör hemma i lite längre upp i Chesapeake Bay och vi har fått lova flera gånger att vi ska komma och hälsa på dem på vägen upp. Och vem säger nej till en gratis bryggplats och en varm dusch tillsammans med trevligt sällskap?

I går lämnade vi Norfolk och tog oss upp till en fin ankringsvik med Blue Sky och Pepromenon. Idag fortsatte de båda norrut medan vi ligger på en servicebrygga till ett båtvarv. Efter mycket sökande har vi hittat ett varv som åtminstone har lovat att titta på möjligheten att byta vår pump till autopiloten. Den vi har nu fungerar ju men borstarna är nästan slut och den är väldigt gammal. Pumpen som ska in istället tillhör det paket vi fick med när vi köpte autopiloten för ett par år sedan. Problemet är att hydraulik-kopplingarna från den gamla pumpen inte passar på den nya. Och när vi plockar isär systemet så är vi helt utan styrning. Därför vill vi vara på ett ställe där de definitivt kan det här. I skrivandes stund så verkar det faktiskt som om de kan fixa det. Vi vet inte säkert ännu. Deras mekaniker har varit nere i akterruffen och hummat och kollat läget. Nu är han uppe och letar reservdelar. Vi håller tummarna. Dessutom så tittar deras svetsare på en del till vår rorkult där själva spänningsanordningen krånglar. Förhoppningsvis så går allt i lås och har vi riktigt tur så blir de klara över dagen. Har vi lite otur så får vi ligga här över helgen. Mycket otur har jag bestämt att vi inte har så förhoppningsvis är vi på gång senast på måndag igen. Vad kalaset kommer att kosta har vi ingen aning om men de har fria duschar och det verkar som om de inte vill ha betalt för själva båtplatsen vi ligger på. Dessutom så har de en lånebil som vi tydligen får låna så vi planerar en liten sväng till en båtbutik och mataffär lite längre bort. Men billigt lär det inte bli.

Håll tummarna för oss att allt går i lås nu!

Ha en härlig helg alla!

180421 Vad saker ska gå sönder hela tiden!

Ja vi har fortsatt att tuffa och segla norrut. Det är liksom lite nödvändigt att vi förflyttar oss för att vi faktiskt ska hinna komma hem tills det är dags att ta tag i arbetet igen! Vi fortsatte upp till Bellhaven. En liten stad som i guideboken beskrevs som ett mecka för seglare. Eftersom staden var mer eller mindre stendöd så höll vi inte riktigt med! Men de hade en välsorterad järnaffär där vi fick köpa reservdelar till våra åror till dingen. Själva årbladen av plast (!) håller nämligen på att brytas av och vi fick tag i trästavar som vi kan stoppa in i dem och förstärka dem. Dessutom blev det en ny bågfil eftersom den gamla rostat sönder. Fattar inte att allt bara faller isär just nu.

Stora fyrkantiga saker som man helst inte vill möta i själva kanalerna

Stora fyrkantiga saker som man helst inte vill möta i själva kanalerna

Platt förskepp gör att det skvätter runt pråmarna lite

Någonstans hade vi förväntat oss att USA skulle vara ett mecka för att handla i. Vi tänkte oss nog en välsorterad butik i varje hörn. Inget kunde vara mer fel. Det är långa avstånd mellan affärerna kan jag lova. Det blåste gott och väl liten kuling när Magnus och jag satte oss i dingen och åkte in till bryggan. Vi var fullt påklädda med sjöställ med byxor o allt och jag hade till och med långkalsingarna på. Lagom blöta och kalla kom vi in till bryggan och förberedde oss för en långpromenad till en matvarubutik. Då kom det fram ett amerikanskt par som hade sin båt i marinan, precis bredvid. Denna marina hade gratis golfbilar till sina gäster och de var tydligen på väg mot matvarubutiken men visste inte riktigt vägen dit. Vi sa som det var, att vi bara visste på ett ungefär men det räckte gott och väl och de erbjöd oss genast skjuts i golfbilen. Magnus och jag hoppade upp i sätet där bak, där man sitter med ryggen åt färdriktningen. SVINKALLT!!! Inte riktigt samma sak som när Lotta hyrde golfbil till oss på Culebra för sisådär ett år sedan. Då åkte man omkring i lätt sommarklänning. Nu var det mössa och vantar som gällde. Våra nyfunna vänner skulle själva inte handla så mycket men de väntade snällt medan Magnus och jag sprang i hyllorna och fyllde på förråden. Det var nästan så att vi fick dåligt samvete, men de försäkrade oss gång på gång att de inte hade så mycket annat för sig och väntade gärna. Så vi passade på att handla ordentligt.

Solnedgång mellan träden i Bellhaven

En annan sak som förvånat oss är den totala avsaknaden av mobiltäckning. Jo, vi har varit korkade och köpt ett billigt abonnemang från Walmart eftersom de lovade att det var lika bra som de marknadsledande. Fel, fel, fel… helt enkelt. Men vi har insett att även de dyrare abonnemangen har svårt med täckningen. Ska inte USA vara ett rätt framstående land på denna fronten? Jag menar, till och med i många av de avkrokar vi har varit de senaste åren har vi haft bättre mobiltäckning än här!

Efter Bellhaven så gick vi genom Alligator River.  En lååååååååååång sträcka genom ödemarken som var spikrak. Vi har ju mött stora pråmar här och där men det har aldrig varit direkt trångt. Pråmarna är helt fyrkantiga och vågorna studsar rätt rejält mot den platta fören så man håller sig gärna lite undan för att vara helt ärligt.  Vi hade ju dessutom trott att det här med väder inte var så viktigt här på kanalerna men i och med att det är en hel del sjöar och det är väldigt grunt hela tiden så blir både sjön och vinden en faktor att räkna med. Prognoserna stämmer inte alls och vi blir ständigt överraskade. Vi hade hoppas på att få se en eller annan alligator i Alligator River men nä! jag tror faktiskt att det är för kallt för de stackarna!

Låååång och rak kanal längs med Alligator River

Såklart fick vi möte med en av bjässarna där det var som smalast

Ja, Träsk med vass och döda träd. Vackert på sitt sätt.

Ja, Träsk med vass och döda träd. Vackert på sitt sätt.

Stora, gamla träd blir grogrund för nya

Stora, gamla träd blir grogrund för nya

Sällskap av örnar har vi mer eller mindre hela tiden

Sällskap av örnar har vi mer eller mindre hela tiden

Vi är rätt ensamma på Alligator River

Vi är rätt ensamma på Alligator River

Vi tog en ankring strax efter kanalen och dagen efter seglade vi upp till Elisabeth City. Den lilla stan benämns som en av de mest populära och vår förvåning var stor när vi insåg att marinan var tom. Här får man nämligen ligga gratis i två dygn och vi hade sett framför oss en proppfull marina. Ja, ja det var bara att förtöja och krypa ner och starta värmaren. Eller hur…. Det är nu värmaren bestämmer sig för att inte vilja starta. Vi hade fyra grader första natten och temperaturen var nere till 10 grader inne i båten. INTE kul.

Nannygumman helt ensam i marinan i Elizabeth City

Elisabeth City skryter om att vara den vänligaste staden och jag tror nog att det stämmer. I vilket fall som helst så är invånarna i alla fall de mest nyfikna. Vi ligger ju ankrade mitt inne i den lilla stan och de flesta vill veta var vi kommer ifrån och varför vi är här. En parant dam (de är ganska många här) började ropa på mig och fråga var vi var ifrån. Jag svarade att vi var från Sverige. JAA! skrek hon då. Har ni någon choklad? fortsatte hon. Jag fattade först inte och svarade att all vår svenska choklad var slut sedan länge. Hur klarar ni er då?  frågade hon sedan och därefter förklarade hon att de hade choklad-croissanter på bageriet en bit bort. Sedan vände hon sig om och gick iväg. Då insåg jag att hon trodde att vi var från Schweiz…. Hörde i veckan att något Afrikanskt land bytt namn pga att de så ofta blev sammanblandade med Schweiz.  Kan väl påstå att det händer oss rätt ofta oxå…

Vänligt mottagna blev vi i alla fall. På fredagen tog vi dessutom fram våra cyklar och försökte ta oss till en Walmart en bit bort. Glöm det! Cykelbanor existerar så klar inte och för att komma till Walmart så hade vi varit tvungna att cykla på en mindre motorväg. Vi har helt enkelt blivit cykelrebeller och cyklar på de små trottoarerna som finns. Det är ju ingen som promenerar här ändå så vi värderar våra liv lite högt och cyklar därmed på trottoarerna.

Ny matta blev inhandlad till Nannygumman och vi fick den nerkörd till båten. Den gamla hade tappat allt gummi under och vi halkade bara omkring på den. Den nya blev grå och luddig. Kommer förmodligen att visa sig vara ett sämre val i längden men jag tänker att det kan vara gott och varmt när vi fortsätter norrut.

Varmt och luddigt om fossingarna

Och ja, det här med värmaren Vi fick till slut koll på vad det var som felade med den. Den fick ingen diesel och när vi insåg varför så blev vi både lättade och ledsna. Själva röret som suger diesel ur vår huvudtank har helt enkelt rostat av!!! Vi blev lättade eftersom det inte var något fel på värmaren men lite bedrövade för att byta den kopplingen till sugröret i manluckan under motorn  lär inte bli det lättaste. Just nu så har vi kopplat på en lös tank och det fungerar när vi inte seglar och ligger still. Men det kommer ju inte att fungera på seglingen till Grönland direkt! Vi har inte kommit fram till hur vi ska lösa allt detta men det ger sig.

Orsaken till att vi inte får diesel till värmaren…

Ja,ja. Vi jobbar i alla fall på och i morgon ska vi gå genom ett långt träsk som heter Dismal Swamp och förhoppningsvis hinner vi med alla broöppningar och slussningar under dagen och hinner fram till Norfolk på kvällen. Vi har inte slussat sedan Skottland så det kan ju bli lite kul! De vi köpte vår matta av berättade att de hade gått denna sträckan ett par gånger och de hade dessutom fått se björn på vägen. DET hade ju varit coolt!

Så! Ja, vi myser på och lagar saker! Ungefär så. Att hinna till New York till första maj ser ut att bli svårt. Vi får nog lägga på en vecka eller så på den tidplanen.

Kram på er alla och njut sommarvärmen hemma <3

180415 Kanalerna upp till Beaufort North Carolina

Jag var helt ärlig lite orolig över att det skulle bli långtråkigt att gå kanalerna, eller Intracoastal Waterway (ICW) som de heter på amerikanska. Fel! Kanalerna är superhäftiga och det händer något hela tiden. Jag fullkomligt älskar det och är så glad över att vi tog detta beslutet att göra delar av kanalerna. Framförallt så ändras miljön hela tiden. Det är träsk, tät skog, sträckor med 1000-tals enorma hus längs kanalerna och små sidokanaler. Massor av djurliv. Till och med delfiner finns i kanalerna. Inte för att jag förstår varför de skulle vilja vara inne i här och inte ute på havet i klart vatten. Största nackdelen är väl just vattnet. Det är verkligen brunt och för tankarna åt kaffesump eller liknande.

Vi började med att gå från Charleston upp till Georgetown. Vi lämnade Charleston på eftermiddagen när strömmen inte var så stark och gick igenom den första bron. Efter ett par timmar tog vi en avstickare in i ett träsk och släppte ankaret mellan några  krabbflöten. Magiskt! Trots ivrigt spanande efter alligatorer såg vi inga. Sträckan upp till Georgetown är ganska djup och båtar med lite större djup kan gå här. På höjden är begränsningen ca 63 fot, vilket är ca 19 meter. Att vi bara sticker 1,3-1,4 meter är en klar fördel. I Georgetown ankrade vi mitt inne i den lilla byn och fick se vår första amerikanska småstad. Vackert men dött. Här monterade vi också det nya ankarspelet. Det spinner som en katt och både jag och min rygg är mycket lycklig över detta! Det är fortfarande väldigt tidigt på säsongen och det känns som om städerna fortfarande sover. Ute på kanalerna är det en fördel för det är redan nu riktigt trångt ibland. Jag tror vi hade blivit tokiga om vi gått här på högsäsong och fått knö med alla småbåtar och jetskis tillsammans med alla andra som vill transportera sig på kanalerna. Men stämningen är oerhört vänlig och alla vågmaskiner till motorbåtar saktar ner i god tid innan möten. När de kommer upp bakom och vill köra om så meddelar de via VHF:en vilken sida de tänker gå på och smyger förbi så fint.

Pelikaner! Jag älskar pelikaner!

Nanny ankrad inne i Georgetown

Otroligt fina fasader i Georgetown

Varmt? Nej!

Massor av fåglar längs med kanalerna

Örnnäste uppe i toppen

Kanalvy med vass och träd

Rötter..

Inte bara träden får fågelbon

Oerhört vackert

Många små fritidsfiskare på vägen

Närmsta granne vid vår ankring

Att få broarna att öppna sig är inte heller några  problem. Ett  par 100 meter innan ropar man upp bron på kanal 09 och de öppnar vanligtvis med en gång. De vill dock veta namnet på båten och hemma hamn. En av bronissarna kom utrusande och ropade på oss i megafon att han hade varit i Stockholm förra veckan och att han älskade Sverige.  Det är lätt att vara svensk här, för det väcker lite uppseende och de flesta är nyfikna och vill fråga oss  om både det ena och det andra.

Tidig morgon och dimma över platt vatten vid vår ankring

Tidig morgon och helt ensamma på kanalen

Broöppning på gång

Löjligt stora och flotta hus. Mil efter mil med hus

Medström idag!

Var är Forrest Gump?

Sidokanaler fullproppade med hus

Jättestora hus – som fågelholkar

Många spår efter Matthew

Efter Georgetown fortsatte vi upp till Southport som skulle ha en gratisbrygga vi siktat in oss på. Här var det lite grundare sträckor och speciellt i närheten av sk ”inlets” där kanalen bryts av och det finns en öppning mot havet. Strömmarna gör så att sanden förflyttar sig och samlas gärna just vid öppningarna. Strax innan Loockwods Folly Inlet så blev vi varnade via VHF:en av en motorbåt som låg lite för oss att han just studsat på botten. Hans båt stack 1,5 meter fick vi också veta så vi tyckte att det inte borde bli några problem för oss. När vi närmade oss körde vi förbi en engelsk segelbåt som gick väldigt långsamt för att vänta in högsta högvatten. de stack 1,8 meter. Mitt i öppningen låg också en bogserbåt och snurrade långsamt. Jag ropade upp ”Kapten Sam” som båten hette och frågade hur han ville att vi skulle passera honom för att vi inte skulle var i vägen för honom.

”Det är inga problem. Jag ligger bara här och flyter omkring lite” fick jag till föga hjälpande svar. Så jag frågade om det var ok att vi möttes babords sida till babords sida.

”Visst inga problem” svarade han. Då insåg Magnus att bogserbåten faktiskt stod på. Men förmodligen så var detta så pinsamt så han inte ville prata om det på radion. När vi väl var framme vid honom så flöt han dock och vinkade glatt. Vi tog oss igenom och det lägsta vi såg på ekolodet var 1,9 meter. Jag ropade upp den engelska segelbåten bakom och förklarade för dem var det hade varit grunt någonstans. Men tyvärr var det redan försent för jag fick till svar att de stod på. Men de var inte oroliga eftersom tidvattnet fortfarande var på uppåtgående så vi fortsatte mot Southport. Det är bra med en grund båt! Framme i Southport visade det sig att bryggan fortfarande var trasig efter orkanen Matthew. Vi hade ju Matthew i hasorna när vi seglade ner till ABC öarna hösten 2016. För vår del hade vi tur och han vände tvärt och gick norrut när han bara hade 30 mil kvar till oss. Istället så fick bland annat Haiti och just USAs södra östkust känna på honom istället. Överallt ser vi fortfarande spår efter hans besök.

Vi vände tillbaka till kanalen och tog oss in i en grund avstickare från kanalen och släppte ankaret. Det är lite lurigt med all ström som är här för det innebär att man snurrar helkonstigt och ofta får man vinden in i sittbrunnen när strömmen är starkare än vinden. Men man vänjer sig vid det också 🙂 Att gå in i marina och betala 700-1000 kr per natt tänker vi undvika så långt som det bara går och vågar man bara lita på sitt ekolod så är det inga större problem med att hitta ankringar längs med vägen.

Tidigt på fredagsmorgonen hissades ankaret och vi tog oss ut genom Cape Fear (vilket namn!) och ut på Nordatlanten igen. Vi behövde köra watermakern och fylla vattentanken samt att vi hade en fin prognos för ett dygns segling upp till Beahfort i nästa stat, North Carolina. Det blev en ganska rullig segling men solen sken och vi fick känsla av att segla hemma igen när temperaturen klättrade upp till strax över 20 grader. Att ankra i Beaufort visade sig vara en liten utmaning men vi fick knött in oss mellan två farledsmarkeringar strax utanför den muddrade rännan mitt inne i stan. Ett par lokala seglare försäkrade oss att vi kunde ligga där vi låg även om vi var rätt nära farleden. Tyvärr har vi bara kunnat släppa strax under 20 meter kätting så det känns lite nervöst nu när det ska komma en storm i eftermiddag och i natt. Det ska blåsa upp till 25 m/s så inatt tror jag nog att vi kommer sitta ankarvakt, för ovanlighetens skull. Beaufort är charmig liten stad och igår var det lördag med strålande sol och värme så det verkligen myllrade av små båtar och människor. Magnus fyrade upp grillen och vi fick en mysig eftermiddag där vi kunde se vildhästar beta inne vid strandkanten på den ö som ligger på andra sidan av kanalen från Beaufort.

Nanny ankrad i Beaufort

Beaufort

Rörligt bibliotek i Beaufort

Vi hittade en mysig uteservering vid kanalen

En öl får man ju ha i solen!

Även här har man höga fasade på husen

Vi är inte klara med kanalerna känner vi så vi kommer att fortsätta i ICW från här och upp till Norfolk vilket förmodligen kommer ta en vecka eller så. Vad vi gör efter det – det får vi ta beslut om då.

Sköt om er och hoppas att ni har det varmt och skönt, var ni än befinner er!

180407 Charleston USA

Trippen över från Bahamas tog runt tre dygn för 360M. Det är egentligen väldigt länge med tanke på att vi hade golfströmmen med oss. När vi hade som mest ström med oss så var det över fyra knop och vattentemperaturen var över 26 grader. Efter det att vi korsat strömmen gick den temperaturen ner till 15 grader på bara ett par timmar. Något hände i båten då. Det blev väldigt fort ruggigt. Ni vet, när man inte riktigt kan sätta fingret på vad det är och man ryser lite. Sedan inser man att man fryser. Men det har vi ju inte gjort på ett par år så det kändes som en ny upplevelse. Det var bara att gräva fram fleecejackor och andra varma sköna saker. Mina tofflor med gummisula hittades undangömda och vakuumpackade men de hade inte klarat förvaringen. Det fanns inget av sulorna kvar utan dessa var bara smulor. Egentligen hade vi nog kunnat vara framme redan på tisdagskvällen istället för på onsdagsmorgonen. Men eftersom vi blivit varnade ang de starka tidvattenströmmarna i  Charleston så ville vi komma in när strömmarna var som minst och i dagsljus. Alltså vid slack och den bästa tiden var på onsdagsmorgonen. Efter lite strul med att hitta en marina så hamnade vi till slut i Charleston Harbour Marina. En svindyr sak som kostade oss ca 800 kr natten. Varför ankrar vi inte? Som en del av er kanske vet så har vi inget ankarspel längre. Att dra kättingen för hand är ganska ok i kristallklart Bahamasvatten där vi ankrar på tre meters djup. Här är en annan femma. Ankringen utanför stan är ökänd för att det ligger massa bråte på botten och det är mer en regel än ett undantag att båtar blir av med sina ankare för att de fastnar. Att riskera det och dessutom inte ha ett ankarspel – nä. Alltså marina. Vi fick ringt till borderprotection som kom och skrev in oss i landet. Alla skräckhistorier om båtar nedplockade i atomer bara för man varit på Kuba verkar vara överdrivna. Fast det är nog skillnad om man angör Florida antar jag. Här fick vi frågan om vad vi hade för frukt och grönt ombord. Min lime, basilika och ett par gula lökar passerade och när han fick höra att vi inte hade vapen så var vi klara och vår inresestämpel placerades fint precis bredvid den Kubanska utresestämpeln.Fast vårt cruising permit vi fått i Puerto Rico förra året höll på att gå ut så vi fick hjälp av tjänstemannen att ringa och boka en tid för att få ett nytt. Han som tog emot samtalet var oerhört grinig och tyckte att vi skulle ha skaffat detta i Florida istället….. Hm… Dit ville vi ju inte segla så varför det? Men, men. Vi sov som barn i över 12 timmar första natten. Överseglingen hade varit väldigt rullig och lite småstökig så det var skönt. Men jag vaknade av att näsan var kall och insåg att vi hade 11 grader inne i båten. Dags för att låta värmaren jobba på riktigt med andra ord.

Morgonen började med att vi med marinans hjälp fick beställt vårt ankarspel. Enligt försäljarens hemsida skulle de ha ett hemma i butiken men det visade sig fel så vi fick beställa det med övernatten transport till marinan. Lite nervöst att betala i förväg och inte veta vad man får och hur ofta är en övernattenlevereans verkligen är det som de just lovar?? Men vi hade inget val.

Vi fick skjuts med marinans buss till hamnen där vi skulle få vårt tillstånd och vi hade en tid bokad kl 11. Det var som att promenera in i Skandiahamnen, typ. Men allt löste sig till det bästa och den tjänsteman vi fick träffa var oerhört trevlig. Sedan blev det en promenad i de äldre delarna av Charleston. Lite som att kliva rätt in i historien och man kände vingslagen av ”Borta med vinden” Men oerhört mycket kryssningsbåtsfolk och andra turister. Vi får ju lite panik på sådant. En annan sak som slog oss var tystnaden. Trots att vi stod mitt i en väldigt trafikerad korsning så var det så tyst. Ingen skänande musik ur bilarna, inte massa tutor och inte massa försäljare som stod och skrek ut sina varor. En verklig kontrast mot karibien.

Söta småhus

Ja, vi har verkligen seglat hit!

Ett av Charlestons äldsta hur

Stora vackra RIKTIGA träd!

Nej, det var inte hit vi skulle för att klarera in. Men det hade varit kul…

Därefter blev det storshopping och vi tog en Uber till en Walmart och fick fyllt förråden lite. Man får ju passa på när vi ligger vid brygga och stor fingerponton och det är enkelt att fylla båten. Därefter var vi duktiga och skrubbade dingen och hela sittbrunnen. Eftersom vattnet ingår så slösar vi massor och så här ren har nog inte dingen varit sedan den var ny. Och det var två trötta personer som slocknade i soffan den kvällen.

Ankarspelet som skulle komma på fredagsmorgonen anlände på fredagseftermiddagen strax innan kl 17 så det blev ytterligare en natt i marinan. Men vi har bestämt oss för att blunda för denna kostnaden eftersom vi fick ett sådant bra pris på ankarspelet så får det bara vara så! Och uj så skönt att det faktiskt kom. Nu ska det bara monteras också.

Idag lördag ska vi gotta oss på förmiddagen och när det inte är så mycket ström, mitt på dagen så kommer vi släppa tamparna och börja tuffa in i kanalerna. Där hoppas vi kunna hitta en vettig ankring och under de närmaste dagarna tar vi oss upp till Georgetown och sedan Norfolk. Ankarspelet ska på så fort som möjligt och det lär hända när vi hittar en bra ankring där vi kan ligga en dag extra.

Våra närmaste båtgrannar i marinan

Sköt om er alla därhemma. Nu har vi seglat till USA – känns lite kul faktiskt och vi ser fram emot att få åka lite kanaler de kommande dagarna – trots kylan. Och det är nog ändå bra att vi får vänja oss så sakteliga.

Det är lite skillnad i upplevelser om man jämför med filmen från Bahamas i förra inlägget…. 🙂

180401 Nu lämnar vi Bahamas – Hej USA!

Vi låg kvar i Nassau i ett par dagar och väntade ut lite skitväder. Tyvärr… för vi gillade verkligen inte den guppiga ankringen där med smutsigt vatten och flytande, döda och uppsvällda råttor. Blä! Dessutom så fick vi svarta sorgränder längs med skrovet efter all olja som flöt omkring.

Bland annat hade vi en fin motorbåt som tyckte att det gick bra att ankra bredsida med oss, sisådär 15 meter undan. Nej!….. det funkar inte när det finns något som heter tidvatten och ström. Det är lite lurigt i allmänhet här med de starka strömmarna som ställer till det för ovana ankrare. Vi har flertalet gånger ankrat och haft vinden rätt in i aktern pga strömmen här på Bahamas. Inte helt normalt med andra ord. När Magnus stod och höll hans båt undan med hjälp av båtshaken så kom han tillslut åkandes i sin dinge. Efter att ha stått och pratat med vår granne i 10 minuter och närheten till oss verkade inte bekymra honom. Vi var ju ändå där och höll ifrån så att vi inte krockade…  Ursäkt? Nä…. Magnus bad honom att vänligen ankra om, vilket han såklart gjorde. Men i det stora hela tyckte han inte att han hade gjort något fel!

Lite för nära ankrad…

Så i torsdags morse drog jag upp ankaret och vi seglade i fin vind ca 60M upp till en liten udde som heter Sandy Point där vi kunde ankra för kvällen.

Hej då Nassau!

Vi hade en magisk solnedgång och en ”greenflash” utan dess like mellan molnen!

Fina solnedgångar har vi gott om!

På långfredagen fortsatte vi norrut ytterligare 60M och hamnade till slut längst uppe i ”Bight of Abacos”. Där finns det en liten glugg i ökedjan Abacos där man kan smita emellan vid högvatten för att kunna fortsätta norrut. Den lägsta punkten vi skulle över var 1,3m och vi valde att ankra mitt ute i ingenting över natten och avvakta morgonens högvatten. Som tur var så vattnet platt som en pannkaka och vi fick en fantastisk kväll med en nästan full måne och stjärnklar himmel. Sällan har vi gjort en sådan knäpp ankring utan vindskydd över huvud taget…. Men kan S/Y Grandiosa, så kan väl vi!

Så vid åttatiden smyger vi oss igenom och det var verkligen grunt. Ekolodet fungerade inte alls, eftersom det var under 1,5 meter djupt och jag stod framme i fören och tittade ner på den sandiga botten för att kunna uppskatta djupet. Det är HELT omöjligt att uppskatta djupet, kan jag lova. Det skulle lika gärna kunna vara 30 cm som 3 meter djupt. Sjukt…

Hur djupt är det här?

Klipp från sjökortet där vi gick igenom

Men det är ju bara sandbotten så skulle vi gå på och i såfall hade vi fått vänta på att tidvattnet skulle hjälpa oss. Fast det behövdes ju som tur inte!

På helt platt vatten tuffade vi sedan de 40 M till Great Sale Cay. Och när vi rundade södra udden så såg vi en välkänd grön siluett till båt. Te Amore, våra vänner från Kuba kom tuffandes från norr och vi möttes i mitten av viken.

Innan vi tog oss en sundowner med våra vänner tankade vi Nanny full och tog upp dingen på däck. Vi fick en mysig eftermiddag där vi tog ner solen i Nannys sittbrunn.  Efter det att våra vänner åkt hem fyrade Magnus igång påskaftonsgrillen och en av de sista köttbitarna i frysen fick ge med sig. I morgon vid åttatiden är tanken att vi tuffar över till Charleston.  Det lär inte blåsa så mycket det första dygnet men sedan står det en kuling på kö. Det är inte optimala förhållande att gå över till USA men sticker vi inte nu så blir vi fast i minst fem dagar till så vi kör, helt enkelt. Te Amore lär vi se igen. Ja inte båten men Janis och Cam. De är ju Kanadensare och vi kommer nog träffa dem hemma i deras trakter. Framförallt eftersom de är så fantastiskt gulliga och lovat oss att plocka upp min bror från Halifax, när han och om han landar där och köra honom till där vi är. Men det är om ett par månader!

Det sjuka idag var också att vi tog oss ett bad. Magnus dök ner och kollade loggen och jag tog mig ett vanligt ”duschbad”  23,5 grader i vattnet. SVINKALLT!!!!!! När vi i morgon drar upp kroken och seglar 370 M norrut så lär det inte bli så mycket mer badande efter det!

Tack Bahamas-det har varit fantastiskt. Nu ser vi framemot kanalerna i USA!

Kram på er och hoppas ni har en fin påsk!

180325 Underbara Bahamas

Björn kom på torsdagsförmiddagen och Magnus hämtade upp honom med dingen. Som vanligt var hans resväskor smockfyllda med godsaker och lite reservdelar som vi beställt. Bland annat så fick vi den nya hyllan till kylskåpsdörren och ett Navionicskort som ska laddas med sjökort över USA. Den obligatoriska sillen med tillbehör som gräddfil och OP var självklart och till Magnus stora glädje med i packningen. Vi tog dingen in till ön Stocking Island mitt emot Georgetown och tänkte ta en promenad på ön. Fast det fanns inte så mycket till vägar och vi fick till och med vada på ett par ställen för att komma fram. Men vad gör det när det är superklart vatten och vit sand. På vägen tillbaka hamnade vi på det lokala cruisinghänget Chat n´Chill och fick oss såklart något gott att dricka. Björn bjöd på stort och vi fick oss var sin ”Mud slide”. Den såg ut som en Bushwacker men det var helt enkelt: Baileys, Kalhua och vodka blandat med en väldans massa is. Gott och dyrt…. Det är verkligen dyrt här men vissa saker ska man bara kosta på sig. Speciellt när någon annan betalar… haha! Vi fick ett kort besök av Balance på kvällen men de var redan bortbjudna på drinkar så vi hoppas vi får tillfälle att ses senare, längre upp i ökedjan.

En första promenad

Jag har fått lite frågor om var vi äter på båten. Dessa dagar är lite speciella eftersom Björn är ombord så är det semester även för oss och då äter vi allt lite extra bra men jag ska försöka redogöra vad vi har ätit under den första veckan. Torsdagen gottade vi oss med hemgjorda hamburgare tillsammans med grillade bröd, coleslaw och rosmarinkryddade potatisklyftor i ugnen.

Fredagen blev en kortare förflyttningsdag med ett snabbstopp i en marina för att fylla på dieseln. När vi gled in bakom vår tänkta ö så blev vi lite besvikna eftersom det redan låg en båt där. En stor och fet charterkatamaran. Men men, vi ankrade en bit bort och brydde oss inte. Ett par timmar senare drog de upp ankaret och svängde bort mot oss.

”Hallå eller! Nu är ni allt långt hemifrån!”

Kaptenen på den chartrade båten stod uppe på bryggan och ropade på oss på klockren göteborgska.  Världen är verkligen inte stor!

Middagen blev ett par enkla pizzor på stekpannebröd i stekpannan. Så enkelt och så gott!

Lördagen bjöd på strålande sol och bra segling upp till Little Farmers Cay. Till Björns stora glädje ankrade vi precis bredvid flygplatsen och tog dingen in till den lilla baren precis bredvid. Varje liten ö här har verkligen en egen flygplats. Det blev en liten promenad på ön och en öl i baren och inte så mycket mer. Magnus klättrade upp i masten och tog ett par härliga kort på Nanny och oss i vattnet. Vattnet var platt och solnedgången magisk. Finköttet togs ur frysen och Magnus drog igång grillen. Till sirlionsteken serverades potatisgratäng med västerbottenost och Lomanders bearnaise som Björn så turligt tagit med även denna gång!

Magnus hämtar ner kameran

Liv i vattnet

Magnus i masten

Navigeringen är verkligen speciell här och oftast rör vi oss på 3-4 meters djup. När det ska ankras så är vi ofta under 2 meter på lågvatten. Vi sticker ju 1,3 meter och det har visat sig att vårt ekolod lägger av när det är 1,5 meter. Detta leder till höga ljud och diverse skällsord från en smått nervös kapten. Men det är ju bara sand, nästan överallt så det är inte så farligt….. När vi efter endag på platt vatten letad oss in bakom ett rev framför Staniel Cay Yachtclub så tyckte vi dock det var lite väl grunt. Det var så grunt att jag tog båtshaken och kände på botten från badbryggan. Vi konstaterade dock att vi hade 10 cm under kölen och det räckte eftersom tidvattnet på ca en meter nu var på väg upp igen. I alla fall trodde vi det! Vi slängde oss i dingen och snorklade på ett flygplan strax bredvid för att sedan fortsätta bort till den berömda Thunderballgrottan som är med i James Bondfilmen. Men det var inte bara vi som hade den tanken. Det var med än folkvandring och total trängsel. Jag deklarerade snabbt och bestämd att det var mycket bättre om jag stannade i dingen och vaktade den och våra medhavda kalla öl. Jag hade inte den minsta lust att knö med sololjeinsmorda japaner och amerikaner som inte verkade kunna simma alls. Björn och Magnus gav sig dock in grottan men kom rätt snart tillbaka och bekräftade mina farhågor. Till och med vattnet smakade sololja berättade Magnus. Så, ståendes på det grunda vattnet tog de sig en öl istället och tittade på spektaklet. För det går inte att beskriva det hela på annat sätt. Men när ölen var slut så sinade även mängden folk och de tog sig en simtur till. Denna gång var det bättre men jag avstod ändå. Jag tycker det är lite kyligt i vattnet här när man ligger i för länge. Jo, det är ca 25 grader i vattnet men, men.

På vägen tillbaka så förundrade vi oss lite över att Nanny och en annan båt låg åt helt fel håll i förhållande till de andra båtarna. Konstigt! Och väldans vilken slagsida vi hade. Hm… kunde det vara så att vi stod på kanske? Nä, vattnet skulle ju stiga! Men ups! Visst stod vi på. Och det ordentligt!  Vi hade missat lågvattnet med nästan två timmar. Hur slarvigt som helst! Men Nanny är ju långkölad och hon tål att stå på kölen så efter en stund kom vi loss och fick ankrat om. Strömmen är verkligen en utmaning här. Den är stark och gör så att båtarna åker helt tokigt ibland. Så det gäller att ha goda avstånd till grannbåtarna. Middagen blev honungsgrillad kycklingfilé tillsammans med kokosris.

Ankrade utanför yachclubben – aningen för grunt

Nanny stävar fram på tre meters djup

Vi blev kvar på Staniel även på söndagen och började dagen med en annan turistattraktion. De simmande grisarna. Vi hade våra misstankar om turistfälla innan och jajamensan, så var det!! Massor av partybåtar som matade grisarna på stranden. Visst simmade de, men bara om någon ute i vattnet slängde mat till dem. Vi höll oss på behörigt avstånd och studerade med lite avsmak spektaklet. Och grisarna var verkligen gigantiska! Och buffliga! Nä, inget för oss så vi åkte tillbaka till Staniel och gick en promenad på ön. Trevlig ö men snobbig yachtclub där man inte fick lösenordet till wifi ens om man köpte öl i baren. Det var bara för medlemmar och marinagäster förkunnades det. Inte fick man sitta ute på terrassen heller. Så det kunde vi varit utan. Lite coolare var det dock med alla hajarna som låg och väntade på att bli matade vid kajen. Det var sk nursesharks som inte är så farliga. Magnus och jag såg genast att detta inte var den typen av haj vi hade runt oss i början när vi kom över till Bahamas så vi gjorde nog rätt att hålla vårt avstånd då. Björn vågade sig till och med ner på trappan för att klappa dem. Det gjorde INTE jag!

Grismatning

Björn klappar hajar…

Därefter var det dags för killarnas midsommar tradition och hela sillbordet dukades fram. Jag hade lite stekt korv till mig istället. Till sillen hade vi knäckebröd med västerbottenostsmör, ägg och koktpotatis. Då får jag ju inte glömma snapsen då! Och när det ska drickas snaps så ska det ju sjungas. Vilket det gjordes, det kan jag intyga. Mitt i en ”djupaste småland” kommer våra kanadensiska vänner från Te Amore förbi med dingen och de gör stora ögon och öron inför svenskarnas påfund. Men efter att fått smaka på både knäckebröd med västerbottenost, OP och Aalborg så kom de fram till att detta inte var så dumt ändå.

Midsommar – samma tradition varje gång

Grabbarna var lite trötta när vi på måndag morgon fortsatte vår resa norrut. Målet var Walderik Wells Cay som ligger i en naturpark. Här måste man ta en moring för 35 USD eller betala hälften för att ankra. Det ska vara fantastiskt vackert här och vi ville gärna ha en moring eftersom vinden skulle gå över på västlig och det är mycket svårt att hitta skydd här i ökedjan för de vindarna. Dagen innan hade Magnus ringt till parken och ställt oss på kö för att kunna få en av de eftertraktade bojarna men när VHF:nätet gick i gång kl 9 stod det strax klart att det inte skulle finnas någon plats för oss. De västliga vindarna skulle nämligen följas av tre dagar med nordliga vindar. Vilket också är jättesvårt att hitta skydd för. Så de som hade en mooring ville inte lämna dem och att ankra där, under de förhållandena var inte att tänka på. Därför blev det en lång dag med transportsegling ända upp till Normans Cay där vi smet in mellan två öar och ankrade. Där fick vi i alla fall hyfsat skydd men det var också riktigt, riktigt strömt och trångt. När stora jättelyxskeppet lade sitt ankare 30 meter från vårt så var vi inte jättenöjda men det hela gick bra. Till lunch denna dag hade jag stekt upp resterna av kokosriset tillsammans med lite korv, extra lök, soja och en hel del sötsur sås. Det blev verkligen jättegott! Middagen blev en burk med pulled pork tillsammans med syltad rödlök, coleslaw, vitlökdressing och grönsallad. Mums!

Det blev inte så mycket sömn denna natt. Strömmen och vinden gjorde sitt till tillsammans med den stora motorbåten och vi tog beslutet att försöka ta oss in i själva Normans Pound som är som en stor insjö med 5-6 meters djup uppe i norra änden.  Problemet är själva infarten. Här säger sjökorten att det är ner till 0,7 meter djup så det gäller att pricka högvatten exakt. Vi sticker 1,3 på pappret men är ju lite tyngre än normalt. Högvattnet gav oss 0,92 cm och med det så borde vi alltså ha en decimeter eller två till övers! Och för att göra saken värre så är det såklart väldigt trångt också och man ska mellan två öar. Det hela gick bra och som tur var så var högvatten runt 11 på dagen och sikten var god. Vi hade ingen bottenkänning men vi kunde konstatera att sjökorten inte stämde alls. Jag stod framme i fören och pekade var Magnus skulle köra. Det gäller att hitta rätt blå färg för att det ska vara djupt nog. Ekolodet ballade ur ett par gånger så då var vi troligen under 1,5 meters djup och vårt track visade att vi gått över en sandbank som skulle vara 0,3 m djup. Nu flyttar ju sandbankar på sig så det är nödvändigt att ha en utkik i fören. Inne i lagunen kom vi undan de starka vindarna och strömmarna och fick lagt ut 50 meter kätting. Såååå skönt! Eftermiddagen tillbringade vi på den absolut kritvita stranden där vi gjorde minst möjligt medan Björn snorklade omkring och tittade på rockor. Kvällens middag blev åter igen grillat kött med potatisklyftor och det sista av bearnaisen. Så som ni märker så går det absolut ingen nöd på oss matledes.

Nanny ankrad inne i lagunen

Dingetur inne i lagunen

Helt ensamma på stranden utanför lagunen

På torsdagen låg vi kvar i lagunen och killarna åkte iväg med dingen och snoklade på en sjunken DC3:a samt försökte köpa sig en öl på den stängda restaurangen. De fick till sist köpa var sin öl men blev snabbt utkörda från restaurangen. Resans hitintills dyraste öl tror jag. 8 USD styck… för en Kalick flasköl.

Fredagen var det dags att lämna lagunen vid lunchtid när högvattnet slog till. Denna gång hade vi bara 0,8 meter plus på vattenhöjden och det hela blev nästan för spännande när jag höll på att guida oss på en sandbank när jag siktade på fel gatt att gå ut genom. Vi ankrade utanför gattet så att vi kunde lämna tidigt på lördagsmorgonen för att gå till Nassau. Björn och jag tillbringade eftermiddagen med att glida runt omkring i dingen medan han fiskade. Ett par riktigt stora napp blev det men ingen fisk som ville bita riktigt så vi blev fångstlösa. Kvällens middag blev en klassisk spagetti med köttfärsås tillsammans med färsk basilika och parmesanost.

Björn jagar Bonefish i mangroven

Lördagen seglade vi de 45 M upp till Nassau och mötte verkligheten igen! Jisses vad båtar och vilka hus! Här finns det pengar, det är tydligt. Och dessutom stora kryssningsskepp. 5 stora skepp angör hamnen varje dag men det finns fortfarande plats att ankra. Vi hittade våra vänner på Grandiosa och slängde i draggen bredvid dem. Efter en sundowner hos dem så tog vi oss en sväng på stan. Väldigt förfallet, så fort vi var utanför kryssningsskeppens område. Björn spenderade stort igen och bjöd på middag. Det är lite udda att bli behandlad som en amerikansk kryssningsskeppsfarare…. Men men . Idag söndag blir det lite sightseeing innan Björn ska ta planet hem ikväll. Vi planerar för vår tur norrut och som av en händelse tittade Magnus på vädret uppe i Charleston där vi räknar med att vara om en vecka eller två. 11 grader och regn…. Nästan så vi börjar ångra detta… Bara här är det kyligt på kvällarna och joggingbyxorna åker på. I morse var det 19 grader när jag vaknade. Så det är allt lite kallt här på Bahamas.

Höres snart igen! Kram

 

180314 Lite  Öhoppning på Bahamas

 

Vi tog upp ankaret på Ragged Island i tisdags och det var en mindre rolig historia.

Helt plötsligt så började ankarspelet gnissla och gå väldigt långsamt. Jag stoppade såklart men såg inget konstigt. Istället släppte jag ut lite kätting och allt lät som vanligt. Så jag började dra upp kätting igen. Självklart är det inget tryck på kättingen när vi drar upp den, utan Magnus kör framåt och jag vevar upp. Det lät som vanligt i tre sekunder innan ankarspelet helt och hållet nöp till och dog! Vad i hela…. Det var inte mycket annat att göra än att dra upp ankaret för hand. Det är ju tur att man är stark. Vi bestämde oss för att fortsätta, trots det trasiga ankarspelet och gick ut och kalibrerade vår autopilot istället. Den hade vi ju fått lagad och eftersom den varit nollställd så fick vi köra lite fram och tillbaka och i cirklar tills Zlatan var nöjd. Vi drog ut focken och slöseglade upp till Buena Vista.

Har inte alla ett flygplan på taket?

Detta hus var två våningar innan orkanen

Den övergivna polisstationen på Ragged

Sanden är mjuk som nysnö!

Slappesegling in i det blå

Turkost!!!

Jag säger det igen  – att det finns så många nyanser av turkost! Vattnet är helt enkelt fantastiskt här! Som enda båt släppte vi ankare framför en helt vit strand. Det är konstigt att kunna se ankaret på botten 20 m bort. Dagen efter drog jag (för hand!) upp ankaret och vi tuffade vidare upp till en liten ö som heter Water Cay. På halva vägen, när vi gick förbi Flamengo Cay gjorde Grandiosa oss sällskap och dagen efter drog vi båda upp ankaret tidigt för att ta oss bort till västra sidan av Long Island. Vägen dit var på sjökortet lite läskigt eftersom det var väldigt grunt. Lägsta djup var 1,8 meter så vi ville verkligen gå över där när det var högvatten. Så i fyra timmar tuffade vi i stiltje över kristallklart vatten med ren, vit sandbotten och ekolodet visade hela tiden runt 2 till 2,3 meter djupt. Det tar ett tag att vänja sig vid sådant.  Magnus påstår att det är bra för hans blodtryck eller något men jag vet inte riktigt!

Fantastiks solnedgång på Water Cay

Besök av de gudomliga

Tvätteriet på Long Island

Long Island

Vi stannade på Long Island ett par dagar och Grandiosa gick vidare. På söndagen sågs vi igen i Georgetown. Georgetown är som ett samlingsmecka för seglare här i Bahamas. Det ligger ca 300 båtar ankrade mellan de två öarna och det är som ett litet samhälle. Ett samhälle styrt av amerikaner och deras regler. Men det är bara att rätta sig in i ledet och le. Tyvärr finns det inga ankarspel att köpa, utan det lär få vänta tills vi kommer till USA. Fram till dess så är det bra träning för mig att dra kätting varje gång vi flyttar på oss J Vi ankrade lite utanför alla andra tillsammans med Grandiosa och vi fick en vansinnigt rolig hejdåkväll med dem. På måndagen åkte de vidare mot Nassau och vi tog en sväng på land och såg oss omkring. På eftermiddagen hörde vi ett ”HALLÅÅÅ” och Balance gled in och ankrade bakom oss. Balance med Staffan och Kerstin ombord träffade vi via JRSK på våren 2012 och vi har bara haft lite kontakt via FB. Det var jättetrevligt att få umgås lite i verkligheten! Idag onsdag ska vi ha dem över på middag och det är dags för att göra iordning akterruffen för i morgon kommer Björn. Det ska bli jätteroligt med besök igen.

Grandiosa lämnar oss

Så vi hörs om ett par dagar igen!

 

//WL2K 180305 Tillbaka till Bahamas

Jo, det blev som vi trodde. Vi hann mer eller mindre inte tillbaka till marinan på Puerto Vita innan vi fick slänga oss i båten och dra vidare. Väderprognosen visade starka vindar från norr från och med lördag och då skulle vi bli fast på Kuba. Vi gillar verkligen Kuba och Puerto Vita är en bra marina att lämna båten i. Men det finns absolut inget annat att göra i marinan och härskare över mangroven är ju de hemska noo-see ums:en och vi var trötta på deras mumsande på oss! Så strax innan kl 18 på torsdagskvällen lyckades vi checka ut efter att ha väntat alldeles för länge på hamnkaptenen och den drägglande knarkhunden som letade igenom Nanny. Planen var att få segla lite och låta Boris styra över natten. Vi har ju fortfarande ingen autopilot. Magnus har hittat felet. Det är elmotorn i hyrdauliksystemet som driver kolven som har gett upp. Det är kanske inte så konstigt för den är gammal som gatan. När vi bytte autopilot för ett par år sedan så såg vi ingen anledning att byta motorn eftersom den gamla fungerade. Vi stoppade ner den nya som reserv. Vilket ju var bra tänkt. Det vi däremot inte hade kontrollerat var att den nya faktiskt passade så att kopplingarna hade samma dimension. Självklart passar det INTE. Vi har ju lite kopplingar med oss men om vi plockar bort pumpen och de nya kopplingarna inte passar helt så står vi utan styrning till båten helt och hållet?. Och som ni förstår så vågade vi inte chansa på det. Vi tänkte att vi får vänta tills vi hittar någon som har riktigt utrustning för att byta hydraulkopplingar men fram till dess så är det alltså handstyrning som gäller. Tyvärr verkar det som om det först blir när vi kommer till USA. Och jag ska ALDIRG mer klaga på Boris, att han styr dåligt. För såklart fick vi inte seglat så mycket. Vind och vågor emot och sedan dog vinden helt. Så det blev en natt med jobbig handstyrning. Vi tog lite kortare pass än våra vanliga 6-8 timmars pass denna natt.
Tidigt på morgonen på fredagen gled vi in mot Ragged Island som är de mest västliga öarna på Bahamas. Och de mest obebodda. Havsdjupet gick från ett par tusen meter och upp till ca 10 på bara ett par meter. Vattnet är superkristallklart så redan på 10 meter känns det som om vi skulle gå på grund. Där ? mitt ute på havet låg Grandiosa från Smögen ankrad i stiltjen. De hade gått dagen före oss men inte hunnit fram innan mörkret och hade därför kastat ankare mitt ute i ingenting. Fast eftersom det var noll vind så var det ingen fara. Man vill inte röra sig bland öarna här på Bahamas i mörker. Sjökorten ger var och en riktigt hicka. De markerade lederna mellan öarna är på sisådär 1,5-2,5 meters djup. Så det är en på däck som spanar mest hela tiden. Vi letade oss in till vår lilla vik med hjälp av våra sjökort på Open CPN och de Explorer-papperskort vi köpt för ändamålet. Att försöka navigera här med Navionicskort på plottern hade bara varit skrattretande. Telefonkatalogen är förmodligen 100 ggr bättre.
På tre meters djup släppte vi ut kättingen i den stora viken. Tre båtar låg redan ankrade och tre till var på väg in. Det är en bra vik att ta skydd från den kommande nordliga vinden. Det tog inte lång tid innan jag hoppade det kristallklara vattnet och tog mig en simtur. Undrar om detta inte är det klaraste vi sett hitintills. När jag sitter på akterdäck och torkar i solen och stiltjen så ropar Magnus helt plötsligt -Kolla! En haj!
Vi rusar till ena sidan på Nanny och där kommer det en haj glidandes i mycket makligt majestät. Det var nästan så jag hörde musiken från den berömda filmen i bakgrunden för hajen var JÄTTESTOR!
Nåja, kanske inte filmstor, men gott och väl 1,5-1,7 meter!!! Jisses ? jag hade ju just badat! Magnus och jag kom snabbt överens om att det förmodligen var en väldigt vänlig haj och att den inte alls var farlig.
Vi fick besök av våra båtgrannar som vi pratat som hastigast med i hamnen på Kuba och jag kunde inte låta bli att fråga om hajarna och om de var farliga. Den kanadensiska damen svarade snabbt och tvärsäkert -Ja, JAG badar då inte här längre!
Det amerikanska paret var lite mer försiktiga och tyckte att det gick att snorkla även på reven, bara man höll sig borta från hajarna. Men samtidigt berättade de historier hur lokalbefolkningen brukade hojta villt på den dem när de snorklade och tyckte att det inte alls var vettigt att befinna sig i samma vik som hajarna. Förmodligen var det en ?nurseshark? eller ?reefshark?vi såg. När Magnus tog sig ett dopp på eftermiddagen så var det både snabbt och med mig som hajvakt? Lite läskigt faktiskt.
Ut på eftermiddagen kom även Grandiosa in i viken och självklart blev det grillkväll på Nanny igen. De hade fångat en Mahimahi och vi hade lite kött. Det blev en lång och trevlig kväll.
Dagen efter sov vi lääääääääänge och Grandiosa hade redan seglat vidare när vi vaknade. Tröttheten kommer dels från vi precis hade gjort en nattsegling med väldigt lite sömn men tiden på Kuba var också väldigt intensiv så det är skönt att ligga ankrad och slappna av lite. De nordliga vindarna gjorde entré precis enligt prognos och vi höll oss i soffan och bara slappade. Det är skönt det med ibland.
Även söndagen blev en lugn dag med bara lite pyssel. Magnus har lyckats ta ner väder med kortvågsradion så vi ser att det kommer fortsätta vara nordligt med bara korta avbrott. De nordliga vindarna gör det lite svalare än vanligt här. Ungefär som svensk sommar skulle man kunna säga. Det håller sig runt en 22-23 grader vilket är kallt för oss. Så i natt så åkte faktisk fleecefilten fram?. Så är det ?
Alla sex båtarna i viken och dess besättningar samlades på måndagen för lunch inne i Dunchan Town,
Orkanerna har slagit riktigt illa här också. Det är beklämmande att se hur illa de har det. Det bor endast 50 personer på ön och de har fortfarande inte något vatten förutom en watermaker som gör 25 liter i timmer (samma som vår). Staten lovar hjälp men det kommer ingen hjälp. Polisstationen, myndighetsbyggnaden är övergivna och öns enda sjuksköterska har lämnat. De två militärerna som är utposterade för att hålla koll på läget är inkvarterade i kyrkan som staten lagt beslag på. De har inte heller vatten och avlopp där och alla behov får göras i en hink. Några av seglarna som hänger här mer regelbundet har velat ta in en watermaker för att hjälpa ön men de får inte lov av myndigheterna. Det är tyvärr mutor som saknas och undertiden händer ingenting. Vi med vår enkla båt er en ren lyxjakt i deras ögon och vi alla betalade 15 UDS var för lunchen och pengarna gick rätt in till att reparera saker på ön.
På vägen tillbaka till båten pratade Magnus med Rick på den amerikanska båten C-language. Han visade sig vara en fixare av bästa sort och 15 minuter senare låg han med huvudet ner i akterruffen och inspekterade vår pump till autopiloten. Han kom rätt fort till samma konklusion som vi. Det var ingen bra idé att byta pump. Det skulle bara ställa till det. Men sedan tittade han lite klurigt på oss och frågade om vi inte hade funderat på att laga själva elmotorn istället.
Jo, det hade vi såklart, för vi förstod ju att den hade ungefär samma symptom som vår elmotor som krånglade på vår gamla watermaker. Men vi ville ju inte plocka loss pumpen och elmotor och pump satt ju tillsammans. Men se! Där hade vi fel. Det gick visst att plocka bort elmotorn från pumpen och efter lite lagom arga svordomar från Rick så var motorn ute och plockades isär. Det var mycket riktigt dålig kontakt från kolborstarna och det behövdes rensas från gammal kol. Motorn sattes ihop igen och nu spann den som en katt. Vi riktigt hoppade av glädje. Rick fick sig en kall öl och en fin flaska kubansk dryck med sig och vi monterade tillbaka motorn själva. OCH det fungerade! Vi vet att detta är en tillfällig lösning men allt är bättre än inget just nu!
Idag på morgonen kommer vi förflytta oss upp till Buena Vista ca 20 M norrut. Vinden är just nu mer än lovligt tokig och snurrar 360 grader på ca ett dygn. Det gör det svårt att hitta vikar där det går att ligga riktigt tryggt. Men samtidigt så är det inte mer än 10 m/s vi pratar om så det hela ska gå bra. Vi kommer leta oss upp till George Town och landar nog där på söndag. Där ska det gå att få tag i SIM-kort så att vi kan komma ut på nätet igen. I övrigt är allt fin fint med oss och vi njuter Bahamas.
Detta inlägg är gjort med kortvågsradio och vi kan inte svara på kommentarer förrän vi får riktigt nät.

Kram på er!