Author Archives: Liv

På måndagsmorgonen tuffade vi den lilla biten in till viken utanför Le Marin. Vi visste att Searocco skulle ligga ankrade någonstans på vägen in men vi hittade dem faktiskt inte så vi gjorde som vanligt och ankrade längst in. Efter lite snurrande med dingen så hittade vi dem trots allt och det blev ett glatt och kärt återseende. Vi har ju inte sett dem sedan vi lämnade Kanarieholmarna och vi har verkligen saknat dem. Måndagen avslutades med grill hos Nanny. Vi är verkligen glada över vår grill! På tisdag en så var det tyvärr dags för Cornelia att åka hem men eftersom hon inte skulle åka förrän sent på eftermiddagen så hade de hyrt bil för att titta på ön lite. Vi hade inte alls tänkt att hyra bil och vi hade dessutom tackat nej till Tacomas erbjudande att hyra bil tillsammans med dem en dag. Men nu stod ju bilen där och romdestillerierna lockade. Affe körde och Christer satt fram så Magnus, jag och Cornelia knödde ihop oss i baksätet på den lilla Micran. Det var trång och svettigt men som tur var så fanns det AC i bilen och vi fick en  riktigt trevlig dag med lunch på en mysig grillrestaurang vid stranden, mycket fin utsikt och ett par destillerier. Efter att kramat Cornelia hejdå på flygplatsen så åkte vi tillbaka till båten och “dog”. Det är inte klokt var vi är trötta hela tiden. Värmen är intensiv och det blåser lite mindre nu vilket gör saker och ting riktigt jobbigt ibland. Redan vid 18 tiden på kvällen så klipper vi med ögonen och dämpar våra gäspningar. Vi vaknar i och för sig rätt tidigt men vi känner att det är lite “pensionärsvarning” på oss. Tisdagen gick åt till lite bunkring av både det ena och det andra. På onsdagsförmiddagen så hade jag inget val längre utan drog fram nästan två månaders tvätt ur gömmorna och bosatte mig i tvättstugan. Magnus for omkring och gjorde ärenden undertiden. Bland annat har han fått tag på förlängningar till våra åror. Det är väl det enda negativa vi har att säga om vår jolle så här långt. Den går inte att ro för årorna är så korta att endast 10 cm av årbladen kommer i vattnet.  Jag kan lova att det ser väldigt kul ut när någon av oss försöker oss på att ro! Det bara skvätter vatten runt en och man kommer absolut ingen stans alls utan jollen driver bara iväg med vinden trots att man viftar med årorna som en galning. Alltså så behövde vi förlänga dem ca 20 cm och det är inte självklart hur vi ska lyckas med det eftersom de är gjorda av aluminiumrör. Efter lite funderande så hade vi bestämt oss för att helt enkelt köpa rundstav av trä och trycka in en bit mellan skaftet och årbladet. Magnus hittade ingen rundstav men han hittade träskaft till typ grepar eller spadar som han kunde använda. 5 eur st fick det vara värt. Men när han väl kom fram till kassan så uppstod div räknande eftersom han nu köpte TVÅ…. och slutsumman enligt det jättestora matrisutskrivna kvittot slutade på 6 Eur… Alltså  4 Eur rabatt på träskaft nr två. Undrar just hur mycket rabatt det skulle bli om man köpte tre???? Men att något är billigare än vad vi tänkt är inget vi klagar på – tvärtom. I och med att vi bunkrar så känns det som om pengarna bara rinner mellan fingrarna på oss. Dagens största utgift var dock den nya solcell på 100W som vi nu ersätter den sista på  40W  som satt på doghousets tak. Nu är vi så uppgraderade som det går på elsidan och vi har nu totalt 480W och det borde räcka låååångt. Men vårt kylskåp är inte riktigt friskt… Det vill inte riktigt hänga med i värmen och förmodligen har det korroderat någonstans så Magnus har för säkerhets skull köpt nya kablar som han kan dra direkt till batterierna och förhoppningsvis så räcker det för att rädda kylskåpet ett tag till. Magnus använde eftermiddagen till att montera den nya solcellen och jag tog en bunkringsrunda  till. Enligt Kurt på en annan svenskbåt  här i viken så ska det finnas en gelé som heter något i stil med “Godiva”. Denna gele ska vara det slutgiltiga vapnet  i kriget mot våra husdjur och skulle säljas på bensinmacken inne vid varvet i viken. Gelen ska vara så dryg att det räcker att lägga ut ett par små klickar av knappnålshuvudsstorlek.  Så jag gav mig ut på jakt och hittade nämnda bensinmack som även visade sig vara en bar… Där satt ett stort gäng på bänkarna vid bryggan utanför och rökte, drack och spelade kort. Alla bänkarna hade stora tryckta bokstäver som tydligt talade om att det rådde rökföbud och betongen runt macken var rödmålad och hade samma text. Något som ingen verkade bry sig om alls – och definitivt inte killen som stod och tankade bensin i en dunk med en rykande fimp i mungipan. Ja… Vad göra…. Damen i macken visade sig vara mycket vänlig, vilket jag tycker alla är som förstår vad jag vill när jag försöker prata franska. Men tyvärr visade det sig att gelen var slut och hon skulle inte få in nya förrän om två veckor. Hon till och med ringde till ett par andra ställen och frågade men nä… slut överallt. Så det var inget annat att göra än att bunkra annat istället. Men väl inne i affären så köpte jag både det ena och andra som ska vara bra mot kackerlackor. I en av kinabutikerna så har vi dessutom köpt ett mycket mysko pulver som man ska strö ut och efter tre dagar så ska alla småkryp vara borta. Hoppas verkligen det för jag får PANIK!!  Just nu känns det som om vi håller på att förlora kriget. I går kväll satt vi tillsammans med Affe och Christer i sittbrunnen och helt plötsligt så springer en fräck liten skitstövel rätt över durken bredvid våra fötter. Total äckelkänsla…. Men tro inte att jag har gett upp! Fällorna fångar flertalet varje natt och snart gör förhoppningsvis giftet sitt! Än är inte sista slaget över men just nu känns det lite hopplöst.

Kram på er alla därhemma i sommarvärmen 🙂

Lilla bilen!

Vackra destillerier var det i alla fall!

Det är något visst med tunnor 🙂

Framför Depaz-destilleriet

Christer smakar på sockerrören

Gänget kollar in vattenreningsprocessen

Fantastiska träd mitt i allt ihop!

Och så skulle det ju smakas lite också!

OK, Jag får väl vara med jag oxå då….

Cornelia beundrar utsikten

Vi puttrade ut från Fort De France och tog oss över den stora bukten och in till en liten vik med branta klippväggar som stupade ner i vattnet och som hette Anse Noir. Det var rätt många båtar i den lilla viken men vi knödde oss in med förhoppningen att de flesta var dagbåtar och mycket riktigt. Framåt kvällen så droppade alla båtar förutom en av och vi fick viken mer eller mindre för oss själv. Men innan mörkret sänkte sig och vi fick lugn och ro så fick vi uppvisning i konsten “hur man kanske inte ska hoppa från en hög klippa” . Det började med att två unga tjejer i tolvårsåldern klättrade upp på en klippa  på  ca 10 meters höjd. De stod på kanten och tvekade länge. Alla i viken och inne på stranden uppmärksammade dem och efter mycket velande fram och tillbaka så hoppade de faktiskt till allas jubel. Tjejerna startade en trend och den ena häftiga grabben efter den andra skulle göra om hoppen. De höll på i en strid ström hela eftermiddagen och det var inte utan att vi fick god underhållning. Jag lovar att det var många som hade ont efter sina hopp. Det sprattlades och viftades under åkturen ner och det var mer regel än undantag att armarna sträcktes rätt ut åt sidorna som en “jesusfigur”. Fåtalet klarade av att hålla ihop ben eller ens hamna med fötterna först. Vi undslapp oss många “aj…..” och “ujjjjj” med de stora plasken. Fast ingen verkade skada sig, så då är väl lite röda, svidande partier här och där ett pris man får betala för applåder från okända människor. Magnus skruvade lite på sig och tittade på klippan ett par gånger men jag sa direkt – Du skulle bara våga!!!! Han tittade förvånat på mig – Vadå! Du tror väl inte att jag skulle hoppa!!! Jag han tänka “hm!, känner dig” innan han tillade – I så fall skulle jag ju dyka! – Aldrig i LIVET!!!!, svarade jag. -Nä, kanske inte idag, log han. Men man vet aldrig med honom och det var inte utan jag småbevakade honom hela eftermiddagen 😉

Vi låg kvar här i två dagar och snorklingen var helt fantastisk. Inte det att det var så särskilt stora fiskar men vattnet var superklart och fiskarna var totalt orädda. Jag hade även närkontakt med en sköldpadda som helt plötsligt simmade upp från djupet framför mig. Det var nästan så jag kände mig jagad (igen!) Fast enligt Björn så kan man inte bli jagad av sköldpaddor så det var väl inte så då… 😉
Tidigt på morgonen kom en av de lokala fiskarna in med sin lilla båt med en alldeles för stor motor på. Fast han hade bara en motor! Enligt Armstrong, vår guide på Dominika, så har alla fiskare en motor på båten. Har de två stora motorer – så är de inte fiskare – utan smugglare. Så numer är antalet motorer det första vi tittar på när vi möter en lokal båt. De körde i alla fall i en hiskelig fart i en vid, rund ring längst ute i viken samtidigt som de rev loss en sorts torkade blad och slängde i efter båten. Märkligt tänkte jag, det har jag aldrig sett förut. Därefter körde de varv två – i samma hastighet och kille nr två i båten slängde ut ett flytnät i en imponerande hastighet. Snacka om att ha koll på sin utrustning. När varv två var fullbordat så stängde de av motorn och började dra ihop nätet och på så sätt stänga inne fisken i sitt nät. Så långt allt väl. Men när de nästan har dragit ihop hela nätet – ringen är kanske 10 meter i diameter. Då hoppar en av killarna i med cyklop och börjar dyka inne i nätet. Han kastar upp fisken för hand in i båten. Det hela ser väldigt märkligt ut och jag förstår inte varför de inte helt enkelt drar upp hela nätet in i båten och därmed får med sig fisken…. Men jag är ju ABSOLUT ingen fiskare så jag ska nog faktiskt inte uttala mig om detta ämne 🙂 Fast det var underhållande att titta på till morgonens första tebalja. För vi har inte gjort så många knop dessa dagar. Vi har lyssnat på ljudbok och läst en massa. Jo, det är klart. Kriget pågår och ett antal skåp och lådor tvättas minutiöst varje dag. Och lite småsaker fixas alltid här och där men i stort sett slappa dagar och med ett litet syprojekt som kommer nedan. På lördagen drog vi upp kroken och skulle bara få lite nya vyer i nästa vik. Grande Anse där vi legat en gång förut. Väderprognosen sa 8-9 m/s och vi skulle ju bara runt hörnan så jag hade nästan inte ens stuvat. Att jag aldrig lär mig! När vi stack näsan ut ur vår höga skyddade vik så blåste det 15 m/s med 18 i byarna. Hej och hå! Men vi gick vår vana trogen längst in i viken och fick till en bra ankring. Vi hade tänkt att gå iland men …. nä…. vi har det ju så bra i Nannys sittbrunn. På söndagsmorgonen gick vi upp redan kl 05 för att ta oss till St Anne. Hit är det alltid motvind när man kommer norrifrån så då är det bra att gå tidigt när det är lite mer stilla. På söndagskvällen lurade vi med oss Tacoma med löften om världens godaste revbensspjäll. Men tji fick vi – för det var stängt – trots att skylten i fönstret meddelade annat. Nästan allt var faktiskt stängt. Men vi hittade en mysig restaurang och fick en härligt middag ute på bryggan med havet skvalpandes under fötterna. Idag måndag så är det Le Marin som gäller. Och där ligger nu tydligen Searocco och väntar. Ska bli kul att träffa dem igen – vi har ju inte sett grabbarna sedan Kanarieöarna 🙂

Skydd till dingen

Jag har under de senaste veckorna haft ett litet syprojekt. Vår jolle behövde ett skydd mot skav och mot solen. Så jag har använt det jag hade av kapelltyg. Jag har fått ihop det hela men det ser ut som om vi har ett lapptäcke över hela dingen. Det är nämligen väldigt svårt att köpa kapelltyg här eftersom alla som syr inte vill sälja tyg alls. Jag har klippt och nästan klistrat. Jag har mallat med plastpåsar och silvertejp. Vad vore båtlivet utan silvertejp?? Första utgåvan av skyddet blev sisådär så det blev ett omtag. Nu med tyg även under fronten på jollen. Och som tur var så hade jag kvar ett av våra sittbrunnssidoskydd som följde med Nanny när vi köpte henne och det räckte preciiiiiis, nästan. Jag skulle vilja ha lite mer tyg på de bakre pontonerna men det får vänta tills jag får tag på något jag kan sy dit! Jag ska försöka ta en runda bland alla segelmakare här och försöka tigga till mig lite spillbitar. Men efter tre veckors syarbete så är jag faktiskt mer än nöjd och lilla dyrgripen är rätt så skyddad nu. Dessutom så blir jollen inte så varm att sitta på när det är tyg på den och vi slipper brännsår i rumpen 🙂

Först mallade jag med svarta plastpåsar

Jag trodde jag skulle bli tokig i vinden och använde mycket silvertejp

Jag tejpade även ihop bitarna innan jag ritade markeringar hur de skulle sys ihop

Halvvägs och inte färdig som jag först trodde –    nu insåg jag att jag behövde även tyg under fören

Upp med jollen på vårt orymliga fördäck och tejpa lite till

Då kom de gamla sidoskydden till nytta

Jollen upp och ner

Nu även med tyg under

Färdigt och klart lapptäcke = nöjd

Jaha! Nu har det då alltså hänt… Vi har fått småkryp ombord. Jag hade gett mig F på att de inte skulle komma ombord och jag har städat kontinuerligt med vinäger och varit i alla möjliga och omöjliga skrymslen för att hålla rent. Vi hade ju ett par riktigt stora kackerlacksbusar i 5 cm klassen som flög in när vi var på Kanarieöarna. Men dessa lyckade vi ta hand om och sedan dess har det varit lugnt. För en vecka sedan så kröp det helt plötsligt en liten skalbagge i sittbrunnen. Den var inte större än 0,5 cm och jag tänkte inte mer på det. Den sjösattes rätt fort och saken blev glömd. Tills en dag senare då det kröp en på diskbänken. Eftersom jag hade bestämt mig att detta var skalbaggar så blev jag inte ens särskilt upprörd. När Magnus däremot lyfte på durkarna när han höll på att dra kablar till den nya WHF-högtalaren i sittbrunnen så hittade han två döda ”skalbaggar” som satt fast i en liten tejpbit under durken. Efter närmare inspektion så var det bara att inse faktum. De små djävlarna har tagit sig ombord. Och de har inte ens frågat om lov! Så nu när vi ligger ankrade här i Fort De France så hade jag inget annat val än att förklara fullskaligt krig mot de små svinen! Än så länge så är jag bara inne på dag ett i kriget. Men den dagen innebar att ALLT i hela soffan i salongen, där jag har mitt ”vardagsskafferi” plockades upp. Allt ligger i plastlådor så inget ligger direkt mot skrovet. Lådorna och allt i lådorna tvättades med citronmedel och sedan vinäger. Under lådorna så tvättades skrovet med vinäger för att därefter sprayas med förebyggande antikackerlacksspray. Ca 10 st sk kackerlackshotell är också utplacerade. Den mängden räcker för en normalstor villa. Hotellen bygger på två principer. Den ena typen håller kvar dem och de dör där på plats. Den andra typen förgiftar dem och de tar med giftet tillbaka till sina kompisar och ska på så sätt sprida giftet även till dem. Hoppas de alla dööööör! Helt absurt att skriva en sådan mening men småkryp är det sista som jag har något till övers för här i världen! Speciellt när de har fått för sig att invadera mitt hem! Ovan nämnda procedur har jag också utfört under durkarna. Idag är det dags för steg två när skafferiet bakom spisen ska tömmas. Själva skåpet bakom köket tog jag häromdagen och tvättade mycket noggrant med citronmedel och vinägervatten. Men är vill jag ju inte spraya kackerlacksspray för här har vi mat i form av kryddor, bröd, kex osv. Men även här så har jag placerat ut hotell.  På den positiva sidan så kan jag säga att jag inte hittat några spår av att fienden har varit i maten på något sätt. Förutom att allt förvaras i plastlådor så har jag ju även dubbla plastpåsar på alla torrvaror. Inte enbart för att det inte ska kunna komma in några djur till torrvarorna utan även eftersom det föreligger en risk om att det finns ägg i tex mjöl som kläcks efter ett par dagar ombord och dessa vill vi ju INTE ska komma ut ur plastpåsen heller…. Så nu har jag då alltså gett mig in i en kamp som de säger att man inte kan vinna. Men de som känner mig vet att jag är ganska enveten av mig….. Så jag tänker i alla fall ge dem en match om herraväldet ombord. De ska åtminstone inte få det så lätt. Den saken är säker! Morr…. Nästa steg är att se om vi kan hitta någon typ av “rökbomb” som man ställer mitt i båten och aktiverar efter det att alla luckor och skåp öppnats. Detta ska tydligen vara effektivt. Som sagt Morr… och Blä….

Samtidigt som jag tömmer mina skafferier så skriver jag upp vad vi har ombord. När vi kommer till Le Marin om ett par dagar så ska vi bunkra en hel del där. Orkansäsongen har vi ju tänk att tillbringa nere på Grenada och där är det tydligen lite svårare att få tag på saker och ting. Framförallt ska det vara lite dyrt. Då är det bättre att passa på när man är på den sydligaste franska ön.

Vi ligger ju nu som sagt för ankare i Fort De France. Vår vana trogen gick vi längst in i viken och ankrade närmast stranden. Denna gång på endast strax över två meters djup. Detta hade sina fördelar i form av mindre gung och rull. Det rullar lite här när färjorna går förbi men eftersom dessa inte går på natten så är det platt vatten och därmed god sömn på nätterna. Sedan har vi ju morgnarna. Första morgonen trodde jag inte det var sant när en bensindriven, vansinnigt högljudd, lövblåsningsmaskin drogs igång kl 05 på morgonen. Då är det fortfarande mörkt! Men det var inte den som fick mig att ta mig upp och kolla vad som hände.  Kl 05:30 väcktes vi av ett hejdlöst skrattande och ”kacklande”. Tänk kafferep där alla skrattar högt och skrikigt. Det var bara det att det lät som om de satt i vår jolle och hade kafferep… Så det var ju bara att gå upp och kolla läget. Runt båten flöt det ca 50 talet glada pensionärer i badmössa och var sin färgglad badleksakstub att flyta på. De låg i små klungor runt båten och bara umgicks…. Jag tror att tanken är att de ska ha någon form av träning men bara ett fåtal simmade omkring. De andra ligger helt enkelt och flyter samt löser dagens världsproblem under ett kollektivt ASGARV!. Och detta, även lövblåsningen av strandpromenaden upprepar sig varje morgon och varje morgon får vi ett lika glatt ”Bonjour Nanny” av de som ligger närmast efter det att de väckt oss i arla morgonstund. Lite kul underhållning faktiskt!

Nu ska vi äta frukost och efter det så tuffar vi så sakteliga lite söderut mot någon fin ankarvik där vi kan bada (och jaga småkryp) ett par dagar innan vi ger oss in i Le Marin för att storbunkra.

Det är roligt att se på internet hur alla nu sjösätter sina båtar och hur säsongen drar i gång. Vi har ett antal olika vänner och bekanta som är på Läsö denna helg och bilder från hamnen visade att den nästan såg full ut! Hoppas ni alla får gott väder och en underbar helg!

De flesta svenskarna som ska hemåt har nu lämnat Karibien i det sk Viking race som de satt ihop. Vi följer tjejerna på Lea och deras sattelittelefonblogg varje dag. Riktigt spännande att följa. Turen hem ska ju vara lite hårdare än turen hit.

Kram från oss.

Vi kom till Dominika och Roseau på fredagen och lyckades hinna till inklareringskontoret innan 16:00. Dock var inte alla papper klara för stämpling förrän kl 16:02… Alltså övertidsavgift… Men men 10 Pengar kan vi avvara. Det är ungefär 33 kronor. Sedan så klarerade vi in och ut samtidigt och det är ju smidigt. Men vi var väldigt besvikna första kvällen. Allt var kaos på stan och vår ankringsplats var så rullig att det var direkt obehagligt att vara ombord. Vi hade fått en av Marcus, buktens säkerhetsvakts egna bojar, men vad hjälpte det när allt bara for omkring. Det var nästan så vi släppte och åkte iväg igen. Men nu ville vi se lite natur och djungel och var bättre görs det än på Dominika. Vi pratade med Marcus och efter ett tag så presenterade han oss för en av hans taxikompisar. För 300 pengar så skulle vi få en heldag under söndagen. Det är ca 1000 SEK men vi sa OK för då skulle vi ha honom som vår egen guide och kunde bestämma vad vi ville se. Lördagen använde vi till att titta på stan, handla lite till oss och sedan handla absurda mängder marshmallows till Swede Dreams. Vi hade fått en beställning av dem och de kommer kunna äta och grilla dessa i flera år nu ;-). Ut på eftermiddagen så fick vi besök av Eva och Peter på Tina Princess som låg längre bort i viken. Även dessa från Göteborg men har varit ute ett år längre än oss. Alltid kul att träffa andra seglare och få höra hur deras resa varit och deras planer. Misstänker att vi nog kommer att se dem fler gånger de kommande månaderna. Trötta som vi var efter rullningen så gick vi och la oss tidig för att orka med vår utflyktsdag. Kl 09 stod vi på kajen och Armstrong kom och hämtade oss i sin minibuss. Vi hade knappt hunnit installera oss innan guidningen började. Han var verkligen kunnig och beskrev allt vi såg längs med vägen. Han kunde stanna bilen mitt i vägen för att springa ut att hämta ett löv, frukt eller något annat kul. Vi fick lukta och gissa… Och han plockade allt från muskotnötter till citrongräs och kanel. Hur kul som helst. Visste ni att bambu växer med 2 cm per dygn och att annans växer på små grunda plantor?

Annanasplanta

En av vulkanerna

Muskotnöten döljs i ett plommonliknande hölje, sedan skalas det röda av och där hittar man skatten

Gissa frukten! Det är faktiskt en Cashew-nöt. En nöt per frukt. Inte konstigt de är dyra!

Vårt första stopp var “Emerald Pool”. Det är ett vattenfall med en pool under. Vägen dig var en väl anlagd stig och på slutet var det till och med betongtrappor! Magnus mumlade lite över detta men jag som inte gillar terrängpartiklar i någon större mängd var mycket nöjd med detta. Armstrong stannade och stack en nyckel ur sin nyckelknippa in i ett träd. Därefter fiskade han fram en tändare och helt plötsligt så var hans nyckel en liten fackla. -Vet vi vad detta är? frågade han sin vanan trogen. Vi hade verkligen ingen aning. Det var faktiskt ett gummiträd!

Armstrong såg till att vi fick känna och smaka på mer eller mindre allt!

Ett styck nyckel sticks in i trädet

Därefter får man en lite fackla…

Vi var helt ensamma när vi kom till dammen och det var en helt underbar känsla att få glida ner i det söta och svala vattnet medans djungeln lät runt oss. Det hängde lianer ner runt dammen och Armstrong dök ner och hämtade sötvattenskrabbor. Konstigt nog så tyckte jag de såg ut precis som våra salta västkustskrabbor. Magiskt att få plaska i sådana mängder med sött vatten! Och det kliade inte alls efteråt.

Magnus framför Emerald Pool

Sötvattensbadare!

Sötvattenskrabba

OK, lite ont gjorde det och lite kallt var det

Trädrötter som letar sig ner i dammen

Vi promenerade tillbaka i sakta mak, mycket nöjda med dagens första äventyr. Framförallt att vi hade fått detta lilla paradis för oss själva. Vi fick förklarat för oss att nu var säsongen nästan slut. Det kom inte många turister längre och inga fler kryssningsfartyg skulle angöra förrän i oktober när orkansäsongen går mot sitt slut.

Liv gillar att gå på betong i skogen!

Hela ön är verkligen präglad av de tropiska stormarna och även om den sista orkanen drog över här 1979 så syns fortfarande spåren efter den. Den sista namngivna stormen som slog till mot ön hette “Erika” men den hade kommit med mest regn, vilket hade lett till att mycket stora delar av vägnätet slagits ut och spåren i naturen var enorma. Frågan är om det är samma storm som den “Erika” som slog till mot Skandinavien för ett tag sedan??

En buss som blev krossad under orkanen 1979

Det är ju en ö med 7 vulkaner och detta ger även heta källor. Vi hade dock valt att inte knata upp hela vägen till dessa utan att efter lite annan sightseeing åka till fallen vid Titou Gogre. Tack Vixen för att ni tipsade oss om detta. Vi visste inte riktigt vad det innebar och för en som gärna simmar men inte tycker om att dyka eller doppa huvudet för länge under vatten så blev detta en utmaning! Magnus bara flinade när vår guide frågade om vi var duktiga simmare. Jag drog väl lite mer på svaret – för simma kan jag. Både långt och fort men vad var han ute efter??? När vi kom upp till själva botten av fallen så såg vi att det var en grotta man skulle simma in i. Det strömmade lite varmt vatten från källorna ur ett rör i ena änden och det hela såg inte så farligt ut. Vi bytte om till badkläder igen och hoppade i. Armstrong frågade mig en gång till om det inte var så att jag skulle ha en flytkudde runt magen. Aldrig i livet tänkte jag och förklarade frankt att jag litade på att Magnus skulle rädda mig om något hände….. Armstrong tittade lite på Magnus och sedan hoppade han själv i vattnet. Det var även här svalt och skönt vatten och när vi simmad in mot grottan så pirrade det i mig rätt rejält och jag hoppades innerligt att vi inte skulle behöva dyka under något för då skulle jag sätta mig på tvären – rejält. Grottan var helt fantastiskt vacker fast det är nog lite fel att kalla det en grotta. Den var nämligen öppen upptill – i alla fall mestadels och den gick i kringelkrokar där vattnet urholkat hela smågrottor på sidorna. Det är ett vattendrag och ganska djups så man är tvungen att simma. Vi hörde plasket av ett vattenfall långt bort och det var inte strömt alls så jag simmade på med GoPro-kameran i handen. Det var magiskt! I alla fall fram tills det att vi kom fram till vattenfallet och jag fick instruktioner om att simma fram till det och hålla mig på vänstersidan. När jag efter ett par rätt ordentliga simtag kom fram dit så drog Armstrong mig över på andra sidan och strax bakom kom Magnus simmande. När han sedan snabbt började klättra upp för vattenfallet så började jag tveka. Det var rätt bra sprutt på det där vattnet alltså…. Skulle vi ner samma väg sedan? Men innan jag han fråga så hade Magnus redan klättrat upp och det var bara att följa efter. Över vattenfallet så öppnade sig en ny grotta med öppen himmel och ett nytt vattenfall forsade ner i en liten damm. Hur häftigt som helst. Magnus simmade bort och under vattenfallet men jag vågade inte utan höll mig på lite lugnare vatten. Jag insåg nu att vi nått vägs ände och enda vägen ut var alltså ned för vattenfallet vi just klättrat upp för… Mummel och hu…. Armstrong pekade och förklarade hur vi skulle hoppa och hoppade själv före för att visa. Hm…. Magnus skuttade glatt efter och när han dök upp i virvlarna efteråt så hade han världens största leende. Jag tror inte att det var direkt ett leende på mina läppar vid det laget så Armstrong klättrade upp och hjälpte mig ner en klippavsats och efter lite tvekan så hoppade jag faktiskt därifrån istället för att klättra ner. För att vara helt ärlig så hade det varit skitsvårt att klättra ner eftersom vattnet hela tiden ville suga tag i en. Men hoppa gjorde jag och efteråt var jag riktigt skakig och alldeles upp i det blå. Så coolt. Att sedan glida ut med strömmen var en barnlek och vi var helt förundrade över att vi även här fick vara helt själva utan andra turister.

Magnus får lite varmvattenmasage

Ska vi simma in här? Mellan dessa klippor??

Titta upp och djungeln är taket mellan klipporna

Det inre vattenfallet

På väg ut ur vattendraget

Magnus hoppar först ut i vattenfallet

Efter att ha gått ner en klippavsats så vägar även Liv hoppa

Tydligen så användes denna grotta till inspelningen av någon del av Pirates Of The Caribbean och efter det så hade besöksgraden gått i taket. Men vi fick som sagt njuta av härligheten alldeles själva. Guidningen fortsatte och vi fick både se botanisk trädgård och utsikten över hela Roseau. Och jag ska vara den första som erkänner att detta var en riktigt lyxtur. Vi kan inte påstå att vi på något sätt hikat på riktigt utan trots att vi hade gympadojjor på oss så hade vi kunnat genomföra denna dag i flip-flops. Men vad kul vi hade! Inte alls ett dumt ettårsfirande på vår långsegling.

Alltså – vi rekommenderar varmt Marcus kompis Armstrong om man vill göra en utflykt med utgångspunkt från Roseau.

I morgon går vi vidare mot Martinique. Förhoppningsvis ska vi hitta en mindre rullig ankringsplats så vi får sova lite 🙂

Kram på er alla och tack för all respons vi har fått på vårt “årsinlägg” 🙂 Blir nästa år lika roligt som det första så lär vi inte få långtråkigt i alla fall .

Shit vad tiden går fort!!

Ja, tro det eller ej. Nu i dagarna är det ett helt år sedan vi lämnade Göteborg. Detta inlägg kommer ett par dagar för tidigt. Men det beror på att vi  nu tidigt på morgonen (vi siktar på att lämna vid kl 05) lämnar Guadeloupe och seglar mot Dominika och jag vet inte vad vi har får för uppkoppling där.

Här kommer i alla fall en liten summering över vad som hände för ett år sedan:

Vi började äventyret med en hejdundrande avseglingsfest på Valborgsmässoafton då Nanny låg förtöjd utanpå den vackra skutan Westvind nere vid Operan. Vi hade över 100 personer som var och kramade oss hejdå och gav oss en härlig kväll. Det var en känslosam fest och ut på kvällen grät jag i floder. Veckan innan avseglingen hade varit fylld av oro bland annat eftersom Magnus legat på akuten med en knöl på halsen. Knölen visade sig vara en vattenfylld cysta som tömdes och efter lite övertalning så fick Magnus tillåtelse att segla iväg till slut. Kl 14:00 den 1/5 släppte vi tamparna och vinkade farväl till alla. Westvind och Ester ledsagade oss ut och det sköts till och med en liten salut från Westvinds däck. Ute vid Hönö låg Magnus föräldrar i sin båt och väntade på att få vinka av oss. Tårarna rann av både lycka och sorg på en gång. Vi var så ofantligt glada för att faktiskt komma iväg och att vi lyckades göra det på det datum vi satt fem och ett halvt år tidigare. I ren motvind kämpade vi oss till Skagen och där började vårt äventyr på riktigt.

Tack alla som var med och gjorde denna avsegling så rolig. Jag tänker ofta tillbaka på detta med mycket värme i hjärtat! Och tack än en gång gänget på Westvind som fixade världens bästa partybåt! Eller jag menar partyskuta 😉

Nu, ett år senare så har vi faktiskt uppnått det enda mål vi satte med vår längesegling innan avsegling. – Att vi skulle ta oss till Karibien. På resan hit har vi avverkat ca 8000 sjömil och angjort över 100 hamnar och ankringsvikar. Även om humöret går upp och ner på oss och jag gnällde mycket om kylan i början så är vi otroligt nöjda med att vi lever vår dröm fullt ut och att det faktiskt är så underbart som vi hade drömt om. Men självklart finns det negativa saker också.

Jag har lite hemlängtan, då och då, det ska erkännas. Framförallt längtar jag efter våra nära och kära. Jag saknar våra vänner och alla möten med alla roliga människor på jobbet. Att vi skulle tappa mycket av kontakten med vännerna hemma hade jag räknat med, men inte att det skulle vara så jobbigt att stå utanför allt och att det skulle bli så lite kontakt med alla hemma som det faktiskt är. Jag skriver ju (som bekant) mycket och det är fantastiskt när jag ser att det är 100-tals personer som varit inne och läst ett av inläggen. Vissa inlägg har det varit över 1000 läsare på. Vilket ju är magiskt och fyller mig med en otrolig värme och glädje. Men det är ju en form av envägskommunikation och jag saknar vardagsdialogen ibland. Ja!!! Jag veeeet! Man kan inte få allt…… 😉 och jag måste ju vara ärlig med vad jag saknar <3

Att ständigt behöva hålla koll på väder och vindar är också lite ansträngande. Det är nu ett år och en månad sedan vi flyttade in i Nanny på heltid och vi har sovit alla nätter i båten. När det blåser mycket och Nanny far fram och tillbaka så blir man lätt trött på det efter ett par dagar. Ibland känns det som om man inte riktigt kan slappna av någon längre stund. Fast detta har blivit vardag nu så det är inte så mycket att gnälla på det heller 😉

Sedan har vi ju det faktum att halva båten ibland måste rivas ur för att vi ska få tag på något som ligger längst in, längst bort. Oftast bara för att sedan upptäcka att grejjen inte alls låg där eller att vi inte behövde den överhuvudtaget. Detta är något jag tror alla lider av, oavsett båt. Till och med de på sina stora jättekatamaraner klagar på detta ibland 😉

Och så saknar jag enkelheten med att kunna beställa hämtmat. Är jag sugen på pizza – ja då får jag ställa mig och baka en pizza…. Herregud vad jag gnäller….

Det absolut jobbigaste med seglingen är dock alla farväl vi tar hela tiden. Vi har träffat otroligt många roliga, härliga och varma människor. Vissa blir man riktigt nära vänner med på en gång och när man då ska skiljas, kanske bara ett par dagar eller veckor senare så är det riktigt, riktigt jobbigt. Just nu så har det varit väldigt många avsked i och med att det är dags för de som ska hemåt att korsa Atlanten igen. Det ligger just nu ett stort gäng uppe på Antigua och laddar för överfarten och vissa har redan börjat släppa tamparna. Men på den positiva sidan är ju att vi har fått tillfälle att lära känna alla dessa fantastiska människor. Och många avsked är inte ett ”farväl” utan ett ”på återseende” Vi har fått nya vänner för livet på denna resan – den saken är säker och det är vi otroligt glada för.

Många frågade oss innan vi åkte hur det skulle bli att bo två personer så länge på en sådan liten yta. Jag kan bara säga att det går alldeles utmärkt. Vi bråkar egentligen aldrig utan det närmaste vi kommer är lite fräsande och tjafs som snabbt går över.

Samtidigt så brukar jag nypa mig i armen varje morgon när jag vaknar och ser de fantastiska miljöerna runt oss. Tänk att havet kan ha så många nyanser av blått och att jag har förmånen att få bo mitt i detta! Vi har nästan 30 grader i vattnet, som oftast simmar sköldpaddorna runt båten och pelikanerna dyker efter fisk runt oss. Vi har fått uppleva allt från besök av Prins Charles till underbara naturupplevelser på tex Fair Isle. Vi har fått se mysiga och härliga städer och dessutom många ankarvikar, så som vår favoritstad Porto och den helt overkliga ön Barbuda. Vi har dessutom faktiskt korsat Atlanten med vår lilla Nanny…. Något som jag får påminna mig om i bland! Vi lever som sagt vår dröm och den uppfyller alla våra förväntningar. Vi är lyckliga och vi mår bra – oförskämt bra!

Vi har nu två och ett halvt år kvar på vårt äventyr och vi båda är just nu väldigt nöjda med att vi ännu inte har tagit några beslut om vad vi ska hitta på efter sommaren och hösten. Hela detta året har vi tagit beslut allt eftersom och vi har känt att det passar oss riktigt bra! Sommaren och orkansäsongen kommer vi tillbringa nere på det hyfsat orkansäkra Grenada och Tobago. Drar det ihop sig till dåligt väder så kommer vi dra oss längre söderut i en rasande fart.

Här kommer ett gäng bilder, ett år gamla! Men jag blir lika glad nu när jag ser dem, som då!

Pappa och bror är med!

Finbesök av Malin och Nelly

Anna i festtagen

Thomas i gula byxorna – mr Westvind själv

Hur många får plats på en skuta?

Nanny och Westvind från ovan

Lottenkram

Magnus sjunger, trots sin hals…

Per och Kajsa

Markus och Jessica

Ansokram 🙂

Goa syster yster <3

Full fest på Westwinds däck

Bettankram…

Stora Evakramen

Tjejkram

Lillemankram

Hej då alla!

Westvind eskorterar oss ut

Nanny på väg ut mot äventyr

Farmor och Farfar vinkar av oss vid Hönö

Och så avslutar vi med en filmsnutt!!! Fattar fortfarande inte att detta är ett helt år sedan….

Jag har fått äran att gästblogga lite hos Svenska Långfärdsseglare 🙂

Gäsblogginlägg hos Svenska Långfärdsseglare – klicka på bilden

Natten mot fredagen blev den regnigaste vi upplevt sedan vi kom hit. På den positiva sidan så innebär det massor av sötvatten att tvätta i. Jag har tre stora, mjuka hinkar som ställs ut på strategiska ställen och denna natt tog det inte många minuter att fylla dem. Vi var rätt glada för att vi hade satt upp vårt kapell så det i alla fall var hyfsat torrt inne i båten. Nackdelen är ju att det inte går att ha mycket till luckor och fönster öppet när det regnar så. Och då blir Nanny en bastu. Inte lätt att sova med andra ord. Vi låg kvar på Deshaies även på fredagen. Vi pysslade lite i allmänhet, använde allt regnvatten till att tvätta och Magnus letade lite spänningsfall på våra kablar. Det korroderar här med en häpnadsväckande hastighet. På kvällen åkte vi in till den lilla byn tillsammans med My Flower och åt, enligt deras utsago, “bästa pizzan”. Vi har ju inte direkt hittat goda pizzor här i Karibien  det var med viss misstänksamhet vi studerade menyn. Men vi hade inte behövt vara oroliga. Det var kalasgott!!

Efter det blev det en tidig kväll och jag tror klockan var strax efter 21 när jag kröp till kojs. Då hade det börjat blåsa upp lite men inte så att vi tänkte på det. Deshaies är känt för att bergen runt viken kan skapa häftiga fallvindar men vi hade inte märkt så mycket av det mer än en och annan vindby. Jag vaknade vid 24 tiden av att Nanny for som en guttaperkaboll i sidled. Magnus låg inte i sin koj och när jag ropade efter honom så kom han ner från sittbrunnen. Han hade haft en känsla av att måste upp och kolla läget. -Jag ville inte väcka dig, sa han. Men jag tror att den stora ketchen framför oss draggar ner mot oss. Det blåste mellan 12 och 15 m/s och var självklart bäckmörkt.

Vi var nu glada för den starka handlampa Lotta haft med sig i bagaget  Med den kunde vi nu se vår ankarkula och om ketchen drev ner mot den och oss. Jag försökte göra som Magnus sa och somna om. Det är ju ingen ide att vi båda blir uttröttade . Men det gick ju sådär. 15 minuter senare ropade Magnus att ketchen nu låg över ankarkulan och medan jag lyste på båten så åkte Magnus bort i dingen för att väcka dem. Men då var de redan vakna och medvetna om situationen. Kaptenen var lite misströstande eftersom han endast hade manuellt ankarspel. Men i vilket fall som helst så flyttade de sig snabbt till andra änden av viken. Eftersom  vi själva låg ankrade ganska nära bergväggen och den steniga stranden så var vi oroliga för att vi själva skulle dragga. Magnus satt uppe en stund och blev säker på läget  Jag ställde ner känsligheten på vår ankarapp på Ipaden. När Magnus väl gick och la sig så var det mesta över men vi hade svårt att somna. Nanny låg ju inte direkt lungt i vinden och det knarrade villt i tamparna. Att sedan ankarappen tjöt två tre gånger under efternatten gjorde det väl inte bättre men vi vågade inte ställa upp känsligheten. Vi hade tänkt att gå ända ner till Les Saints under lördagen men bestämde oss redan under natten att det fick vara och att om vi kunde så skulle vi bara gå den kortare turen i lävindar ner till Pigeon Island där det är bättre vindförhållanden. Nu på lördagsmorgonen så blåser det mellan 4 och 18 m/s. Jag har aldrig varit med om att vinden har varierat så kraftigt. Och det är lite märkligt med  stark vind som blåser från land! Vårt ankare sitter bra. Det är det ingen tvekan om men vi vill inte ligga kvar här en natt till. Alla prognoser säger att det ska blåsa 6-7m/s så vi tror att det lugnar ner sig bara vi kommer ut ur viken och bort från fallvindarna. Planen är att vi packat ihop oss vis 12 tiden, drar upp ankaret när det är en paus i vindarna och håller tummarna för att det inte sitter under en sten, och därefter seglar vi söderut.

hej hopp på er alla 🙂

På måndagseftermiddagen blev vi hämtade av Nowak och därefter bjudna på jättegod middag i Sea Quark. Det var väldigt trevligt men samtidigt lite vemodigt eftersom våra vägar nu skiljdes för denna gång. Vi kommer säkert att ses i Göteborg fram igenom men just nu var det hejdå för ett par år. De lämnar i slutet av månaden för att bege sig hemåt mot svenska farvatten igen. Efter middagen släppte vi vår boj på vackra Green Island och gick så sakteliga ut i skymningen där vi styrde kosan nästan 180 grader söderut. Tanke var att vi skulle angöra Guadeloupe tidigt på tisdagsmorgonen och i dagsljus kunna leta oss in i deltat utanför Baie Mahault. Detta deltat  med sand och korall är tills stor det icke kartlagt och därför är det lite spännande att leta sig in utanför farleden. Nattens segling gick riktigt bra. Nästan för bra för vi fick både medvind och medström så mitt i natten fick jag reva seglen därför att vi gjorde alldeles för bra fart. Det är ju inte så vanligt att det är på det lilla viset med Nanny. Jag tog första sex timmarna och Magnus löste av mig vid 24 tiden. Lotta gjorde oss sällskap i omgångar. Strax efter kl 08 på tisdagsmorgonen kastade vi ankare bland endast två andra seglare i bukten nedanför den lilla byn. Efter en god frukost och en liten stärkande tupplur tog vi oss in till byn för att kolla läget. Lotta hade som idé att bjuda oss på restaurang denna sista kväll med gänget. Vi insåg dock ganska snart att det inte skulle bli så lätt i det lilla samhället. Förutom det storslagna och mycket morderna kulturcentrat så var det inte så mycket att hänga i julgranen. Så vi travade på och tog oss en promenad längs med gatorna i hopp om att hitta något bättre. Och det gjorde vi… Två kilometer längre bort hittade vi ett gigantiskt köpcentrum. Magnus och jag stod bara och gapade. Något sådant här har vi inte sett sedan vi lämnade Europa. Att hela klabbet dessutom var luftkonditionerat med gratis wifi gjorde ju inte saken sämre…. Vi strosade in på den gigantiska mataffären Carrefour och bara dreglade över alla godsaker som bjöds ut. I och för sig till hiskeliga priser. Men ändå!!!! Vi småshoppade lite och Lotta dök ner i köttdisken och fiskade upp tre, stora, helt magnifika oxfilébitar och förklarade att hon just fixat vår middag. Vi bara log och tog emot… Därefter tittade vi oss lite omkring i alla affärer men kom snabbt fram till att vi skulle spara detta tills dagen efter, innan Lotta skulle till flygplatsen. Jag kunde dock inte hålla mig utan smet in i en baddräktsbutik för att kolla lite. Alla mina bikinis har fullkomligt ätits upp av sol och salt så jag var i stort behov av nya. Den vänliga damen i butiken kom fram och med en strid ström av franska ord så förklarade hon att de hade massor av storlekar och modeller. Men jag försäkrade henne att jag bara ville titta lite. Lotta släntrade också in i butiken och då anföll den franska damen självklart henne istället. Lotta blev så paff så hon helt plötsligt uttalade en av sina få franska fraser hon hade på lager….

-Je m´apelle Lotta… Vilket betyder – Jag heter Lotta…..

Det hon hade tänkt att säga var såklart

-Je ne parle pas Francais – Vilket ju då betyder – Jag pratar inte Franska.

Jag bröt självklart ihop och den franska tanten såg allmänt förvånad ut och visste inte var hon skulle ta vägen. Jag och Lotta flydde fältet under ett gemensamt gapflabb och lämnade den förvirrade fransyskan bakom oss och mötte en ännu mer förvånad Magnus. När vi kom ut i hettan utanför köpcentret så bestämde dessutom Lotta att vi skulle ta en taxi ner till hamnen. Magnus och jag skruvade lite på oss, för några taxiresor ingår definitivt inte i vår budget men enligt Lotta så ingick det i hennes semesterbudget och sagt och gjort. Två minuter senare satt vi i en taxi och när vi fått avklarat taxan för resan så tittade Lotta på den trevlige taxichaffisen och sa:

– Je m´apelle Lotta…

Då brast det totalt för mig och jag kan tala om att taxichaffisen log gott med i våra skratt han också .-)

Sista kvällen blev god mat, många skratt, en del gråt och dessutom lite sång när Magnus, efter lite påtryckningar, fiskade fram gitarren. Som tur var så hade vi ju inte så många båtgrannar som kunde bli störda av vårt ylande.

På onsdagen knatade vi återigen upp till köpcentret men denna gång hade vi med oss stora handlevagnen med Lottas bagage. Bagaget var ju betydligt lättare nu än när hon kom, av någon anledning.

Vi småtittade lite här och där men framförallt så siktade vi in oss på den stora butiken Declathlon. Det är en spansk sportkedja som närmast nog kan jämföras med XXL hemma. De har verkligen allt….. Så jag införskaffade bland annat ytterligare ett par av de förträffliga solglasögon, klass 4, jag hittat i Europa, och inte kan leva utan för endast 36 Eur.  Sedan blev det en djupdykning i bikiniavdelningen och jag köpte helt enkelt på mig en hel hög olika delar för ca 5 Eur st. Det gäller att passa på när tillfälle ges. Magnus fyndade shorts och en ny dykarlampa och Lotta fick sig en baddräkt. Nöjda och glada men hungriga så avslutade vi med en McDonalds innan vi efter lite meck fick tag på en taxi till Lotta.

Och så var hon helt plötsligt bara borta. Det gick så fort. Vi har haft det så kul och intensivt. Men vi visste ju att det skulle ta slut men ….. Åter igen ett sorgligt avsked.

Vi gick tillbaka till Carrefour och fyllde vår shoppingkärra och knatade helt sonika hem till Nanny igen. Det kändes rätt tomt faktiskt….

På torsdagen drog vi upp ankaret och tog oss runt hörnan till Deshaies. En tur med både tvättmaskinskänsla och god segling. Förhållandena ändras ju som bekant fort här. När vi kom runt hörnan och kunde se in i viken vid Deshaies så kändes den mer än överfull. Vi började leta oss in och det tog inte många sekunder innan Magnus fick syn på en svensk flagga. Och visst var det My Flower, våra kompisar som vi har seglat med både till Kap Verde och över Atlanten. Vi har med andra ord inte sett dem sedan den 21 januari då vi kastade loss från Mindelo. Innan vi ens hunnit få i ankaret så hade de bjudit över oss på mat och 30 minuter senare så satt vi i deras sittbrunn och njöt en mycket god sen lunch/middag. Ibland har man det riktigt bra. En stund senare så dök även deras vänner Nina och Claus, från den svenska katamaranen Vixen (?) upp. Och då fick vi tillfälle att lära att känna dem. Vi fick också förklaringen till alla båtar i hamnen. I morgon så går startskottet här utanför hamnen på den inledande tävlingen för Antiguas Racing Week. Alltså uppföljningen till Classic som vi var på i förra veckan. Detta innebär att det nu ligger alldeles för många båtar på alldeles för liten yta och flertalet båtar har ankrat om under bara den lilla stund vi har varit här. Vinden går alldeles runt i viken vilket gör att alla måste ha mycket plats runt sig. Dessutom är det lite lurig botten och kan vara svårt att få fäste.

Magnus är just nu inne och checkar in i landet. Vi har ju fulat oss lite och inte gjort detta eftersom det inte gick i Mahault och så får vi se vad vi har för planer efter det.

Kram På er alla

Vi har ju legat ett par dagar vid Green Island nu och bara gottat oss. Vattnet är obeskrivligt turkost och solen skiner nästan hela tiden trots att väderprognoserna talar om för oss att det egentligen spöregnar. Väderprognoserna var så övertygande så att vi till och med tog fram vårt kapell för att kunna stänga in oss när regnet kom. Men det har inte kommit alls… Dessutom är det mer eller mindre bleke. Mycket märkligt väder. Vi är ju vana vid att det blåser 6-8 m/s som minst och dessutom väldigt konstant. Detta har skapat lite bryderier inför vår tänkta överfart till Guadeloupe. Vi måste vara där senast onsdag förmiddag eftersom Lottas plan går på eftermiddagen. Men i och med den frånvarande vinden så har vi legat kvar där vi ligger. Jag och Lotta tog oss en jolletur och besökte stränderna på Green Island. Egentligen så tillhör dessa stränder en av resorterna på andra sidan viken men eftersom det inte var någon där så struntade vi i det. Det är gott att bara sitta i vattnet och vara. Men lugnet stördes fort av en gigantisk partykatamaran som körde direkt upp på stranden för att släppa av lite folk och inom 5 minuter så var både katamaranen och de ilandsläppta borta igen och lugnet lade sig igen. Jag förstår mig inte riktigt på dessa katamaraner som för motor spurtar runt i säkert 15 knop. Varför skulle man vilja åka ut på en sådan?? Tur att vi alla inte är lika 😉

Lotta på strandhugg på Green Island

Strandad partykatamaran

Green Island

Att hitta en ilandfluten boj gör ju inte att man litar på dem mer direkt….

Gottegris i strandbrynet

Lotta i badet.

Ut på söndagseftermiddagen så dök Sea Quark upp med Camilla och Nowak ombord. Det blev stora kramkalaset och sedan megagrill i Nannys sittbrunn. Som tilltugg hade Lotta gjort väldigt god guacamole av vår stora mango vi köpt. Ja detta skedde ju efter det att vi upptäckt att den stora mangon vi köpt i själva verket var en avacado…

Det är lite konstigt att “alla” är på väg hem nu. De flesta är enormt laddade för återseglingen över Atlanten och det är 11 båtar som “slagit sig ihop” och ska rapportera väder och position till varandra och hålla kontakten Det är ju en tuffare segling på tillbaka vägen än hitvägen så det pratas mycket bunkring och taktik. Samtidigt så upplever jag att de flesta  känner sig rätt lugna eftersom de trots allt redan har gjort en översegling och numera vet vad deras båtar och de själva går för. För vår del innebär det att vi säger väldigt mycket “hejdå” just nu… 🙁

Planen är nu att vi nu på måndagskvällen släpper vår boj och så sakteliga seglar mot Guadeloupe över natten. Först är vi dock bjudna på middag hos Sea Quark och det är ju en fantastisk lyx att få sätta sig till färdigt bord precis innan vi ska göra en liten översegling. Dock så verkar det som om väderprognoserna nu håller på att komma ikapp oss för hela himlen i öster är svart av regn och åskan mullrar i fjärran. Vi ger ju oss inte ut ikväll om det är så att det är åska, den saken är säker. I såfall så blir det en översegling tidigt, tidigt i morgon istället. Bäst att hålla sig på den säkra sidan!

Hej hopp så hörs vi när vi är på Guadeloupe 🙂