Monthly Archives: maj 2017

Björn och Eva kom med ett litet flygplan till flygplatsen på St Thomas  på tisdagen. Vi låg ankrade ett par hundra meter därifrån och det var inga problem för dem att promenera från terminalbyggnaden ner till stranden där Magnus hade gummibåten. Eftersom vår gummibåt är av modell mindre, fick väskorna åka ut till Nanny först och därefter fick gästerna komma ombord. Så fantastiskt roligt att ses igen. Det tog inte lång tid innan solkrämen och badkläder åkte på och det blev plums ner i havet. Lindbergh Bay, där vi låg ankrade hade faktiskt belönats med blå flagg. Något som förvånade oss med tanke på närheten till flygplatsen och den lite lagom konstanta doften av flygplansbränsle. Men alla badande, både på Nanny och från kryssningsskeppen eller från resorten på stranden brydde sig inte alls! Och inte vi heller 🙂

Väskorna var som vanligt fyllda med godsaker och framförallt fyra sorters sill, gräddfil och en rökig Ardbeg fick det att vattnas ordentligt i kaptenens mun. Det mesta av godsakerna stoppades dock undan och vi körde lite enklare pasta på kvällen.

Dagen efter drog vi upp ankaret och tuffade runt ön till en vik på norra sidan som heter Magens Bay. St Thomas har ju en danskägd historia och många namn är danskklingande. Om man inte uttalar dem som en amerikan då….  Magens bay var en riktig fullträff. Endast ett par enstaka lyxbåtar och ett fåtal segelbåtar, dessutom gratis ankring. Bland annat så kom våra svensk/amerikanska vänner på Sunmaya Sol med deras gäster så vi fick en trevlig sundowner på deras båt.

Sämre kan man ha det!

Strandhäng

Björn o Eva börjar anta färgen rosa

Liv leker katamaranförare på Sumaya Sol

Nanny ankrad i ena hörnan av Magens Bay

Stranden hade en liten restaurang och Eva, som strax upptäckte att Lottas favoritdrink, Bushwacker även var hennes favorit, såg till att vi hade en lagom jämn försörjning där vi låg i vattenbrynet och bara njöt. Det är rätt längesedan vi bara låg still och semestrade, Magnus och jag, så även vi njöt i fulla drag. Dock var snorklingen lite sisådär. Dag tre så bestämde sig grabbarna för att det var dags för en utflykt och knatade den halva milen in till huvudstaden Charlotte Amalie. Backe upp och backe ner i värmen. Eva och jag hade inga som helst planer på att lämna den underbara stranden så de fick gå själva.  På vägen tillbaka blev det trots allt taxi och vi skrattade högt när killarna sedan berättade att de hade haft problem att ta sig in på stranden eftersom de inte var villiga att betala entréavgiften på 5 USD. Men de fick ge med sig för “alla som ska till stranden ska betala!”. Inte jag och Eva då….  🙂

Sumaya Sol hade rekommenderat Maho Bay på St John och efter lite diskussioner så bestämde vi oss för att hoppa över dit. I motvinden så stampade vi oss över till nästa ö. Fördelen med St Thomas är att man kan ligga ankrad nästan överallt medan större delarna av St John är naturreservat och det är bojar som gäller. Bojar som kostar 26 USD per natt…. Dyrt tyckte vi men när vi läste på lite mer så insåg vi att om seniorer och veteraner bara skulle betala 13 USD. Och det är ju faktiskt så att Björn, med alla sina år i försvaret räknas som veteran! Så det var vår plan. Betala ska man göra på en liten flotte som ligger ankrad i viken. Pengarna stoppas i ett kuvert och därefter i en brevlåda… Om man kommer så långt vill säga. Vi “glömde” bort det hela och när en parkvaktare i uniform kom förbi med sin motorbåt så beredde vi oss på en liten utskällning för att vi ännu inte hade betalat avgiften. Men det enda han ville berätta var att det skulle vara en simtävling som startade i vår vik morgonen efter.

Vi badade och snorklade hela dagen och vi fick se massor av rockor och sköldpaddor som cirklade runt båten. Till frukosten dagen efter fick vi en fin föreställning av alla de 100-tals simmarna som simmade längs med stranden och bort mot en annan vik ett par kilometer bort. Det såg rätt jobbigt ut i vinden så vi var glada att vi hade en Nanny att åka med istället.

Framåt lunch drog vi upp ankaret och seglade så sakteliga västerut igen för att förhoppningsvis hitta en ankringsplats i närheten av Cruz Bay på St John. Våra goa gäster ville bjuda på restaurang sista kvällen och tanken var att de skulle ta färjan därifrån till Charlotte Amalie på måndagen. Men det gick inte att hitta vettig ankring. Att det skulle vara svårt i Cruz Bay, det visste vi men vi hade hoppats på viken bredvid som heter Great Cruz Bay. Men det var för trångt. Det var till och med trångt mellan bojarna och att vi skulle lyckas knö ner vårt ankare där för att sedan lämna båten och ge oss av i land kändes inte bra! Så vi gav upp hela St John och seglade  tillbaka till Charlotte Amalie  i stället. Det är rätt underhållande att ligga ankrad här eftersom sjöflygplanen startar och landar väldigt nära ankringsområdet.

Middagen blev kalasgod och vi hade en extremt trevlig kväll. Värre blev det med nattsömnen för vinden hade vridit lite på syd och det fullkomligt rullade in i hamnen. Efter frukosten på måndagen åkte vi istället in till stan och tog oss en sväng. Här blev vi fullkomligt överfallna av alla övertrevliga säljare som tyckte att Eva och jag skulle köpa all världens “bling bling”. Magnus och Björn skulle nog ha klockor och det skulle vara jättebilligt förklarade alla. Och vi som var från Sverige kunde till och med få “danskrabatt”… vad nu det är för något. Nu är ju varken jag eller Eva några direkta “bling bling tjejer” så vi försökte skrattande tacka nej. Fast lite förbannad blir man ju när de ropar att man ska komma in i affären och titta – så kan din man komma med kreditkortet sedan…. Amerikanskt? Näääädååååå…. 🙂

Vi landade efter ett tag på en väldigt mysig pub och där blev vi kvar ett par timmar och bara tittade på kryssningsskeppsmänniskorna som rullade förbi. Vi tog oss en sista Bushwacker och dessutom en liten lunch. Efter en sväng tillbaka till båten var det helt plötsligt dags för Eva och Björn att åka till flygplatsen. Vad fort tiden går när man har så roligt och trevligt. Fast vi var lite stressade när de skulle iväg. Vi ville desperat bort i från hamnen och rullningarna. Efter att ha kramat dem  och vinkat av dem så drog vi upp kroken och gick runt hörnan för att hitta bättre ankring.

En sista sväng på stan tillsammans

Vi såg genast, vad vi tyckte ett bra ställe mellan alla ankrade och bojliggande båtar. Det låg visserligen ett rev här men vi trodde att vi skulle kunna smyg runt det. Det trodde inte båtarna runt oss som mangrant for ut på däck och började vifta och hojta till oss.  Så vi gav upp och lade oss lite längre bort. En av de viftande grannarna började hotja till oss igen, så fort ankaret var nere och vi var nöjda. Först trodde jag vi missat något och for upp på däck. Solen gick fort ner och det finns ju inget värre än att behöva ankar i mörker. Men de ville bara bjuda över oss på en drink!! Snacka om vänlighet. För en gångs skull så backade vi faktiskt. Vi var bra trötta och ville bara sjunka ner i sittbrunnen för att sedan krypa till kojs och sova ikapp lite. Redan innan 21 sov vi gott!

Nu på tisdagen så städas det och fixas och allt ska tillbaka på sin rätta plats så att vi kan segla vidare. Vi gillar St Thomas med det är dags att dra vidare!  Orkansäsongen börjar officiellt redan på torsdag men det brukar aldrig komma några orkaner så här tidigt. Därför tar vi det ganska lugnt men självklart håller vi koll på vädret.  När vi beslutade oss för att göra den här turen runt Karibiska havet så visste vi att vi skulle få en hel del motvind på slutet. Nu har vi bara ca 100 M kvar av motvindsskiten.  Tyvärr så är det rätt mycket vind och vi velar en hel del på var vi ska ta vägen. Vi vill till St Martin för där tyckte vi det var trevligt. Dessutom så kan vi med östliga vindar sträcka hela vägen ner till Grenada därifrån. Men för att vi ska ta oss dit så är det alltså kryss i 100M i ca 10-12 m/s som gäller.  Eventuellt så går vi redan i morgon söderut med endast 30M till St Croix för att på fredag få nästansträckning mot St Martin.  Vindprognoserna visar stadigt på vindar från öst med några graders skillnad från dag till dag. Ibland lite nord i dem och ibland lite syd. Och av erfarenhet så vet vi att det inte riktigt går att lita på dem. När man ligger så på gränsen som vi ska göra för att kunna segla så betyder 10 grader väldigt mycket för oss och Nannygumman.

Men men… det löser sig, som alltid.

Vi höres snart igen – jag lovar att jag ska bli bättre på att uppdatera – tack för att ni frågar efter uppdateringar och undrar om vi lever <3 Kram

Vi låg två nätter i viken bredvid Esperanza. Men det var så rulligt att vi mer eller mindre flydde på tisdagen. Eftersom vindarna låg väldigt mycket på syd så rullade vågorna in i vår nästa tänkta vik, Puerto Ferro. Den är känd för att den är fylld av självlysande plankton men det var alltså inte att tänka på. Så vi gick längre österut på Vieques södra sida och letade oss in i Ensenada Honda. Inte att förväxla med Ensenada Honda på Culebra…. Här låg vi helt och hållet ensamma, bara omringade av mangrove och vattnet var platt som en pannkaka! Vi bestämde oss genast för att stanna ett par dagar och bara ta det lugnt samt att fixa lite på vår ständiga “50-punkters lista” Under tre dagar har vi säkert avverkat över 20 punkter på listan. Men det har såklart tillkommit ett 10-tal. Fast just nu så känns det som vi vinner eftersom punkterna faktiskt minskar 🙂 Magnus tog bland annat och provkörde länspumpen. Vi gör det numera med jämna mellanrum sedan vi tidigare i vår upptäckt att den faktiskt var trasig! Vi köpte då en ny och installerade. Så ni kan förstå vår förvåning när vi tittade ner i kölsvinet och insåg att länspumpen betedde sig som en fontän. Vattnet fullkomligt sprutade åt alla håll utan att pumpen gjorde sitt jobb. Nu är väl kanske fontäner rätt vackert- Men inte i Nannys kölsvin! Så det var bara att plocka upp den och plocka isär den. Döm om vår förvåning när vi inser att alla tre bultfästena som håller ihop pumpen helt enkelt är AV!!! Men efter att ha tvättat rent den och tryckt in en försvarlig mängd sikaflex och därefter dragit ihop det hela med buntband så har vi en länspump som fungerar ingen. Men helt ärligt. Ska inte en länspump hålla mer än tre månader? Det är ju inte så att den har gått mycket heller eftersom vi faktiskt inte har haft något läckage… Konstigt….

 Nanny och också fått sig en stroskrubbning på däck och nu ska hon bara vaxas också. Just det där sista sitter långt inne. Det är INTE roligt. Vi har också lagat lite teak och ersatt lite trasiga teakpluggar. Magnus har som vanligt lekt med sina elsaker och lagat ett par solcellslampor och en strålkastare. Motorn har fått sig en liten tillsyn och ja…. som ni förstår så har vi hållit oss lagom sysselsatta. 

Det har varit riktigt skönt att ligga helt själva i en vik. Vi har sett någon enstaka båt gå förbi utanför reven men knappt något mer. 

På fredagen fick vi dock riktigt efterlängtat besök! Carpe Mare kom och ankrade upp bredvid oss och det är så kul att vi faktiskt har fått till detta möte! Vi känner varandra lite efter någon träff med JRSK i Göteborg men vi seglade iväg 2015 och de lämnade 2016. Att våra vägar nu möts i en dag eller två är riktigt kul! De ska vidare ner mot ABC-öarna och vi ska ner mot Grenada så att vi fick till det här var bra! Vi har haft en hel del kontakt via nätet det senast året och dessutom så följer vi varandras hemsidor så det kändes verkligen som vi kände Anders och Katarina när vi väl träffades Med sig har de också dottern Miriam, på tillfälligt besök. Så nu ska vi bara ha trevligt här i vår egen vik ytterligare en dag innan det är dags för oss att segla mot St Thomas för att hämta upp Eva och Björn 🙂

TIden går när man har roligt. Den saken är säker. Het plötsligt så var det dags att åka hem till Magnus och Nanny igen. 
När syrran körde mig till flygplatsen så snöade det lätt och snön låg mellan vitsipporna i skogen. Inte klokt! 11 maj och det snöar!!

Jag vill tack alla som gjorde min Sverigetripp så otroligt trevlig. Det var stressigt men genuint härligt. Jag fick helt enkelt ut precis det jag behövde och det kändes skönt att åka hem igen. 

Själva resan gick riktigt bra om man bortser från sista flygningen på ca 4 timmar mellan New York och San Juan. Jag hade en fyramånaders kolikunge om skrek lungorna ur sig hela resan. Det fullkomligt ringde i öronen på mig när jag steg av. Men den som det var mest synd om var nog mamman som förtvivlat försökte få det lilla barnet att må bra igen. 

Inflygningen mot New York var väldigt mäktig och jag fick se Frihetsgudinnan. Tänk att få segla in med Nanny där och ankra bakom henne. Det är faktiskt så att man får lov att ankra mitt inne i NY utan kostnad. Förhoppningsvis så är vi där om ett år. Solen sken också när vi flyg över Grönland och det var mäktigt att se. Lite mycket is tyckte dock jag, med tanke på att vi faktiskt pratar om att segla upp dit under vår hemresa nästa sommar. 

Jag hade varit lite fundersam över vad jag hade stoppat i mitt bagage eftersom USA har ganska strikta restriktoner på vad som får föras in i landet i matväg. Därför bestämde jag mig att deklarera att jag hade Västerbottenost och Onsalakorv med mig. Det visade sig vara ett lyckokast. På flygplatsen var det ett totalt kaos av människor som skulle lotsas rätt in i olika follor. En högljudd dam stod och dirigerade in alla med ESTA-visa in i ett led. Jag frågade lite försiktigt om jag också skulle stå i den kön när jag hade B1/B2 visa. Hennes arga min förbyttes till ett leende och hon visade mig in i en annan, helt tom folla. Glatt promenerade jag förbi alla i den andra kön och försökte inte låtsas om deras sura miner. Helt plötsligt så kändes allt arbete som vi lade ner i Panama för att få ett 10 års visa till USA genast värt ansträngningen 🙂 

Det faktum att jag bara hade en enkelbiljebilett in till USA visade sig heller inte vara något problem. De köpte min förklaring om att jag skulle flyga vidare ner till Puerto Rico samma kväll och sedan segla ut från landet med egen båt. 

När jag löst ut min väska och kom till tullen så fick jag även här gå i en helt egen kö, eftersom jag deklarerat att jag hade mat med mig. 

Tullgubbarna tittade nyfiket på mig när jag langade upp osten och korven.

-Ska du äta det här och nu på flygplatsen?

Jag bara skakade på huvudet och log och därefter var jag igenom tullen. 

Ett tag funderade jag på om jag skulle deklarerat smågodis och knäckebröd men, nä… Runt hörnan så checkades väskan in igen och gick till nästa säkerhetskontroll för att ta mig in på flygplatsen igen.

Totalt fick jag gå igenom tre olika scannrar med fingeravtryck och röntgen. Helt hysteriskt men faktiskt ganska underhållande 🙂

Väl framme i Puerto Rico så blev det taxi och mindre än en timme efter det jag landat satt jag i Nanny och njöt stillheten tillsammans med Magnus. Det var en sådan där underbar natt (klockan var strax efter 01) där det inte ens var en krusning på vattnet. Såååå härligt att vara tillbaka igen!!

Fredagen blev en pysseldag i lugn och ro. Vi har ju haft vår livflotte inne till ompackning. Det blev en hiskeligt dyr historia på 8500 SEK men det var bara att bita ihop och betala. Vi hade planer på att köpa en ny i USA när vi kommer dit nästa år men efter lite efterforskning så stod det klart att de faktiskt är nästan dubbelt så dyra där som hemma i Sverige och några 30 000 SEK finns det inte över i vår budget. 

Magnus åkte in och hämtade flotten som blev levererad till marinan och därefter så pysslade vi med både det ena och det andra. Jag har haft en grym energi sedan jag kom hem igen. Bland annat så byggde Magnus ihop en saltvattenspump med slag som är tänkt att användas framme i fören när vi drar upp ankaret. Att dra upp kättingen och ankaret är nämligen en riktigt skitig historia. Lera och sand stänker över hela fördäck varje gång allt ska dras upp och det krävs en riktigt rengöring av hela fördäck varje gång. Nu är tanken att vi med en länspump som släpps över bord ska kunna spola av skiten redan när kättingen matas upp genom peket. Redan på lördagsmorgonen så fick vi nytta av det nya tillbehöret. Vi misstänkte ju att kättingen skulle se bedrövlig ut efter det att den legat på samma ställe i två veckor. Men det var mycket, mycket värre än så…. De första 15 metrarna av kättingen var helt översållad av små och väldigt griniga havstulpaner. Vi fick köra upp 10 cm i taget samtidigt som jag försökte skrapa bort de elaka små varelserna. Det gick inte så bra, för att var helt ärlig. Dessutom så skar jag mig upprepade gånger på knogarna men grinig som jag är så tyckte jag dumt nog att jag inte behövde handskar….. Att kunna spola vatten över kättingen samtidigt som jag skrubbade hjälpte trots allt till och vi är rätt nöjda med vår lilla lösning med att bara kunna slänga pumpen överbord. Fast denna dag hade vi nog velat ha ett monster till högtryckstvätt för att ta hand om alla tulpaner. 

På vägen mot den lilla ön utanför Fajardo fick vi ett väldigt trevlig möte. Vi blev uppropade av den svenska båten Ran som var påväg mot San Juan. Via gemensamma vänner har vi hört om varandra men aldrig träffats. Nu fick vi i alla fall en liten pratstund via VHF:en.

På väg in i viken vid Cayo Lobos, där vi skulle övernatta så stod jag som vanligt framme i fören och spanade efter rev. Vattnet var superklart och djupet ca 4-5 meter och vi puttrade sakta framåt. Då såg jag den! En sjökossa på två meter dök upp bara 10 meter vid sidan om båten. Den var ca två meter lång och såg ut som en lång och riktigt tjock korv… Eller kanske snarare som en barbapappa som kom simmandes. I min förtjusning så glömde jag att jag hade utkikstjänst framme på däck och började peka och hojta till Magnus. Stackars Magnus tog såklart mitt hojtande och viftande som ett tecken på fara och lade i backen samtidigt som han styrde åt det hållet jag pekade. Den stackars sjökossan dök igen och försvann ner under båten medan Magnus undrade lite vad jag hade för mig….

Vi tog en av fyra dagbojar (eftersom alla helt klart och tydligt skiter i att man bara får använda bojarna på dagarna så gör vi också det) Endast en annan liten motorbåt låg i bojen innan för oss. Annars var vi helt själva i alla fall ett tag. Förmodligen så beror det på att den lilla ön med den fantastiska stranden är privat och det är absolut förbjudet att gå iland. Detta visas med stora skyltar där det står att det finns farligt dödliga hundar på ön… typ. 

Men vi var nöjda eftersom vi bara ville ligga här en natt innan vi gick vidare till Vieques.

Doppet i det kristallklara vattnet var både underbart och förfriskande och det var massor av rockor och sköldpaddor att titta på. 

Lite mer sorgligt var det däremot att titta på Nanny under vattnet. De två veckorna i San Juan har inte bara gett havstulpaner på vår kätting utan även över hela Nannys mage. Detta trots att vi har världens dyraste “superduperfärg” 

Så det var inte annat att göra än att sätta igång och skrapa. 

Jag kommer förmodligen förmodligen att få världens träningsvärk efter allt skrubbande under dagen eftersom jag dessutom passade på att vaxa sittbrunnen under seglingen. Tror som sagt att jag fått lite extra energi av mitt lilla Sverigebesök 🙂

På kvällen kom det en stor “Oh my god”-charterkatamaran och lade sig på bojen bakom oss. När den lilla motorbåten framför lämnade för kvällen så bestämde de sig för att byta till den bojen. De gled lite obehagligt nära oss men vi hejade glatt och de hälsade tillbaka och därefter lade de till kommentaren “We are from America”….

Det menar du inte!, tänkte vi ironiskt…. Charterbåtar med Amerikaner extremt lätta att lokalisera. Det är bara att lyssna så vet man var de är 🙂

Vi fick i alla fall en fin kväll med lite grill och vid åttatiden på söndagsmorgonen drog vi upp ankaret och seglade ca 30M ner till ön Vieques. Vi fick stundtals riktigt härlig smörsegling med 8 m/s in 70 grader framifrån och platt vatten. Smörsegling av typen “tut tut här kommer Nanny!!” Dessutom så var vi helt ensamma och såg nästan inte en båt under hela dagen. Vid den västra udden svängde vi upp och fick lite motvind så sista stunden gick vi för motor. Nu ligger vi ankrade i en fantastiskt mysig liten vik som heter Ensenada precis bredvid den lilla byn Esperanza och bara myser.

Kram på er alla! 

Nu har jag varit i Sverige i lite mer än en vecka och det är, för att vara helt ärligt väldigt omtumlande!
Tiden har bestått av massor av underbara möten i “speedatingtakt”. Något jag själv har valt, så jag klagar inte men jag är ju inte van vid att det händer så mycket runt mig.  Men ge mig en vecka till så är jag nog i fas 😉
Sedan har vi  detta med att alla pratar svenska. Inget konstigt tänker ni kanske nu eftersom jag och Magnus alltid pratar svenska. Men det är inte samma sak när man helt plötsligt hör språket runt sig hela tiden. För grejen är det att jag inte kan låta bli att lyssna. Jag kan helt enkelt inte stänga av så som jag kunde förr. När jag åkte upp till Stockholm i onsdags hade jag ett helt gäng från en känd matkedja sittandes bakom mig. När vi gick av i Stockholm så visste jag allt om deras personalproblem och åsikter om olika säljare och olika matföretag. Nästan obehagligt att väljer att sitta och prata så helt offentligt. Detta är självklart inte helt ovanligt men nu kan jag som sagt inte bara stänga av och välja att inte lyssna! Det är ju enklare i andra länder där vi inte har tex spanska som modersmål att stänga av.

Väl uppe i Stockholm gick jag en lång och härlig promenad längs med Mälarstrand i det vackra och soliga vädret på onsdagen. Där fick jag till mig ett gäng nya intryck…
Hur kan det komma sig att alla småbarnsföräldrar i Stockholm går samman och kollektivt bestämmer sig att endast införskaffa barnvagn från ett företag? Dessutom endast i färgerna svart och grått? Sedan så bär mer eller mindre alla gråa eller svarta kläder och ser allmänt irriterade ut? Njuter man inte av det fina vädret? Jag kände att jag stack ut lite i min lånade ärtkäckt rosa vindjacka. Varför har dessutom varje unge över fyra år en mobiltelefon i handen?
Jag är ju numera van vid att man hälsar på allt och alla som man möter och det skiljer sig självklart från land till land. Inte så att man säger godmorgon till varenda människa men alla ler alltid och nickar lite vänligt om det inte är så att vi möts vid en total trängsel. Då besvarar man med ett leende eller liknande.  Jag fick riktigt hålla igen på min promenad för att inte le och nicka till allt och alla. Då hade jag förmodligen blivit tagen för en tok… På tåget hade jag mött en dam som uppenbarligen hade stora problem att ta sig till sin plats med sitt nyinhandlade kaffe. Instinktivt sträckte jag fram en hand och gav henne lite stöd när hon höll på att dratta på ändan.
Jag log mot henne och skulle just till att fråga om hon ville att jag skulle bära hennes kaffe till hennes plats så att hon hade två händer att hålla i sig med. “Big misstake” som man skulle säga på utrikiska. Damen snurrade runt och glodde intensiv på mig samtidigt som hon ryckte åt sig den arm jag hade stöttat upp.
Jag sa något om att jag bara ville hjälpa till men hon bara fnös och vinglade vidare.
Man lär så länge man lever heter det väl 🙂
Tycker ni att jag gnäller nu? Jo, kanske, men det är inte menat som gnäll. Det är saker som jag helt inte hade tänk på om jag inte hade varit borta i två år. Men en sak är jag säker på och det är att om man bemöter någon med glatt humör och ett leende så blir livet lättare för alla. Även om man vill klaga på något så tror jag att man har mycket att vinna på att inte vara otrevligt. För jag tycker att jag hör mycket otrevligheter runt mig på restauranger och offentliga platser. Måste det vara så?
Sedan har ju alla väldigt bråttom. Det är inget nytt att Stockholmare har mer bråttom än Göteborgare men nu tycker jag att Göteborgarna surrar omkring i ett vansinnigt tempo även dem.
När jag skulle köra syrrans bil från Hisingen och genom Tingstadstunneln i början av veckan så insåg jag att det var första gången på två år som jag skulle köra bil…. hu… Fast jag tyckte att jag löste situationen ganska galant genom att skicka över bilnycklarna till sonens bästa kompis som egentligen bara skulle åka med. Dagen efter hade jag dock repat mer mod och det var ju precis som alla sa – som att cykla. Så ge mig en vecka till så kommer jag nog vara i samma fas som alla andra. Precis lagom till att det är dags att åka hem!
Det här med “hem” är också väldigt förvirrande. Mitt hem är ju Nanny men när jag är i Stockholm så är ju hem Göteborg.

Men nog med filosoferande nu! I Stockholm hade jag förmånen att få bo och umgås med vår kära dotter. Dessutom så hade hon sin avslutningskonsert för första årskursen på Operahögskolan. Fantastiskt roligt och det var inte utan att det var en och annan tår i mammas ögonvrå.

Fantastisk konsert!

Jag fick också tillfälle att träffa Micke och Lotta som precis lämnat sin Svea på land nere på Kanarieöarna och kommit hem för sommarens seglingar. Vi har inte sett varandra sedan de vinkade av oss när vi lämnade Las Palmas på Kanarieöarna i januari 2016. Dessutom fick jag tillfälle att umgås med min kusin, Eva i ett par timmar. För att inte prata om Anders som körde ner från Gävle för att träffa mig ett par timmar och hänga med på Mathildas konsert. Därefter var han tvungen att köra tillbaka igen….. Han hade i och för sig nämnt att han skulle vara i Sandviken över dagen men jag kopplade inte det till Gävle, utan antog att Sandviken var någon förort i Stockholm. (Slå mig inte nu, alla kära Stockholmare) Det är inte lätt att hålla reda på alla förorter. LOL!! Stockholm var fantastiskt och jag hade ett par suveräna dagar där!

Goa kusinen från stora stan

Jag hann precis hem till systerns hus och byta om innan Tony kom och hämtade mig för färd upp till Björholmen.  Vi hämtade Sofia på vägen och efter ca 2 timmar i bilköer så kom vi upp till ett Björholmen som visade sig från sin bästa sida. Även Mats o Bettan samt Ia och Patrik var där med många andra. Jag gjorde inte många knop dessa dagar utan satt mest och pratade med våra härliga vänner och bara njöt…. Det är verkligen så att Väskusten är helt oslagbart vacker.  Tack hela goa gänget för en underbar helg. Magnus var dock saknad. Jag börjar känna mig halv. När jag vänder mig om för att säga något eller för att bara se honom så är han inte där. Det är en jätteskum känsla!

Berget 🙂

Kan man gå på vattnet?

Glada gänget

Gänget med nytillverkad skylt

Här är Nannys ordinarie hamnplats

En makalös solnedgång

Oändligt vackra Björholmen

mmmmmmm

Lite förfriskningar i lä på bryggan

Fina Björholmen

Mycket trafik på havet

Tjejerna uppe vid bänken

Mats på flybridge

Adventure

Patrik och Ia saknar Magnus också 🙂

Tony och Sofia bjuder på fingodis

Middagsdags på restaurangen

Eftermatenhäng i solen

Tack alla för en härlig helg!!!

Men Magnus håller sig sysselsatt! Här kommer ett inlägg han gjorde på Facebook igår.

“Dagens träningspass blev en cykel- och färjetur till den mänskligt modifierade halvön Palo Seco. Amerikansk militär byggde ut den på 1940-talet. Färjan kostade 50 cent enkel väg inkl cykeln, vilket man väl får anse som överkomligt. Längs vägen ligger Bacardis romdestilleri och jag släpptes faktiskt in på området med cykel. Med tanke på att väldigt lite av trafikinfrastrukturen här är anpassad för cykling och att de hade cykelparkering, så var ju det bra. Dock ville de ha 15 USD för den simplaste förevisningsturen, så jag kunde lätt hålla mig från att gå in. Man får en sjuttiofemma av mycket godare rom i mataffären för mindre pengar än så. Vidare ut mot näset stannade jag till vid lilla befästningsruinen San Juan de la Cruz. Om det stora fortet San Felipe del Morro på östra sidan viken var hammaren med sina kanoner, så var San Juan de la Cruz städet. Inga fiender dristade sig till att segla in här på 1600-talet. Denna halvö är populär för bad och grillutflykter. Man hyr ett “casseta” och drar med sig sin kraftigaste PA-anläggning samt mat och dryck och får sig en heldag. Längst ut på udden yrde salt i luften från brytande vågor mot land. Här finns rester av en karantän för spetälska och dessutom en fiskeklubb. Kolla noga på den bilden så syns spöhållare som de har satt fast i berget. Ganska komiskt tycker jag, som är lindrigt intresserad av att fiska. Mindre komiskt var nog att färjevärden(ej fotograferad), han som demonstrerar hur man ska ta på sig en räddningsväst, var beväpnad med pistol. Sicket gôtt, men änna lite tetigt, land detta här e då!

Jag vet att jag ligger efter på uppdateringarna men det har varit ett hysteriskt tempo de senaste veckorna.

Vi har haft besök av Lotta i en vecka och vi hade fantastiskt och underbart roligt. Vi tog oss till Culebra från Fajardo och kajkade runt där. Lotta skämde bort oss totalt och det var väldigt mysigt. Vi ankrade på flera ställen och vi fick till och med ett par vikar för oss själva! I övrigt gjorde vi allt möjligt från strandhäng till att hyra golfbil. Culebra var verkligen så mysigt som alla beskrivit det. Det var en intensiv vecka och vi hade inte bara ledighet. Vi gjorde allt lite småjobb under veckan och bytte fästen i förluckan och dessutom vände vi på ankarkättingen. Den har börjat bli lite rostig och då tyckte vi det var bättre att vända på den och använda de oanvända länkarna. Så då fick jag kapa ankarlinan och splitsa i den i den andra änden. Vi har ju 45 meter kätting och sedan 80 meter lina. Men för att vara helt ärlig så har vi inte använt linan särskilt många gånger.

På gummibåtstur

Stjärnor på parad

Och lite smårockor

Lite rester av stridsvagnar bryter miljön

Flamenco Beach – en av världens vackraste, sägs det…

Framme på Flamencobeach

Sämre kan man ha det!

Jaaaaaaaa!

Lite skugga under palmerna

Lunch i skuggan

Ute på golfbilstur

Lotta hittar sitt Happy-ställe

I slutet av Lottas Puerto Rico vecka fick vi en härlig segling till San Juan på lite över 50 M. Dagen började med spöregn och riktigt grinigt väder men med ca 10 m/s medvindssegling. Väl framme letade vi oss in på den lilla ankarplatsen framför marinan. Här lämnade jag och Lotta Magnus, i hans ensamhet och reste hem till Sverige. Trots att vi reste samma dag så reste vi helt olika vägar och det var nog jag som drog vinstlotten för jag hann med alla mina byten och möttes av kära syster Tina på Landvetter ca 24 timmar senare.

Det är första gången jag är i Sverige på två år och det är också första gången på över 10 år som jag och Magnus är så länge i från varandra. Känslan är helt absurt skum…. Väldigt konstigt att sitta på flygplatsen i Miami och höra alla prata svenska runt sig…. Att få krama syster Tina ett dygn efter det avfärd var en enormt skön känsla. Fast en kall känsla. Jag visste att jag skulle frysa – fast inte så mycket 🙂 Men det är konstigt att man vänjer sig så fort. Med nyinhandlade ullunderkläder så klarade jag mig riktigt bra! Folk gick i shorts medans jag satt med fullt underställ, jeans och vindbyxor 🙂

Goa syster och jag tillfixade hos Lena – första frissan på två år 🙂

Första helgen blev en extremt intensiv helg med släktträff på fredagen och därefter segling med bästa Kajsa och Per på deras fantastiska Estromo upp till Gullholmen från Göteborg. Solen sken och även om det var kallt i vinden så gillar jag skarpheten och krispigheten i luften. Men jag tyckte nog det var lite väl av Lotta att stå i min gamla “karibienklänning” på bryggan och ta emot när vi kom fram. Helgen på Gullholmen blev extremt trevlig och jag kan inte beskriva hur det känns att bli så ompysslad och “uppvaktad” som jag blev. Konstigt att umgås med Lotta på Puerto Rico på tisdagen och sedan få se henne på västkusten på fredagen – utan Nanny!  Gullholmens Hamncafé provades och deras köttbullar med hemgjort mos fick fem stjärnor av fem möjliga. Det är ju detta jag har saknat. Strålande sol och västkusten…. och jag fick det jag längtade efter med besked.

Lotta V och Pappa hemma hos Vedholms på släktträff

Malin, Lotta V och Liv lite senare på kvällen 🙂

Lotta V visar våra “musiksynder” för den yngre generationen….

På väg med Estromo tillsammans med Per o Kajsa

Lite varmare i lä

Kajsa har lunchtjänst

Kallt till rors

Gosegling

Estormo är en cool Ovni 395 i aluminium

Ann-Sofie och Lotta, gottigt i lä!

Brygghäng i lä – Per och Vidar

Varma drycker serveras i Happie

Stilla fjord med utsikt över magasinet

Liv o Vidar – Foto Lotta

Samtidigt är det lite tudelat eftersom jag har min älskade man kvar på andra sidan Atlanten tillsammans med Nanny. Magnus är ute och promenerar och cyklar på dagarna och där emellan så fixar han på vår “fixarlista”. Det får komma en bättre beskrivning av allt han har  pysslat ihop när jag kommer tillbaka. Det är jobbigt att vara borta ifrån honom <3.

Idag har jag varit ute på Hönö och tittat till Klova hamn där Nanny har sin vinterplats. Det var jättekul att få träffa svärmor och svärfar tillsammans med svägerskan Anna. Bonus!!!! Så ni förstår ju att kalendern är full! Än så länge har jag bara fått krama vår son och hans flickvän. Inte så bara  – det var helt fantastiskt. På agendan står nu att åka till Stockholm i morgon och där få lov att krama på dottern. Jag har en vecka kvar i Sverige och den är fullsmäckad av massa goa möten som jag ser fram emot. Men jag inser ju att det kommer blir tufft  🙂 Fast missförstå mig rätt – jag klagar INTE.

Go kram med svärmor Ingela – Foto Anna

Liv och Norvall – Foto Anna

Farfar och Anna – foto Anna

Jag hoppas att ni alla har lite överseende med bristfälliga inlägg som detta just nu. När jag är tillbaka i Nanny så ska jag bättra mig! Jag lovar! Kram på er alla i den härliga vårsolen <3